Nu hörs högljudd musik från båda håll ute på stora vägen. Köttfestivalens två tåg närmar sig varandra. Runt trettio vettskrämda harar kommer skuttande från åkrarna på ömse sidor om vägen och samlas här utanför templet, småpratande med varandra nos mot öra. En av dem har ett vikt vänsteröra, likt ett visset grönsaksblad, vita mustascher och påminner om en grånad ledare. Den ger ifrån sig ett gällt, ytterst märkligt läte. Jag känner väl till harar och vet att de inte brukar låta på det sättet. Alla djur kan ge speciella läten ifrån sig i utsatta lägen, som en hemlig signal till sina artfränder. Mycket riktigt, det ser ut som om hararna fick en order, för med ett samfällt läte skuttar de alla in i templet. I en obeskrivligt vacker rörelse hoppar de över tröskeln. De väller in bakom Wutongstatyn där de hörs andas häftigt och diskutera något. Plötsligt kommer jag att tänka på att det finns ett rävbo bakom statyn. Det måste bli stort kalas för rävarna när hararna dyker upp. Men ingen kan hindra att det blir så, låt dem hoppa in där. Om jag berättade om rävboet för hararna skulle rävarna bli arga på mig. Plötsligt bryter musik fram på öronbedövande hög volym ur två stora högtalare på estraden mitt emot. Det är en glad och medryckande melodi med snabb rytm som gör att man helst vill upp och dansa. Store munk, i tio år levde jag ett vagabondliv och arbetade ett slag på ett dansställe som hette Edens lustgård. Jag hade vita arbetskläder och stod med ett konstlat leende på läpparna på toaletten med uppgift att vrida på vattenkranen för gästerna som kom in, röda i ansiktet av all mat och sprit eller helt enkelt av sexuell upphetsning, så att de kunde tvätta händerna, och när de var färdiga med det räckte jag fram en varm, prydligt hopvikt handduk åt dem att torka händerna med. En del av dem tog emot handduken, torkade händerna och räckte tillbaka handduken till mig med ett tack. Somliga tog även fram ett mynt ur fickan och kastade det klirrande på brickan intill mig. En del var väldigt generösa och slängde till mig en tioyuanssedel. Några var ännu mer generösa och slängde till mig en hundrayuanssedel. En sådan person hade säkert gjort sig en förmögenhet och haft tur i kärlek och var på så gott humör att han kunde vara generös. Somliga tog ingen notis alls om mig. Efter att de tvättat händerna använde de lufttorken som hängde på väggen. Medan det blåsande oljudet pågick brukade jag iaktta deras stela ansikten och inse att det var en stackars sate som den här kvällen fick stå för notan för ett helt sällskaps hämningslösa festande. De som han betalade för var till största delen korrupta makthavare som han djupt föraktade men måste underhålla och vara trevlig mot. Gentemot sådana stackars satar kände jag inget medlidande, för de var simpla personer själva. Det var nästan alla som besökte den här sortens etablissemang. Det bästa hade varit om Lao Lans tredje farbror hade fått göra slut på dem med sitt maskingevär. Men de snåla djävlarna som inte gav mig någon dricks var ännu värre. Jag blev så arg när jag såg deras förljugna trynen att det knappt hade räckt med att låta Lao Lans tredje farbror göra slut på dem för att stilla min vrede. Jag tänkte på vilket anseende jag, Luo Xiaotong, också hade haft en gång – en fenix som ramlat ner från skyn och nu inte var mycket bättre än en hönsfågel. En bra karl pratar inte om sina tidigare dåd, vem hukar inte när det är lågt i tak? ”Framgång i unga år bringar olycka till familjen”, det talesättet passar verkligen in på mig, store munk. Med ett falskt leende servade jag skurkarna som kom för att lätta sig medan jag tänkte på min ärorika historia och de olycksaliga händelserna i mitt förflutna, och varje gång jag betjänat en av dem svor jag för mig själv: Din usling, måtte du ramla och slå ihjäl dig, sorkna av vattnet du dricker, sätta köttet i vrångstrupen och dö, eller kvävas i sängen när du sover. När ingen kom för att uträtta sina behov lyssnade jag på musiken