De båda festivaltågen från Östra och Västra stan börjar samlas på den öppna gräsplanen: grisbilar, fårbilar, åsnebilar, kaninbilar … Bilar utstyrda som alla slags djur vilkas kroppar offras till föda för mänskligheten ställer upp sig, omgärdade av folk i all slags utstyrsel, på sina förutbestämda platser på gräsplanen och bildar formationer av räta led i väntan på överhetens inspektion. Det är bara Lao Lans strutsar som fortfarande rusar runt, fram och tillbaka på tempelgården. Två strutsar slåss om en lerig orange tröja, som om den var en riktig godsak. Jag kommer att tänka på kvinnan som dök upp här igår under hagelstormen och fylls av en smärtsam saknad. Då och då sticker strutsarna in sina långa smala halsar i tempelporten och bligar nyfiket med sina små runda ögon. Pojkarna och flickorna sitter på den nedrasade muren och ser mycket nedslagna ut, i skarp kontrast till den ystra strutsflocken. Några anställda i Lao Lans bolag håller kontinuerligt kontakt med omvärlden via sina mobiltelefoner. En struts som sticker in huvudet pickar munken i huvudet med sin stora näbb. Utan att tänka mig för slänger jag iväg en sko, men munken sträcker som av sig själv upp en hand och får skon att falla till golvet. Han öppnar ögonen och betraktar strutsen med ett leende. Blicken och ansiktsuttrycket är som hos en godmodig farfar som ser sin älskade sonson tulta omkring. En svart Buick tar sig ilsket tutande fram västerifrån på stora vägen. Den kör om flera dekorerade vagnar och kommer upp till templet där den gör en häftig inbromsning. Ur bilen kliver en stormagad karl. Han är klädd i grå dubbelknäppt kostym och rödrutig slips, och manschettknapparna visar att hans utstyrsel är av ett exklusivt märke. Men vilka märkeskläder han än förpackar sig i behöver jag bara se hans stora gula ögon för att veta att det är min ärkefiende Lao Lan. Store munk, för många år sedan fyrade jag av fyrtioen granater; jag såg med egna ögon hur den fyrtioförsta granaten klöv Lao Lan vid midjan. På grund av detta höll jag mig undan och levde på olika ställen. Senare fick jag höra att han inte alls hade dött och att han inte bara levde utan även blivit ännu mer framgångsrik och välmående. Ur bilen kliver också en korpulent kvinna klädd i en lilafärgad klänning och rödbruna högklackade skor. Hennes permanentade hår är smålockigt och på hjässan rödfärgat, precis som en tuppkam. Hon bär sex ringar på sina fingrar, tre i gult guld och tre i vitt guld. Runt halsen har hon två halsband, ett i guld och ett med äkta pärlor. Även om hon nu har kommit upp sig har jag ingen svårighet att känna igen henne. Det är Fan Zhaoxia, hon som höll den vassa rakkniven i handen när hon hade sex med Lao Lan. Under de år då jag levde ett kringflackande liv hörde jag talas om att hon och Lao Lan hade gift sig. Det jag nu bevittnar visar att ryktena var sanna. Så snart hon stigit ur bilen brer hon ut armarna och störtar fram mot barnen som sitter på muren. Flickan som kämpade in i det sista med sin struts och till slut tvingade ner den på marken sträcker också ut armarna och rusar fram. Fan Zhaoxia lyfter upp flickan i sin famn och trycker sin stora mun mot flickans ansikte och pussar henne som en höna pickar ris, medan hon högljutt ojar sig över henne. Jag ser på den söta flickan och känner mig kluven. Jag hade aldrig trott att Lao Lan, den bastarden, kunde bli far till en så fin flicka. Hon får mig att tänka på min egen lilla halvsyster. Om hon hade levat idag hade hon varit en ung flicka på fjorton år. Lao Lan vänder sig mot sina anställda som står med hängande armar och ger dem en ordentlig utskällning. En i hans personal försöker öppna munnen för att förklara men får bara hans spott i ansiktet. Enligt planerna skulle strutstruppen ha uppträtt idag vid