En försommarmorgon kom far bärande på mig till tröskplatsen. Efter att vår by blivit specialiserad på djurslakt låg fälten i stort sett i träda. Eftersom slakteriverksamheten var så lukrativ tack vare olagliga metoder med insprutning av vatten och dylikt, var det bara rena dumskallar som fortsatte att bruka jorden. När marken lagts i träda fick tröskplatsen tjäna som kreatursmarknad. Ledningen i köpingen hade till en början försökt inrätta en egen kreatursmarknad framför sin lokala regeringsbyggnad, för att kunna ta upp administrativa avgifter, men folk struntade fullständigt i deras beslut. När ledare från köpingen kom till vår by med militär i släptåg för att tvinga oss att stänga vår kreatursmarknad blev det handgemäng med slaktarna som var beväpnade med slaktknivar. Till slut satte ledarna in militärpolis och det var nära att någon dödats. Fyra slaktare blev gripna. Slaktarhustrurna bildade då en påtryckargrupp som skulle överklaga till högre instans. De klädde sig i råa koskinn, grisskinn och fårskinn och gick till häradsfullmäktige där de inledde en sittdemonstration. De skrek att om inte deras män släpptes fria skulle de klaga hos provinsledningen, och om de inte fick rättvisa där skulle de köpa tågbiljetter och bege sig till Peking. Det är svårt att tänka sig vad som skulle hända om en grupp kvinnor klädda i olika slags råa djurhudar skulle dyka upp på Chang’anavenyn i huvudstaden. Ingen skulle väl ta några stökiga slaktarkvinnor på så stort allvar, men sannolikt skulle i alla fall häradschefen mista sin ämbetshatt. Resultatet blev till slut att kvinnorna segrade, åtalet mot slaktarna lades ner och de släpptes fria, köpingens ledare fick se sina drömmar om rikedom gå upp i rök och tröskplatsen i byn fortsatte att vara kreatursmarknad för tamboskap. Det sas också att högste ledaren i köpingen fick sig en ordentlig utskällning av häradschefen.
Sedan tidigt på morgonen satt nu sju, åtta koförsäljare längs muren på tröskplatsen och rökte i väntan på slaktarna. Deras oxar och kor stod bredvid och idisslade lugnt, ovetande om att döden var nära förestående. De flesta koförsäljarna var från Västra häradet och talade tillgjord rikskinesiska, precis som om de var en liten teatertrupp. De kom ungefär var tionde dag, var och en ledande två kor eller som mest tre. Vanligtvis brukade de åka med ett särskilt långsamt godståg och färdas i samma vagn som djuren. De klev av vid vår lilla station fram på kvällen, och mitt i natten kom de fram till vår by. Det är bara några kilometer från stationen till vår by, och även om man går långsamt kan det inte ta mer än två timmar att gå, men för koförsäljarna tog det åtta timmar. De ledde djuren som var vimmelkantiga efter den skakiga färden på tåget och trängde sig fram med dem mot stationens utgångsgrindar. De kvinnliga biljettkontrollanterna i blå uniform och skärmmössa granskade noggrant deras och kornas biljetter, och först efter att ha konstaterat att inget var felaktigt släppte de fram dem. När korna trängdes igenom utgångsspärrarna hände det gärna att de släppte en lös koskit som stänkte på biljettkontrollanternas byxben, liksom bara för att retas lite med dem, driva gäck eller kanske hämnas. Om det var på våren fick de sällskap från tåget av kyckling- och ankungeförsäljare från Västra häradet, som bar på breda, långa och blanka bärstänger i vilkas sviktande ändar hängde flätade kyckling- och ankburar av vass eller bambu. De sneddade sig förbi mot utgången och lämnade snabbt koförsäljarna bakom sig. Klädda i bredbrättade stråhattar och med ett blått tyg över axlarna ilade de lätt och elegant förbi och framstod i stark kontrast till de slafsigt klädda, av dynga nedsmetade kofösarnas trumpna uppenbarelser. Dessa var barhuvade och hade uppknäppta skjortor samt bar alla