Festivaltåget från Östra stan leds av en jättelik lastbil omgjord till flakvagn med ett stort gulvitt leende kohuvud längst fram. Jag är naturligtvis medveten om det absurda i sådana symboler. Alla avbildningar av djur under köttfestivalen är omskrivningar för blodig slakt. Jag har sett så mycket uttryck för sorg hos djur som slaktas och hört så många dödsskrik från dem när de möter döden, även om det numera talas mycket om civiliserad slakt där man tvättar slaktdjuren i varmt vatten inför slakten, spelar behaglig musik för dem och till och med ger dem massage så att de dåsar till, innan man sticker den dödande kniven i dem. Jag har också sett teveprogram där man lovprisar sådan ”civiliserad slakt” och menar att den är ett betydande framsteg för mänskligheten. Humanitetens ideal har utsträckts till att omfatta även djuren, men fortfarande uppfinner människan massförstörelsevapen som leder till stort mänskligt lidande och omfattande död. Ju mer massförstörelse och plågsam död vapnen kan åstadkomma, desto mer avancerade sägs de vara och desto högre pris åsätts de. Jag har visserligen inte blivit upptagen som munk, men jag har insett att mänskligheten på många sätt i sina handlingar bryter mot den buddhistiska lärans anda. Har jag inte rätt i det, store munk? Ett leende skymtar i munkens mungipor, fast jag vet inte om det är ett uttryck för medhåll eller löje över min ytlighet. På ledarbilen som är utstyrd till en oxe står ett tjugotal ungdomar klädda i ljusröda vida byxor och vita jackor med tygknappar. De har knutna handdukar på huvudet och röda sidenband om midjan och är alla rödsminkade i ansiktet. Några omringar en väldig trumma som de slår på med trumpinnar grova som tvätträn och åstadkommer ett ljudligt buller. På långsidan har man fäst skrivtecken i Songstil med texten: Kentuckysjöns köttproducentgrupp. Efter dem kommer en grupp unga Yangge-danserskor klädda i vita byxor, röda jackor och med gröna sidenband knutna om midjan. De dansar i takt med trumslagen efter ledarbilen och vrider på höfterna och vickar på rumporna på ett utmanande sätt. Efter dem följer ett fordon som ser ut som en stor vit tupp, och på flaket står en höna och en tupp. Tuppen vrider med några sekunders mellanrum på huvudet och ger ifrån sig ett underligt galande. Hönan värper också med några sekunders mellanrum ett jättelikt ägg och ger ifrån sig ett skrockande. Dessa två fordon är fantasifullt dekorerade och ger ett realistiskt intryck, så de kommer säkert att få hög poäng när alla festivalbilar ska bedömas i slutet av tillställningen. De har även chans att få första pris. Jag förstår att det sitter några personer inne i tuppen och i hönan och styr tuppens galande och hönans värpande. Skylten visar att det här fordonet tillhör firman Tant Yangs äggsortiment. Efter det marscherar åttio män och kvinnor i fyra led med tupp- och hönskammar på huvudet och vingar fastbundna på armarna som de flaxar med samtidigt som de ropar: ”Ett ägg om dagen gör dig frisk och kry!” ”Ät ägg av tant Yangs rika sortiment!” Det festivaltåg som kommer från Västra stan leds av en grupp kameler, som jag först trodde var utklädda människor men som visar sig vara riktiga kameler när de kommer på nära håll. Jag gör ett snabbt överslag och räknar till fyrtio stycken. De bär alla röda sidentäcken med blomsterprydnader som får dem att likna prisbelönta mönsterarbetare. Framför dem går en kortvuxen, energisk man med lätta, snabba steg och gör med häpnadsväckande skicklighet en saltomortal i luften mellan stegen. I handen håller han en färggrann stav dekorerad med mässingspaljetter som rasslar när han gestikulerar med den. Kamelerna låter sig dirigeras av honom och varierar sina steg på många sätt, till ett gällt skramlande av bjällrorna de har om halsen. Detta är ett specialtränat hedersgarde av kameler. En av dem, en kamel med vitt huvud, har en lång stång fastspänd på sin rygg, och på stången sitter en vimpel med broderad text. Jag behöver inte läsa tecknen på vimpeln för att förstå att det här är Lao Lans trupp. Som efterföljare till den slakterifabrik där jag tjänstgjorde för tio år sedan har Lao Lan utvecklat ett bolag som säljer kött från ovanliga djur. Det kamel- och strutskött han levererar är berömt vida omkring för sin höga näringshalt och har gett honom och hans företag goda inkomster. Jag har hört att den uslingen sover i en vattensäng, att han har en toalett som är guldbrämad, att han röker tobak som är blandad med ginseng och att han varje dag äter en kamelklöv och två strutsfötter samt ett strutsägg. Efter kamelkaravanen följer en grupp strutsar, inalles tjugofyra stycken fördelade på två led. Varje struts