Kvinnan dyker ljudlöst upp i den trånga passagen mellan mig och munken. Hennes stora klädnad stryker lätt vid min nästipp, och en sval vad nuddar mitt knä. Jag blir genast förvirrad och kommer av mig i berättelsen. Hon är klädd i en vid jacka av grovt tyg och bär på munkens gammaldags tvättfat av tenn på väg ut mot vattenpumpen på gården. Hennes magra ansikte är vänt mot mig och runt ögonen skymtar jag en antydan till leende. Det mörka molntäcket har spruckit upp i ett rosenrött sken. I väster går det mer åt guldgult och rött med eldfärgade moln. Fladdermössen som har gjort templet till sitt hem virvlar runt i luften som irrbloss. Kvinnans ansikte lyser. Jackan hon har på sig är av hemvävt tyg och knäpps över bröstet med knappar av tenn. Hon böjer sig ner och ställer ifrån sig tvättfatet med kläderna som med svårighet håller sig flytande. Hon vadar runt på gården i vattnet som når henne över vaderna, håller upp fållen på jackan med båda händerna och exponerar sina guldgula lår och vita skinkor. Till min stora förvåning har hon ingenting på sig under dräkten, så om hon tog den av sig skulle hon stå helt naken. Jackan måste tillhöra munken. Jag känner hans boning lika väl som min ficka, men jag har aldrig sett denna jacka någonstans. Var kan hon ha hittat den? Jag erinrar mig att när hon passerade nyss kände jag en pust av mögel från den. Nu ligger mögeldoften kvar i templet. Kvinnan går runt ett tag och sätter sedan tydlig kurs mot muren. Hon går fort, vattnet forsar ljudligt och fisken hoppar upp än en gång bakom henne och dyker ner igen. För att inte blöta ner jackan lyfter hon upp den ännu högre, så att hela rumpan blottas. När hon kommit fram till muren tar hon tag i fållen på dräkten med vänster hand och håller upp den i ett fast grepp. Sedan böjer hon sig ner och griper med högerhanden tag i de grenar och växtrester som hejdar vattnet från att rinna ner i diket och kastar dem bakom muren. Hennes skinkor som speglar kvällshimlens glödfärgade moln liknar två cymbaler. När avloppet är rensat och vattnet porlande forsar undan reser hon sig, går åt sidan och iakttar flödet. Vattnet som dämts upp på gården strömmar mot henne och för med sig löv från träden och den lilla leksakshästen av plast. Tvättfatet med kläderna flyttar sig några meter och fastnar sedan på marken. Fisken blir mer och mer blottlagd, först kan den simma på i upprätt ställning, men strax kan den bara ligga på sidan och kämpa med stänkande stjärt. Jag tycker mig höra hur den ropar förtvivlat. Så blottläggs de runda stenarna i gårdsbeläggningen och därefter kommer den bruna marken i dagen. En groda hoppar upp ur gyttjan, huden under hakan på den pulserar. I diket bakom muren hörs grodornas kväkande. Kvinnan släpper taget om jackans fåll och stryker med sin fuktiga hand mot tyget för att släta ut skrynklorna. Fisken har hoppat fram till hennes fötter. Hon ser på den och vänder blicken mot oss i några sekunder. Jag kan naturligtvis inte ge henne någon befallning om vad hon ska göra med den stackars fisken. Hon springer flera steg och halkar till i gyttjan, tappar nästan balansen och är på vippen att ramla innan hon får grepp om den bångstyriga fisken och kan trycka ner den mot marken. Sedan reser hon sig med fisken i ett stadigt grepp i båda händerna och ser återigen åt vårt håll. Efter en stund suckar hon och kastar till synes motvilligt iväg fisken i ljuset från aftonrodnaden som täcker halva himlen. Den sprätter med stjärten när den flyger i en båge över muren och försvinner där bakom, men bilden av den guldglänsande fisken som blixtrar till i luften etsar sig fast på