Mina tänder skallrar, men jag fortsätter. Det var så kallt att jag fick gömma mig under täcket och svepa det hårt omkring mig. Av värmen i tegelsängen, kangen, fanns sedan länge inget kvar, och den tunna madrassen kunde inte hindra kylan från att tränga upp genom kangens murade ytskikt. Jag vågade knappt röra mig och önskade att jag vore en puppa i sin kokong. Genom täcket hörde jag hur mor var i färd med att göra upp eld i spisen. Med hårda hugg klöv hon veden med yxan, som i ett försök att ta ut sin vrede mot far och Vildmulan på vedpinnarna. Jag önskade att hon skulle få fart på spisen, så att de sprakande eldslågorna kunde tränga undan den råkalla luften i huset. Samtidigt önskade jag att det skulle dra ut på tiden, för så fort hon hade fått upp eld i spisen var nästa sak hon tog itu med att bryskt tvinga upp mig ur sängen. Första gången hon skrek åt mig att stiga upp var rösten någotsånär vänlig, andra gången höjde hon rösten och lät märkbart irriterad, men när hon ropade för tredje gången var det mer som ett vildsint rytande. Någon fjärde uppmaning kom aldrig, för om jag inte rusade upp som ett skott efter hennes tredje slet hon resolut täcket av mig, grep tag i sängkvasten vid kangkanten och började besinningslöst slå mig på skinkorna med den. När det gått så långt var jag riktigt illa ute, för om jag då vid första slaget instinktivt hoppade upp och sprang bort mot fönstret eller in i hörnet på kangen för att ta skydd fick hon inte utlopp för sin ilska, och då kunde hon kliva upp på kangen med leriga skor, gripa tag i mitt hår eller ta struptag på mig, trycka ner mig och ge sig på mig i fullständigt raseri med kvasten. Ifall jag å andra sidan låg alldeles stilla utan att göra motstånd blev hon förgrymmad över vad hon såg som mitt tysta förakt och piskade på med förnyad styrka. Följaktligen gällde det att snabbt som ögat hoppa ur sängen innan hon hann säga till för tredje gången, annars gick det riktigt illa både för mina skinkor och den knotiga sängborsten. Samtidigt som hon slog mig brukade hon grymta och till en början utstöta vilddjursvrål som var rena oartikulerade känsloutbrott. Efter ungefär trettio slag med den knotiga kvasten mot min rumpa började krafterna tryta och rösten antog en hesare ton. Vid det laget hade vrålen börjat blandas med skällsord som inledningsvis enbart riktade sig mot mig. Hon kallade mig för ”horunge”, ”sköldpaddas avföda” och ”oäkting till kaninunge”. Därefter vände hon sin vrede mot min far, men honom slösade hon inte så mycket tid och kraft på utan nöjde sig i stort sett med samma ord och uttryck som hon använde om mig, utan påhittiga nyskapelser. I själva verket lät hon faktiskt rätt så tandlös, och till och med jag tyckte att hon uttryckte sig som en gammal nucka. Men lika säkert som att man måste gå över järnvägen vid den lilla tågstationen i vår by när man ska bege sig till tätorten, lika osvikligt ledde min mors utgjutelser över min far in henne på spåret av förbannelser riktade mot Vildmulan. Den övergången var snabb men oundviklig. Efter några hastiga okvädingsord mot honom kom hon sedan till den sanna måltavlan. Nu höjde hon rösten, och de tårar hon haft i ögonen medan hon skällde på min far och mig förtorkades av vreden. Den som tvivlar på sanningshalten i uttrycket ”När fiender möts lyser deras ögon upp” skulle jag ha velat bjuda hem till mig för att visa vreden i min mors ögon när hon öste ovett över Vildmulan. Hennes skällsord mot mig och min far var ganska enahanda och torftiga, men så fort hon kom in på Vildmulan blev de både mustiga och fantasieggande. Hon kunde till exempel häva ur sig: Min avelshingst till karl kommer att knulla ihjäl dig, Vildmula!, eller Akta dig, min elefantkarl kommer att sticka dig sönder och samman, din hynda! Min mors repertoar av okvädingsord och uttryckssätt hade stor variationsrikedom, men temat var alltid detsamma och följde en