bär ett barn på sin rygg. I det vänstra ledet är det pojkar och i det högra flickor. Pojkarna har vita gymnastikskor, vita knästrumpor med röda ränder, himmelsblå uniformsshorts, vit kortärmad tröja och ett rött band knutet om halsen. Flickorna har vita läderskor, vita ankelkorta strumpor som på sidan är prydda med två små röda tofsar, kort himmelsblå klänning och en guldgul fluga knuten runt halsen. Pojkarna har renrakade huvuden, deras runda skallar liknar tio läderbollar. Flickorna har små flätor med röda sidenband, och deras runda skallar ser ut som tio broderade bollar. Barnen sitter käpprakt på strutsarnas ryggar och putar ut med bröstet. Strutsarna håller sina små trekantiga huvuden högt och verkar både uppsluppna och stolta. Deras fjäderdräkt är grå och avskavd och ser inte alls särskilt glansfull ut. Runt halsen har de alla ett rött sidenband. Strutsar kan knappt gå sakta utan bara springa, och varje steg de tar är en och en halv meter långt, så den långsamma kamelkaravanen stoppar upp dem, vilket verkar göra dem lite otåliga. Sin otålighet visar de genom att oupphörligt slå med sina långa krökta halsar. När de båda festivaltågen från Östra och Västra stan sammanstrålat stannar de upp. Ljudet från trummor, gonggongar, musik och rop avlöser varann. Det är en väldigt livad stämning men också mycket kaotiskt. Ett tiotal kameramän från tevebolaget springer omkring med sin utrustning och tävlar om att få den bästa vinkeln. En tevefotograf som vill ta in en närbild ställer sig så nära kamelerna att han irriterar en av dem. Kamelen visar tänderna, fnyser till och spottar ut en loska halvtuggat gräs som stänker ner kameralinsen och hamnar i ögonen på fotografen. Han skriker till och hoppar åt sidan, lossar kameran, böjer sig ner och torkar sig i ansiktet med ärmarna. En funktionär med en liten flagga i handen dirigerar skrikande festivaltågen när de närmar sig marknadsplatsen. Oxbilen och tuppbilen viker sakta av från stora vägen och kör in på gräsplanen framför estraden och bakom dem tågar en oändlig ström av festivaldeltagare i sakta mak. Västra stans kamelkaravan leds av den spektakulärt akrobatiske kortväxte mannen med det leende ansiktet som går med lätta steg in på gräsplanen. I vägrenen står den olycklige tevefotografen och svär högljutt, men ingen tar notis om honom. Kamelkaravanen tågar in i förhållandevis god ordning, men av någon anledning ilsknar plötsligt de tjugofyra strutsarna till. Det blir oordning i leden och de rusar som en svärm bin in på gården utanför templet. Barnen skriker förfärat, några ramlar av medan andra klamrar sig fast på strutsryggen med svetten drypande i barnansiktet. Strutsarna tränger ihop sig allesamman och springer runt i panik. Plötsligt märker jag hur deras fjäderdräkt som på avstånd tycktes så oansenlig nu skimrar praktfullt i solskenet. Det är en anspråkslös prakt, lika förfinad som brokad från Qindynastin. Ett par anställda vid Lao Lans kamel- och strutsköttbolag jagar upphetsat efter strutsarna, men alla deras ansträngningar resulterar bara i att strutsarna blir ännu mer irriterade. Jag ser rent hat i deras runda små ögon, och ur deras stora gap utstöts hesa skrik. En av Lao Lans anställda får en spark på knät av en uppretad struts. Han skriker till och sätter sig jämrande med en duns med handen om knät och fullt av blanka svettdroppar i sitt vaxbleka ansikte. Jag iakttar strutsarnas starka fötter där de rusar runt och trummar i marken. Jag vet att de har en otrolig styrka i benen som väl kan mäta sig med hästars. Det sägs att en vuxen struts inte drar sig för att slåss med ett lejon. De springer omkring i öknen året runt och blir så vältränade att benen är hårda som stål. Mannen som sitter och jämrar sig har säkert fått en allvarlig knäskada. Två av hans kamrater tar honom under armarna och drar upp honom från marken, men han sätter sig hukande ner igen. De flesta av barnen har vid det här laget glidit av strutsarnas ryggar, bara en flicka och en pojke håller sig envist kvar. I deras sammanbitna ansikten har svetten bildat rännilar som blandat upp sminket till något som liknar en smutsig färgpalett. Pojken håller händerna i vingbenen på ömse sidor om strutsen medan hans stjärt hoppar upp och ner i takt med strutsens språng. Kroppen lättar från strutsens rygg men han håller ändå krampaktigt kvar i strutsens vingrygg. Strutsen springer ännu mer vildsint och kränger till så att pojken blir hängande på ena sidan. Människorna runt omkring står med gapande munnar och ser på, men ingen rusar fram för att hjälpa till. När pojken till slut ligger på marken med en fjäder i vardera handen rusar en person fram och hjälper honom upp. Pojken biter sig hårt i underläppen medan tårarna strömmar i ansiktet. Strutsen som äntligen lyckats befria sig från sin börda sällar sig till flocken och andas häftigt med vidöppen näbb. Flickan håller ett hårt tag om halsen på sin struts, som kämpar för att kasta av henne, men rädslan har gett henne en häpnadsväckande styrka så hon lyckas tvinga ner halsen och huvudet på den fullständigt utmattade strutsen på marken, medan stjärten pekar i vädret och de båda benen oupphörligt sparkar upp en massa torr jord som löses upp i ett dammoln …
