Ett väldigt brak hörs över mitt huvud, och plötsligt rasar trasiga tegelpannor, torrt gräs och jord ner, slår sönder en skål och skickar iväg en ätpinne av bambu som en pil mot den mögliga väggen. Kvinnan som nyss ammade mig ur sina mjölkstinna bröst, hon som är varm som en sötpotatis nyss tagen ur ugnen, skjuter bryskt undan mig. När hon sliter ut bröstvårtan ur min mun känner jag en intensiv smärta i hjärtat. Jag får yrsel och hamnar pladask på alla fyra på golvet. Jag vill skrika högt, men det är som om två jättelika händer griper tag om min strupe och hindrar ljudet från att tränga fram. Hennes blick är förvirrad och hon ser sig om åt alla håll som om hon sökte något, sedan torkar hon med handen av de fuktiga bröstvårtorna och ger mig ett ilsket ögonkast. Jag hoppar upp och störtar in i hennes famn, vrider läpparna för att kyssa henne på halsen, men hon nyper mig i magen och vrider till hårt samtidigt som hon stöter bort mig med en knuff och spottar mig i ansiktet. Sedan vänder hon sig om och går ut ur rummet. Skräckslagen följer jag efter och ser att hon stannar upp bakom häststatyn med människohuvud. Hon sätter sig grensle över ländryggen på den, och hästen far ut ur templet med henne på ryggen till klappret av hovar på gården. Jag hör fåglarnas morgontidiga kvitter och längre bort råmandet av en ko som kallar på sin kalv. Jag vet att det här är den tid på dygnet då kalvarna ska dia. Jag tycker mig se hur de ivrigt puffar mulen mot sina mödrars juver, och hur korna skjuter rygg med vällustig smärta, men de bröst som tillhört mig är nu borta. Jag dimper ner på det kalla, fuktiga golvet och gråter skamlöst. När jag gråtit en stund ser jag upp mot taket och upptäcker ett hål, stort som en korg, genom vilket morgonljuset strömmar in likt tidvatten. Jag smackar med läpparna, kanske har jag vaknat upp ur en dröm? Men om det bara var en dröm, varifrån kommer i så fall den mjölksmak jag har i munnen? När den gåtfulla vätskan tas upp av min kropp återförs jag till barndomen och till och med min vuxna kropp krymper ihop. Om jag inte har drömt det, varifrån kom då den kvinna som liknade tant Vildmulan och ändå inte var hon, och vart har hon tagit vägen nu? … Jag sitter och stirrar tomt framför mig, medan munken som jag inte ägnat en tanke på länge långsamt vaknar upp, likt en boaorm som kommer till liv efter vinterdvalan. I det guldgula morgonljuset som skiner in i rummet viker han sin kropp i olika ställningar och påbörjar sina fysiska övningar. Nu är han klädd i sin vanliga dräkt, ja, just den grova dräkt som den goda kvinnan som gav mig av sin bröstmjölk bar. Han har sina alldeles egna övningar, han viker kroppen dubbel, tar sitt eget kön i munnen och rullar runt på den breda träsängen som en uppskruvad leksak. Från hans rakade huvud strömmar het ånga som lyser i alla färger. I början fäste jag mig inte särskilt vid de fysiska övningar munken hade för sig utan tyckte att de var enkla rörelser, men när jag började ta efter, märkte jag att det inte var någon konst att göra kullerbyttor på träsängen, inte heller att vika kroppen dubbel, men att det var riktigt svårt att ta sitt eget kön i munnen.
