Medhjälparna lyfter upp Lao Lan som har blod på båda händerna och är svart i ansiktet. Han kämpar och ropar irriterat: Mina ögon! Mina ögon! Jag kan inte se! Tredje farbror, din brorson kan inte se dig! Den skurken är verkligen orubbligt fäst vid sin tredje farbror. Inte så konstigt egentligen, nästan alla i den äldre generationen i familjen Lan har blivit arkebuserade, och det fåtal som överlevde dog av umbärandena under senare år. Den tredje farbrodern, som han aldrig träffat, framstår i hans ögon som ett formidabelt helgon. Medhjälparna trycker in honom i baksätet på Buicken. Fan Zhaoxia klämmer sig ner i passagerarsätet fram med dottern i famnen. Bilen kränger när den tar sig fram till stora vägen och fortsätter i full fart västerut under oupphörligt tutande. På vägen möter den en grupp personer som går på styltor och skapar kaos bland dem. En pojke hoppar åt sidan och fastnar med ena styltan i leran, och många vacklar till på sina styltor. Några hoppar runt på asfalten med styltorna och försöker sträcka ut en hand och hjälpa upp kollegan som har ramlat i diket. Det får mig att tänka på månfesten, hösten för tio år sedan, när jag och min lillasyster plockade gräshoppor som stoppade ner stjärten i den hårda vägbeläggningen för att lägga ägg där. Vid det laget var mor död och far hade blivit bortförd, så min lillasyster och jag var föräldralösa. Vi var på väg till Södra bergen för att få tag på granater och gick landsvägen fram i skymningen med den stora silvermånen på väg upp i öster och den klarröda nedåtgående solen på väg ner i väster. Vi var svultna och kände oss eländiga. En lätt vind fick grödornas blad att rassla på åkern, och i gräset hördes det vemodiga lätet av höstens insekter. Min syster och jag petade upp gräshoppor ur vägbeläggningen, deras magar var väldigt utdragna. Vi plockade torrt gräs, tände eld på det och slängde de långmagade gräshopporna i elden. De blev helt förvridna av lågorna, och strax kom en läcker doft. Store munk, mina synder är kolossala, för jag inser att om man äter en gräshoppshona som just ska lägga ägg är det lika med att äta flera hundra små gräshoppor. Men om vi inte hade ätit gräshoppor hade vi säkerligen svultit ihjäl. Det problemet har jag inte hittat någon bra lösning på. Munken ger mig en skarp, outgrundlig blick. Stylttruppen från Västra stan kommer från restaurang Xiangmanlou. De bär vita arbetskläder och har kockmössor på huvudet med restaurangens namn. Det, store munk, är en gammaldags restaurang som kan tillaga alla slags rätter ur manchu- och hanköket. Mästerkocken som är upplärd av köksmästaren vid det kejserliga manchuhovet är erkänt skicklig men har ett häftigt humör. En stor restaurang i Hongkong försökte köpa honom med en månadslön på tjugotusen hongkongdollar men fick nej. Varje år kommer grupper av japanska och taiwanesiska turister dit för att äta deras hovmeny. Bara vid de tillfällena står han själv i köket, övriga dagar sitter han i matsalen med en mörkbrun tekanna och dricker oolongte, så mycket att hans tänder har blivit svarta av tedrickandet. Truppen som går på styltor har inte lyckan med sig. Så snart de kommit in på gräsplanen sjunker styltorna ner i marken, och hela truppen vacklar och faller till höger och vänster. Den trupp från Östra stan som står mitt emot stylttruppen från Västra stan är Loco Foods Charkuteribolag. Den består av ett trettiotal personer som alla håller ett rött band i händerna knutet till en stor röd ballongkorv. Ballongerna har så stark lyftkraft att ballongbärarna står med hälarna hårt nedpressade i marken och ser ut att kunna stiga till väders när som helst.
När jag på mors order första gången begav mig hem till Lao Lan för att bjuda honom till oss var det mitt på dagen och solen stod högt. Snön på vägen hade börjat smälta, och på vägbanan som hösten innan hade belagts med asfalt hade det bildats smutsig modd. Bara i de två hjulspåren efter några bilar låg den svarta asfaltytan bar. Asfalteringen av bygatan hade inte betalats ur bybornas gemensamma kassa utan helt och hållet bekostats av Lao Lan personligen. När asfaltvägen sedan också anslöts till stora vägen in mot stan blev det betydligt bekvämare för folk i byn att resa dit, och i takt därmed ökade Lao Lans popularitet hos byborna ytterligare.