viss bestämd mall där min far såsom föremålet för min mors vilda hämndbegär ideligen förvandlades till enorma enastående djur, medan Vildmulan blev till små svaga djur som han våldförde sig på. Det var uppenbarligen hennes sätt att få utlopp för sin vrede mot honom. Medan hon utgöt sig i fantasifulla ordalag om hur min fars organ skulle kränka Vildmulan, började slagen mot mina skinkor mattas av för att till slut upphöra, varpå hon helt glömde min existens. I den stunden smög jag mig försiktigt upp, klädde på mig och stod och lyssnade fascinerat på hennes tirader som fyllde mitt huvud med frågor. Jag tyckte att hennes skällsord mot mig var tämligen motsägelsefulla; om jag var horunge, vem var det då som hade horat, om jag var en sköldpaddas avföda, vem hade då fött mig, och om jag var en ”oäkting till kaninunge”, vem var då kaninmamman? Det var bara skenbart mig hon skällde på, i själva verket skymfade hon sig själv. När hon skällde på min far var det också sig själv hon skymfade, och hennes utbrott mot Vildmulan var egentligen också ganska meningslösa. Det var ju helt osannolikt att min far skulle förvandlas till en elefant och ännu mer till en avelshingst, men även om han blev en elefant skulle han aldrig kunna para sig med en hund. Avelshingstar var domesticerade och skulle kanske kunna fås att para sig med en mula, men det var väl snarare något som en vildmula bara kunde hoppas på i så fall. Fast jag tordes inte yppa mina kritiska tankar för min mor. Att det skulle leda till stora tråkigheter för mig, det var ett som var säkert, och så dum var jag ändå inte att jag band ris till egen rygg. När mor inte orkade skälla längre började hon gråta med tårar strömmande utefter kinderna. När hon gråtit färdigt torkade hon ögonen med jackärmen och tog sedan mig med sig ut för att påbörja dagens arbete och tjäna pengar. För att kompensera för den tid som gått förlorad under raseriutbrottet mot mig, pappa och Vildmulan utförde hon sysslorna dubbelt så fort och övervakade mitt arbete med dubbelt så stor stränghet som i vanliga fall.
Alltså kunde jag absolut inte ligga kvar och dra mig under det otillräckligt värmande täcket, utan så fort jag hörde elden spraka i spisen for jag självmant upp, utan att hon behövde ropa åt mig, och satte snabbt som blixten på mig kläderna som var kalla som en järnrustning, varefter jag vek ihop täcket, smög ut på dass och kissade, kom tillbaka och ställde mig i enskild ställning i dörröppningen i väntan på order från henne. Min mor var sparsam på gränsen till snål, så hur kom det sig att hon kostade på sig att elda i spisen? Det berodde på att fukten i huset hade gett både henne och mig besvär med svullna knän och domningar i benen, och hon hade fått lägga ut mycket pengar på medicin för att vi över huvud taget skulle komma på fötter och röra oss. Läkaren hade förmanat oss att om vi ville fortsätta att leva så måste vi elda inomhus och så fort som möjligt låta torka fukten ur väggarna. Medicin var dyrare än stenkol, förklarade han. Av det skälet kände hon sig tvungen att sätta in en stor kamin i rummet, och sedan gick hon till järnvägsstationen och köpte ett ton stenkol som hon eldade med i vårt nya hus. Jag hade så oändligt gärna önskat att läkaren hade sagt till henne att om vi ville fortsätta att leva så måste vi äta kött. Men det sa han inte utan tvärtom – istället för att förmana oss att äta kött varnade han oss för fet mat och beordrade oss att äta lättsmälta saker, allra helst vegetariskt, för, som han sa, det skulle både göra oss friska och ge oss ett långt liv. Den skurken anade inte att vi ända sedan min far lämnade oss hade ätit en fullständigt enahanda vegetarisk kost som var lika näringsfattig som ett begravningsfölje eller snön på bergstopparna. Det hade pågått i fem år, och även om man hade använt kraftig tvål skulle man inte ha kunnat vaska fram en enda fettdroppe från min tarm.
