Nu har fyra stånd för grillat kött ställts upp på gården utanför templet. Under vita skärmtak till skydd mot solen står fyra kockar med höga hattar på huvudet och röda kinder. Ett oändligt antal stånd har rests på den öppna plats som är belägen norr om stora vägen. De vita solskyddstälten står i en lång rad som för tankarna till en sandstrand vid havet. Kommersen kommer tydligen att bli ännu mer omfattande idag än den var igår, det är verkligen ingen brist på folk som vill äta kött, som kan äta kött och har råd att äta kött. Trots att medierna nästan dagligen blåser upp riskerna med att äta kött och nyttan av att äta vegetariskt är det inte många som väljer att avstå från kött. Högt värderade munk, se här, nu kommer Lan Laoda tillbaka. Honom har jag redan blivit bekant med, även om vi inte har haft tillfälle att talas vid än. Jag tror bestämt att vi inom kort skulle bli mycket goda vänner om jag bara fick samtala med honom. Eller med hans brorson Lao Lans ord: Våra familjer kan sägas ha haft goda förbindelser i flera generationer. Om inte min farfars far med risk för eget liv hade kört med häst och vagn tvärsigenom avspärrningen mellan zonerna för att skjutsa honom och hans bröder till nationalistkontrollerat område, hade han aldrig fått uppleva sin senare storhetstid. Lan Laoda är en stor gestalt med förmåga att styra vädrets makter, men jag, Luo Xiaotong, har också ett säreget förflutet. Se på den där Köttguden som står i ena änden av tempelhallen, den föreställer mig som barn, min barnsliga gestalt har blivit en gud. Lan Laoda sitter i en enkel sorts bärstol tillverkad efter sichuanesisk förebild. När bärstolen bärs fram ger den ifrån sig knirkande och knarrande ljud. Efter hans bärstol kommer ytterligare en. I den sitter en tjock pojke som snarkar för fullt, med saliven rinnande ur hans öppna mun. Framför och bakom bärstolarna går några livvakter samt två till synes lojala och pålitliga medelålders barnsköterskor. När bärstolarna satts ner på marken kliver Lan Laoda ur. Jag har inte sett honom på länge, han verkar ha lagt på hullet och fått påsar och svarta ringar under ögonen. Han ser tämligen uppgiven ut. Bärstolen med pojken har också satts ner på marken, men utan att pojken vaknade. De två barnsköterskorna går fram till den och ska just till att väcka honom, men Lan Laoda viftar avvärjande mot dem. Han går försiktigt fram till bärstolen, tar upp en sidennäsduk ur fickan och börjar torka saliven på pojkens haka. Pojken vaknar, ser en kort stund med stel blick på Lan Laoda och börjar sedan storgråta med öppen mun. Lan Laoda tröstar barnet: Kära vän, du ska inte gråta. Men barnet fortsätter att gråta. Den ena barnsköterskan håller fram en röd gatuförsäljartrumma framför ansiktet på barnet och skallrar med den. Barnet tar emot skallran, viftar lite med den och slänger den sedan ifrån sig och börjar gråta på nytt. Den andra barnsköterskan säger till Lan Laoda: Min herre, unge herrn är nog hungrig. Lan Laoda säger: Hämta genast lite kött! När de fyra kockarna märker att det kan bli affär av, börjar de slå med knivar och gafflar så att det klingar, samtidigt som de ropar:
Mongoliskt stekt kött!
Grillade fårspett, äkta grillade fårspett från Xinjiang!
Stekt biff!
Rostad gässling!
Lan Laoda viftar med handen och de fyra livvakterna ropar unisont: Fort, en av varje!