solglasögon med spegelglas, ett på den tiden mycket populärt gangstermode. Mot den röda kvällssolen masade de sig fram på grusvägen som ledde till byn. De gick med vaggande gång, som nyss landstigna sjömän. När de kom fram till den historiska Kejsarkanalen, ledde de ner korna till vattnet och lät dem dricka sig otörstiga. Om det inte var alltför kallt tvättade de också av korna så att de såg rena och friska ut, precis som unga brudar. Därefter badade de själva också. De lade sig på kanalens sandbotten och lät vattnet forsa över magen. Om en ung kvinna gick förbi kunde de utstöta läten, ungefär som brunstiga hanhundar. När de roat sig färdigt i vattnet gick de upp på stranden och lät djuren beta ett kvällsmål medan de satt tillsammans i ring, drack sprit och åt torkat kött med vetekakor. De åt och drack tills natthimlen var full av stjärnor, då de kraftigt berusade stapplade iväg med korna i släptåg i riktning mot vår by. Varför kofösarna till varje pris skulle ankomma till vår by mitt i natten är en hemlighet som bara de kan svara på. I min barndom ställde jag den frågan till mina föräldrar och till de vitskäggiga gubbarna i byn, men de tittade alla på mig som om min fråga var alltför konstig eller bara för enkel för att besvaras. När de ledde in korna i byn började alla hundar som på en given signal att skälla. Alla i byn, män som kvinnor, unga som gamla, väcktes av hundskallen och förstod att nu hade koförsäljarna anlänt. I mina barndomsminnen är koförsäljarna insvepta i en aura av mystik som har att göra med deras nattliga uppdykande i vår by. Jag tyckte alltid att det måste finnas någon djupare mening med detta, men de vuxna höll inte med mig om det. Jag minns hur mor, nätter när fullmånen lyste och hundarna hade satt igång att skälla, satte sig upp invirad i täcket och tryckte ansiktet intill fönstret för att spana ut mot vägen. Far hade då ännu inte övergett oss, men han hade slutat komma hem över natten. Jag reste mig försiktigt upp på armbågen och tittade ut förbi henne genom fönstrets spröjsade rutor och såg koförsäljarna komma ledande sina djur, helt ljudlöst, ifrån stora vägen in i byn. De nytvättade korna blänkte i månskenet och såg ut som nyss utgrävda, jättelika färglagda urnor. Om det inte hade varit för de ilskna hundskallen skulle det som utspelade sig framför ögonen kunnat vara en vacker dröm, men även med hundskallen framstår scenen idag när jag tänker tillbaka på den som en drömsekvens. Det fanns flera härbärgen i byn, men koförsäljarna tog aldrig in där. De ledde boskapen till tröskplatsen och satte sig att vänta på soluppgången, oavsett om det var regn och rusk, isande kyla eller olidlig hetta. Under riktiga ovädersnätter kunde värdshusvärdar komma ut för att erbjuda logi, men koförsäljarna och deras boskap härdade ut som stenstoder i ovädret natten igenom och rörde sig inte ur fläcken, oavsett vilka lockande anbud de fick. Var det bara för att spara in på login? Ingalunda – det sas att när de här mytomspunna personerna sålt sin boskap och rest tillbaka till stan levde de i sus och dus, och först när de gjort av med nästan alla pengarna köpte de sig en biljett på snälltåget och for hem. Deras vanor och levnadssätt skilde sig fullständigt från det för oss välbekanta bondelivet och deras sätt att tänka likaså. Som barn hörde jag flera gånger respektabla personer suckande fråga sig: Vad är det där egentligen för människor? Vad tänker de på? Ja, vad tänkte de här människorna egentligen på? Den boskap de kom dragande med var bruna och svarta tjurar, oxar och kor, fullvuxna djur såväl som kalvar. En gång kom de med en vitbrokig mjölkko med ett juver stort som en tunna som gav min far stort huvudbry när han skulle värdera den, för han kunde inte avgöra om juvret skulle räknas som kött eller biprodukt.