köttfestivalens öppningsceremoni med en dans, vilket säkert skulle ha fått ett starkt publikt genomslag och gjort intryck på politiska ledare, folk och affärsmän som rest hit från hela landet och resulterat i en uppsjö av beröm och beställningar, men innan man ens kommit på plats hade några idioter förstört alltihop. Invigningsceremonin ska nu strax börja och Lao Lan svettas ymnigt om huvudet. Han säger: Om ni inte får in strutsarna på marknadsplatsen ska jag göra konserverat strutskött av er också. Några i personalen rusar förskräckt fram och börjar jaga strutsarna men hejdas tvärt av strutsarna som hela tiden sparkar bakut med sina jättelika fötter och beter sig som galna hästar. Lao Lan kavlar upp ärmarna och tar själv upp jakten men råkar trampa i en fläck med lös strutsbajs, halkar och hamnar på rygg. Hans personal störtar fram och drar upp honom, de har svårt att hålla sig för skratt men vågar inte visa det. Lao Lan ser på dem och ryter: Var det lustigt? Skratta då, skratta! Varför skrattar ni inte? Den yngste i personalen kan till slut inte hålla sig utan brister ut i ett frustande skratt, och då börjar de övriga också skratta. Även Lao Lan skrattar, men efter en kort stund ryter han till: Sluta skratta, för helvete! Den som skrattar får sparken! Alla slutar skratta. Lao Lan säger: Åk hem och hämta geväret och skjut de förbannade fjäderfäna!
På kvällen den tredje dagen efter nyår satt vi alla fyra i familjen kring ett hopfällbart runt bord och väntade på att Lao Lan skulle dyka upp. Just precis den Lao Lan som var född i en framstående släkt och hade en vittomtalad tredje farbror med stort organ och som var på kant med min far, den Lao Lan som hade brutit av ett finger på far men också fått halva örat avbitet av honom, den Lao Lan som hade uppfunnit metoden för högtrycksinsprutning av vatten i kött liksom metoden för svavelrökning och användning av flytande väteperoxid, den Lao Lan som hade uppfunnit formalinmetoden och kunde anses god för slakteriakademin, som valts till bychef och banat vägen till välstånd för byns invånare, vars ord var lag och som inte kände någon högre auktoritet i byn, den Lao Lan som lärt min mor att köra handtagsstyrd traktor, som hade samlag i frisörstolen med innehavaren Fan Zhaoxia, och som beordrade att alla strutsar skulle arkebuseras, just den Lao Lan som får mig att känna obehag i hela kroppen så fort jag tänker på honom.
Att sitta vid ett bord fulldukat med kyckling, anka, fisk och kött som man inte får äta av, att se hela bordet fullt med rykande het, väldoftande kyckling, anka, fisk och kött som man inte får röra, det är nog det mest plågsamma, mest förargliga, mest irriterande och mest retfulla som finns. Faktum var att jag hade svurit en ed, att om jag en dag fick absolut makt över världen skulle jag utrota alla människor som åt griskött. Men det var sagt i ilskan efter att jag hade vräkt i mig griskött som en hungrig varg eller svulten tiger och ådragit mig akut magkatarr. Människan är ett anpassligt djur som säger vad som är lämpligt för stunden, det vet och erkänner varenda människa. I det läge jag befann mig då fick blotta tanken på griskött motviljan att växa och magsmärtan att förvärras, så att jag då beklagade mig lite grann är väl helt normalt. Dessutom, för att fortsätta resonemanget, var jag bara tio år gammal då, och inte förväntar ni er väl att en tioårings ord skulle väga lika tungt som en kejsares, vars uttalande aldrig får ändras till minsta stavelse vad han än har sagt? Den dagen när vi kom tillbaka från Skönhetssalongen och mor ställde fram resterna från frukostens grishuvud på bordet kämpade jag emot mina magsmärtor och svor en ed inför henne:
”Jag ska aldrig äta griskött mer. Om jag äter griskött igen så är jag själv en gris!”