från dansgolvet, ena stunden eldig och het, nästa stund romantisk och vacker. Ibland vällde känslorna över mig så att jag fick lust att uträtta något stort, och ibland drömde jag om att själv befinna mig i halvdunklet ute på dansgolvet med en flicka i mina armar, en flicka med bara axlar, utslaget hår och väldoft som jag svängde runt med. När jag riktigt förlorade mig i drömmerier började mina fötter röra sig i takt med musiken, men de sköna drömmarna avbröts alltid av någon typ som störtade in med snoppen i ett hårt grepp. Du skulle bara veta, store munk, hur illa jag blivit behandlad. En gång tände jag en eld på toaletten som jag genast släckte med brandsläckaren. Men den tjocke ägaren av danslokalen, tjocke Hong, släpade med mig till polisen och anklagade mig för mordbrand. Under förhöret svarade jag listigt på polismannens frågor och sa att det var en berusad gäst som hade tänt elden och att jag hade släckt den. Egentligen borde jag betraktas som en hjälte som släckt en eld och ägaren borde ge mig en rejäl bonus, vilket han först hade gått med på men sedan ångrat. Hong utnyttjade sin personal hänsynslöst och behandlade den grymt. Han skickade mig till polisen för att slippa betala den bonus jag borde få, och dessutom kunde han spara in på tre månaders lön som han var skyldig mig. Jag sa att ni poliser är oförvitliga sanningssökare som skärskådar allt i minsta detalj, så ni ska inte låta er luras av tjocke Hong, det inser ni väl? Han gömmer sig ofta på toaletten och svär över er poliser samtidigt som han torkar sig i arslet … Efter det släppte poliserna mig. Jag förklarades icke skyldig till det påstådda brottet. Varför skulle jag ha varit skyldig? Skyldig, det var för fasen vad Lao Lan var. Men han hade blivit medlem i stadens konsultativa råd och satt i dess ständiga utskott. Hans nuna syntes ofta på teve och då gjorde han högtravande uttalanden, och varje gång nämnde han sin tredje farbror, som han sa var en patriotisk utlandskines som med sin stora kuk hade gjort många ärofulla saker för sina landsmän, ättlingar till Yan och Huang. Han sa också att hans tredje farbror skulle komma tillbaka och donera pengar för att restaurera Wutongtemplet, vilket skulle ha positiv inverkan på manligheten hos karlarna här i bygden. Lao Lan är en pratmakare som snackar skit, men hans tal får alltid massor av applåder. Just det, nu kom jag att tänka på något, den där personen med de stora öronen som vi såg här alldeles nyss – jag är säker på att Lao Lans tredje farbror måste ha sett ut så där när han var ung – kom ofta till Edens lustgård, och det måste ha varit han som en gång slängde en grön sedel på min bricka. Senare fick jag klart för mig att sedeln var värd hundra dollar! Den var så ny och vass i kanterna att jag skar mig i fingret på den så att det började blöda. När han var klädd i vit västerländsk kostym och bar röd slips var han lång och ståtlig som en poppel, och när han var klädd i grönsvart västerländsk kostym och bar guldfärgad slips var han lång och ståtlig som en fura, och klädd i lilafärgad västerländsk kostym med kritvit slips var han lång och ståtlig som en gran. Jag kunde inte se hans lediga dansstil men jag kunde föreställa mig den när han höll om den vackra vita damen med de glänsande stora ögonen och den lilla skönhetsfläcken i mungipan. Hon var klädd i lilafärgad aftonklänning som blottade hennes axlar och armar, som såg ut att vara skulpterade i vit jade och pryddes av glänsande smycken, och han förde henne i en långsam dans så att allas blickar vändes mot honom. Applåder, blombuketter, exklusivt vin, kvinnor, allt tillhörde honom. Jag drömde om att en gång bli som han – att generöst sprida pengar omkring mig som om det var vatten, bli omsvärmad av vackra kvinnor och promenera på gatan lika fjäderlätt som en spräcklig gepard, hemlighetsfullt och magnifikt, och inge en känsla av mystik och ogripbarhet som hos ett andeväsen. Store munk, vill du fortsätta att höra min berättelse?