När koförsäljarna såg min far komma reste de sig från muren där de satt. De här figurerna bar spegelglasögon redan tidigt på morgonen och såg minst sagt skumma ut, men de hade skrattrynkor i mungiporna, vilket visade att de hyste respekt för honom. Pappa lyfte ner mig från sina axlar och satte sig på huk några meter ifrån koförsäljarna, klämde fram ett tillknycklat paket cigaretter och drog ut en krokig, fuktig fimp. Koförsäljarna slängde till honom cigaretter av bättre kvalitet, och ett dussintal hamnade framför honom. Han samlade ihop alla cigaretterna och lade dem i en prydlig rad framför sig. Koförsäljarna sa: Satans Luo, ta och rök dem nu. Ingen kan väl köpa dig med några cigaretter! Pappa log lite till svar men fortsatte att röka sin egen fimp. Så dök den ena efter den andra av byns slaktare upp. De såg alla nytvättade ut, men jag kunde känna doften av rått kött från dem. De stod för sig själva och deras ögon hade ett skrämmande uttryck. Några ungdjur började släppa ifrån sig dynga ur ändan, medan de lite äldre djuren såg helt oberörda ut. Fast jag såg att de bara ansträngde sig för att verka lugna, för de drog in svansen hårt för att hejda avföringen från att rinna ut, och musklerna på deras lår darrade, som när en lätt bris drar över en vattenyta. Bönder har starka känslor för nötkreatur. Att slakta dem, särskilt äldre oxar och kor, sågs förr som ett brott mot Himlen och moralen. En spetälskesjuk kvinna i byn brukade springa iväg på natten när det var tyst till byns gravplats och ropa om och om igen: Någon av mina förfäder måste ha varit slaktare och slaktat kor. Det får vi bära straffet för, vi efterlevande! En ko kan också gråta. Då mjölkkon som gav min far huvudbry skulle slaktas gick hon ner på knä framför slaktaren, och tårar började strömma ur hennes båda djupblå ögon. När slaktaren såg det, förlorade han kraften i armen som höll i slaktarkniven och erinrade sig massor av historier om kor. Kniven föll ur hans hand och slog med ett klingande ljud i marken. Han blev så knäsvag att han faktiskt föll på knä framför kon. Sedan började han gråta högljutt. Från den stunden rörde han inte slaktarkniven mer, utan övergick till att föda upp hundar. När folk frågade honom varför han hade fallit på knä framför kon och brustit i gråt, svarade han att när han såg in i kons ögon såg han sin egen döda mor, och då tänkte han att kon kanske var hennes inkarnation. Slaktaren hette Huang Biao, och efter att han hade blivit hunduppfödare tog han hand om den gamla kon och skötte om henne som om hon varit hans mor. När gräset växte frodigt såg vi honom ofta valla den gamla kon ner till floden för att beta. Huang Biao gick före och kon kom efter, inget rep behövdes. Någon hade hört honom prata med kon: Kom nu, mor, så går vi ner till floden och betar lite friskt gräs. Någon annan hade hört honom säga: Nu går vi hem, mor. Det börjar bli mörkt, och du ser inte helt frisk ut. Se upp så du inte råkar äta giftiga örter! Huang Biao var en duktig person. När han hade startat hundgård var det till en början många som gjorde narr av honom. Men efter några år hade de alla upphört med det. Han lät korsa den lokala hundrasen med schäfer och fick fram en utmärkt hund som både var modig och klok och kunde fungera som vakthund på gården och ge sina ägare viktig information i god tid. När tjänstemän från länshuvudstaden kom för att kontrollera om det förekom fusk inom slakterihanteringen eller om till exempel journalister var på väg till byn, fick hundarna väderkorn på dem och började skälla hejdlöst. Så fort slaktarna fick varningssignalen från hundarna började de städa upp och röja undan och vattna gårdsplanen, så att när tjänstemännen eller journalisterna eller vilka de nu var kom till platsen, fanns inte minsta spår av någon oegentlig verksamhet där. En gång tog sig två journalister från kvällspressen in i byn, förklädda till illegala uppköpare av slaktkött, med syftet att avslöja de skumraskaffärer som vår by var ökänd för i slakteribranschen. Trots att de hade smort in sina kläder med grisflott och oxblod på ett så övertygande sätt att slaktarna inte genomskådade dem kunde de inte lura hundarna. Ett tiotal av de blandrashundar som Huang Biao hade fött upp jagade journalisterna från byns västra ände till den östra och bet till slut sönder deras byxor så att press-id-korten föll ur. Att det skrupelfria fusket med slaktkött kunde fortgå år efter år utan att myndigheterna lyckades få fram bevis för det berodde delvis på korruptionen hos de berörda men var också till stor del även Huang Biaos förtjänst. Han födde också upp en slakthund, en stor klumpig bjässe med låg intelligens. Den viftade på svansen inför sin husse, men när det kom tjuvar viftade den också på svansen för dem. Eftersom den var både dum och snäll ägnade den sig mest åt att äta och sova och växte därför snabbt till sig. Sådana feta hundar var det alltid stor efterfrågan på, folk kom för att köpa valpar genast efter att de hade fötts. En knapp mil från vår by låg en by som hette Blombyn där det bodde folk av koreanskt ursprung. Det bästa kött de visste var hundkött, och därför var de också duktiga på att tillaga det. De hade