När munken är färdig med sina övningar ställer han sig på sängen och skakar kroppen, precis som en häst som nyss har rullat sig i mjuk sand. Hästen som just har rullat på marken skakar av sig jord och stoft, medan munken som just avslutat sina övningar skakar av sig svetten som sprids som regndroppar runt omkring. Några stänk hamnar i mitt ansikte och en droppe i min mun. Till min förvåning märker jag att munkens svett också doftar av osmanthus. Doften sprids i rummet. Munken är lång och har två virvelformade ärr, stora som koppar, på vänster sida av bröstet och mellangärdet. Jag har aldrig sett en skottskada, men jag är rätt säker på att det här är sådana. Att bli träffad av två skott i så vitala delar av kroppen måste i de flesta fall leda till att man hamnar i dödsriket, men det har han inte gjort, han lever i högsta välmåga, vilket visar att han har lyckan, ödet och naturen på sin sida. När han står på sängen stöter hans kala hjässa nästan i takstolarna. Om han sträckte ordentligt på sig skulle han nog kunna sticka ut huvudet genom hålet som uppstod när takpannorna rasade in. Skulle det inte vara skrämmande om hans rakade huvud med de heliga brännmärkena stack ut ur templets tak? Det skulle säkert sätta skräck i falkarna som cirklar runt på låg höjd där ute. Munken sträcker på sig och exponerar hela sin kropps framsida för mig. Jag lägger märke till att hans kropp är ungdomlig, tvärtemot hans grånade och åldrade skalle. Om det inte var för den lite utputande magen skulle hans kropp kunna tillhöra en trettioåring, men när han är klädd i den gamla trasiga långrocken och sitter i position vid Wutongstatyerna skulle hans gestalt och framtoning också kunna tas för en nittionioårig åldrings. När han har skakat av sig svetten från kroppen och stretchat färdigt sätter han på sig långrocken och kliver ner från sängen. Allt det jag såg tidigare tycks nu gömmas i denna rock som ser ut att när som helst falla sönder i trådar. Allt som har hänt framstår som mina egna hallucinationer. Jag stryker mig om ögonen och gör till och med som personer i folkliga berättelser när de ställs inför övernaturliga händelser: biter mig i fingret för att känna att det är verkligt. Det gör riktigt ont i fingret, vilket bevisar att min kropp är verklig och att det jag nyss sett har inträffat på riktigt. Den store munken – nu är han den gamle stapplande munken igen – tycks först nu ha lagt märke till mig där jag kryper framför hans fötter. Han drar upp mig från golvet och frågar med deltagande röst: Unge man, är det något du vill att jag ska hjälpa dig med? Store munk … säger jag med stark lidelse i rösten, store munk, igår hann jag inte berätta färdigt. Den store munken suckar och tycks dra sig till minnes det som hände igår. Han frågar beklagande: Tänker du berätta ännu mer? Jag kvider fram: Store munk, om jag inte får berätta allt utan håller det inom mig kan det bli till en giftig svulst. Den store munken nickar obestämt till svar och säger: Följ med mig då, unge man. Han leder mig ut i tempelhallen och fram till en av de fem skulpturerna, häststatyn. I denna ståtliga omgivning sätter han sig på den trasiga mattan som nu är i ännu större förfall eftersom gårdagens regn har fått flera gråvita små svampar att växa upp där. De liknar de flugor som igår kröp på hans öron och som genast sätter sig där, utom två stycken som flyger runt i luften och landar på hans båda välvda ögonbryn. De buskiga ögonbrynen vajar som två trädgrenar med kvittrande fåglar. Jag sätter mig på knä framför munken med skinkorna mot hälarna och fortsätter min berättelse. Men jag är inte längre helt säker på om syftet med att berätta är att jag ska gå i lära och bli munk. Det känns som om mitt förhållande till den gamle munken har förändrats på ett avgörande sätt bara under natten. Jag ser ständigt framför mig bilden av hans ungdomliga, friska kropp som är full av sexuell lust, och den gamla rocken han bär blir emellanåt genomskinlig, vilket distraherar mig. Men jag ska fortsätta berätta, precis som min far en gång förmanade mig: Har man väl inlett en sak, måste man fullfölja den. Jag fortsätter:
Mor stod stilla, slagen av häpnad, men så grep hon tag i min arm och började gå med stora steg i riktning mot järnvägsstationen. Med vänster hand höll hon i min högra arm, och i höger hand bar hon det rödbrusiga grishuvudet. Vi gick vägen fram mot järnvägsstationen i allt snabbare takt, och så småningom sprang vi.
I den stunden hon tog tag i mig vred jag mig motsträvigt och försökte slita mig fri, men hennes starka grepp om min handled gjorde det omöjligt att komma loss. Jag var djupt besviken på henne. Yang Yuzhen, ditt sätt att behandla min far när han kom tillbaka var under all kritik. Min far är en man av ädel karaktär, även om han råkat ut för svårigheter den senaste tiden, men han kom ödmjukt till dig med sänkt huvud, och även om det inte var något omvälvande var det i alla fall en gripande scen. Får du aldrig nog, Yang Yuzhen? Måste du alltid ge dig på honom med dina elakheter? Han försökte ju nå en försoning, men du tog inte den utsträckta handen, utan tvärtom började du skrika och gråta i all oändlighet och skälla ut honom med det grövsta språk man kan tänka sig för det lilla fel han begått och skoningslöst hacka på honom utan slut! Hur tror du att en stor man och fin make som han skulle finna sig i det? Men inte nog med det, du hade absolut ingen rätt att ge dig på min lillasyster! Du gav henne en örfil så att mössan som täckte hennes små flätor med vita gummisnoddar for av, och fick henne att börja storgråta. Om du visste vad ont det gjorde i mig som är hennes halvbror! Du kan väl tänka lite på min fars känslor också, Yang Yuzhen! Som förövare kan du inte se klart, men som åsyna vittne till hela scenen kan jag tala om för dig, att med den örfilen förstörde du allt mellan dig och din man. Efter det kan han inte ha några känslor för dig. Och det gäller inte bara honom, utan även mig. Jag, Luo Xiaotong, ska hädanefter vara ständigt på min vakt mot dig, min avskyvärda mor. Även om jag så innerligt har önskat att far ska komma och bo med oss, så anser jag att han bör ge sig iväg, och om jag var i hans ställe skulle jag också ge mig av, och det skulle vem som helst som har någon självkänsla göra. Jag borde följa med honom, och då, Yang Yuzhen, kan du sitta där i din ensamhet i ditt stora hus med tegeltak och ha det så bra!