Fram på kvällen hade de glesa snöflingorna övergått till ett häftigt snöfall som lade ett tjockt snötäcke på vår gård. Mor tog fram kvasten och började sopa undan snön, men far slet den ifrån henne.
Han tog itu med snösopandet med kraftiga rörelser som fick mig att tänka på vad folk i byn brukade säga om honom: Luo Tong är en bra arbetskarl, men tyvärr, ”en bra unghäst drar ingen plog”. I den mörka skymningen och med den vita snön som kontrast såg hans kropp stor och kraftig ut. Det dröjde inte länge förrän en gångväg mot porten avtecknade sig bakom honom.
Mor gick mot porten på gången som far sopat fram och stängde de tunga dörrarna. Det metalliska slamret när dörrarna slogs igen gav vibrationer i den snöiga kvällshimlen. Den skulle snart mörkna, men snötäcket på marken och snöflingorna i luften gav ett dunkelt sken som lyste upp i skymningen. Mor och far stampade av sig snön från fötterna, borstade den av sig från kroppen och verkade slå bort den från varandras kläder med en handduk. Själv satt jag i ett hörn på bara en fots avstånd ifrån grishuvudet och kände lukten av det råa köttet. Jag spärrade upp ögonen för att försöka få syn på deras ansiktsuttryck men i mörkret såg jag inga ansikten utan bara deras vaggande kroppar. Jag hörde min lillasysters andetag där hon satt mitt emot mig som ett litet djur som hukade i dunklet. Till lunch hade jag fått äta mig ordentligt mätt och fortfarande på kvällen kom det upp lite tuggad korv och nudlar från magen. Jag tuggade det på nytt och svalde det. Jag hade hört att det inte var bra att göra så, men jag nändes inte spotta ut det. Att far hade kommit hem igen betydde att kosthållningen troligen skulle förändras men hur mycket var fortfarande oklart. Fars krökta hållning och stukade sätt fick mig att ana att min dröm om att få en köttkost när han kom tillbaka kanske inte skulle besannas. Men hans återkomst hade ändå resulterat i att jag fick ett skrovmål på korv, och även om den mest bestod av stärkelse innehöll den också enstaka köttbitar. Åtminstone måste det tunna korvskinnet räknas till djurriket. Efter att jag proppat i mig en stor mängd korv fick jag dessutom två stora skålar med nudlar, och här låg nu ett stort, fett grishuvud på bänken som jag kunde ta på bara jag sträckte ut handen. När skulle det glida ner i min matstrupe och hamna i min mage? Mamma tänkte väl inte sälja det?
När vi åt lunch hade min kapacitet att sluka mängder av mat gjort far väldigt förvånad. Senare hörde jag även mor säga att hon var förundrad över hur fort och mycket min syster kunde äta. Vid den tiden hade jag varken tid eller lust att iaktta henne när hon åt. Men jag kan föreställa mig hur bedrövade både pappa och mamma såg ut när vi kastade i oss mat som om vi aldrig hade sett någon förr, och när vi sträckte på halsen och himlade med ögonen för att få ner den halvtuggade maten som proppade igen matstrupen på oss. De fann inte bara vår fenomenala glupskhet motbjudande utan kände även djup sorg och gjorde sig självförebråelser. Jag är rätt övertygad om att det var i den stunden de beslöt sig för att inte ta ut skilsmässa. De ville ordna upp sin tillvaro och se till att jag och min lillasyster fick mat och kläder och ett ordnat liv. När jag satt i mörkret och rapade upp maten hörde jag samtidigt min lillasyster rapa också. Hennes rapningar var så mogna och rutinerade att om jag inte hade vetat att det var hon som utstötte dem, hade jag aldrig för mitt liv kunnat tro att så ljudliga rap kom från en fyraårig flicka.