Ångande heta, fettdrypande, doftande, nystekta köttstycken upplagda på fyra stora fat bärs fram. En barnsköterska skyndar till med ett hopfällbart litet bord och ställer upp det framför barnet. Den andra barnsköterskan knyter fast en rosa haklapp med söta små broderade hundar och björnar under pojkens haka. Bara två fat får plats på det lilla bordet, de andra två håller livvakterna i. De står framför bordet och väntar på att det ska bli en tom plats där. Barnsköterskorna står på ömse sidor och matar pojken. Han använder inte kniv och gaffel utan griper köttstyckena med händerna och stoppar in det ena efter det andra i munnen. Kinderna putar så mycket att man inte ser hur munnen tuggar utan bara köttbitarna som likt en ström av möss kilar ner genom den sträckta halsen. Jag har själv varit mästare när det gäller köttätande, och när jag ser barn äta kött känner jag ett släktskap, trots att jag nu har svurit att aldrig mer äta kött. Det här barnet har talang för att äta kött, faktiskt ännu större talang än jag hade som barn. Jag var bra på att äta kött, men jag måste ändå tugga lite grann när jag fått det i munnen innan jag kunde svälja det, men den här pojken, som ser ut att vara cirka fem år, tuggar inte det minsta, han bara slukar köttbitarna rakt av. Två stora fat grillat kött har nu hamnat i hans mage. Jag är i hemlighet full av beundran, för här har jag mött min överman. Barnsköterskorna bär bort de tomma faten och livvakterna ställer genast ner de fat de hållit i händerna på bordet framför pojken. Han griper tag i ett gåsben och gnager flinkt i sig det. Han har osedvanligt skarpa tänder, till och med senfästena slinker ner i halsen på honom, och lämnar gåsbenet fullständigt renskrapat, bättre än om man använt kniv. Medan barnet är fullt upptaget med sitt ätande ser Lan Laoda oavvänt på hans mun. Omedvetet tuggar han själv med munnen, som om han också hade fullt med kött i munnen. Den tuggrörelsen är ett uttryck för äkta sympati, som endast en närstående person kan göra utan att tänka på det. Inför den scenen kan jag självfallet gissa mig till att pojken som äter kött är Lan Laodas son som han fått tillsammans med Shen Yaoyao, kvinnan som lämnade hemmet för att bli nunna.
Medan jag funderade över människans förhållande till köttet kom jag fram till infarten till fars slakterifabrik. Portarna var igenbommade, och även den lilla dörren vid sidan om var ordentligt låst. Jag försökte med att banka på dörren, men det blev så stort oväsen att jag förskräckt ryckte till. Jag insåg att det var den tid på dagen då skolan var i full gång, och om jag stötte på mina föräldrar nu skulle de verkligen bli förgrymmade, oavsett vad jag hade för skäl till min frånvaro. De hade redan smittats av Lao Lans gift och trodde att det var nödvändigt för mig att gå i skolan för att kunna bli något särskilt i världen, eller snarare att om jag gick i skolan var det inga tvivel om att jag skulle bli något stort. Jag visste att de saknade sinne för mig, och även om jag redogjorde för allt jag hade tänkt för dem skulle de ändå aldrig riktigt förstå mig. Det var det stora bekymret med att vara ett överbegåvat barn. Jag borde alltså inte vara på fars fabrik vid den här tiden, men doften av köttgryta från köket strömmade oemotståndligt emot mig. Jag tittade upp mot himlen som var blå med starkt solsken. Det var ännu inte dags att gå hem till Lao Lan och äta. Varför skulle jag gå hem till Lao Lan och äta? Det berodde på att mina föräldrar inte gick hem för att äta på lunchen, och inte Lao Lan heller, så därför hade han gett Huang Biaos fru i uppdrag att laga mat åt alla och på så sätt också ta hand om hans sjuka sängliggande hustru. Lao Lans dotter Tiangua gick i tredje klass i skolan. Tidigare tyckte jag inte särskilt bra om den brunhåriga flickan, men nu gillade jag henne bättre, och anledningen till det var att hon var så enfaldig och hade ett så ytligt sätt att se på saker och ting. Hon kunde till och med falla i gråt över att ha räknat fel på ett tal, så enfaldig var hon. Min lillasyster åt naturligtvis också lunch hos Lao Lan. Hon var också ett extremt begåvat barn och brukade liksom jag falla i sömn under lektionerna. Hon hade samma egenhet som jag: om hon inte fick äta kött blev hon matt och håglös. Men Tiangua åt inte kött. När hon såg mig och Jiaojiao äta kött grälade hon på oss och sa att vi var som vargar. Vi gav henne svar på tal där hon satt med sina eländiga grönsaker och sa att hon var som ett får. Huang Biaos fru var en smart kvinna. Hon var ljushyad och hade stora ögon, håret var klippt i pagefrisyr till öronen. Hon hade röda läppar och vita tänder och skrattade jämt, till och med när hon stod ensam i köket och diskade skrattade hon för sig själv. Hon visste naturligtvis att jag och min syster var snyltgäster, och att det var Tiangua och hennes mamma som hon huvudsakligen skulle ta hand om, så därför lagade hon mest vegetarisk mat och lät bara ibland lite kött ingå, men köttet var ändå inte vällagat, för hon var ingen särskilt skicklig kock. Därför var det inte någon riktig glädje med att äta hos Lao Lan, men hur som helst fick vi ändå äta ett skrovmål på kött till middag på kvällen.