Mina upprörda tankar malde på medan jag snubblade fram vid sidan av min mor, Yang Yuzhen. Eftersom jag stretade emot, och eftersom hon bar på ett grishuvud, gick det inte särskilt fort för oss att komma fram. Förbipasserande vände på huvudet och såg på oss med nyfikna eller beklagande blickar. Scenen när mor denna ovanliga morgon med raska steg drog iväg med mig mot järnvägsstationen måste i alla utomståendes ögon ha varit ett märkligt och intressant skådespel. Inte bara fotgängare lade märke till oss utan även hundarna vid sidan om vägen. De skällde på oss, och en följde till och med efter och ville bitas.
För mor var det ett hårt slag som hade drabbat henne, men hon gjorde inte som skådespelare på film skulle ha gjort och slängde grishuvudet ifrån sig utan höll det i ett hårt grepp, precis som när en soldat som flyr i panik ståndaktigt vägrar att släppa sitt vapen. Hon skyndade på stegen med stor möda, eftersom hon i vänstra handen släpade på mig, sin son, och i höger hand kånkade på det grishuvud som hon för första gången i sitt liv köpt åt min far för att försonas med honom. Jag lade märke till att det rann om hennes skinntorra ansikte och kunde inte avgöra om det var svett eller tårar. Hon andades häftigt, läpparna rörde sig oupphörligt och ur hennes mun kom långa haranger av svordomar. Hon bara fortsatte att svära och gå på – borde hon inte hamna i första gradens helvete, där man rycker ut tungan på folk, säg, store munk?
En karl kom körande förbi oss på motorcykel. På en stång på pakethållaren hängde fullt av vita gäss uppochner med halsarna dinglande som ormar. Ur deras näbbar sipprade en grumlig vätska som hade lämnat en rand i vägens torra jord, precis som urin från ett dragdjur. Gässen gav ifrån sig ett plågat läte, och ur de svarta små ögonen lyste förtvivlan. Jag visste att deras magar hade pumpats fulla med orent vatten, för det gjorde man med alla djur som kom från vår slaktarby, antingen de var levande eller döda. Man sprutade in vatten i nötkreatur, får, grisar och ibland till och med i ägg. Det fanns en berömd gåta om vår by som löd: Vad kan man inte spruta in vatten i i Slaktarbyn? Gåtan upprepades i två år utan att någon kunde lösa den, men jag kom på svaret direkt. Kan du gissa, store munk? Ha ha, du kan inte heller, fast jag kom på det med en gång. Jag sa till den som hade hittat på gåtan: Vatten. I Slaktarbyn är det bara vatten som man inte kan spruta in vatten i.
Mannen på motorcykeln vände sig om och såg på oss. Vad i helvete glor du på? Jag hatade min mor, och ännu mer hatade jag dem som stirrade på oss. Mamma brukade säga att de som drev med föräldralösa barn och änkor skulle straffas av Himlen. Mycket riktigt, just som han vände sig om och såg på oss, körde han in i en poppel vid vägkanten och for baklänges med näsan i vädret. Hälarna fastnade ett tag på stången där gässen hängde, och dussintals gåshalsar slingrade sig om hans ben, varefter han rullade ner i det vattenfyllda diket. Mannen var klädd i en jacka av svinläder som såg ut som en rustning, på huvudet hade han en heltäckande stickad mössa i grovt yllegarn som var populär på den tiden, och på näsryggen bar han ett par stora svarta glasögon. I en sådan förklädnad skilde han sig på intet sätt från en mördare i de kriminella sällskap man kunde se på film. Under en period florerade rykten om bakhåll på vägarna, så även min mor skaffade sig en sådan utstyrsel som hon i avskräckande syfte klädde ut sig i. Hon till och med lärde sig att röka, fast naturligtvis kostade hon inte på sig bra tobak. Store munk, om du hade sett min mor klädd i svart läderjacka med rånarluva på huvudet och svarta glasögon på näsan, uppflugen på den handtagsstyrda traktorn, skulle du aldrig ha trott att det var en kvinna som satt där. Sekunderna medan han for förbi oss på motorcykeln såg jag inte hans ansikte, och när han vände sig om och såg på oss såg jag det inte heller. Först när han kastades bakåt i ryggläge och sedan rullade ner i diket där en tunn isskorpa just hade bildats och mössan och glasögonen for av i bara farten, kunde jag se hans ansikte tydligt. Han var ansvarig för köket och inköpen till partiets och lokalregeringens restaurang i köpingen, en ofta sedd gäst i vår by. Sedan många år gjorde han uppköpen av alla typer av animaliska produkter från vår by inför banketter för den politiska ledningen och deras gäster. Han måste vara en politiskt ytterst pålitlig person, för om han inte hade varit absolut pålitlig kunde ledarna i köpingen utsättas för livshotande risker. Han var också en god vän och dryckesbroder till min far. Hans namn var Han och far sa att jag skulle kalla honom farbror Han.