Min mage var tung av griskött som levde och rumsterade om, ungefär som om jag varit havande med en kull griskultingar. Men jag var inte en gris och hade ingen aning om hur det kändes för en sugga att vänta kultingar. Hos Sjunde Yao hade de en dräktig sugga med en mage som nästan släpade i marken. Den bökade i den nu snötäckta sophögen framför ingången till den nyöppnade ”skönhetssalongen”, där den emellanåt hittade något ätbart. Det var en utpräglat lat, fet, förnöjd och helt uppenbart lycklig sugga som tillhörde en helt annan kategori än de båda magra, schakalliknande, sura och folkilskna smågrisar som vi födde upp en gång i min familj. Sjunde Yao tillverkade korv av flott som inte ens hundarna åt samt stärkelse från sötpotatis och tofuskinn som färgats rött. Dessutom tillsatte han en mängd kemikalier av okänt slag för att ge korvarna en klar färg och god doft. Försäljningen gick utmärkt och pengarna strömmade in. Att han höll sig med gris var helt och hållet för nöjes skull, inte för att tjäna något på det och ännu mindre för att som förr i tiden skaffa gödsel. Därför kan man också utgå ifrån att när den dräktiga suggan tidigt om morgonen gick ut var det inte för att söka föda och stilla sin hunger utan för nöjet att promenera och trampa runt i snön och få lite motion. Jag såg hur suggans herre, Sjunde Yao, stod på trappan bakom sitt hus, som visserligen inte var lika snyggt som vårt men stabilt som ett betongvärn, med vänstra handen i höger armhåla och en cigarett i den högra och kisade med ögonen när han lyckligt betraktade sin egen sugga. Den röda solens strålar kastade ett långt ljussken och fick hans fyrkantiga ansikte att se ut som ett stycke rödkokt fläsk.
Den morgonen, när jag just hade satt i mig kött från grishuvudet och fick syn på suggan, vällde en stark känsla av äckel över mig. Synen av den smutsiga fula suggan satt kvar för min inre syn och lukten av sopor fick det att vända sig i magen på mig. Usch, smutsiga människor, hur kan ni komma på tanken att äta griskött? Grisar lever på att äta bajs och sopor, när man äter griskött äter man ju indirekt bajs och sopor! När jag en dag fick makt över himmel och jord skulle jag stänga in de där lystna fläskätarna i en svinstia och låta dem leva som smutsiga svin. O, vad jag ångrade mig, så dum jag hade varit, hur kunde jag sukta så efter att äta det feta grishuvudet som mor hade lagat utan en enda krydda och som hade ett tjockt fettlager överst? Det var ju det smutsigaste, det mest skamliga man kunde tänka sig i hela världen att äta, något som bara dög åt vildkatter … Aaa –– ooo ––– hulk ––– och jag som tog de där skitiga sakerna i mina smutsiga händer och stoppade dem i munnen, proppade i mig dem så att min mage blev som en enda sopsäck … Aaa –– ooo ––– hulk ––– utan minsta tvekan spydde jag upp det i snön. Det var verkligen vedervärdigt, och när jag såg innehållet jag kräktes upp fick jag ännu starkare konvulsioner och spydde ännu häftigare. En hund satt framför mig och väntade tålmodigt. Far stod bakom mig med lillasyster vid handen och klappade mig med sin lediga hand på axeln för att lätta mina smärtor.
Jag tömde magen på allt, det sved i halsen, magen värkte, men jag kände mig ändå lättad, precis som en sugga som just hade fött en kull smågrisar. Fast jag var ingen sugga och kunde inte veta hur en sugga som fött smågrisar känner sig. Jag såg på far med tårar i ögonen. Far strök mig i ansiktet med sin stora hand och sa:
”Du mår bättre när du har kräkts …”
”Far, jag ska aldrig äta kött mer, jag svär!”
”Du ska inte svära så lättvindigt”, sa far och såg på mig med medlidande i blicken. ”Kom ihåg, min son, att aldrig någonsin svära på något. Att svära är som att klättra upp på en mur och förlora stegen.”
Det som senare hände visade hur rätt han hade. Bara tre dagar efter att jag hade kräkts upp grisköttet började jag åter fantisera om att äta kött, och det höll i sig länge. Jag började till och med tvivla på att det var jag som hade känt sådan vämjelse inför kött och talat så illa om det, och tänkte att det måste ha varit någon annan, någon samvetslös person.