min näthinna. Kvinnan går tillbaka till tvättbaljan, tar upp blusen och slätar till kragen. Hon skakar den så kraftigt att det smäller till. Den röda blusen lyser i det röda aftonskenet som ett eldbloss. Hennes likhet med tant Vildmulan gör att jag känner en särskild närhet till henne, ett slags intimitet. Även om jag nu är en snart tjugoårig yngling känner jag mig inför henne som om jag var ett barn på sju, åtta år, men alla känslor som väcks inom mig och den styvhet jag emellanåt känner mellan benen säger mig att jag inte längre är ett barn. Hon hänger den röda blusen över rökelsestaken av järn mitt emot tempeldörren, men de övriga kläderna kan hon bara hänga över den fuktiga murens kant. Hon måste hoppa flera gånger för att få upp dem på muren. Jag märker att hon är spänstig för hon hoppar vigt. Sedan går hon fram till dörröppningen och ställer sig där som om hon var i sitt eget hem och börjar göra gymnastiska rörelser. Hon sträcker på bröstet, sätter händerna i midjan och böjer på ryggen medan hon svänger på rumpan. Hennes stjärt tycks gnida mot ett osynligt föremål. Jag har svårt att slita blicken från henne, men om jag ska bli antagen av den store munken som hans lärjunge är jag tvungen att försaka en del. Under bråkdelen av en sekund tänker jag att om hon drog iväg med mig långt, långt bort, precis såsom Vildmulan gjorde en gång med min far, skulle jag kunna stå emot då?
Mor befallde mig att fälla upp lämmen på flaket till den handtagsstyrda traktorn och gick själv och hämtade två korgar fyllda med ox- och fårben som stod vid muren. Med ena handen tog hon ett tag om korgkanten och med den andra under korgens botten, så rätade hon på ryggen och hällde benen på flaket. Det var benrester som vi hade köpt, ingenting vi hade ätit av själva. Ifall vi hade fått gnaga på så många ben, om så bara en procent av dem, skulle jag inte ha klagat det minsta och inte heller längtat så starkt efter pappa, utan fast och orubbligt stått vid min mammas sida och även hållit med henne när hon fördömde hans och Vildmulans brott. Många gånger hade jag försökt stilla min köttlängtan genom att peta till mig märg ur några av de oxben som såg någorlunda färska ut, men jag blev alltid besviken, för benförsäljaren visade sig redan ha sugit ur all benmärg som fanns i dem. När benen var lastade på flaket fick jag hjälpa till att lasta på järnskrot. Det kallades järnskrot men det var i själva verket olika fullt gångbara tillbehör. Där fanns svänghjul till en dieselmotor, fogar till byggnadsställningar, lock till avloppstrummor i stadens gator, allt möjligt som kunde tänkas komma till användning. En gång fick vi in en japansk granatkastare. Det var en drygt åttioårig gammal gubbe och hans drygt sjuttioåriga fru som kom med den lastad på en mulåsna. I början, innan vi hade erfarenhet, köpte vi in saker för skrotpriset och sålde det som skrot med bara den lilla mellanskillnaden som förtjänst, men snart lärde vi oss hur man skulle göra. Vi delade in de maskintillbehör vi fick in i olika kategorier och sålde dem sedan till olika företag i stan. Byggtillsatser sålde vi till byggbolagen, lock till avloppstrummor sålde vi till vattenledningsverket och reservdelar till fordon sålde vi till metall-, transport- och elbolag. För en granatkastare hittade vi ingen lämplig avnämare, så den behöll vi tills vidare hemma på tomten. Även om vi hade hittat en lämplig köpare ville jag absolut inte att vi skulle sälja den. Precis som alla pojkar tyckte jag om krig och var särskilt fascinerad av vapen. Eftersom far hade lämnat oss stod jag lågt i rang bland jämnåriga pojkar, men med