Närhelst far åkte till köpingen för att äta och dricka med farbror Han brukade han ta mig med sig. En gång gjorde han inte det, och då sprang jag den knappa milen in till köpingen och hittade dem på krogen Wenxianglai. De verkade vara inbegripna i ett samtal och såg mycket allvarliga ut. Framför dem på bordet stod en ångande het gryta hundkött som doftade härligt. Så fort jag såg dem började jag gråta. Nej, egentligen borde jag säga att så fort jag kände doften av hundköttsgrytan började jag gråta. Jag tyckte pappa var orättvis, jag som var så obrottsligt lojal mot honom och tog hans parti mot min mor och hade bevarat hans hemlighet med förhållandet till tant Vildmulan. Ändå gick han iväg och åt hundköttsgryta utan att låta mig följa med, det var jag självklart mycket upprörd över. Far verkade rätt likgiltig när han fick syn på mig. Han sa helt kyligt: Vad menar du med att komma hit? Jag frågade varför han inte hade låtit mig följa med ut och äta, jag var ju hans son. Far blev lite generad och vände sig till farbror Han: Ser du vilken glupsk son jag har? Jag sa: Du går minsann iväg och äter köttgryta men lämnar mig kvar i huset med Yang Yuzhen för att bara äta inlagd rättika. Så säger du att jag är glupsk, vad är du för en far? När jag klagade på honom kände jag mig ännu mer orättvist behandlad, och doften från hundköttet kändes ännu starkare i näsan. Tårarna trängde på så att jag blev alldeles våt i ansiktet. Farbror Han skrattade och sa: Det är en märkvärdig pojke du har, Lao Luo, och vältalig är han också! Sedan vinkade han mig till sig: Kom här och sätt dig. Ät så mycket du orkar. Jag har hört så mycket om dig, och om hur mycket du gillar att äta kött. Barn som älskar kött är intelligenta. Kom hem till mig när du vill äta kött, jag lovar att du ska få äta dig mätt. Frun, ge den här pojken en skål och pinnar att äta med …
Den hundköttsgrytan smakade verkligen fantastiskt bra. Jag åt tills jag nästan storknade, och den gamla krögardamen med det oljiga håret och den feta ansiktshyn fick hela tiden fylla på mer kött och soppa i grytan. Jag koncentrerade mig på maten och brydde mig inte om att svara på farbror Hans alla frågor. Jag hörde pappa säga till krögardamen: Min son skulle kunna sätta i sig en halv hund direkt! Jag hörde farbror Han säga: Lao Luo, hur kan ni låta grabben bli så svältfödd? Du måste låta honom äta kött. Manfolk måste absolut äta mycket kött. Varför är vi kineser så dåliga i idrott? Därför att vi äter för lite kött. Du får låta mig adoptera Xiaotong, så ska jag ge honom kött tre gånger om dagen.
Jag svalde en bit hundkött och passade på att titta upp från maten. Jag kände djup tacksamhet och såg på farbror Han med tårar strömmande nedför kinderna. ”Xiaotong, du kan väl bli min son”, sa han och klappade mig på huvudet. ”Jag lovar att du ska få äta så mycket kött du vill.” Jag nickade ihärdigt … Nu låg den olycksalige farbror Han i diket och såg på oss med hjälpsökande blick när vi kom springande förbi motorcykeln, som låg illa tilltygad vid poppeln. Motorn var fortfarande igång, och hjulet som stoppats upp av trädstammen snurrade, om än mödosamt, och fälgen gav ifrån sig ett gnisslande ljud. Vi hörde honom ropa till oss bakom fordonet:
”Yang Yuzhen, ni ska väl till köpingen? Be dem skicka någon som kan hjälpa mig …”
Jag tror inte att mor hörde vad farbror Han ropade. Hon var nog helt uppfylld av sin egen vrede och förtret, och kanske också av ånger och ängslan. Jag är inte hon, så jag kan bara gissa hennes sinnesstämning. Kanske visste hon inte ens själv vad hon kände. Jag mindes med tacksamhet hur farbror Han hade bjudit mig på hundkött och ville gå fram och dra upp honom ur diket, men jag kunde inte frigöra mig från min mors grepp om min arm.