Vi stod utanför skönhetssalongen framför den snurrande polkagriskuben och såg på prislistan i det belysta glasskåpet bakom den. På mors order hade vi efter en överdådig frukost på feta godsaker begett oss till denna nyöppnade skönhetssalong för att klippa håret.
Mors ansikte lyste rött, hon såg frisk ut och verkade vara på gott humör när hon slängde den flottiga disken i grytan och sa till far som försökte ta sig fram för att hjälpa till:
”Flytta på dig, det här behöver du inte tänka på. Det är ju snart nyår, vad är det för datum idag, Xiaotong? Den tjugosjunde eller den tjugoåttonde?”
Jag brydde mig inte om att svara. Jag hade ätit så mycket kött att det stod mig upp i halsen, så om jag öppnade munnen kunde det komma upp. Dessutom hade jag inget begrepp om dagar, så jag hade inte kunnat svara ändå. Under hela den mörka tid innan far kom tillbaka till oss hade tiden känts helt ointressant. Helg som vardag fick jag jobba lika hårt ändå, jag var rent ut sagt en slav på heltid.
”Ta med dig de här två och gå och klipp er”, sa mor och såg till synes förebrående men med känsla på far. ”Titta på er själva i spegeln allihop, ser ni ut som folk? Snarare som något som krupit fram ur en hundkoja. Även om ni inte bryr er om vad folk ska tycka så gör jag det!”
När jag hörde henne prata om att klippa håret svartnade det för ögonen och jag kände mig svimfärdig.
Far strök sig om huvudet och sa:
”Det är väl inte nödvändigt att lägga ut pengar på det. Köp en hårklippare så kan vi väl göra det själva.”
”En hårklippare har jag.” Mor drog fram några sedlar och räckte dem till far. ”Men idag ska ni gå och klippa er på frisersalongen. Fan Zhaoxia är en duktig frisör och inte så dyr heller.”
”Här har vi tre skallar”, far pekade på våra skallar i tur och ordning. ”Hur mycket tar de för att klippa tre stycken?” frågade han.
”För tre sådana tjuriga skallar som era tror jag att man får punga ut med en tio yuan”, sa mor.
”Va?” utbrast far förvånat. ”Tio yuan! För tio yuan får man ju en halv säck spannmål.”
”Vi blir inte fattiga av att klippa er tre”, sa mor med eftertryck. ”Du visar dem vägen dit.”
”Men …” mumlade far. ”Inte är det värt det, för en bonde …”
”Klart att jag kan klippa er”, sa mor och såg slugt på mig, ”Fråga Xiaotong om han vill det.”
Jag tog mig med båda händerna om magen och sprang vaggande ut på gården. ”Pappa, jag dör hellre än låter henne snagga mig!” sa jag förtvivlat.
Den korpulente Sjunde Yao kom smygande fram till oss, sträckte fram huvudet och granskade fars ansikte där han stod i djup begrundan över priserna på hårklippning. Sedan sträckte han fram handen och gav fars nacke ett häftigt slag med handflatan samtidigt som han hojtade till:
”Luo Tong!”
”Vad vill du?” sa far lugnt och vände sig om.
”Är det du?”
”Vem skulle det annars vara?”
”Din rackare!” utbrast Sjunde Yao glatt. ”Tillbaka på brottsplatsen? Var har du Vildmulan, då?”
Far skakade på huvudet: ”Du frågar mig, vem ska jag fråga?”
Resolut tryckte han upp dörren och föste in oss båda i frisersalongen.
”Du var mig en jäkel att få till det!” hördes Sjunde Yao gå på med hög röst där ute. ”En hustru och en bihustru, en son och en dotter, ingen i hela Slaktarbyn har ordnat det så bra för sig som du!”
Far drog igen dörren för att stänga Sjunde Yao ute, men Yao ställde sig med ett ben inne i lokalen och ett utanför och fortsatte att prata på:
”Det var länge sen vi sågs, det är inte utan att jag har saknat dig.”
Far log lite surt men sa inget utan föste oss vidare för att sitta ner på bänken. Den var sotig av aska och där låg en massa smutsiga populärtidskrifter, som var väl tummade efter tusentals läsningar. Bänken var exakt likadan som den i järnvägsstationens väntsal. Om den inte var gjord av samme snickare måste den ha stulits därifrån av frisersalongens ägare. Där inne fanns en specialutrustad frisörstol med fotstöd. Stolen hade en lång skåra i det svarta skinnet, som om någon hade ristat med en kniv i den. På väggen framför stolen hängde en avlång spegel med upplöst kvicksilver och suddig spegelbild. På en smal bräda under spegeln trängdes flaskor i olika färger, schampo, hårsprej och mousse, ja, det heter visst så. En elektrisk rakapparat hängde på en rostig spik på väggen. Ett tjugotal fuktiga färgfoton på manliga och kvinnliga frisyrmodeller satt fastklistrade på väggen, en del av dem hade börjat lossna i kanterna och såg ut att kunna ramla ner när som helst. Golvet var lagt med rött tegel, som dock hade antagit en annan färg av svart, grått och vitt avklippt hår och smuts från skor. Lukten i salongen var speciell, varken väldoftande eller illaluktande, men den stack i näsan och fick mig att nysa ljudligt tre gånger i rad. Det verkade smitta av sig på min lillasyster, för hon nös också tre gånger. När hon nös knep hon ihop ögonen och höll om sin lilla näsa vilket såg både lustigt och sött ut. Hon blinkade med ögonen och sa:
”Pappa, vem är det som tänker på mig, är det mamma?”