Den kvällen när snöflingorna yrde och min mage var full och tung av korv blandad med nudlar, kände jag onekligen mindre längtan efter att äta kött, men grishuvudet som lyste svagt i det mörka dunklet fick ändå tankarna att snurra i mitt huvud. Jag föreställde mig hur den kluvna skallen skulle ligga och koka i järngrytan, och min näsa kunde nästan känna den säregna, läckra doften av grishuvud. Jag såg också framför mig hur vi alla fyra i familjen skulle sitta runt en stor gryta med mört grishuvud, och de heta ångorna från köttet och väldoften gjorde mig nästan yr och försatte mig i ett halvt drömlikt, halvt berusat tillstånd. Jag såg hur mor med allvarlig och högtidlig min grep en röd ätpinne och stack in den hårt i grishuvudet, varefter hon stötte till några gånger och skakade huvudet så att allt köttet skildes från benen. Hon plockade upp benbitarna ur grytan och uppmanade oss med givmild röst: Ät barn, ät så mycket ni orkar. Idag ska ni verkligen få ett skrovmål!
Mot sin vana tände mor fotogenlyktan med glaskupa så att dess starka sken lyste upp vårt hus som aldrig förr. Våra förstorade skuggor kastades mot de vitrappade väggarna, där ett knippe vitlök och ett fång rödpepparfrukter hängde. Efter dagens turbulenta händelseutveckling hade min lillasyster så sakta börjat vakna till liv. Hon förde ihop sina små händer i lyktskenet så att de avtecknades som ett hundhuvud på väggen och utbrast upphetsat:
”Titta, pappa, en hund!”
Far lät blicken blixtsnabbt passera förbi mors ansikte och sa sedan med sorg i rösten, vänd till henne:
”Ja, det är en hund. Det är Jiaojiaos lilla svarta hund.”
Jiaojiao ändrade genast händerna så att skuggan av en kanin framträdde på väggen, visserligen inte perfekt tecknad men ändå klart urskiljbar.
”Nej, det är ingen hund”, sa hon. ”Det är ju en kanin.”
”Ja, det är en kanin. Så duktig du är, Jiaojiao.” Genast verkade han fyllas av ånger över att ha berömt sin dotter, för han sa till mor: ”Hon förstår inte mycket, flickungen.”
”Hur gammal är hon? Vad förväntar du dig att hon ska förstå?” sa mor överseende och satte otroligt nog själv ihop händerna så att en stor tupp med stjärtplym tecknades på den vita väggen, samtidigt som hon gol som en tupp. Hennes oväntade beteende gjorde mig helt förbluffad, för i många år hade jag bara hört henne klaga och gräla, bara sett hennes ansikte ilsket eller sorgset, så jag hade ingen aning om att hon var bra på att göra skuggfigurer på väggen och till och med kunde gala som en tupp. Än en gång märkte jag hur en massa känslor vällde upp inom mig, som de hade gjort flera gånger alltsedan far dök upp tidigt på morgonen med min syster vid handen. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det var en massa känslor som vällde upp i mig.
Nu hörde jag ett glatt skratt från Jiaojiao, och fars mun drogs också till ett snett leende.
Mor såg en stund på Jiaojiao med varma ögon, suckade och sa:
”Det är vuxna som begår illgärningar, barnen är oskyldiga.”
Far hängde med huvudet och sa:
”Det har du alldeles rätt i. Om det är någon som har begått illgärningar så är det jag.”
”Det är som det är. Vi behöver inte prata mer om det.” Mor reste sig och satte vant på sig ärmskydden medan hon höjde rösten och vände sig till mig: ”Xiaotong, din lilla slyngel! Jag vet att du hatar mig. Du hade oturen att få en snål morsa som inte gett dig minsta köttsmula att äta på fem år. Eller hur? Idag ska jag slå på stort, koka grishuvud och bjuda på fest och ni ska få äta så mycket ni orkar!”