En cyklist for snabbt förbi oss, som om han var rädd för oss. Jag kände genast igen honom, det var Shen Gang som var skyldig oss tvåtusen yuan. Men det beloppet hade förstås vuxit kraftigt, eftersom det gått två år sedan han lånade dem, och med tjugo procents månadsränta, och ränta på ränta var beloppet redan enligt vad mamma sa uppe i drygt tretusen yuan. Jag hade flera gånger följt med henne hem till Shen för att kräva pengarna tillbaka. I början erkände han sin skuld och sa att det inte skulle dröja länge förrän han fick in pengar, men senare låtsades han bara att han var en död hund. Han stirrade på mor och sa: Yang Yuzhen, en död gris är inte rädd för att bli flådd. Pengar kan jag inte skaka fram, men vill du ha mitt liv så ta det! Mina affärer har gått åt pipan, ser du något av värde här i huset så ta vad du vill ha, eller så kan du skicka mig i finkan. Lika bra det för jag har annars ingenstans jag kan få mat. Vi såg oss om i hans hem, där fanns ingenting av värde utom en gryta full med grisborst, och en trasig cykel. Hans hustru låg på kangen och jämrade sig som om hon var allvarligt sjuk. På nyåret för två år sedan ville han låna pengar av oss för att köpa in ett parti billiga korvar med kantonesisk smak från Sydkina som han skulle göra god förtjänst på under nyåret. Mamma lät sig övertalas av hans vältalighet och lånade ut pengar till honom. Jag såg hur hon tog fram de flottiga sedlarna ur fickan hon bar inpå kroppen, fuktade fingrarna med saliv och räknade dem, både en och två gånger. Innan hon räckte över dem till Shen Gang sa hon med allvar i rösten: Du ska veta, Shen Gang, att de här pengarna inte har varit lätta att skrapa ihop för en änka som mig med en faderlös son. Shen Gang sa: Om tant inte tror på mig ska hon inte låna ut dem heller. Det är många som är efter mig och vill låna ut sina pengar till mig, men jag vände mig till er för jag tycker synd om er och vill ge er den här chansen att tjäna lite extra. Senare köpte han mycket riktigt in ett parti korv och lastade av låda efter låda som han staplade på sin gård i en trave som blev högre än gårdsmuren. Folk i byn sa: Nu är Shen Gang på väg att bli riktigt rik! Med en korv i munnen ungefär som en cigarr förklarade han belåtet för alla som kom för att titta: Jomenvisst, nu är min lycka gjord, snart kommer pengarna att rulla in! Det var bara Lao Lan som när han råkade passera hällde en skopa kallt vatten över honom genom att säga: Hördu bror, jag tycker inte du ska ta ut något i förskott. Skynda dig att skaffa ett kylrum, annars blir du olycklig när värmen kommer. Det var då fortfarande ordentligt kallt, så kallt att hundarna strök omkring på gatan med svansen mellan benen. Shen Gang bet med möda i en korv som var frusen som en glasspinne och sa med en axelryckning: Lao Lan, du är allt en satans bychef. Varför gläder du dig inte åt att en av dina bybor gör sig rik? När jag har gjort det ska jag komma och buga mig för dig. Lao Lan sa: Du ska inte behandla en ärlig omtanke som en skitsak. Dra inte för stora växlar, för det kan komma en dag då du ber på dina bara knän att jag ska hjälpa dig. Chefen för kylhuset i köpingen är min edsvurne vän. Shen Gang sa: Tack så väldigt mycket, men hellre ser jag mina korvar ruttna som hundbajs än jag ber dig om hjälp. Lao Lan sa med ett skratt: Jaså, det är till att vara stursk! Det är en egenskap vi i min släkt beundrar. På den tiden när vi var rika brukade vi alltid ställa ut två stora krus till nyåret vid vår port, en med vetemjöl och en med hirs. Alla familjer som var så fattiga att de inte kunde fira nyår fick komma och hämta mjöl hos oss. Bara en tiggare i byn, Luo Tongs farfar, fattig som en lus, ställde sig vid vår port och började skälla ut farfar: Lan Rong! Hellre svälter jag ihjäl än jag tar emot ett enda riskorn från dig! Farfar hämtade mina farbröder och sa till dem: Hör ni vad han säger? Den där som står på gatan och skäller, han har skinn på näsan! Alla andra kan ni behandla som ni vill men inte den där! När ni ser honom ska ni böja på nacken och kröka rygg! Shen Gang avbröt honom: Nu räcker det, Lao Lan. Sluta skryta med de små förtjänster dina förfäder haft! Ursäkta, men en oduglig sonson glömmer aldrig sina förfäders storhet, sa Lao Lan. Lycka till med affärerna, tillade han.