”Ja”, sa far. ”Det är det.”
Sjunde Yao såg plötsligt lite allvarlig ut, men han stod fortfarande på ett tvehågset sätt med ett ben ute och ett ben inne i lokalen.
”Lao Luo, det var bra att du kom tillbaka. Jag kommer om några dagar för att diskutera en viktig sak med dig”, sa han med stort allvar i rösten.
Sjunde Yao försvann och ytterdörren slog igen av sig själv. När den friska luften efter snöfallet stängdes ute kändes de orena odörerna i salongen ännu tydligare. Min lillasyster och jag verkade tävla i att nysa i ett kör innan vi så småningom vant oss vid luften i salongen. Innehavaren var inte inne men uppenbart hade hon just gått ut, för genast när jag steg in hade jag lagt märke till en installation i ena hörnet av salongen med en halvklotsformad sak som liknade de telefonboxar jag hade sett i stan och en kvinna i lila jacka som satt inne i installationen, rak i ryggen med fullt av färgglada hårnålar på huvudet som var omslutet av den halvcirkelformade saken. Hon liknade till en tredjedel en rymdfarare, till en tredjedel en storhövdad Yanggedanserska som uppträder på gatan vid nyårsfirandet och till en tredjedel Pidous mamma. Det visade sig vara Pidous mamma. Pidous pappa var Slaktaren med de stora öronen, så Pidous mamma var alltså hustru till Slaktaren Storöra. Ändå såg hon inte riktigt ut som Pidous mamma. Sedan jag såg henne sist hade hon fått bulor på hakan, som om två stora köttbullar hade fastnat i halsen på henne. Pidous mamma brukade ha två borstiga ögonbryn och såg ut som dödsguden själv, men nu hade hon plockat bort ögonbrynen helt och hållet och målat dit två blåröda smala streck som liknade larver som äter på sesamblad. Hon satt där blickstilla och höll en kolorerad tidning i handen på så långt avstånd att man förstod att hon var ålderssynt. Ända sedan vi kom in i lokalen hade hon över huvud taget inte sett åt oss utan satt upp en högfärdig min av överklass som ser ner på tiggare. Hm! Du ditt feta åbäke ska inte tro att du är något! Hur du än styr ut dig – om du så slet av dig håret, skalade av dig skinnet i ansiktet och målade dig om munnen så att den blev rödare än grisblod – är du ändå bara Pidous mamma och slaktarhustru! Strunta i oss, du, vi struntar ännu mer i dig! Jag såg på far i smyg, han såg likgiltig ut men samtidigt upphöjd, lika upphöjd som den molnfria himlen, som en munk i ett Shaolintempel, som en rödhövdad trana i en hönsflock, som en kamel i en fårhjord … Frisörstolen var tom och över ryggstödet hängde en stor vit handduk som var full av smutsfläckar och bemängd med hårstrån. När jag såg hårstråna började det ohjälpligt klia på halsen på mig, och när jag tänkte att de antagligen kom från Pidous mor blev klådan ännu värre.