”Är det sant?” frågade mor med spefull röst. ”Min son har rakat huvudet och svär att inte äta griskött mer. Har han tänkt sig att bli munk?”
”Jag ska visa er!” sa jag. ”Om jag äter kött igen ska jag ta mig tusan bli munk.”
En knapp vecka senare medan min ed inför mamma fortfarande ringde i öronen kom min längtan efter kött tillbaka som ett klubbslag. Jag längtade inte bara efter fläskkött utan också efter nötkött, kyckling, åsnekött, ja, jag ville äta kött från alla djur på jorden som går att äta. Mina föräldrar satte igång att stöka redan efter att vi ätit frukost. Mamma började skära upp de färdiglagade rätterna hon hade köpt: sojakokt biff, saltad grislever och skinkkorv, och lade upp dem prydligt på Jingdezhenfat som hon hade lånat från Sun Changshengs familj. Pappa torkade av det runda hopfällbara bordet som vi också hade lånat av familjen Sun med en fuktig trasa.
Sun Changshengs fru var kusin till min mor, så när vi brådstörtat bjöd på middag var vi tvungna att låna både möbler och porslin av dem. Sun Changsheng sa inget – även om han inte såg så glad ut – men mors kusin gjorde sura miner och dolde inte sitt missnöje för mina föräldrar som kommit för att hämta möbler och husgeråd. Kusinen var bara fyrtio år gammal men redan tunnhårig. Ändå hade hon den dåliga smaken att kamma håret i två flätor som liknade torra ärtskidor som stack ut från skallen så att det såg förfärligt ut. Medan hon plockade ut saker som stod på mors beställningslista från skåpet ondgjorde hon sig alltmer högljutt över henne.
”Som ni lever, Yuzhen, så har ingen annan det ställt hemma. Ingenting verkar ni ha ordnat. En sak är att ni inte har de stora sakerna, men att ni inte ens har ätpinnar!”
”Du vet ju hur vi har haft det, vi har bara stretat på för att kunna bygga huset …” sa mor med ett tillkämpat leende.
Kusinen lät blicken svepa över far och sa: ”Bor man hemma så måste man skaffa det som behövs. Att låna håller inte i längden.”
”Vi vill ju bara visa vår goda vilja och skapa en bättre relation. Karln är ju ändå bychef och har makt över oss …” sa mor.
”Inte vet jag hur Lao Lan tänker, men slå inte på för stort, det är bättre att ni äter er mat själva”, sa kusinen. ”Om jag vore Lao Lan skulle jag inte komma. Det är andra tider nu, vem tycker att det är så märkvärdigt att bli bjuden på middag idag? Vill man ställa sig in hos någon är det bättre med lite gåvor i röda kuvert.”
”Xiaotong fick framföra inbjudan tre gånger, och till slut tackade han ja och lovade att komma”, sa mor.
”Där ser man, Xiaotong fick minsann böna och be!” sa kusinen. ”Men ska man bjuda måste man slå på stort. Bjuder du bara på lite enkel soppa blir du utskrattad. Är ni rädda för att betala så låt bli, bjuder man får man inte vara rädd för vad det kostar. Jag känner dig och vet hur hårt du håller i pengarna, snål är det minsta man kan kalla dig.”
”Men kusin, en människa är inte ett berg, en människa kan ändra sig …” sa mor och blev röd i ansiktet, till synes en aning förgrymmad.
”Man säger också att floder och berg är lättare att förändra än en människas natur!” fortsatte kusinen skoningslöst och tvingade in mor i ett hörn. Nu fick även Sun Changsheng nog:
”Nu räcker det!” röt han åt sin fru. ”Om det kliar så i käften på dig kan du väl skrubba den mot väggen! Det verkar inte som om du vill vara snäll när du bara öser ovett över dem! Som du går på gör du dig ovän med din släkting på kuppen!”