Oturligt nog kom Lao Lans farhågor att besannas. Under nyåret inträffade ett osedvanligt väderfenomen med en varmfront från sydost som fick pilträdens grenar att börja grönska. Kylhusen i köpingen var då fyllda till bristningsgränsen, så det fanns inget som helst utrymme för Shen Gang. Han bar ut alla lådorna med korv på gatan och ropade ut i megafon: Kära bybor, kom och hjälp, är ni snälla! Ta med er en kartong med korv hem och ät! Vill ni betala så ge en slant, vill ni inte betala så räkna det som en gåva från mig i all ödmjukhet. Men ingen kom och tog för sig av hans korvar, som redan hade börjat bli skämda och luktade illa. Det var bara gatans alla hundar som slet upp kartongerna med sina käftar och slet ut korvgirlangerna, som de sprang runt med och började kalasa på lite överallt i byn, så att det spreds ytterligare en odör som blandades med den vanliga lukten av slaktavfall och kött. Det året var det verkligen fest för hundarna på nyåret. Samma dag som Shen Gangs korvar började förstöras tog mor för första gången med mig till honom för att kräva tillbaka pengarna, men hittills utan resultat …
Nu var antagligen fars andra sorti en ännu viktigare sak för mor än indrivningen av Shen Gangs skuld, för hon nöjde sig med att blänga ilsket på honom men sa inget. Jag såg att Shen Gang hade en fyrkantig låda av stål på pakethållaren, från vilken det dröp flott och vars doft fick det att vattnas i munnen på mig. Jag kunde genast bedöma lådans innehåll: sojakokt kött från grishuvud och kokta inälvor av gris. Jag såg framför mig det färggranna köttet från grishuvud och grisfötter som kokats i soja, och därintill välkokta ringlande tjocktarmar och tunntarmar av gris, och fick lov att svälja saliven som rann till i munnen. Trots de stora händelserna som inträffat i familjen denna morgon hade min trånad efter kött inte minskat utan snarare tilltagit. Himmel och jord må vara stora, men störst är ändå Lao Lans käft; far och mor må vara mig kära, men kärast av allt är ändå köttet! O, kött, underbarast i världen, det mest åtråvärda på jorden. Den här dagen kunde jag ha fått frossa på kött, men min fars andra sorti krossade den drömmen, eller sköt åtminstone upp den, o, måtte det vara så!
Grishuvudet som mor höll i handen fanns det hopp om att jag skulle få äta, om pappa bara kunde förmås att komma tillbaka igen. Men om han hårdnackat vägrade, då var frågan om mor i förargelsen skulle koka det och bjuda mig på det, eller om hon skulle sälja det och snuva mig på den njutningen. Store munk, se vilket misslyckat barn jag var! Nyss hade alla mina tankar kretsat kring min fars nya försvinnande, men så behövde jag bara känna doften av tillagat kött för att glömma allt annat. Jag var övertygad om att människor som jag var dömda att misslyckas. Om jag hade levt under revolutionsepoken och haft oturen att bli befäl inom fiendearmén skulle det ha räckt med att någon i den revolutionära armén bjöd mig på ett mål kött för att jag utan att tveka skulle ha låtit hela min trupp kapitulera. I en omvänd situation hade jag gjort detsamma och gått över till fiendesidan, om de bara bjudit mig på några skålar kött. Det var min skamlösa hållning på den tiden. Först senare, när stora förändringar inträffat i familjen och jag kunde äta så mycket kött jag ville, insåg jag att det fanns saker som var så mycket mer värdefulla i livet än att få äta kött.
Ännu en cyklist körde förbi oss, vände sig om och ropade: ”Hallå Yang, varför har du så bråttom? Ska du iväg och sälja ett grishuvud?”
Honom kände jag också. Han sålde kötträtter och hade också en plåtlåda på cykeln som det doftade härligt från. Han var svåger till Lao Lan och kallades för sitt barnnamn Suzhou. Vad hans riktiga namn var har jag glömt, kanske därför att hans barnnamn lät så klangfullt. Suzhou, jag undrar hur hans föräldrar tänkte när de började kalla honom för namnet på en stad. Han var en av de få i byn som inte livnärde sig som slaktare. Det sas att det berodde på att han var troende buddhist och inte ville ta liv, men han tog hand om inälvor från slakten och lagade till sojarätter av dem för försäljning. Hans läppar och kinder dröp alltid av flott, och ingenting i hans gestalt påminde om en buddhistisk lärjunge. Jag visste att han också tillsatte färgämnen och formalin till kötträtterna han lagade, så att de liksom Shen Gangs mat fick en vacker färg och säregen doft. Det sas vara onyttigt att äta dem, men jag hade hellre satt i mig dem än de inlagda rotsaker som mor gav mig att äta.
Suzhou var ändå i mitt tycke en bra människa. Han var yngre bror till Lao Lans hustru och svågrar emellan fanns starka band att bygga på i sann familjeanda, men ändå kom han inte överens med Lao Lan. Lao Lan var kung i byn och den som alla försökte ställa sig in hos men utan att lyckas, så folk tyckte att Suzhou bar sig underligt åt. Han hade en fras som han alltid upprepade: ”Goda och onda gärningar ska återgäldas till lika delar.” Den upprepade han när han talade med vuxna såväl som till barn, och om ingen fanns i närheten yttrade han den för sig själv. Nu cyklade han vidare men vände sig om och ropade:
”Om du ska sälja grishuvudet, Yang, behöver du inte gå till marknaden. Kom hem till mig, jag betalar samma pris som du får där. Goda och onda gärningar ska återgäldas till lika delar.”