Hon placerade skärbrädan på spishällen och lade grishuvudet där, så grep hon tag i yxan, måttade och gjorde ett kraftigt hugg mot grishuvudet.
”Vi har ju just ätit korv …” protesterade far och reste sig hastigt. ”Ni två har slitit hårt för pengarna, det är väl bättre att du säljer grishuvudet. Magen är som en trasig säck, antingen man fyller den med agnar och kli eller kött och fisk blir man lika mätt ändå …”
”Så det säger du?” sa mor med tydligt hån, men genast ändrade hon tonläge och tillade utan ironi: ”Jag är också människa av kött och blod och tycker om att äta kött, jag med. Förut åt jag inte kött och det var dumt, riktigt korkat av mig. Jag har kommit fram till att man trots allt lever mest för att äta.”
Far drog på munnen och gnuggade händerna. Det såg ut som om han ville säga något men avstod. Han tog några steg bakåt men gick sedan fram igen, sträckte ut händerna mot mor och sa:
”Låt mig göra det där.”
Mor tvekade ett ögonblick men lade sedan yxan på skärbrädan och ställde sig vid sidan om.
Far kavlade upp ärmarna och stoppade in den söndernötta undertröjans ärmar under jackans, grep tag i yxan, lyfte den och gjorde ett hugg utan att vare sig måtta eller använda kraft, och efter det andra hugget var det stora grishuvudet kluvet.
Han tog ett steg tillbaka och mor betraktade honom uppifrån och ner med något tvetydigt i blicken som fick mig, hennes son, som ändå ansåg sig förstå sig på henne och känna till hennes innersta tankar, att känna mig osäker på vad som rörde sig inom henne. Kort sagt, från den stunden då far med två yxhugg klöv grishuvudet mitt itu förändrades mors sinnesstämning märkbart. Hon plutade med munnen och hällde en halv hink vatten i grytan, men eftersom hennes rörelser var överdrivet häftiga spillde hon på spishällen och en ask tändstickor som låg där. Sedan slängde hon hinken åt sidan med ett skramlande som fick oss att rycka till. Far stod vid sidan om, såg förlägen ut och verkade inte veta var han skulle göra av sina händer och fötter. Det var ledsamt att se. Därefter såg vi mor ta ena grisörat i nypan och slänga halva huvudet i grytan. Så lyfte hon den andra halvan i örat och slängde även den i grytan. Jag hade stor lust att innan hon lade på locket göra henne uppmärksam på att hon borde lägga i lite tillbehör, såsom fänkål, ingefära, lök, vitlök, kanel och kardemumma och dessutom en sked koreansk vinäger – det var tant Vildmulans hemliga recept, och förr i tiden när far och jag smög iväg till hennes krog stod jag och såg på när hon tillagade grishuvuden. Då såg jag också hur far hjälpte tant Vildmulan att klyva dem och med ett eller två hugg, som allra mest med tre, enkelt fick dem att dela sig mitt itu. Tant Vildmulan såg beundrande på far och jag minns att hon sa: ”Du är allt en duglig karl, Luo Tong, du behöver ingen läromästare!”