en granatkastare hemma kunde jag se dem i ögonen igen och blev ännu stöddigare än de som hade en far. En gång hörde jag två killar i byn som hade varit mina plågoandar säga till varandra att nu kunde de inte fortsätta att mobba mig, eftersom jag hade en granatkastare hemma, för om någon bråkade med mig kunde jag rikta granatkastaren mot den killens hem och spränga det i luften. När jag hörde deras smygkonversation blev jag överlycklig och kände mig lugn. Vi sålde alltså skrot som inte var skrot till olika slags bolag för ett pris som visserligen var lägre än liknande produkter men ändå bra mycket högre än skrotpriset, och det var anledningen till att vi på fem år hade kunnat bygga oss ett stort hus med tegeltak. När skrotet var lastat på flaket hämtade mor från uthuset en hög skräpkartonger som hon slet upp och bredde ut på marken. Så sa hon åt mig att pumpa upp vatten ur pumpen. Det var en av mina vanliga sysslor, och jag visste att handtaget av järn kunde vara så kallt på morgnarna att skinnet i handflatan fastnade. Jag hade satt på mig ett par styva arbetshandskar av svinläder som vi också hade hittat när vi samlade skrot. Det mesta i vårt hem, från skumgummikuddarna på kangen till stekspaden i woken, hade vi plockat på soptippen. En del saker därifrån hade aldrig använts, som den fårskinnsmössa jag bar på huvudet. Den var till på köpet en äkta armépersedel, den stank av kamfer och bar på insidan ett rött fyrkantigt märke som angav dess produktionsdatum, november 1968. Då var min far bara en liten pojke som kissade på kangen och min mor en liten flicka som kissade på kangen, men jag fanns inte. När jag hade handskarna på mig blev jag ganska fumlig. Det var mycket kallt, och ventilen i pumpen hade frusit fast. Det kom bara luft fast jag pumpade så att det skramlade, men inget vatten. Mor blev arg och röt: Skynda dig, vad håller du på med? Man säger att ”fattiga barn växer upp snabbt”, men du är redan tio år och kan inte ens pumpa upp lite vatten. Vad har jag fött upp dig för? Det enda du är bra på är att äta och äta och äta. Om du var hälften så bra på att jobba som på att äta skulle du få diplom som mönsterarbetare. Medan hon grälade på mig växte ilskan inom mig. Å, pappa, sedan du gav dig iväg har jag ätit som en gris eller hund, klätt mig som en tiggare och slitit som en oxe eller häst, men hon är ändå bara missnöjd med mig. Far, när du gick hade du hoppats på ”en andra jordreform”, nu hoppas jag ännu mer än du på en sådan, men den låter vänta på sig. Den har inte visat sig alls, utan tvärtom blir de där människorna som samlar rikedomar med hjälp av olagliga metoder bara ännu mer självsäkra och visar inte den minsta oro. Efter att min far lämnade oss fick mor ett öknamn: Skrotdrottningen. Jag fick heta Skrotdrottningens son, men i själva verket var jag Skrotdrottningens slav. Mors vrede övergick till raseri och min självkänsla sjönk. I mina egna ögon var jag helt värdelös. Jag slet av mig arbetshandskarna och grep tag i handtaget med bara händer. Pumpen skramlade till och händerna fastnade på stången. Var så där kall då, frys sönder mina händer bara, jäkla pump! Låt huden på mina handflator fastna, jag är ändå ingenting att ha och kan lika gärna ge upp! Om jag fryser ihjäl har hon ingen son längre och då blir det meningslöst för henne att skaffa sig hus och lastbil. Hon gör sig förhoppningar om att skaffa mig en fru och har redan sett ut en partner åt mig. Det är Lao Lans tös som är ett år äldre än jag och kallas för Tiangua, Sockermelon – hennes barnnamn – men något riktigt namn har hon inte fått än. Hon är ett halvt huvud längre