Ett halvår hade gått sedan far kom hem, och de förändringar det hade inneburit för vårt familjeliv var sannerligen omvälvande. Sådant jag inte ens hade kunnat drömma om tidigare hade nu blivit verklighet. Varken far eller mor var som de hade varit tidigare. De problem som förr i tiden ledde till stora gräl föreföll nu rent absurda. Jag var medveten om att mina föräldrars totala förvandling i grund och botten berodde på att de ställde upp på Lao Lans sida. Som talesättet lyder: ”Den som är nära cinnober blir röd, den som är nära bläck blir svart”; den man umgås med blir man lik, och den som umgås med häxor lär sig dansa häxdans.
Lao Lans fru var en sjuklig men ändå stilmedveten kvinna. Vi visste inte vad hon led av för sjukdom, men hennes bleka ansikte och magra gestalt fick mig att tänka på groddar på potatis i en mörk källare. Hon hördes ofta jämra sig där hon låg på kangen i sitt rum, men så fort steg närmade sig tystnade hon. Jiaojiao och jag kallade henne tant. Hon hade något underligt i blicken när hon såg på oss. Ofta spelade ett hemlighetsfullt leende kring hennes mun. Vi tyckte inte att hennes dotter Tiangua verkade stå henne nära, det var som om Tiangua inte var hennes egen dotter. Jag visste att stora människor ofta har familjehemligheter, och Lao Lan var en stor person, så naturligtvis kunde inte vanliga människor ana vilka hemligheter han kunde ha i sin familj.
Mina tankar galopperade iväg planlöst som en vildhäst medan jag lämnade den stora järnporten och promenerade vidare längs muren. Så småningom kom jag fram till den plats där köksbyggnaden låg på andra sidan om muren. Ju närmare jag kom, desto starkare kändes doften av kött. Jag kunde nästan se de vackra köttbitarna rulla runt i sitt spad i grytan. Muren var väldigt hög, och när jag kom fram till foten av den kändes den ännu högre. Uppe på krönet var en taggtråd spänd. För mig som barn verkade det omöjligt, och även för en vuxen skulle det vara svårt att klättra upp dit utan hjälpmedel. Men Himlen låter ingenting vara ogörligt; när jag nästan hade gett upp hoppet fick jag syn på en tunnel för avloppsvatten. Smutsig var den naturligtvis, för vad kan man förvänta sig av en avloppstunnel? Jag bröt en torr kvist, satte mig på huk intill avloppet och petade undan grisborst och hönsfjädrar och liknande avfall för att rensa upp i kanalen. Jag visste att vilka tunnelöppningar det än handlade om gällde det bara att komma in med huvudet, för gjorde man det kunde kroppen också ta sig igenom, eftersom det bara är huvudet som man inte kan klämma ihop, medan det går bra med resten av kroppen. Först mätte jag mitt huvud med kvisten, sedan mätte jag avloppstunnelns höjd och bredd och förstod att jag kunde ta mig in där. För att det skulle gå lite smidigare tog jag av mig skjorta och byxor, och för att inte smutsa ner