Jag har pratat så mycket att jag känner mig torr i munnen, men just då råkar tre aprikosstora isiga hagelkorn blåsa in genom dörröppningen och hamna vid mina fötter. Om det inte är den store munken som har märkt min belägenhet och med sin magiska kraft ser till att tre hagelkorn landar framför mig, så är det väl en ren slump. Jag tittar i smyg på honom, han sitter rak i ryggen med slutna ögon i meditativ ställning, men på de lätt vibrerande hårstrån som sticker ut från öronen mellan flugorna kan jag se att han lyssnar intensivt. Eftersom jag var ett brådmoget barn har jag hunnit uppleva mycket i mitt liv och träffat en stor mängd excentriska personer, men det är första gången jag ser två långa hårstrån växa ur öronen på en människa. Bara en sådan sak inger mig en stark vördnad för denne munk, för att inte tala om alla hans andra unika förmågor. Jag plockar upp ett hagelkorn och stoppar det i munnen. För att inte förfrysa slemhinnan i svalget rullar jag det runt i munnen med tungan så att det klirrar när det slår mot tänderna. En räv som ser helt utsvulten ut med sin blöta päls står en stund och tvekar i dörröppningen med ett ömkligt uttryck i ögonen. Innan jag hunnit reagera har den blixtsnabbt smugit sig in och försvunnit bakom statyerna. En varm rovdjurslukt breder ut sig runt oss. Jag har inget emot lukten av räv, för jag har själv haft med rävar att göra. Som jag kommer att berätta om senare blev det under en tid populärt i byn att föda upp rävar. Det innebar slutet för många föreställningar och taoistiska sägner om rävarnas magiska väsen. Visserligen smög rävarna omkring på sitt hemlighetsfulla och mystiska vis i burarna, men när de sedan slaktades precis som grisar eller hundar, lät sig flås av slaktaren i byn och ätas upp utan att manifestera den ringaste magiska förmåga, då förbleknade alla sägner om rävar jag hört. Där ute dundrar åskan och går på som om dess vrede inte vill lägga sig. Ett stråk av brandrök tränger in i templet. Jag ryser till av rädsla och kommer omedvetet att tänka på alla berättelser om hur Åskgubben slår ner och dödar alla kreatur och människor som begått onda gärningar. Tänk om den här räven är ett djur som begått onda ting! I så fall har den gömt sig på ett säkert ställe, för hur vred Åskgubben än kan bli, och hur vildsint Himladraken än är, kan de väl ändå inte ge sig på det här lilla templet och jämna det med marken? Wutonganden utgörs ju också av fem djur som bildar ett andeväsen, och Himlaguden har låtit dem bli heliga och upprättat ett tempel med deras statyer, där människorna kan dyrka dem och offra till dem och ge dem inte bara fina matvaror utan även vackra kvinnor, så varför skulle inte en räv kunna bli ett heligt väsen? Nu slinker ytterligare en räv in. På den som kom tidigare kunde jag inte se om det var en hanne eller en hona, men den här är otvivelaktigt en hona som dessutom är dräktig. Den hängande buken och det svullna juvret skrapar mot den blöta tröskeln när hon smyger in. Hon rör sig också klumpigare än den förra, som kanske är hennes make. Nu är de båda i säkerhet, för Väderguden är rättvis och kommer inte att göra de små rävungarna i hennes mage något ont. Utan att jag tänkt på det har hagelkornet i min mun smält och munken ser på mig bakom halvslutna ögonlock. Han tycks över huvud taget inte ha lagt märke till de två rävarna, eller ens åskstormen och regnet där ute på gården. Jag inser vilket stort avstånd det är mellan honom och mig. Nåväl, jag ska fortsätta att berätta.