När tant Vildmulan kokade grishuvuden fick de alltid en speciell smak som gjorde henne berömd inte bara i vår by. Ryktet om hennes kokkonst spreds bland finsmakare i vida kretsar. Till och med mannen med det ansvarsfulla uppdraget som uppköpare för stadsledningens officiella middagar, Lao Han, besökte hennes krog med jämna mellanrum och annonserade alltid sin ankomst genom att ropa på henne innan han klev in genom dörren. Vildmulan kom springande översvallande hjärtlig, och kallade honom vänskapligt för Äldre bror Han. Kokar de i grytan? Jag måste få en halva av ett grishuvud. Javisst, de är strax klara. Drick lite te medan du väntar. Vildmulan hällde med van hand upp te, tände cigaretten åt honom och log med hela ansiktet. Nu blir det besök från stan, de har fått smak för din kokkonst. Borgmästare Hua sa att han ville komma hit och träffa dig, så nu, Vildmulan, är din lycka gjord. Har du hört? Borgmästare Huas fru ligger för döden och har inte långt kvar, så när hon har vänt näsan i vädret kan det hända att han gifter sig med dig. Fast när du då har kommit upp dig och blivit borgmästarfru får du inte vara för fin för att kännas vid gamle Han! Far började hosta ljudligt för att påkalla Lao Hans uppmärksamhet. När Lao Han fick syn på far spärrade han upp sina utstående gula ögon och svor till: För fan, Luo Tong, är du här? Hur i helvete kommer det sig att du är här? Far replikerade med samma mynt: Och varför i helvete skulle inte jag vara här? Lao Han ilsknade först till inför detta svar, men strax löstes den bistra minen upp i ett skratt som exponerade hans kritvita tänder. Se upp, din lurk! sa han med ekivokt tonfall. Vildmulan är ett åtråvärt byte, en frukt som alla vill smaka, så varför ska du plocka den rosen? Akta dig så inte rivalerna skär kuken av dig! Tant Vildmulan blev arg och sa: Nu får ni hålla era smutsiga trutar! Ingen har rätt att prata om mig på det där viset. Akta så jag inte klyver er mitt itu! Vilken ryslig ragata! utbrast Lao Han. Nyss var det idel söta leenden och Äldre bror hit och dit, men så fort hon vänder rumpan till är det andra tongångar. Är du inte rädd att din gamla stamgäst ska ta illa vid sig? Vildmulan fiskade upp en grishuvudhalva med en slev ur grytan. Den var täckt med ett lager sojabrun sky och gav en underbar doft ifrån sig. Min blick naglades fast vid den, och saliven började rinna ner på hakan utan att jag märkte det. Hon lade huvudhalvan på brädan för färdiglagat kött, grep en skinande blank köttyxa, svängde med den och slog till så att en knytnävsstor köttbit lossnade, stack en stålpinne i den, lyfte upp den och ropade på mig: Xiaotong, ditt lilla matvrak, snart har väl hakan din ramlat ner! – Men den där skulle du ju ge till mig! sa Lao Han upprört. Borgmästare Hua har sagt att han så gärna vill smaka ditt kött! – Den där kåtbocken till borgmästare och partisekreterare! Nog för att han styr över dig, men mig styr han inte över! – Det var värst vad du var hård, jag ger mig, jag ber om ursäkt, är det bra då? Men gör i ordning några lotusblad att svepa in det i. Jag ljuger inte, borgmästare Hua kommer att besöka dig. – Vad är din borgmästare Hua i jämförelse med min gudson? Inte ett skit! Eller hur, Xiaotong? sa tant Vildmulan vänligt till mig, men jag hade ingen som helst lust att besvara en så ointressant fråga. – Okej, okej, skit, bara skit! sa Lao Han. Den där borgmästaren är bara skit, så skit i att knulla honom, men syster, du kan väl skynda på lite och göra i ordning min beställning. Lao Han drog fram armbandsuret han bar i livremmen och såg oroligt på det. Vi har ju känt varann i många år, du och jag, Vildmulan, så var snäll och förstör inte min inkomstkälla. Hela min familj är beroende av det här uppdraget jag har! Vildmulan skar med raska tag loss köttet från det halva grishuvudet som var så hett att det måste bränna fingrarna, suckade lite medan hon flinkt hanterade huvudhalvan, skar upp den utan att bryta sönder huvudskålen och lindade in den i ett grönt lotusblad som hon knöt ihop med torkade irisstjälkar, sköt paketet över disken och sa: Ge dig iväg nu! Gå och fjäska för dina välgörare bäst du kan! Om mor hade velat koka grishuvudet såsom tant Vildmulan brukade göra det måste hon även tillsätta en sked pulvriserat alun, för det ingår också i hennes hemliga recept, och det undanhöll hon inte mig när jag var där. Men mor använde inte några tillsatser alls utan lade bara på locket. Hur skulle det smaka utan några som helst kryddor? Men det var ändå grishuvud, och jag var trots allt en ung grabb som älskade kött och inte hade fått äta det på flera år.
