Doften av hirsgröt fyller det lilla rummet. Kvinnan lyfter på locket, och jag upptäcker till min förvåning att det är mycket gröt i grytan, tillräckligt för att fylla tre skålar. Hon tar fram tre stora svarta skålar och börjar ösa upp med en träsked som är bränd i kanterna. En sked, en sked till och en ytterligare, så en sked, en sked till och en ytterligare, och en sked, en sked till och en ytterligare, tills alla tre skålarna är fyllda. Ändå är det mycket kvar i grytan. Jag är väldigt förundrad, glatt överraskad men också förvirrad. All denna gröt, kom den verkligen från de där fåtaliga grynen? Vem är kvinnan egentligen? Är hon en trollpacka eller en fe? De båda rävarna som störtade in i templet när regnet vräkte ner lockas också av grötdoften och kommer oförskräckt in i rummet. Honan går först och hannen följer efter, men mellan dem rultar tre tunnhåriga rävungar. De rör sig klumpigt och är väldigt söta. När åskan dånar och regnet öser ner föder djuren ofta sina ungar, det påståendet visar sig stämma väl. De vuxna rävarna sätter sig ner vid grytan och ser emellanåt på kvinnan med bönfallande blick. Dessemellan ser de på grytan med giriga ögonkast. Magarna på dem kurrar som tecken på att de är hungriga. De tre rävungarna flockas kring mammans buk och letar efter hennes spenar. Rävhannen ser på med fuktig blick och livliga ögon, som om han när som helst ska öppna munnen och börja tala. Om han gör det, vet jag vad han ska säga. Kvinnan ser på munken, som suckar och skjuter fram sin skål till rävhonan. Båda rävarna nickar mot munken och kvinnan som tack, och sedan slafsar de i sig gröten. Den är het, så de äter försiktigt med tårar i ögonen. Jag blir lite osäker och vet inte om jag ska äta gröten i min skål eller inte. Munken utbrister: Ät, du! Det måste vara den godaste gröt jag någonsin ätit, jag kommer aldrig någonsin att äta en gröt som smakar så bra. Jag och rävarna äter varsin skål gröt. Rävarna rapar och traskar iväg med sina ungar. Nu upptäcker jag att grytan är helt tom, det finns inte minsta rest kvar. Jag känner mig skamsen, men munken sitter på sängen och rör sitt radband på ett sömngångaraktigt sätt. Kvinnan sitter framför kaminen och fingrar på en spiskrok. Det svaga eldskenet i kaminen speglas i hennes ansikte och gör det levande. Hon ler, som om hon tänker tillbaka på behagliga upplevelser, eller kanske minns hon inget särskilt och tänker på ingenting. Jag stryker mig om min runda mage och hör ljudet av de diande rävungarna ute i tempelhallen. Jag kan inte höra hur kattungarna diar ute i gingkoträdets bo, men jag kan se synen framför mig. Jag får en stark önskan att själv få dia, men var hittar jag en bröstvårta? Jag är inte det minsta sömnig, så för att bekämpa min längtan efter att få dia säger jag: Store munk, låt mig få fortsätta att berätta.
När mor hade fått sitt bygglov var hon så upprymd att hon pladdrade i ett, som sparvarna. Hon sa: Xiaotong, Lao Lan är inte alls så dålig som vi tyckte. Jag trodde att han skulle ställa krav, men han sa ingenting utan gav mig bara tillståndet. Än en gång tog hon fram tillståndet med den röda stämpeln och visade mig, och sedan tvingade hon mig att höra på hennes berättelse om alla svårigheter som vi båda hade gått igenom sedan min far övergav oss. Hennes röst lät sorgsen men nöjd och stolt. Jag var så trött att jag inte kunde hålla ögonen öppna och slumrade till med hängande huvud. När jag vaknade såg jag att hon satt med jackan om axlarna, lutad mot väggen och ältade sin historia om och om igen inför sig själv i mörkret. Om jag inte hade varit så orädd av naturen skulle hon ha skrämt vettet ur mig då. Hennes eviga monotona ältande var ändå bara en generalrepetition för vad som komma skulle en kväll ett halvår senare, när det stora huset med tegeltak äntligen stod färdigbyggt, för då började den riktiga föreställningen. Vi höll till i ett tillfälligt skjul på gården, och vårt hus ståtade i vintermånens sken med sin fasad som var fullbelagd med blänkande mosaikplattor. Skjulet hade otäta väggar åt alla håll och släppte in den skoningslöst kyliga vinden. Mors röst malde på i en evig ström som fick mig att tänka på slingrande gristarmar i slaktarnas händer: Luo Tong, sa hon, Luo Tong, du din samvetslösa bastard! Trodde du att vi inte skulle klara oss utan dig? Hm! Inte bara har vi lyckats överleva utan vi har dessutom byggt oss ett rejält hus med takpannor! Lao Lans hus är fem meter högt, vårt hus är fem komma en, så vårt är en decimeter högre än hans! Lao Lans hus är rappat i cement, vårt är klätt med mosaik! Jag var så evinnerligt less på min mors fåfänga. Lao Lans hus var rappat med cement, men invändigt var det klätt med plywood och exklusivt kakel, och golvet var lagt med marmor. Vårt hus var utvändigt klätt med mosaik, men invändigt var väggarna kalkade och ytstrukturen grov. Golvet var skrovligt och bestod av ett lager slagg. Lao Lans hus var som ”ångbullen med köttfyllning som är ojämn på utsidan”, medan vårt hus verkade mer som ”åsnans bajskulor som glänser i solen”. Månen sken in på hennes ansikte och lyste upp det som en närbild i en film. Hennes läppar rörde sig oavbrutet, och i mungiporna satt stråk av vitt skum. Jag täckte mitt huvud med det fuktiga täcket och somnade till ljudet av hennes oavbrutna pladder.