hundköttsrestauranger såväl i tätorten som i länshuvudstaden och till och med i provinshuvudstaden. Hundkött från Blombyn var vida känt, och deras berömmelse vilade till stor del på de utmärkta råvaror som Huang Biao försåg dem med. Köttet från Huang Biaos hundgård hade inte bara den goda hundköttssmaken utan påminde även om kalvkött. Det kom sig av att Huang Biao, för att få tiken att öka produktionen av valpar tog dem från sin mor redan efter tio dagars diande och lät dem växa till sig på komjölk. Naturligtvis var det mjölk från den gamla kon han använde. En del illasinnade personer i byn som var avundsjuka på Huang Biao för att han gjorde sig en förtjänst på sin hundgård, började anklaga honom och sa: Huang Biao, du som behandlar kon som din egen mor och ger sken av att vara en lojal son, du är i själva verket en skojare. Om kon är din mor ska du väl inte mjölka henne och ge mjölken till valpuppfödning, för om du ger din mors mjölk till valpar blir hon ju en hundmamma. Och om hon är en hundmamma blir ju du en hundars avföda, alltså inte bättre än en hund! Så gick de elaka tungorna på och gjorde Huang Biao helt svarslös. Eftersom han inte fick någon rätsida på det slutade han tänka, grep istället tag i sin rostiga slaktarkniv och riktade den mot busarna som fann det säkrast att ta till flykten. Men Huang Biaos hustru, som han just gift sig med, hade redan släppt ut hundarna, och de dumma kötthundarna följde efter de mer intelligenta blandrashundarna som en svärm getingar och förföljde busarna genom de vindlande gränderna, och strax hörde man busarnas gälla skrik och hundarnas vilda skall. Huang Biaos hustru som var vacker som en dag skrattade högt medan Huang Biao kliade sig på halsen och log lite tafatt. Huang Biaos fru hade kritvit hy men Huang Biaos hy var svart som lack. När de stod tillsammans såg hans svarta hy ännu svartare ut och hennes vita hy ännu vitare. Innan Huang Biao gifte sig med henne brukade han ställa sig mitt i natten och sjunga utanför Vildmulans fönster, men hon sa till honom: ”Hördu bror, gå hem. Jag har redan en karl, men jag ska hjälpa dig att hitta en bra hustru.” Det var alltså Vildmulan som hjälpte Huang Biao att hitta en fru, som då arbetade i en liten bod vid landsvägen.
När slaktarna kom till platsen satte kommersen igång. De gick runt nötboskapen och såg ut som om de hade svårt att bestämma sig för vilka djur de skulle köpa, men så fort någon sträckte ut armen och grep tag i repet till ett av dem gjorde resten av slaktarna detsamma inom tre sekunder. På ett ögonblick hade alla djur funnit köpare. Det hände nästan aldrig att två slaktare bestämde sig för samma oxe eller ko, men om de gjorde det löstes konflikten ganska snabbt. I allmänhet är yrkeskolleger bittra rivaler, men i vår by rådde under Lao Lans organisatoriska ledning en skråanda av solidaritet och vänskap i och med att alla gick samman i kampen mot fienden. Genom att ha delat med sig av tekniken för vattenberikning av kött hade Lao Lan stärkt sin auktoritet, och nu var alla i byn sammansvurna genom den rikedom som den illegala verksamheten gav. När slaktarna hade gripit tag i varsitt djurs rep gick försäljarna makligt fram till dem och en diskussion om priset inleddes som övergick till ett schackrande. Sedan min far hade etablerat sin auktoritet hade deras diskussioner blivit tämligen meningslösa och mer till för formens och traditionens skull, för i slutänden var det ändå alltid han som avgjorde saken. Efter ett visst meningsutbyte kom slaktare och koförsäljare par om par ledande en ko fram till min far, ungefär som när par tågar fram till lokalmyndigheten för att gifta sig. Men den här morgonen gick det inte till som vanligt. När slaktarna dök upp gick de inte fram till nötboskapen utan strosade fram och tillbaka utmed tröskplatsen, alla med ett leende av samförstånd på läpparna som kändes ganska obehagligt. Särskilt när de gick förbi far tycktes det där krystade leendet dölja något som ingav onda aningar, som om en stor komplott var i görningen som skulle uppenbaras så snart det rätta tillfället kom. Jag tittade ängsligt i smyg på min far. Han såg ut precis som vanligt och fortsatte apatiskt att röka sin cigarett. De cigaretter av bättre kvalitet som koförsäljarna hade slängt åt honom låg prydligt uppradade på marken framför honom utan att han tagit en enda av dem. Det gjorde han aldrig i vanliga fall heller, men när affärsuppgörelserna var avslutade brukade slaktarna plocka upp dem och tända dem, och medan de rökte cigaretterna som de plockat upp prisade de alltid far för hans omutlighet. Någon kunde säga halvt på skämt: Ja du, Lao Luo, om alla i Kina var som du hade kommunismen kunnat införas för länge sedan! Far bara log till svar. I den stunden kände jag alltid en obeskrivlig stolthet och bestämde mig för att jag ville göra likadant som han och bli en likadan människa som han. Den här dagen märkte koförsäljarna också den onaturliga stämning som rådde. De kastade blickar på min far och mig och en del iakttog kyligt slaktarna som gick fram och tillbaka. I tyst samförstånd väntade alla på att något skulle hända, likt en tålmodig publik som väntar på att skådespelet ska börja.