Som min far också visste hade jag alltid varit rädd om min skalp. Anledningen till det var att det avklippta håret fick det att klia i hela kroppen på mig, värre än om jag hade fått loppor. I mitt unga liv kunde jag räkna de gånger jag fått håret snaggat på ena handens fingrar. Efter att pappa lämnat oss hade vi skaffat inte bara en rakhyvel utan även en speciell frisörsax och en tveeggad rakkniv. Denna nästan fullständiga frisörsutrustning hade vi förstås fått tag i genom sopsamlandet. Efter att mor blivit ensam med mig snålade hon in på pengarna, men också på sin medmänsklighet – grannen Fjärde Kui var skicklig på att klippa hår, men mor ville inte fråga honom – så med hjälp av de rostiga verktygen gick hon till attack mot min skalp och trimmade mig så att jag skrek i högan sky …
Store munk, låt mig berätta om en skräckupplevelse jag hade av hårklippning. Kanske överdriver jag en smula, men en gång när min mor med lock och pock förgäves hade försökt övertala mig att låta raka av mig håret inför nyåret, tog hon helt sonika och band fast mig vid en stol. Den satmaran hade efter att far lämnat oss fått stålhårda muskler genom idogt arbete, och särskilt stark var hon i nyporna. Jag försökte slingra mig genom att tillämpa olika kampsportsgrepp men ingenting hjälpte, till slut satt jag där fastbunden vid stolen. Under tiden jag kämpade emot hade jag tydligen bitit henne på handens ovansida. Jag kunde fortfarande känna en smak av bränt gummi i tänderna. Det visade sig att jag verkligen hade bitit henne i handen. Hon tycktes inte märka det förrän hon hade bundit fast mig ordentligt. Då tog hon högerhanden i sin vänstra hand och granskade de två blödande såren på handryggen och de lilafärgade märkena efter tänder, medan ansiktet sakta förvreds i en smärtfylld grimas. Själv kände jag ett styng av ånger och några uns av rädsla men mest av allt skadeglädje. Jag hörde hur hon började hulka och därefter föll två rader av gula tårar från hennes ögon. Själv grät jag högljutt och låtsades att jag inte alls hade märkt att hon var skadad i handen och inte hade sett hennes lidande. Jag visste inte hur situationen skulle utveckla sig, men jag var fullt på det klara med att det skulle gå illa för mig. Mycket riktigt, hennes tårar slutade rinna och det plågade uttrycket i ansiktet förbyttes. Hon hånskrattade och förbannade mig: ”Din rackare, jaså, minsann, din oäkting! Så du tror att du kan bita mig, bita din mor! Himmel! Hon vände upp ansiktet mot taket och vände sig direkt till Himlen: Himmel, se bara! Se vad för en son jag har fött upp! En varg, en vitögd varg! Jag har fött upp honom och tagit hand om allt hans kiss och bajs och vad får jag för det? Han biter mig! Jag jobbar hårt, kämpar i mitt anletes svett, plågas och hunsas. Nog för att malört ska vara bittert, men för mig är detta tre gånger så bittert, vit vinäger sägs vara surt, för mig är detta fem gånger så surt! Efter allt jag har gjort för honom har jag råkat ut för detta öde! Du har inte fått alla dina tänder än och du har inte fått vingar, men öppna munnen kan du och bitas. När du har fått vingar och alla tänder i din mun kommer du väl att äta upp mig! Jag kommer inte att låta det ske, hellre slår jag ihjäl dig, oäkting! Medan hon grälade på mig tog hon en rättika, stor som en arm, som hon hade hämtat ur jordkällaren på morgonen och dängde den i skallen på mig. Det susade till i mitt huvud och jag såg hur halva rättikan kom farande framför ögonen. Därefter följde ett angrepp lika häftigt som en hagelstorm med rättikan som tillhygge mot min skalle. Det gjorde lite ont men inte så värst mycket, för en sophögsunge som mig var det småpotatis att stå ut med den smärtan. Men jag låtsades ändå bli medvetslös av slagen och lät huvudet hänga åt ena sidan. Jag kände hur hon drog upp mig i örat och hörde henne säga: Försök inte spela död, jag genomskådar alla dina apkonster. Jag vet att du kan visa ögonvitorna, tugga fradga och låtsas tappa andan, allt det där har du visat. Spela död går inte, för även om du var död skulle jag snagga din stickiga skalle. Om jag, Yang Yuzhen, inte snaggar dig idag, då är jag inte människa! Sedan ställde hon en skål hett vatten på en pall framför mig och tryckte ner mitt ansikte i skålen. Det heta vattnet som man kunde ha skållat en gris i gjorde det omöjligt för mig att hålla tyst. Med munnen i vattnet började jag förbanna henne: Blubb, blubb, Yang Yuzhen, satans morsa! Jag ska be far sticka ihjäl dig med sin stora åsnekuk! Denna grova skymf tycktes elda upp henne ännu mer, för det kom ett illvrål från henne följt av en hagelskur med knytnävar mot min skalle. Genom att uppbåda alla mina krafter började jag storgråta och hoppades på det sättet att ett under skulle ske – att häxor och spöken skulle dyka upp, eller Himlens och jordens härskare, och rädda mig från tortyren. Vem som än kom och räddade mig skulle jag villigt knäfalla och slå pannan i marken för, tre gånger, sex gånger, ja, till och med nio gånger. Jag skulle faktiskt högt