Elden sprakade och brann för fullt i spisen. Mors ansikte lyste rött i eldskenet. Det var vedträn av furu som var fulla av töre och brann både länge och väl, så man behövde inte mata på hela tiden. Hon kunde ha lämnat spisen och gått för att sköta andra sysslor, men hon brydde sig inte om det. Hon satt kvar vid spisen försjunken i tankar med armbågarna stödda på knäna och hakan lutad mot händerna och stirrade på flammorna som skiftade och ändå förblev desamma, och det lyste ur hennes ögon.
Vattnet i grytan puttrade och gav ljud ifrån sig som lät avlägsna. Jag satt på tröskeln och hörde min lillasyster bredvid mig gäspa så att jag såg hennes vidöppna mun med de små vita tänderna.
Utan att se på far sa mor med iskall röst: ”Låt henne gå och lägga sig.”
Far lyfte upp flickan i sina armar, öppnade ytterdörren och gick ut på gården. När han kom tillbaka igen vilade hennes huvud redan på hans axel och jag kunde höra en liten snarkning från henne. Han ställde sig bakom mor och verkade vänta på något.
”Täcken och kuddar finns hopvikta på kangen”, sa mor. ”Ge henne det blåmönstrade så länge, så gör vi i ordning nya åt er imorgon.”
”Men är det inte för mycket besvär …” sa far.
”Prata inte strunt”, sa mor. ”Även om det inte hade varit din dotter utan en oäkta unge som du plockat upp på gatan hade vi inte kunnat låta henne sova i ett uthus, eller hur?” Far bar in Jiaojiao i kammaren, och plötsligt fick mor ett utbrott mot mig: ”Varför går du inte ut och kissar och går och lägger dig utan bara sitter här? Grishuvudet kokar sakta på låg värme, du kan väl inte sitta och vänta på det tills det ljusnar?”
Jag kände genast att mina ögonlock blev tunga och att tankarna började sväva ut. Jag såg ett grishuvud tillagat efter Vildmulans speciella recept flyga i luften, den ena köttbiten efter den andra, och jag behövde bara sluta ögonen för att de skulle landa framför mig. Jag reste mig upp och frågade:
”Var ska jag sova?”
”Var du ska sova?” sa mor. ”Där du brukar sova, förstås!”
Jag kisade med ögonen och gick ut på gården. Snöflingorna föll i ansiktet på mig och fick mig att vakna till. Eldskenet inifrån huset lyste upp gården och gjorde de virvlande snöflingorna särskilt tydliga. Det var vackert som i en dröm, och som i drömmen såg jag vår handtagsstyrda traktor stå snett parkerad, fullastad med bråte och helt övertäckt med snö, som en skepnad av ett underligt djur. Snön täckte även min granatkastare. Lite av stålets färg skymtade, och den såg fortfarande fullödig ut med eldröret som pekade upp mot den dunkla himlen. Jag var övertygad om att det var en frisk och glad granatkastare som var beredd att börja skjuta när som helst, bara den fick ammunition.
Jag gick in och klättrade upp på kangen, tvekade ett ögonblick men tog i alla fall av mig kläderna och kröp ner spritt naken under täcket. Min iskalla fot råkade snudda vid min systers varma kropp och jag kände hur hon ryckte till, så jag drog snabbt undan foten. Jag hörde mors röst:
”Sov nu, så ska du få äta kött till frukost imorgon.”
På hennes tonfall lät det som om hon blivit lite mer vänligt stämd. Skenet från lampan blev allt svagare, och nu syntes bara det fladdrande ljuset från eldstaden i det yttre rummet. Så sköts dörren försiktigt till, men genom den smala springan släpptes ett samlat ljussken in och föll på skåpet i kammaren. En diffus fråga surrade i mitt huvud: Var skulle mor och far sova? Skulle de sitta uppe hela natten och vakta grytan med grishuvudet? Frågeställningen höll mig vaken. Inte för att jag ville tjuvlyssna utan bara för att jag inte kunde somna. Jag drog täcket över huvudet, men kunde ändå inte undvika att höra vartenda ord de sa.