Jag gick på vägen som Lao Lan hade döpt till Hanlinvägen och såg på husen på solsidan där smältvatten droppade som ett pärlband från taken. Till det spröda ljudet av takdropp kände jag den kyliga lukten av smältande snö som påminde om rått kött, först i min näsa och strupe och därefter i min hjärna, och märkte hur mina sinnen skärptes ytterligare. Jag såg hur höns och hundar trampade runt i snöhögarna på skuggsidan av husen vid vägen och den översnöade sophögen i jakt på något obestämt. Genom skönhetssalongens dörr gick folk ut och in. Från skorstensröret som stack ut under husets takskägg kom gulbrun rök, och svart tjära sipprade ner från kanten på röret och smutsade ner den vita snön under taket. Sjunde Yao stod på trappan in till sitt hus i sin vanliga position och rökte med bister min och såg ut som om han grubblade över någon viktig fråga. När han fick syn på mig vinkade han åt mig. Jag hade inte tänkt låtsas om honom, men efter en stunds tvekan gick jag ändå fram, och medan jag lyfte blicken mot honom tänkte jag på hur han en gång hade kränkt mig. Det var efter att pappa hade rymt ifrån oss som han i närvaro av flera andra sa till mig: Xiaotong, gå hem och säg till din mamma att hon ska lämna dörren öppen för mig ikväll! De omkringstående skrattade gott och jag svarade honom ilsket: Sjunde Yao, åt helvete med dig och dina förfäder! Jag hade ett flertal fula svordomar på tungan nu som jag tänkte avlossa mot honom som hämnd, men till min förvåning såg han vänlig ut och frågade:
”Xiaotong, min käre gosse, vad gör din pappa hemma nu?”
”Vad min pappa gör hemma har du inte med att göra”, snäste jag tillbaka.
”Ojdå, sånt humör!” sa han. ”Du kan väl säga åt din far att han ska komma hem till mig, för jag har något att prata med honom om.”
”Ursäkta”, sa jag. ”Jag har ingen skyldighet att framföra budskap från dig, och min far kommer inte att gå hem till dig.”
”Sånt humör, du är minsann lika halsstarrig, du”, sa han.
Jag sköt bort Sjunde Yao ur mitt medvetande och vek in på den breda gränd som ledde till Lao Lans hus och fram till Hanlinbron över Femdraksfloden bakom byn. När man passerat bron kom man in på stora vägen som ledde in till häradsstaden. Jag såg en Santana stå parkerad framför Lao Lans hus. Chauffören satt i bilen och lyssnade på musik, och några barn som hade samlats runt bilen petade då och då med fingrarna på den blanka karossen, vars nederdel var nedstänkt med svart lera. Jag förstod att Lao Lan hade besök av någon hög tjänsteman, och att de just nu satt till bords och åt och drack. Ända utifrån gränden kunde man känna doftpustar av mat från hans hus. Genom dem kunde jag urskilja de olika kötträtterna lika osvikligt som om jag såg dem med egna ögon. Jag tänkte på mors förmaning att man inte ska komma hem till folk när de sitter och äter, för det kan göra dem förlägna och situationen kan bli pinsam för en själv. Men så tänkte jag att jag inte kom för att bjuda in mig själv utan för att bjuda in honom att komma hem till oss på middag. Därför bestämde jag mig för att tränga mig på och genomföra uppdraget jag fått av mor.