”Jag vill ju bara hjälpa dem!” sa kusinen och höjde rösten.
”Du gör dig inte ovän med oss”, skyndade sig mor att inflika. ”Jag känner dig också, om vi inte vore så nära släkt skulle jag inte komma och be, och du skulle inte vara så uppriktig heller.”
Sun Changsheng drog fram en cigarett och räckte den till far. ”Så ska det låta”, sa han vänligt. ”’När det är lågt i tak får man lov att kröka rygg’”.
Far nickade utan att visa om han höll med eller inte.
Jag upprepade avsiktligt för mig själv scenen när vi gick hem till mors kusin och lånade husgeråd för att avleda tankarna under den plågsamma väntan. Fotogenen i lampan hade redan brunnit upp till hälften, och den bit av vaxljuset med fårflott som var kvar sedan nyårsfirandet i fjol hade fått en lång veke, men Lao Lan syntes inte till. Far såg på mor och frågade försiktigt:
”Ska vi inte släcka vaxljuset så länge?”
”Låt det vara tänt”, sa mor torrt. Hon sträckte fram långfingret på höger hand mot lågan och petade till den med precision så att veken lade sig på sidan. Genast lyste lågan starkare och gjorde det så ljust i rummet att kötträtterna på bordet, i synnerhet det eldröda skinnet på den stekta kycklingen, blänkte på ett ännu mer aptitretande sätt.
När mor styckade den tillagade kycklingen stod min lillasyster och jag vid sidan om spishällen och tittade oavvänt på hennes händer. Vi såg hur flinkt hon skar loss kött från benen och lade ett kycklingben på fatet och sedan ett kycklingben till. Jag frågade henne:
”Finns det höns som har tre ben?”
Hon skrattade till: ”Det kanske det gör, fast jag har inte sett några. Men jag skulle önska att det fanns höns med fyra ben, för då skulle vi få varsitt och ni skulle kunna släcka er omättliga hunger.”
Det här var en kyckling som hade tillagats av familjen Dong, och de använde lokala kycklingar, inte sådana magra och eländiga kemiska kycklingar som hade växt upp på konstfoder, med kött som bomullsväv och ben som ruttet trä, utan intelligenta kycklingar som hade ätit frön och gräshoppslarver och fått välutvecklade muskler och starka ben. Sådana kycklingar var rika på näring och smakade utmärkt.
”Men Ping Shanchuans son Ping Du säger att Dong föder upp vilda fåglar och säljer som kyckling och att de har ätit hormoner och behandlats med formalin”, sa jag.
”Formalin eller acetataldehyd eller vad det än heter, vi bönder är inte så petnoga med vad vi stoppar i magen”, sa mor och nöp en trasig bit kyckling och stoppade i Jiaojiaos mun.
Jiaojiao hade vid det här laget blivit det livfulla barn hon var av naturen, och förhållandet till mamma hade förbättrats avsevärt. Hon gapade och tog emot kycklingbiten, tuggade och tuggade med sin lilla mun och höll blicken hela tiden fäst vid mors hand. Mor tog loss en bit kött från kycklingens rygg och stoppade in den i min mun tillsammans med en bit av skinnet. Jag gapade och tog emot det men hann inte tugga innan jag svalde det. Det var som om det inte var jag som svalde den utan kycklingbiten som rann ner i matstrupen av sig själv. Jiaojiao sträckte ut sin röda tunga och slickade sig om munnen. Mor drog loss en bit vitt kött och stoppade in i hennes mun och sa:
”Såja, barn. Nu får ni lugna er. När gästen har ätit färdigt ska ni få det som blir över.”
Jiaojiaos blick var fortfarande fastnaglad vid mammas hand. Far sa:
”Nu räcker det, du ska inte skämma bort henne. Barn måste lära sig regler. De får inte bli bortskämda.”
Så gick han ut en vända på gården, kom in igen och sa:
”Han kommer nog inte. Han är säkert fortfarande arg för det jag gjorde mot honom.”