än jag och konstant snuvig, så hon har alltid två snorränder under näsan. Mor hade vilda planer på att klättra upp till samma nivå som familjen Lan, men jag önskade helst av allt att jag kunnat spränga Lao Lans hus i luften med granatkastaren! Fortsätt att drömma du, mor! Jag håller med händerna hårt om pumphandtaget, för snart har de frusit fast där. Låt dem göra det! De här händerna är i alla fall först och främst hennes sons händer, bara i andra hand är de mina. Jag pumpade krampaktigt och pumpen gnisslade och lät, så kom ångande vatten upp och rann med ett skvalande ner i hinken. Jag satte munnen intill hinkens kant och drack några klunkar. Hon röt åt mig att jag inte fick dricka kallt vatten. Jag struntade i henne och fortsatte dricka. Helst skulle jag dricka så att jag fick ont i magen och bara kunde rulla runt på marken som en liten åsna som just släppts fri från kvarnstenen. Jag bar bort hinken med vatten till henne, och hon sa åt mig att hämta skopan. Jag hämtade den och hon sa till mig att hälla vatten på kartongen. Det gällde att hälla lagom mycket. Vattnet stelnade snart till is i kartongen, och då lade hon dit en ny kartong som jag fick hälla vatten på. Det här hade vi gjort många gånger så vi var väldigt samspelta och arbetade vant under tystnad. På så sätt blev kartongerna tyngre och vi fick betalt också för vattnet jag hällde på, precis som byns slaktare fick betalt för det vatten de sprutade in i köttet. Mor repade sig ganska snart från sorgen efter att min far övergav oss och tänkte slå sig fram som slaktare, så hon tog mig med sig och gick hem till Sun Changsheng för att lära upp sig i yrket av honom. Suns fru var en avlägsen släkting till henne på mödernet. Men att sticka kniven i slaktdjur var ändå inte en lämplig syssla för en kvinna, och även om mor hade satt sig i sinnet att hon skulle klara det var hon ändå som kvinna inte tillräckligt råbarkad. Nog klarade vi av att slakta smågrisar och lamm, men med stora oxar var det värre. Oxarna visade oss heller ingen respekt, de såg föraktfullt på oss trots att vi hade blänkande slaktarknivar i händerna. Sun Changsheng sa till mor: Kusin, du passar inte för det här yrket. I stan hade de just börjat med en kampanj för säkra köttvaror, och snart skulle de slå till mot dem som fuskade i branschen. Vi som bara fick förtjänst på det vatten som sprutades in i köttet skulle inte få någonting alls när det blev omöjligt att fortsätta med det. Sun Changsheng övertalade min mor att börja samla skrot istället. Han sa att för den sysslan krävdes det inte några pengar, det gav rena inkomster men inga utgifter. Mor undersökte saken och kom fram till att det var ett vettigt råd Sun Changsheng hade gett, så efter det blev hon och jag skrotsamlare. Tre år senare hade vi blivit kända i en omkrets på en och en halv mil som Skrotdrottningen och hennes son.
Vi knöt ihop den sammanfrysta kartonghögen med snören och lyfte över den på flaket, och därmed var traktorn fullastad. Den här dagen skulle vi åka in till häradsstaden. Dit åkte vi emellanåt, och varje gång var det en lika stor besvikelse för mig. Det fanns så mycket gott att äta i häradsstaden, redan på en mils håll kunde jag känna doften av tillagat kött därifrån, och inte bara från kött utan även från fisk, men ingetdera var ämnat för mig. Mor hade redan gjort i ordning vår matsäck: två kalla ångade bullar och en bit inlagd rotsak. Om skrotförsäljningen gick bra och vi inte ertappades med något fusk – på sista tiden hade de lokala firmorna som köpte in återvinningsmaterial blivit allt noggrannare efter att ha blivit lurade av tillresta