mig alltför mycket tog jag torr jord och tryckte ut den på de fuktiga väggarna i avloppsröret. Jag såg till att ingen skulle komma på vägen. En traktor hade just kört förbi, och en hästkärra syntes långt borta, så tillfället var ypperligt för att krypa igenom. Men trots att tunneln var något vidare än mitt huvud var det ändå i praktiken svårt att sticka in det. Jag låg på mage och tryckte mig så tätt intill marken jag kunde och lyckades så sticka in huvudet. Där inne luktade det illa, jag fick hålla andan för att inte andas in de stinkande ångorna i mina lungor. När jag hade fått in huvudet till hälften kändes det som om jag fastnade; i samma stund greps jag av skräck och oro. Men genast lugnade jag ner mig, för jag visste att om jag greps av panik skulle skallen utvidgas, och då skulle jag fastna på riktigt och kanske mista livet på kuppen där i tunneln. Det skulle ha varit en alltför snöplig död för Luo Xiaotong. I den stunden försökte jag backa ut igen, men det gick inte. Läget var kritiskt, men jag förhöll mig lugn och vred lite på huvudet för att hitta en bättre position. Jag kände att det lättade en aning, så jag sträckte på halsen och fick loss öronen. Då visste jag att jag hade kommit över det värsta, och att det som återstod var att sakta, sakta rätta till kroppsställningen och ta mig tvärsigenom muren. På så sätt lyckades jag borra mig igenom, komma ut på andra sidan och ställa mig inne på fars fabriksområde. Jag hittade en järntråd som jag fiskade upp mina kläder utanför avloppstunneln med och rev av en tuva torrt gräs vid foten av muren för att torka av mig smutsen. Sedan klädde jag raskt på mig, hukade mig ner och följde den lilla smala stigen som löpte mellan muren och köksbyggnaden ända fram till fönstret. Där var jag omgiven av starka köttdofter, det var nästan som om jag låg indränkt i tjock köttsås.
Jag plockade upp en rostig järnbit, stack in den i springan mellan fönstret och karmen och bände försiktigt upp fönstret som hade hindrat sikten för mig. En våg av köttdofter vällde över mig. Jag fick syn på den stora grytan med kokande kött bara cirka fem meter ifrån mig, och i eldstaden låg fullt med ved instoppad, elden sprakade och grytan bubblade med vitt skum som nästan var på väg att koka över. Då såg jag Huang Biao komma in i rummet, iförd vitt förkläde och med vita ärmskydd på armarna. I all hast drog jag mig undan fönstret, rädd att han skulle få syn på mig. Han grep tag i en järnkrok och började röra runt med den i grytan. Jag såg att grytan innehöll oxsvans kapad i bitar samt hela fläskläggar, hundben och fårben. Man kokade delar av gris, hund, oxe och får i samma gryta. De dansade runt där, de sjöng och hälsade på mig. De utsöndrade varsin väldoft som blandades samman till en intensiv luktsensation, men mitt luktsinne kunde urskilja dem alla.