Det var första gången jag gick in genom Lao Lans port. Precis som jag berättat förut var Lao Lans hus utifrån sett inte alls lika imponerande som vårt, men så fort man kom in på gården märkte man genast den stora skillnaden mellan hans hus och vårt. Vårt hus kunde liknas vid en ångbulle bakad av vitt mjöl men med fyllning av ytterbladen från ruttnande grönsaker, medan Lao Lans hus var som en ångbulle bakad av grovt mjöl med fyllning av tre sorters sovel. Det grova mjölet bestod av en blandning av exklusiva sädesslag med hög näringshalt och var fritt från föroreningar, medan vårt vita mjöl såg helt vitt ut men i själva verket var vitfärgat skräpmjöl malt av näringsfattigt vete från många års beredskapslager. Det må vara simpelt att göra liknelsen med ångbakade bullar för att jämföra våra hus, det är jag medveten om, store munk, och det ber jag om ursäkt för, men jag är nu en gång en obildad person och kommer inte på någon annan liknelse. Så fort jag klev in på gården började de båda vargliknande vakthundarna att skälla respektingivande. De var bundna vid en magnifik hundkoja och hade en förnicklad rasslande kedja om halsen. Instinktivt tryckte jag mig mot muren och förberedde mig på att de skulle flyga på mig. Men de båda högfärdiga hundarna tyckte inte att jag var värd att bry sig om och skällde bara som en ren formsak. I skålarna framför dem såg jag många godbitar och ben med mycket rött kött på. Vilda djur behöver äta rått kött för att bevara sin vildhet. Om man dagligen matar en vild tiger med sötpotatis blir den så småningom som en gris. Det var Lao Lans egna ord, och de hade blivit talesätt i byn. Lao Lan sa också: ”Varhelst det finns en hund i världen äter den skit, varhelst det finns en varg i världen äter den kött.” En djurarts natur går inte att ändra på, den är beständig. Det var också något som Lao Lan sa och som blev ett talesätt i byn.
En man med en liten vit mössa på huvudet kom ut från östra gavelrummet med en matlåda i handen och stötte nästan ihop med mig. Jag kände igen honom, det var kocken Bai vid hundköttsrestaurangen i Huaxi. Han var en mästare på att tillaga hundkött och avlägsen släkting till hunduppfödaren Huang Biaos fru. Eftersom han kom ut från östra gavelrummet förstod jag att det var där som banketten pågick; självfallet deltog Lao Lan själv i banketten i sitt eget hus, så jag tog mod till mig och öppnade dörren in dit.
Först slog en övermäktig doft av hundköttsstuvning mot mig och strax därpå fick jag syn på den stora röda koppargrytan som puttrade mitt på den roterande plattan på det runda bordet. Ett antal personer, bland dem Lao Lan, satt runt grytan och åt och drack. Alla ansikten lyste klart av till hälften svett, till hälften fett. De plockade upp den ena biten såsdrypande hundkött efter den andra ur grytan och stoppade i munnen, sörplade till för att inte bränna sig och tog sedan en klunk iskylt öl för att minska hettan i munnen. Ölet var av det förstklassiga märket Tsingtao, och det var upphällt i höga genomskinliga glas och lyste guldgult som bärnsten med bubblor som vackert steg till ytan i rader. En kraftig kvinna med ansiktsfärg av lila jade var den som först fick syn på mig men hon sa inget, slutade bara att tugga och såg på mig med putande kinder.
Lao Lan vände sig om och hajade till men frågade sedan med ett leende: ”Luo Xiaotong, varför kommer du?” Innan jag hann svara vände han sig till den kraftiga kvinnan och sa: ”Det här är världens mest matglada barn.” Sedan vände han sig mot mig och frågade: ”Det sägs att vem som än bjuder dig på ett mål kött är du beredd att kalla din far, stämmer det?”
”Ja, det stämmer att jag har sagt så”, sa jag.
”Då så, min son, var så god och sitt. Idag ska jag bjuda dig på kött, hundköttsgryta från Huaxi med över trettio olika ingredienser. Jag lovar att du aldrig ätit något liknande.”
”Ja, kom och sätt dig, unge man”, sa den kraftiga damen på en främmande dialekt. Den som satt bredvid henne – uppenbarligen en tjänsteman av lägre rang än hon – upprepade också: ”Kom och sätt dig, unge man.”
Jag svalde saliv en gång och sa:
”Det var något jag sa då, men nu när min pappa är tillbaka behöver jag inte kalla någon annan för far.”
”Din far är en odugling, varför har han kommit tillbaka?” frågade Lao Lan.
I full förvissning om att jag hade rätt tog jag min far i försvar: ”Det här är den plats där han är född och där min farmor och farfar är begravda, så naturligtvis kan han komma tillbaka.”
”Bra sagt, så ung och försvarar sin far så väl. Så ska en son vara. Luo Tong är en odugling, men det gäller inte hans son.” Lao Lan nickade, tog en klunk öl och sa: ”Säg vad du hade på hjärtat.”
”Jag kommer inte för egen del, utan på uppdrag av min mor för att be dig komma hem till oss ikväll på middag.”
Lao Lan skrattade och sa:
”Det var det underligaste, din mor som är världens snålaste person, som kokar soppa på benrester som hundarna gnagt färdigt på, just hon bjuder mig på middag?”