skrotförsäljare – kunde hon vara på gott humör och köpa en grissvans åt mig som bonus. Vi brukade sitta utanför porten till industriområdet i lä för blåsten, eller på sommaren i skuggan under ett träd, och känna doften från dussintals olika matstånd längs den lilla gatan medan vi tuggade i oss den inlagda rotsaken och det ångade brödet. Det var en gata med matstånd under bar himmel där kötträtter puttrade i dussintals grytor: huvuden av gris, får, nöt, åsna och hund, klövar och hovar av gris, får, nöt, åsna och kamel, lever från gris, får, nöt, åsna och hund, hjärta från gris, får, nöt, åsna och hund, mage från gris, får, nöt, åsna och hund, tarmar från gris, får, nöt, åsna och hund, lungor från gris, får, nöt, åsna och hund, svans av gris, får, nöt, åsna och kamel. Dessutom fanns det stekt kyckling, stekt gås, anka i soja, saltad kanin, grillad duva, friterad sparv … På skärbrädorna låg nytillagade anrättningar av alla upptänkliga slag upplagda. Matförsäljarna höll sina stora knivar i händerna, en del skar upp läckerheterna i skivor medan andra skar i bitar. De var högröda i ansiktet, hyn var flottig och såg välmående ut. En del av matförsäljarna hade grova fingrar, andra hade smala, en del hade långa fingrar, andra korta, men deras fingrar var alla lyckliga, för de kunde hela tiden hålla i kött, drypa av flott och dväljas i väldoft. O, om jag ändå kunde bli ett finger på en köttförsäljare, vilken lycka det skulle vara! Men jag skulle aldrig kunna bli ett sådant lyckligt finger. Många gånger tänkte jag sträcka ut handen och sno åt mig en bit kött och stoppa in den i munnen, men knivarna i händerna på försäljarna avskräckte mig. Jag satt i den kyliga blåsten och tuggade på den hårda, kalla bullen medan tårarna strömmade. Om mor gav mig en grissvans att knapra på kändes det lite bättre, men det var inte mycket kött att tala om på den. Den var snabbt uppäten. Jag tuggade till och med i mig de små benbitarna. Grissvansen fick bara min mages köttdjävul att slå sina klor ännu hårdare i mig. Jag stirrade oavvänt på det rika utbudet av kött vars doft slog emot mig medan tårarna rann utmed kinderna. En gång frågade mamma mig: Vad gråter du för, min son? Jag svarade att jag längtade efter pappa. Då fick hon genast ett annat ansiktsuttryck. Efter en stunds eftertanke sa hon med ett torrt skratt: Det är inte din far du längtar efter, det är att få äta kött. Tro inte att du lurar mig. Men jag kan faktiskt inte tillfredsställa ditt begär riktigt än. Det är lätt att låta munnen bli bortskämd, men om man gör det går det illa. Från forntiden ända till idag har otaliga hjältar och framstående män förlorat både heder och ära bara för att de har skämt bort sig med mat och dryck. Gråt inte, min son. Jag lovar dig att du kommer att få äta av hjärtans lust så småningom, men än så länge måste du stålsätta dig lite. När huset är byggt och vi har köpt en lastbil och utsett en fru till dig, då har jag visat din usling till far vad jag går för, och då ska jag steka en hel oxe åt dig. Du ska få krypa in i skrovet och äta upp den inifrån och ut. Jag sa: Mor, jag vill inte ha något hus, och ingen lastbil heller, och absolut ingen fru, jag vill bara få äta ordentligt med kött nu. Tro inte att inte jag också suktar, sa mor. Jag är väl människa jag med. Jag skulle vilja sätta i mig en hel gris! Men man måste ha mål för vad man vill åstadkomma här i livet, och jag vill visa din far att vi klarar oss mycket bättre utan honom! Hur då bättre? sa jag. Det här livet är ju för jäkligt! Jag skulle hellre gå runt som tiggare med far än leva på det här viset tillsammans med