Huang Biao fångade upp en fläsklägg med sin järnkrok, lyfte upp den och synade den. Vad tittade han på? Den var ju redan genomkokt och så mör att den inte skulle klara mer tid i grytan. Han släppte tillbaka fläskläggen i grytan och fiskade upp ett hundben, som han inte bara synade utan lyfte upp till näsan och luktade på. Din klant, vad skulle det vara bra för? Det var ju redan färdigkokt, det var bara att ta bort grytan från elden, annars blev den ju sönderkokt. Med långsamma rörelser grep han så tag i ett fårben och lyfte upp det, granskade det och luktade på det. Den klåparen, varför tog han inte en tugga? Äntligen insåg han att grytan var färdig. Han lade ifrån sig järnkroken och rakade undan glöden under grytan för att minska hettan. Så flyttade han över de brinnande vedpinnarna i en plåttunna med sand som stod framför spisen. Vit rök fyllde rummet och lukten av brinnade träkol blandades med köttdoften. Elden i eldstaden minskade avsevärt, och kokningen i grytan lugnade så sakta ner sig, men mellan hund- och fårbenen och fläskläggarna bubblade det fortfarande lite smått. De nynnade svagt i väntan på att bli uppätna av en människa. Huang Biao fångade upp ett fårben med järnkroken och lade det på ett plåtfat bakom en kittel som stod placerad bredvid köttgrytan. Därefter grep han ett hundben, två bitar oxsvans och en fläsklägg och lade dem alla på plåtfatet. De krabaterna som hade fått lämna den övriga gruppen ropade glatt och vinkade åt mig. De hade små, korta händer som liknade tassarna på en igelkott. Sedan hände något verkligt intressant. Huang Biao, den bastarden, sprang ut ur huset, såg sig om åt alla håll, kom in igen och stängde dörren om sig. Jag gissade att han skulle börja smörja kråset, att han skulle äta upp alla köttbitarna som hade hoppats bli uppätna av mig. Jag var fylld av avund mot honom. Men det han gjorde var något jag aldrig hade väntat mig. Han satte inte igång med att äta, vilket fick mig att känna en viss lättnad. Han ställde en fyrkantig pall framför grytan och klev upp på den, knäppte upp knapparna i gylfen, plockade fram den motbjudande saken han hade mellan benen, måttade och började skvala med sin gula urin i grytan.
Köttbitarna i grytan hävde upp ett högt skri, och genast uppstod oro och trängsel när de försökte undkomma. Men det var utsiktslöst. Huang Biaos grova urinstråle flödade över dem alla på ett ytterligt kränkande vis. Genast förändrades lukten av dem. De grimaserade och började gråta i grytan. När den förskräcklige Huang Biao kissat färdigt stoppade han förnöjt tillbaka sitt motbjudande organ. Med ett slugt leende på läpparna tog han en stor järnskovel, stoppade ner den och rörde om bland köttet i grytan. Köttbitarna gnällde hjälplöst och dansade runt där. Huang Biao ställde ifrån sig skoveln och tog en mindre slev, skopade upp lite sky och höll den under näsan medan han sniffade på den. Med ett förnöjt leende utbrast han:
”Det doftar fantastiskt – nu, era bastarder, ska ni få smaka på mitt piss.”
Med en häftig rörelse slog jag upp fönstret. Min tanke var att skrika till, men inte ett ljud kom ur min strupe. Jag kände mig oerhört kränkt och var fruktansvärt arg. Huang Biao ryckte till förskräckt, slängde sleven ifrån sig på spishällen, vände sig häftigt om och såg på mig. Jag såg hans svullna, rödlätta ansikte och hans halvöppna mun som blottade tänderna och drogs till ett snett leende. Efter att han lett så ett tag sa han:
”Jaså, det är Xiaotong. Hur kommer det sig att du är här?”
Jag bara såg på honom med vredgad blick och sa ingenting.
”Kom här, grabben!” Huang Biao vinkade mig till sig. ”Jag vet att du älskar att äta kött, nu ska du få dig ett riktigt skrovmål.”
Med ett tag med båda händerna om fönsterkarmarna hoppade jag in i köket. Huang Biao ställde artigt fram en flätad pall åt mig och bad mig sitta ner. Sedan flyttade han dit pallen han just stått på och ställde fram ett stålfat på den. Han log slugt mot mig, grabbade tag i järnskoveln och fångade ett fårben ur grytan som droppade av sky när han lyfte upp det. Han skakade det lite och lade det sedan på fatet:
”Ät nu bara så mycket du orkar. Det här är ett fårben, och i grytan finns dessutom hundben, fläsklägg och oxsvans, så det är bara att välja.”
Jag böjde mig mot fatet, betraktade det olyckliga uttrycket i fårskankens ansikte och sa kyligt:
”Jag såg alltihop.”
”Vad såg du?” frågade Huang Biao ängsligt.
”Alltihop.”