”Desto större anledning att komma”, sa jag.
”Vad heter den här gossen för något?” frågade den kraftiga damen mellan tuggorna av ett stycke hundkött. ”Javisst, ja, Luo Xiaotong var det. Luo Xiaotong, hur gammal är du?”
”Det vet jag inte”, sa jag.
”Vet du inte hur gammal du är?” frågade damen. ”Du vill väl inte berätta det för oss. Du är allt bra självsäker ändå som vågar prata så där inför bychefen. Vilken klass går du i, lågstadiet eller mellanstadiet?”
”Varför skulle jag gå i skolan?” sa jag med förakt. ”Jag kommer inte överens med skolan.”
Kvinnan började skratta av förvåning, så till den grad att det kom tårar i ögonen på henne. Jag tänkte inte bry mig om denna kvinna med uselt bordsskick, om hon så var borgmästarens mor eller provinsguvernörens fru eller själv borgmästare eller någon annan höjdare. Jag vände mig till Lao Lan och sa:
”Då kommer ni på middag ikväll, var snäll och glöm inte bort det.”
”Jaha, då tackar jag väl ja. Så har du inte kommit hit och frågat förgäves”, sa Lao Lan.
De två sista grupperna i festivaltåget möts på stora vägen. Den västliga är Mengdanna, ett välkänt märke för päls- och skinnkläder. Att få bära ett exklusivt plagg av detta märke är en dröm för många ungdomar från enklare förhållanden. Mengdannas trupp består av tjugo manliga och lika många kvinnliga modeller. Mitt i den stekheta sommaren bär modellerna olika slags skinn- och pälskläder av detta märke. När de närmar sig den öppna platsen gör ledaren för truppen en gest och genast ändrar modellerna sitt sätt att gå till en kattlik gångstil. De manliga modellerna har kortklippt frisyr och likgiltig min. De kvinnliga har färgat hår i olika kulörer och en kyligt avmätt blick. De går med svängande höfter och har alla ett avhumaniserat uttryck i ansiktet. Iförda sina olikmönstrade pälskläder påminner de om en grupp sällsynta djur. Både de manliga och kvinnliga modellerna bär kläder som strider mot årstiden, men trots den fuktiga hettan svettas de inte det minsta. Store munk, jag har hört talas om att det finns en medicin som kallas den eldiga drakens drog. När man intar den kan man mitt i smällkalla vintern hacka hål i isen och tvätta sig i isvaken. Nu skulle de behöva en is- och snömedicin som gör det möjligt för dem att gå med pälskläder mitt i stekheta sommarvärmen.
Från Östra stan kommer en paradbil med reklam för Ankangs läkemedelsgrupp. Bilen är kamouflerad som en jättelik medicintablett på vilken det står några tecken i Songstil: ”Tabletten som får kött att evaporera”. Det märkliga är att detta välkända läkemedelsföretag inte har något hedersgarde utan blott och bart en ensam bil som på långt håll ser ut som en medicintablett som kommer rullande på vägen. Jag blev bekant med ”tabletten som kött att evaporera” för fem år sedan när jag drev omkring i den stora staden. På lyktstolparna på ömse sidor om huvudgatan vajade reklamflaggor i vinden med just den texten. Jag såg också reklam för detta läkemedel på en stor teveskärm på torget i stan. Reklamidén var märklig – man såg en magsäck fylld till bristningsgränsen med olika slags kött. Så kom en evaporeringstablett ner i den, och vips förvandlades allt kött till vit rök som sipprade ut genom munnen – men reklamtexten var synnerligen simpel: Även om ni ätit en oxe kommer denna supermedicin att lindra alla besvär. Den som skrivit denna reklamtext måste ha varit en riktig klåpare som inte förstod sig på kött. Människans förhållande till kött är ingen enkel sak. Hur många människor finns det i världen, förutom jag själv, som verkligen förstår sig på det? Enligt mitt sätt att se saken borde den som uppfann ”tabletten som får kött att evaporera” släpas iväg till gräsplanen bortanför Wutongbron – där man avrättar folk – och arkebuseras på plats. När man har ätit sig mätt på kött bör man sitta stilla och njuta av att köttet smälter i magen. Det ska vara en skön känsla, men de där klåparna har hittat på ett piller som ”får kött att evaporera”. Det visar hur lågt mänskligheten har sjunkit. Har jag inte rätt kanske, store munk?