”Att det snöar så här kraftigt betyder att det blir en god skörd nästa år”, sa far.
”Du måste ändra ditt sätt att tänka”, replikerade mor kyligt. ”Att vara lantbrukare är inte alls som förr. Förr i tiden fick man sin utkomst genom att bruka jorden och var beroende av Himlens välvilja och väder och vind för goda skördar och mat på bordet, spannmål och kött; om de goda skördarna uteblev och vi fick missväxt fanns det inget att lägga i grytan utom agnar och kli. Idag är det bara dumskallar som sliter ont på fälten. Den som fuktar åkrarna med sin svett har det många gånger sämre än de som säljer grissvålar … Men så var det ju redan medan du var här, så varför berättar jag det för dig?”
”Att ingen odlar jorden är inte heller bra …” muttrade far. ”Vi är ju bönder, och odla jorden är vad vi är födda till …”
”Nu kunde man tro att solen går upp i väster”, sa mor ironiskt. ”Under hela tiden du bodde hemma var du väl högst några dar ute på fälten. Så nu när du är tillbaka ska du ta skadan igen och bli bonde?”
”Odla jorden är det enda jag kan …” sa far förläget. ”Ingen behöver längre någon som kan värdera slaktdjur. Annars kan jag hjälpa er med att samla skrot och lump …”
”Det får du absolut inte”, sa mor. ”Det jobbet passar du inte alls till. För att göra det ska man vara helt utan självaktning och knappt ens dra sig för att stjäla och råna.”
”Jag har levt ett uselt liv på sista tiden, så inte har jag någon självaktning att tala om. Om ni klarar det så gör väl jag det.”
”Så tokig är jag ändå inte”, sa mor. ”Nu är ju du tillbaka, och hus har vi, så Xiaotong och jag ska inte heller hålla på med det där. Men jag kan inte tvinga dig att stanna. Tvingar man en karl mot hans vilja är han ändå inte trogen och då kan han lika gärna gå …”
”Jag har redan i morse inför båda barnen sagt dig vad jag har på hjärtat”, sa far. ”Jag har några svåra år bakom mig. Är man fattig har man inte mycket att sätta emot; en mager häst får tjock hud. Nu sökte jag upp dig på nytt och kom som en hund med svansen mellan benen, och du tog emot mig, vilket jag är oändligt tacksam för. Vi har ju känt varann sedan barnsben och vet vad vi känner för varann, i alla väder …”
”Vilka framsteg!” sa mor. ”På de åren du varit borta har du verkligen lärt dig att lägga dina ord väl …”
”Yuzhen”, far sänkte rösten. ”Jag står i skuld till dig. Framöver ska jag vara din arbetshäst …”
”Vi får väl se vem som blir arbetshäst”, sa mor. ”Man vet ju aldrig om du sticker iväg igen med någon vildmula eller vildhäst …”
”Strö inte salt i såren!” sa far.
”Ska du tala om sår?” sa mor argt. ”I ditt hjärta har jag mindre plats än en av hennes tår …” Hon började gråta, hulka och snyfta. ”Om du visste hur många gånger jag lade ett rep om takbjälken. Ifall jag inte hade haft Xiaotong att ta hand om hade jag varit död tio gånger om.”
”Jag vet, jag vet …” Fars röst lät ostadig. ”Jag är den största skurk som finns, jag borde dö tiotusen gånger …”
Antagligen berörde han henne med sin hand för jag hörde mor säga med låg röst:
”Rör mig inte …”
Men fars hand låg antagligen kvar, för annars skulle mor inte ha sagt:
”Smek henne, du, inte ska du smeka en gammal kärring som mig …”
En stark doft av kokt kött vällde in som fuktig luft genom dörrspringan.