Huang Biao kliade sig på halsen och sa med ett flin:
”Jag hatar dem, ser du, Xiaotong. De kommer varje dag för att bli bjudna på mat och dryck, jag hatar dem. Jag menar inte dina föräldrar …”
”Men de ska ju också äta av det!”
”Just det, det ska de”, sa han leende. ”Som ordspråket säger: ’Det man inte vet, har man inte ont av’, eller hur? Och förresten blir köttet ännu mer mört och välsmakande om man kissar i grytan. Mitt piss är inte piss utan ett exklusivt vin.”
”Äter du själv av det?”
”Det handlar om psykologi. En människa kan ju inte dricka sin egen urin, eller hur?” sa han fortfarande leende. ”Men eftersom du nu såg det ska du slippa äta det.” Han tog fatet och lät fårbenet glida tillbaka i grytan. Sedan bar han fram fatet med kött som han lagt upp innan han kissade i grytan och sa: ”Du såg ju att det här togs upp före tillsatsen av ’vin’, så du kan lugnt äta det.” Så tog han en skål vitlökspasta från köksbänken och ställde framför mig: ”Doppa och ät. Farbror Huang är specialist på köttgryta, jag gör den mör men inte löskokt, fet men inte flottig. De värvade mig särskilt för att laga den här köttgrytan.”
Jag böjde mig ner och såg på fatet med glädjestrålande köttbitar, jag betraktade deras lyckliga uppsyn och deras små vinkande händer som liknade vinrankornas klängen, och lyssnade till deras småprat som lät som binas surr och kände mig starkt berörd. Deras röster var lågmälda men så välartikulerade att varenda stavelse hördes kristallklart. Jag hörde hur de ropade mitt namn och berättade för mig om sin ljuvlighet, sin renhet, sin ungdomlighet och skönhet. De sa: Vi var en gång en del av en hunds kropp, av en oxes kropp, en griskropp och en fårkropp, men vi tvättades i rent vatten tre gånger, kokades i bubblande vatten i tre timmar och har blivit till egna väsen med eget liv, egna tankar och naturligtvis egna känslor. Vi har sugit i oss salt och det har gett oss en själ. Vi har tagit till oss vinäger och vin som har gett oss ett känsloliv. Vi har även fått tillsatser av lök, ingefära, fänkål, kanel, muskot och sichuanpeppar som har gett oss vårt minspel. Vi tillhör dig, och vi vill bara tillhöra dig. Medan vi tumlade runt och plågades i grytans kokande vatten ropade vi på dig och hoppades att du skulle komma. Vi vill så gärna bli uppätna av dig, det vi fruktar mest av allt är att bli uppätna av någon annan. För vi kan inte styra över det själva. En svag kvinna kan ändå ta sitt liv för att bevara sin heder, men vi har inte ens möjlighet att begå självmord. Vi föddes under en olycklig stjärna och måste finna oss i vad ödet skänker. Om inte du äter upp oss kommer någon ovärdig person att göra det. Han skulle säkert bara ta en tugga och sedan peta ner oss på bordet och låta spriten i glasen stänka ner oss. Han skulle säkert fimpa sin cigarett på vår kropp och låta avskyvärd nikotin och stark tobak förgifta vår själ. Sedan skulle de fösa ihop oss med skal från räkor och krabbor och slänga oss tillsammans med smutsiga servetter i sophinken. Det finns alltför få i den här världen som älskar att äta kött som du och förstår sig på kött lika bra som du. Luo Xiaotong, käre Luo Xiaotong, du älskar kött och du är också älskad av oss som är kött. Vi älskar dig, så kom och ät oss. Att bli uppäten av dig är som för en flicka att bli gift med den man hon innerligt älskar. Kom, Xiaotong, vår unge herre, varför tveka? Vad är du rädd för? Sätt igång, slit sönder oss, tugga sönder oss, svälj ner oss i din mage, du vet kanske inte att all världens kött hoppas på dig, beundrar dig, du är all världens kötts gunstling, älskade, varför inte sätta igång? Aha, käre vän, din tvekan att äta