dig! Mina ord gjorde henne ledsen. Hon grät och sa: Jag lever på svältkost och unnar mig ingenting själv, jag utsätter mig för ondska och hat. Varför? Bara för din skull, din horunge! Sedan började hon skälla på min far: Luo Tong! En sån horunge du med din svarta åsnekuk har satt till världen! Du har förstört mitt liv för all framtid! … Jag är minsann inte så oäven själv, jag skulle också kunna äta och dricka gott, och om jag gjorde det skulle jag få vackra ögon och se minst lika bra ut som den där slampan! Mors gråtande utbrott gjorde mig starkt berörd. Mor, du har alldeles rätt, sa jag. Om du började äta kött igen kan jag garantera att du efter bara en månad skulle vara lika vacker som en fe, mycket vackrare än Vildmulan, och då skulle pappa överge henne, sätta på sig vingar och komma flygande tillbaka till dig. Med tårarna strömmande frågade hon mig: Xiaotong, svara uppriktigt: Vem är vackrast, jag eller Vildmulan? Självklart är du vackrast, mor, försäkrade jag. Men i så fall, om jag är vackrast, varför sprang han då hos den där slinkan Vildmulan som tusen karlar haft ihop det med? Inte nog med det, han rymde med henne också! Jag slöt upp till min fars försvar: Jag hörde far säga att det inte var han som sökte upp Vildmulan utan hon som sökte upp honom. Det är sak samma, fräste hon. Även om tiken inte lockar med rumpan börjar hanhunden uppvakta; om hanhunden inte är brunstig har tiken inget för att hon viftar med rumpan. Jag förstår inte vad mor pratar om, sa jag, men hon svarade: Du låtsas bara att du inte förstår, din lilla horunge. Du visste mycket väl att din far gick till Vildmulan, men du hjälpte honom att hemlighålla det för mig. Om du hade berättat det i tid för mig hade jag hindrat honom från att rymma. På vilket sätt hade du hindrat honom, mor? frågade jag försiktigt. Jag hade huggit benet av honom! utbrast hon med ett ilsket ögonkast. Jag blev förskräckt och lyckönskade far i hemlighet, men mor fortsatte: Du har inte svarat på frågan: Om jag är vackrare än hon, varför gick han då till henne? Tant Vildmulan lagade kötträtter varenda dag, svarade jag. Far kände köttdoften och drogs till henne. Mor skrattade till: Så om jag lagar kött varenda dag från och med idag kommer han tillbaka, tror du? Absolut, det kan jag lova, svarade jag glatt. Om du lagar kött varenda dag kommer han som ett skott, för han har väldigt känslig näsa och kan känna dofter på fyrtio mils håll i motvind och på hundrafemtio mils håll i medvind. Jag lade mina ord så väl jag kunde för att försöka muntra upp henne och övervinna hennes vrede så att hon skulle glömma sitt förnuft och rusa iväg med mig till matstånden där hon skulle plocka fram pengarna hon hade gömt och köpa en trave doftande, klibbiga köttbitar som jag kunde äta mig mätt på, och även om jag så sprack på kuppen skulle jag bli ett lyckligt spöke med magen full av kött. Men hon gick inte i min fälla utan for ut i en tirad om sin olycka och satte sig sedan på huk vid muren och började äta sin kalla bulle. När hon märkte hur besviken jag blev gick hon motvilligt bort till en liten sylta vid gatan med köttstånden och dividerade länge och väl med personalen där. Hon ljög friskt och sa att min far var död och hade lämnat oss, mor och son, ensamma i ett eländigt tillstånd. Till slut hade hon lyckats pruta bort tio fen för en tanig liten grissvans som såg ut som en torkad böna. Den höll hon hårt i nypan, som om hon var rädd att den skulle flyga iväg, och när vi kommit tillräckligt långt bort räckte hon den till mig och sa: Var så god och ät, glupska unge! Ät bara, men sedan måste du jobba ordentligt!