Mor tog ingen notis om honom utan drog i mig och fortsatte att skynda på stegen. Suzhou kämpade med pedalerna i motvinden och fick ta i för fullt med hela kroppen för varje tramptag, som såg ut att väga ton. Popplarna vid vägkanten rasslade till i vinden, som fick himlen att förmörkas. Solen stod två trädtoppar högt men var röd och tunn och gav bara ett svagt sken. På vägen där ett vitt vägdamm yrde i vinden låg fullt med intorkade komockor. Jordbruket var redan helt nedlagt i byn, åkrarna låg för fäfot och ingen födde upp kreatur mer, så komockorna var lämningar efter de legendariska koförsäljarna från Västra häradet som ledde in sina djur till slakt i byn. De fick mig att minnas den stolta tid då jag följde med far för att värdera slaktdjurens vikt och påminde mig de underbara dofterna från den tidens köttgrytor. Jag svalde saliv igen och såg på mors svettiga ansikte. Svetten från ansiktet, kanske uppblandad med tårar, hade helt vätt ner kragen på den stickade polotröja som hon hade bytt om till. Yang Yuzhen, o, som jag hatade denna kvinna som jag samtidigt kände medlidande med! Så kom jag oundvikligen också att minnas tant Vildmulans rödblommiga ansikte, format som ett ankägg, hennes ögonbryn som var hopväxta till ett streck, ögonen därunder som hade väldigt lite ögonvita, den spetsiga långa näsan och därunder hennes stora mun. Uttrycket i hennes ansikte fick mig alltid att tänka på något djur, fast jag kunde inte komma på vilket. Det var inte förrän någon långt senare öppnade en rävfarm i byn och jag såg det trolska uttrycket i rävarnas ansikten där de satt inburade som kaniner bakom stålnät, som jag löste den gåtan.
Varje gång jag följde med far hem till tant Vildmulan stoppade hon med ett leende en bit varmt oxkött eller griskött i handen på mig och sa med vänlig röst: Ät så mycket du orkar, det finns mer när du ätit upp! Jag tyckte alltid att det bakom hennes leende fanns något smått förföriskt, som om hon lockade in mig på dåligheter och sedan skulle roa sig med att titta på mig. Men jag tyckte om det. Naturligtvis fick hon mig aldrig att göra något fult, men även om hon hade gjort det skulle jag ha ställt upp utan att tveka. Senare såg jag med egna ögon hur far och hon låg och kramades, och, jag ljuger inte, store munk, då blev jag både upprymd och rörd till tårar. På den tiden förstod jag inte riktigt vad som försiggick i umgänget mellan könen. Jag kunde inte alls begripa varför far måste trycka sin mun så tätt intill tant Vildmulans, och varför de gav ifrån sig alla förkvävda ljud, som om de försökte andas från varandras munnar och till och med sög i sig någon ljuvlig vätska. Nu vet jag att det kallas att kyssas. Då anade jag inte hur skönt det kan kännas, men av deras sätt att bete sig kunde jag gissa att det var något mycket upphetsande de höll på med och som samtidigt var smärtsamt, för jag såg att mitt under det våldsamma kyssandet hade tant Vildmulan tårar i ögonen.
Mors kroppskrafter var snart på upphällningen, och efter att Suzhou cyklat förbi började takten avta. När hon saktade in på stegen gjorde jag förstås detsamma. Att hon gick långsammare berodde inte på att hon skulle ha kommit på andra tankar, nej, det hade hon inte alls, hon tänkte skynda till tågstationen och hämta hem far, det var helt klart. Det kan jag garantera, för jag kände min mor väl och begrep vad hon tänkte. Jag behövde bara se på hennes ansikte eller till och med bara lyssna på hennes andetag för att förstå det. Orsaken till att hon slog ner på takten var bara att krafterna började tryta. Hon hade stigit upp före gryningen, eldat i spisen och lagat mat, lastat traktorn full och passat på i det kyliga vädret att vattna på kartongerna för att öka försäljningspriset lite, och därefter spelat upp en dramatisk scen med anledning av fars återkomst efter den långa separationen. Sedan hade hon gått iväg och köpt ett stort grishuvud, och jag tror till och med att hon hade besökt det nyöppnade badet med hett källvatten och tvättat sig i det svavelhaltiga vattnet, för när jag såg henne komma i porten kände jag en doft av svavel från henne. Hon var röd i ansiktet och såg upplivad ut, och håret blänkte fuktigt, allt detta var tecken på att hon varit på badet. Hon utstrålade lycka och spirande hopp när hon kom. Helt klart hade pappas nya försvinnande drabbat henne som ett åsknedslag eller som en hink isvatten över huvudet och skakat om henne från topp till tå. Om ett så hårt slag hade drabbat någon annan kvinna hade hon antingen svimmat på fläcken eller börjat storgråta, men mor stirrade bara med tom blick framför sig en kort stund och vaknade sedan till liv igen. Hon förstod att det som gällde för henne nu inte var att svimma och låtsas död och ännu mindre att slänga sig på marken och börja storgråta, utan att nu måste hon komma iväg till järnvägsstationen så fort som möjligt och innan tåget gick hejda sin hemlöse men trots allt någotsånär rakryggade make. Ett tag efter att far lämnat oss började hon använda ett uttryck som jag inte vet var hon hört: ”Moskva tror inte på tårar!” Sedan dess upprepade hon den frasen som ett mantra. Mors fras, ”Moskva tror inte på tårar”, och kamrat Suzhous fras, ”Goda och onda gärningar ska återgäldas till lika delar”, spred sig i byn som två nyårshälsningar man hänger upp på ömse sidor om porten. Att mor aldrig övergav sin fras visar att hon hade nått insikt om att i ett kritiskt läge tjänade tårar ingenting till. ”Moskva tror inte på tårar”, och Slaktarbyn tror inte heller på tårar, för om man ska komma igenom en kris gäller det bara att arbeta och inte ligga på latsidan.