och ljudligt kunna kalla min räddare för far, min egen far. Mor, nej, inte min mor, bara Yang Yuzhen, detta ondskefulla fruntimmer, den av min far försmådda hustrun, kom emot mig med ett gult plastskynke knutet om midjan, högt uppkavlade ärmar, rynkad panna och en rakkniv i högsta hugg. Nu handlade det inte om att raka huvudet, nej, uppenbart var hon ute efter att döda. Jag skrek: Hjälp … hjälp! … Hon dödar mig! Yang Yuzhen dödar mig! … Kanske var mitt skrik alltför teatraliskt för den rasande Yang Yuzhen brast plötsligt ut i skratt. Du, din lilla oäkting, sa hon. Varför utmana ödet? Då såg jag en grupp mer lyckligt lottade barn nyfiket kika in genom springan i porten till vår gård för att se vad som stod på. Det var Sjunde Yaos son Fengshou, Chen Gans Ping Du, Storöras Pidou och Song Sigus Fenge … Alltsedan far rymde hemifrån hade jag tappat kontakten med de här pojkarna, inte för att jag inte ville umgås med dem, utan för att jag inte hade tid. Yang Yuzhen förvägrade mig rätten att gå i skola och gjorde mig till barnslav, dömde mig till ett liv värre än de stackars livegna som vallade oxarna åt jordherrarna förr i tiden. Var hon verkligen min mor? Far, var det inte i själva verket så att ni hämtade mig som oäkting hos den där tanten som höll till i den trasiga krukmakarugnen vid floden? För ingen riktig mor skulle ha hjärta att behandla sin egen köttslige son så grymt som hon! Nej, nu hade jag levt länge nog, jag skulle låta Yang Yuzhen döda mig inför de här barnens åsyn! Jag kände hur den iskalla kniven sänktes mot mitt huvud som nu var i farozonen. Automatiskt sköt jag upp axlarna mot huvudet, som när en sköldpadda drar in skallen inför en fara. Likt möss som aktar sig för en katt blev barnen sakta lite modigare och tog sig in på gården, närmade sig huset och kikade fnissande in bakom dörrkarmarna in till kammaren. Yang Yuzhen sa till mig: Att du bara kan med att gråta, tänk vad de ska skratta åt dig! Fengshou, Ping Du och Pidou, brukar ni också gråta när ni blir snaggade? Nej, det gör vi inte, svarade Ping Du och Pidou. Varför skulle vi göra det? Det är ju bara skönt att bli snaggad. Där hör du, sa Yang Yuzhen och höll upp hårklipparen. Tigermamman ger inte sin unge giftig mat. Inte vill en mor skada sin egen son … Store munk, just när jag erinrade mig de smärtsamma upplevelserna i samband med hårklippning kom ägarinnan till skönhetssalongen, Fan Zhaoxia, ut från ett inre rum, klädd i vit långrock och med båda händerna i fickorna, precis som en gynekolog. Hon var lång och smal, hade korpsvart hår och vit hy med fullt av mörkröda utslag i ansiktet, och ur munnen andades hon ångor av hästfoder. Jag visste att hon hade en speciell relation till Lao Lan, och att det alltid var hon som klippte honom. Jag hade också hört att hon rakade huvudet på honom, och att varje gång hon rakade skäggstubben av honom tog det en timme, och varje gång somnade han. Det sas också att hon satt i knät på honom när hon rakade honom. Jag hade lust att berätta vad som sas om Lao Lan och Fan Zhaoxia för pappa, men han satt med nedböjt huvud och såg inte åt mitt håll.
”Zhaoxia, det räcker väl nu?” sa Pidous mamma och lade ner tidningen hon just läst och kastade en blick mot den finniga kvinnan med det likgiltiga ansiktsuttrycket. Fan Zhaoxia lyfte armen och såg på sitt guldgula armbandsur:
”Det är tjugo minuter kvar”, sa hon.
Fan Zhaoxia hade långa smala fingrar med rödmålade naglar och såg ut som en häxa. Det var så min mor beskrev alla kvinnor som målade läpparna och naglarna röda, och varje gång hon såg en sådan bet hon ihop tänderna och förbannade dem i tysthet, precis som om hon innerligt hatade dem. Under påverkan av min mor tyckte jag också illa om kvinnor som målade sig om läpparna och på naglarna, men idag har jag fått en annan inställning. Store munk, jag skäms men numera får jag hjärtklappning när jag ser kvinnor med röda läppar och naglar och kan inte slita blicken från dem. Fan Zhaoxia tog handduken som hängde över frisörstolens rygg, vecklade ut den, skakade den lite och frågade kyligt:
”Vem är först?”
”Xiaotong, börja du”, sa far.
”Nej”, sa jag. ”Du får börja.”
”Raska på!” sa Fan Zhaoxia.
Far såg på mig, så reste han sig hastigt, lade händerna i kors och gick med försiktiga steg fram till stolen och satte sig så att fjädringen i den gnisslade.
Fan Zhaoxia vek in kragen och stoppade in handduken runt halsen på honom. Jag såg hennes ansikte dyka upp i spegeln mitt emot frisörstolen. Hon plutade med munnen och drog ihop ögonbrynen och såg väldigt barsk ut. Fars ansikte syntes under hennes, just på den plats där kvicksilverskiktet var upplöst och spegelbilden otydlig, så ansiktet var förvrängt och såg groteskt ut.
”Hur ska det klippas?” frågade Fan Zhaoxia med hopdragna ögonbryn.
”Snagg”, sa far med mumlande röst.
”Nämen!” utbrast Pidous mamma förvånat, som om hon just då känt igen far. ”Det är väl inte …”
Far harklade sig och rätade på sig i stolen utan att vare sig svara på hennes tilltal eller vända sig om.