oss kanske beror på att du inte tror att vi är rena? Misstänker du att vi, medan vår kropp var en hunds, en oxes, ett fårs och en gris, har preparerats med hormoner, steroider och liknande giftiga droger? Visst, det är den grymma verkligheten. Om man ser sig om i världen finns det knappt någonstans rent, oförfalskat kött, utan bara avfallsgrisar, hormonbehandlade nötkreatur, kemiska får och drogade hundar i alla svinhus, ladugårdar, fårstall och hundgårdar, så det är minsann inte lätt att hitta rent, giftfritt kött idag. Men vi är rent och obehandlat kött, Xiaotong, som din far skickade iväg Huang Biao för att köpa långt bort i Södra bergen, vi är lanthundar uppfödda på agnar och vilda växter, nötkreatur uppfödda på friskt gräs och källvatten, vilda svin uppväxta i bergens djupa dalar. Vi har inte fått vatten insprutat och absolut inte formalin, vare sig före eller efter slakt. Ett mer oförfalskat kött är det svårt att få tag i. Xiaotong, skynda dig och ät oss, för om inte du gör det kommer vi att bli uppätna av Huang Biao. Han är en illojal son, som har en ko till mor men föder upp sina hundar på hennes mjölk, hans hundar är dessutom hormonbehandlade och han sprutar in vatten i deras kött. Vi vill inte bli uppätna av honom …
Tårar började rinna på mig och droppade smattrande ner på köttfatet. När köttbitarna såg att jag grät blev de väldigt ledsna och började gråta en efter en. De skakade av gråt så att plåtfatet kom i dallring på pallen och gjorde mig outhärdligt sorgsen. Jag hade till slut nått insikt om hur komplicerat det är i världen – att man som människa måste visa sin innersta kärlek mot ett ting, om det så bara är en köttbit, för att få något i gengäld och verkligen se dess skönhet. Det man inte kan älska kan man heller inte vara aktsam om, och då får man inte heller uppleva dess skönhet. Förr i tiden var jag bara glupsk när det gällde kött, men min kärlek var otillräcklig. Trots det var köttet så vänligt stämt mot mig, bland alla i det stora människohavet hade de valt ut just mig till sin förtrogne. Den insikten fick mig att känna skam, för visst kunde jag prestera bättre än så. Jag förstår, kära kött, nu ska jag verkligen ta och äta upp er, jag ska inte svika ert stora förtroende. Att vara älskad och respekterad av så rent och vackert kött gör mig till den lyckligaste människan på jorden. Jag äter er. Jag äter er med tårarna rinnande utmed kinderna. Jag hör er gråt i min strupe, men jag vet att det är en gråt av lycka.
Gråtande åt jag gråtande kött, och jag kände att köttätandet blev ett andligt utbyte. Något sådant hade jag aldrig upplevt tidigare, och från den stunden fick jag en fördjupad förståelse för vad kött är. Från den stunden fick jag också en helt ny syn på människorna. Jag hade hört en vitskäggig gammal man från Södra bergen säga att en människa på olika vägar kunde finna Dao och bli en helig man. Jag frågade honom om man också kunde göra det genom att äta kött. Han svarade kyligt: Det kan man också göra genom att äta skit. Då insåg jag att från den stunden då jag kunde höra köttet tala var jag inte längre som andra människor. Det var också ett skäl till att jag lämnade skolan: jag kunde ju redan samtala med kött, så vilken lärare skulle då kunna lära mig något?
Medan jag åt av köttet stod Huang Biao bredvid och såg på med fånig min. Jag hade varken lust eller intresse av att se på honom, för medan jag hade mitt intima direkta utbyte med köttet existerade inte längre köket och omgivningen för mig. Först när jag rätade på nacken för att andas erinrades jag av den spefulla glimten i hans smala ögon om att han faktiskt var en levande varelse.