”Det tror jag inte”, sa mor. ”Han har ju tackat ja, så då kommer han säkert. Lao Lan brukar stå vid sitt ord.” Hon vände sig till mig: ”Hur var det han sa, Xiaotong?”
”Det har jag ju berättat flera gånger”, sa jag surt. ”Han sa, ’Jaha, då tackar jag väl ja. Så har du inte kommit hit och frågat förgäves.’”
”Ska vi låta Xiaotong gå dit igen och påminna?” sa far. ”Han kanske har glömt bort det.”
”Det behövs inte”, sa mor. ”Inte har han glömt bort det.”
”Men maten kallnar ju”, sa jag irriterat. ”Ska det vara så märkvärdigt med en liten bychef?”
Far och mor såg på varann och skrattade kort.
Den skurken är idag inte bara bychef. Jag har hört att Slaktarbyn numera har inkorporerats i stadens nya ekonomiska utvecklingszon och dragit till sig stora utländska investeringar. Många fabriker och höghus har byggts och man har även anlagt en jättelik konstgjord sjö, där mängder av små nöjesbåtar utformade som gäss och ankor ros omkring. Runt sjön har det byggts fullt med moderna villor i exklusivt utförande så att det ser ut som i en sagovärld. Männen som bor där kör dyra bilar, Mercedes, BMW, Buick, Lexus och som allra enklast Röda Fanan. De kvinnor som bor där går alla med en lyxig hund i koppel, en knähund, pudel, sharpeihund, papillon eller en sådan som ser ut som ett får men uppenbart är en hund, eller en vild tigerliknande bjässe till hund. Där finns en ljushyad, finlemmad, spröd kvinna som dras runt sjön av två tibetanska mastiffer. Denna förtjusande ”bihustru”går i en bakåtlutad position som om hon simmade eller plöjde en åker. Store munk, i det här samhället kan arbetsamma människor bara tjäna ihop en liten förmögenhet, om ens det, ofta bara så att det räcker till det mest nödtorftiga. Det är bara skrupelfria skurkar utan moral som kan göra sig en stor förmögenhet. Som till exempel banditen Lao Lan – om han vill skaffa sig pengar gör han det, vill han bli en kändis blir han det, vill han ha samhällsposition ordnar han det. Finns det någon rättvisa i det? Den store munken ler men säger inget. Jag vet att det är lättköpt att klaga på det viset, inget annat än ”en tiggare som gnisslar tänder och visar sin ilska”, men jag är inte mer medveten än så. Kanske om tre år, om jag då har blivit upptagen som munk och tillgodogjort mig lärdomarna, kan jag ha fått ett mer jämnt och överseende sinnelag. Jag är en person som är rakt på sak och säger vad jag tänker, store munk. Om ni trots detta upptar mig som novis och jag då inte når den rätta upplysningen kan ni låta era tjänare sparka ut mig ur klostret. Men se här nu, store munk, hur den banditen Lao Lan faktiskt håller i ett gevär. Drar han sig verkligen inte för att börja skjuta och göra templet som hans förfäder byggt till Wutongs ära till ett blodigt slagfält? Jag vet att han inte drar sig, för jag känner honom. Han tar emot det grovkalibriga geväret från en svettig, andfådd medarbetare. Geväret, som mer korrekt borde kallas en hemmagjord musköt, är visserligen av simpelt slag men har en fruktansvärd kraft. Jag tror att min far använde ett sådant förr i tiden. Han svär en lång harang och hans gula ögon ser ut som förgyllda klot. Trots sina västerländska kläder och läderskor liknar han mest en simpel bandit. Plötsligt riktar han geväret mot strutsarna som med böjda halsar nyfiket tittar på honom, men just i den stunden träffas hans näsa av fågelbajs. Han drar upp axlarna, siktar mot skyn och får en bred salva eldflagor och en skur av stålkulor att falla på taket ovanför tempelporten, bara två fot ifrån oss. Jag råkar