Fan Zhaoxia tog ner den elektriska rakapparaten från sin krok på väggen och tryckte på strömbrytaren så att apparaten började surra. Hon föste ner fars huvud och satte rakapparaten i hans yviga hårman. Strax öppnades en vit passage mitt uppe på hans skalle och spridda hårtofsar föll som mattrasor till golvet i en enda röra.
Medan min hjärna återkallar minnet av fars hårtestar som faller som flagor på golvet dyker en annan syn upp för mitt inre öga. Det är den elegante unge herr Lan – det vill säga Lao Lans tredje farbror, för det jag ser framför mig nu stämmer precis med vad Lao Lan har berättat om honom – som står i begrepp att gifta sig i västerländsk stil i ett högt förgyllt kyrkorum med den vackra unga damen som har ett svart födelsemärke i mungipan, just det, Shen Yaoyao. Han bär svart kostym och vit skjorta med svart fluga. I bröstfickan är en violett blomma instucken. Hans brud är klädd i en bländvit klänning med långt släp som bärs av två änglalika barn. Brudens hy är som persikoblommans, ögonen strålar som stjärnor, lycka sprudlar som vatten från hennes ansikte. Vaxljusen, musiken, blomsterprakten och det exklusiva vinet skapar en fulländat romantisk atmosfär. Men bara tio minuter innan detta utspelas har en äldre vithårig man på väg till kyrkan i sin bil fått huvudet söndersprängt av en gevärssalva. Den skarpa krutlukten kändes ända hit till tempelhallen. Store munk, ägnar du dig åt trollkonster nu igen? Sedan ser jag kvinnan storgråtande stå böjd över sin fars döda kropp, medan svärtade tårar rinner nedför hennes kinder. Den elegante mannen står tigande vid sidan om med uttryckslös min. I nästa scen ser jag den vackra kvinnan sitta i en dyr våning och klippa av sig slinga efter slinga av sitt långa hår. Den inramade spegeln på väggen återger hennes bleka ansikte med neddragna mungipor fulla av rynkor. Samtidigt som jag betraktar henne när hon klipper av sig håret ser jag de minnesbilder hon återkallar för sig själv: en obskyr plats där den vackra kvinnan och den elegante mannen idkar intensiv älskog i en rad osannolika ställningar. Hennes ansikte fyllt av upphetsning dyker upp för mina ögon. Hon slår ansiktet mot spegeln som krossas och går i bitar. Jag ser henne också klädd i blå rock och med en blåblommig vit duk knuten om huvudet knäfalla inför en äldre nunna, precis som jag knäfaller inför er, store munk. Den gamla nunnan tar emot henne som sin novis, men ni, store munk, har ännu inte tagit emot mig som er novis. Store munk, jag vill fråga er: Är det möjligtvis den stilige mannen som genom ombud har arrangerat mordet på den vackra kvinnans far? Jag vill också fråga er vad det var de stred om. Jag vet att ni aldrig någonsin kommer att besvara mina frågor men nu när jag har yppat mina tvivel för er kan jag glömma alla frågor, annars kommer de att anta väldiga proportioner i mitt huvud och riskera min själsliga hälsa. Store munk, jag vill också berätta för er hur jag för drygt tio år sedan strök omkring på gatan som en herrelös byracka och sniffade runt utan mål mitt på dagen en sommardag när alla i Slaktarbyn tog sin middagslur. När jag kom till Skönhetssalongen tryckte jag upp näsan mot fönstret och tittade in. Det första jag såg var en elektrisk fläkt som hängde på väggen och vred och vände på sig, och sedan hur frisören Fan Zhaoxia klädd i vit rock red på Lao Lan medan hon höll en rakkniv i handen. Först trodde jag att hon skulle döda honom, men när jag tittade lite noggrannare såg jag att de höll på med det där. Fan Zhaoxia höll upp handen med rakkniven högt ovanför sig för att inte skära Lao Lan i ansiktet. Jag såg att hon satt med utspärrade ben, ett på vardera armstödet på frisörstolen, och hennes ansikte var förvridet i extas. Men hela tiden höll hon kvar rakkniven i handen, som för att visa den som kikade in genom fönstret att det de höll på med var arbete, inte samlag. Jag ville så gärna berätta för någon om det intressanta som pågick i frisersalongen, men det fanns inte en människa på gatan, bara en svart hund som låg under ett wutongträd och flämtade med hängande tunga. Jag tog några steg bakåt och hittade en tegelsten som jag kastade iväg med full kraft och sedan sprang jag. Bakom mig hörde jag ljudet av glas som krossades. Store munk, ett sådant utpräglat huliganbeteende är något jag har svårt att berätta om, men jag föreställer mig att om jag inte redogör för det också så är jag inte helt uppriktig. Visserligen kallar folk mig för en ”kanonunge”, men det var då, det. Nu är det jag berättar för er rena rama sanningen, vartenda ord.