Med andan i halsen kom vi fram till järnvägsstationens ingång. Stationen var en som de flesta tåg passerade förbi, bara ett fåtal långsamma persontåg med godsvagnar stannade till där. Framför stationen låg ett torg som sopats rent av vinden. På torget stod en annonspelare för propaganda där rester av slagord fanns kvar och där fiender i lönndom hade skrivit reaktionära slagord med krita som förhånade partiledningen och lokala politiker. Framför propagandapelaren satt en kvinnlig jordnötsförsäljare på huk med ett violett förkläde runt magen och ett gråvitt munskydd för ansiktet som täckte allt utom ögonen och gav henne ett skumt utseende. Bredvid henne stod en man med armarna i kors över bröstet och en cigarett hängande i mungipan och utstrålade likgiltighet. Han höll i en cykel och på ramen satt en plåtlåda som det doftade kött från, fast köttet var täckt med tunn väv. Det var inte Shen Gang, och inte heller Suzhou, vart hade de tagit vägen? I vems mage låg nu deras färggranna och doftande kötträtter? Hur skulle jag kunna veta det? Jag kände direkt på lukten att det var oxkött och benbitar mannen hade i sin plåtlåda och att det fanns tillsatser av färgämnen och naftalin, som gjorde att köttet såg färskt ut och doftade gott. Min blick gled mot köttet, och jag önskade att en bit kött eller korv kunde fastna som på en fiskekrok, men jag satt fast i min mors grepp och drogs motvilligt mot dörren in till stationen.
Det var en gammal svängdörr, en sådan som var vanlig för kanske femton år sedan, som man måste ta i ordentligt för att få upp och som öppnas med ett ljudligt knarrande. Så fort man släpper taget om dörren slår den snabbt igen och sedan tillbaka igen, så om man står kvar inom dess svängradie får man sig en hård smäll på stjärten, i bästa fall en knuff på hälarna, i värsta fall ett slag som golvar en. Jag drog upp dörren och lät mamma gå in, sedan sprang jag snabbt in i mitten av väntsalen, innan den förbaskade dörren fick en chans att slå till mig.
Jag fick genast syn på min far och den vackra lilla flickan som han och Vildmulan satt till världen, min syster. Himlen vare lovad, de hade inte hunnit iväg.
Någon slänger in en militärjacka som är indränkt i blod och ger ifrån sig en frän lukt, så att den hamnar mellan munken och mig. Jag tittar förskräckt på denna olycksbådande tingest som inger mig onda aningar. Jag upptäcker ett hål i jackan, stort som ett mynt, och känner förutom lukten av blod små duster av krut som tycks härröra från en svunnen tid, och av smink. I fickan på militärjackan sticker något kritvitt fram, kanske en näsduk av siden. Min nyfikenhet får mig att sträcka ut ett finger, men genast faller några skärvor av tegel ner från taket, följt av grus och en bit stråmatta och dråsar ner på militärjackan, så att det strax bildas en liten gravhög mellan munken och mig. Jag lyfter blicken mot det svarta innertaket och ser att där har öppnats ett hål som ljuset skiner in genom. Jag börjar frukta att detta nästan helt bortglömda tempel ska rasa samman och känner oron växa i mig, men munken sitter fortfarande helt orörlig med en knappt märkbar andning. Dimman där ute har börjat lätta, ett starkt solsken lyser upp marken och får fukten inne i templet att börja förångas. Gingkoträdets glänsande blad rasslar i vinden. På gårdsplanen dyker en lång man upp, elegant klädd i en gul skinnjacka, olivgröna militärbyxor av ylle och rödbruna skinnstövlar, med runda små spegelglasögon på näsan och en kraftig cigarr i munnen.