Köttet på fatet minskade i samma takt som det växte i min mage. Den ökande tyngden i magen upplyste mig om att jag inte kunde äta mer. Om jag fortsatte att äta skulle jag inte kunna andas. Men köttet på tallriken ropade fortfarande på mig, och köttet i grytan bakom mig gav ifrån sig gråt och klagosång. I den stunden kände jag smärtan i att inse min mages begränsning i förhållande till de outtömliga köttillgångarna i världen. All världens kött hoppades att jag skulle äta upp det, och det var också något jag drömde om; jag ville inte att det skulle råka ut för dönickar som inte förstod sig på kött, men det var en omöjlighet. För att även i fortsättningen kunna äta kött stängde jag min mun som fortfarande ville äta mer kött och försökte resa mig upp. Men jag lyckades inte resa mig, med möda böjde jag mig fram och såg min egen mage som var spänd som en trumma. Jag hörde köttbitarna på fatet ropa på mig med sina söta och klagande stämmor, men jag visste att om jag åt mer skulle jag gå under. Jag tog stöd i kanten av pallen och lyckades ställa mig upp. Jag kände mig lite yr i huvudet, och jag visste att det berodde på att jag ätit kött, det kallades ”köttyrsel” och var en behaglig känsla. Huang Biao sträckte ut en hand för att stötta mig och sa med beundran i rösten:
”Gosse, ryktet talar verkligen sanning, det var en uppvisning som heter duga!”
Jag förstod vad han syftade på, för ryktet om min förmåga, glupskhet och kunskap om att äta kött var känt i varenda familj i Slaktarbyn.
”För att äta kött måste man ha en stark mage”, sa han. ”Unge herrn är begåvad med en mage som en tiger eller varg. Himlen har sänt er hit till människorna för att ni ska få äta kött.”
Jag insåg att han hade två orsaker till att prisa mig. Den ena var att han hade fått se något han aldrig sett förut i fråga om köttätande och var full av beundran, den andra var att han ville täppa till min mun så att jag inte avslöjade att han hade kissat i köttgrytan.
”Unge herrn, köttet som får komma ner i din mage är som en vacker kvinna som blir gift med en hjälte, som när en ingraverad sadel läggs på en ädel häst, men helt bortkastat om det hade hamnat i andra människors magar”, sa han. ”Närhelst unge herrn känner för att äta kött är det bara att komma till mig, jag ska ställa undan ett fat åt dig varje dag. Hur kom du in, förresten?” tillade han. ”Klättrade du över muren?”
Jag brydde mig inte om honom, öppnade dörren och vacklade ut medan jag höll båda händerna om magen. Bakom mig hörde jag honom ropa:
”Unge herrn, imorgon behöver du inte krypa genom avloppstunneln. Prick klockan tolv imorgon ställer jag ut kött där åt dig.”
Benen kändes mjuka och jag kunde inte se klart. Min nedtyngda mage gav mig en vacklande gång. Jag kände att hela mitt jag i den stunden bara existerade för köttet i min mage, inget annat än det existerade. Det var en outsäglig lyckokänsla, jag gick i ett rus, som i en dröm. Planlöst strövade jag omkring i min fars fabrik, gick från den ena hallen till den andra. Deras portar var alla stängda, som om det som pågick där inne var något hemlighetsfullt som måste skyddas för insyn. Jag tryckte ansiktet mot springan för att försöka kika in, men det var mörkt och jag såg bara stora skuggor som rörde sig. Jag gissade att det var nötboskap som skulle slaktas, och senare visade det sig att jag hade haft rätt. I pappas slakterifabrik fanns fyra slakthus: ett för nötboskap, ett för svin, ett för får och get och ett för hundar. Slakthusen för nöt och svin var störst, det för får och get var mindre och det för hund var minst. Låt mig få redogöra för de olika slakthusen senare, store munk, nu vill jag berätta om hur jag strövade omkring på min fars fabrik, så mätt av kött att jag glömde bort att jag hade rymt från skolan och inte hade en tanke på att jag skulle hämta min lillasyster på förskolan och att vi båda skulle gå hem till Lao Lan för att äta lunch. Jag strosade runt och så snart jag tittade upp såg jag ett vackert dukat runt bord på vilket det stod fullt med stora skålar och fat, och på dem låg kött upplagt och en del andra färggranna saker.