ropa till av ren förskräckelse men ser att munken sitter lika lugn som alltid. Lao Lan skriker och gormar och slänger geväret ifrån sig. Han tar emot pappersnäsdukar som hans medhjälpare räcker fram åt honom och torkar av fågelbajset i ansiktet medan han tittar upp mot skyn. Stora mörka moln driver förbi och däremellan är himlen blå som bläck. Vitmagade skator flyger kraxande i oordnad flock mot söder. Det var de som släppte bajset som hamnade på näsan på Lao Lan. Jag hör en av Lao Lans medhjälpare säga: Skator är lyckobringande fåglar, skatbajs betyder lycka. Lao Lan svär till: I helvete heller, försök inte ställa dig in! Skatbajs är också bara bajs. Ladda geväret så ska jag göra slut på de djävlarna! En medhjälpare sätter sig med höger knä i marken, lägger geväret på sitt vänstra knä och börjar stoppa i ammunition från en blank krutdosa. Lao Lan skriker: Ladda fullt, för helvete! En jäkla otur har jag haft idag, några bra skott skulle rätta till det! Medarbetaren biter sig hårt i underläppen och trycker till krutet med en ståltråd i eldröret. Fan Zhaoxia kommer fram med flickan i famnen och börjar gräla på Lao Lan: Vad är det för upptåg du har hittat på som Jiaojiao har fått lida så mycket för? Jag hoppar till och känner hur vrede blandad med sorg bubblar upp inom mig – tänk att hans dotter faktiskt heter Jiaojiao, precis som min lillasyster! Jag vet inte om det är med avsikt eller ej, och om det i så fall är med goda eller onda avsikter som de döpt henne så, men plötsligt ser jag lillasyster Jiaojiaos söta ansikte, omväxlande med hennes lidande ansikte strax innan hon dog. En ung bildskön medarbetare till Lao Lan säger fylld av respekt men med fasthet: Direktör Lan, frun, låt er inte uppehållas för länge här. Vi borde genast ge oss iväg till festivalen och organisera kamelernas uppträdande. Om kamelkaravanen kan göra ett framgångsrikt nummer ger det oss många poäng, och vad gäller strutsarna kan vi träna dem bättre till nästa år. Fan Zhaoxia ger den unge mannen en uppskattande blick och slänger en känga åt Lao Lan: Men han har ju en bandits mentalitet. Lao Lan stirrar på henne och säger: Än sen då? Om jag inte hade en bandits mentalitet, var skulle vi vara idag? Gentlemän må göra uppror men åstadkommer inget på tio år, när banditer gör uppror behövs bara en salva och så är det klart! Vad gnäller du för? Så ryter han åt medhjälparen med geväret: Kom hit med det när det är laddat! Medhjälparen bär fram det i båda händerna och överräcker det ängsligt till Lao Lan. Gå bort med Jiaojiao och håll för hennes öron så att hon inte spräcker trumhinnorna, säger Lao Lan till Fan Zhaoxia. Du är banne mig som en hund som envisas med att äta skit, muttrar Fan Zhaoxia och drar sig tillbaka med Jiaojiao i famnen. Den vackra flickan sträcker ut en arm och ropar gällt: Pappa, jag vill också skjuta! Lao Lan lyfter upp den hemmagjorda musköten och siktar mot strutsflocken, muttrande: Era förbannade otacksamma fjäderfän som inte dansar när ni ska dansa, nu ska ni få träffa kung Yama! Framför hans panna formas plötsligt ett mörkbrunt eldklot med en väldig knall och ett svart rökmoln. Geväret sprängs i bitar som flyger åt alla håll. Lao Lan står förbluffad stilla en stund innan hans resliga gestalt faller till marken. Fan Zhaoxia skriker gällt och släpper Jiaojiao handlöst på marken. Människorna runt omkring står ett ögonblick som förstenade och ser hjälplöst på varandra. Så verkar de plötsligt vakna till liv och rusar fram och ropar i ett: Direktör Lan! Direktör Lan! …