Här avbryts jag i min berättelse av gälla ambulanssirener. Först kommer en ambulans körande från Västra stan, och därefter en från Östra stan. Sedan kommer ytterligare två från Västra stan och två från Östra stan. När de sex ambulanserna sammanstrålar på stora vägen viker två av dem av och kör ut på ängen. De övriga fyra stannar mitt på vägen, medan de röda och gröna lamporna på taken fortsätter att blinka på ett sätt som förstärker den spända och uppjagade stämningen. Ur ambulanserna störtar en hop vitklädda gestalter med vit mössa på huvudet, blå munskydd över ansiktet och medicinlådor och enkla bårar i händerna. De rusar iväg mot köttstånden där ett tiotal grupper har bildats. När sjukvårdspersonalen skingrar folkmassan uppenbaras människor som ligger medvetslösa på marken, som kryper och krälar runt där eller står krökta med händerna om magen och kastar upp, samt andra som står och klappar dem som kräks på ryggen eller sitter på huk bredvid de medvetslösa och ropar sina anhörigas namn. När läkarna är på plats ger de efter en snabb kontroll första hjälpen till de medvetslösa och dem som krälar runt, därefter lägger de utan vidare patienterna på bårarna och bär skyndsamt iväg med dem. Men bårarna räcker inte till, så under sjukvårdspersonalens ledning hjälps åskådare åt att lyfta upp de matförgiftade och bära dem till ambulanserna. Trafiken från både Östra och Västra stan stoppas upp av ambulanserna och köer på ett fyrtiotal fordon bildas. Förarna tutar ilsket. Signalhornen låter förskräckligt illa, signalhorn på fordon är det värsta oljud i världen. Store munk, om jag vore härskare över hela världen skulle jag utfärda ett diktat om att alla fordons signalhorn ska krossas. Den som ändå signalerade skulle straffas genom att bli stum. Polisbilar anländer och poliser hoppar ur. De sliter ut en lastbilschaufför ur förarhytten där han trots ordern fortsätter sitt ihärdiga tutande. Chauffören gör hotfulla rörelser. Poliserna blir arga, rusar fram och griper tag om nacken på honom och slänger ner honom i det vattenfyllda diket. Mannen kryper tillbaka genomvåt och säger på en främmande dialekt: Jag ska anmäla er, ni poliser här i tvillingstäderna är rena banditer! Poliserna närmar sig honom och då hoppar han själv ner i vattendiket. När ambulanserna lastats fulla med matförgiftade patienter kör de med polisernas hjälp först upp och vänder på tempelgården och tar sig sedan längs vägen där ett smalt körfält lämnas öppet mot respektive sjukhus. Några polisbilar leder dem på vägen, en polis sträcker ut huvudet genom sidofönstret och ger med ljudlig stämma order till de bilförare som ändå tänker tränga sig före att de måste lämna plats. På fältet nära vägen finns ytterligare en grupp med personer som blivit matförgiftade. Deras hulkanden och stönanden blandas med ropen från polisen som dirigerar trafiken. Några minibussar tas i beslag av polisen för att frakta patienter in till staden. Chaufförerna är inte villiga att släppa dem ifrån sig, men de har inget val. En ung man som ser ut som en byråkrat säger vresigt: Varför ska de äta så mycket mat? En mörkhyad äldre polis blänger på honom, och då tystnar han och ställer sig vid vägkanten och röker. Människorna som föses ut ur minibussarna av poliserna samlas på tempelgården, en del av dem går in i templet och bugar och bockar, medan andra ställer sig och tittar uppifrån och ner på Köttguden som exponeras i solskenet. En man som verkar avundsjuk på tvillingstädernas köttfestival säger skadeglatt: Så bra, nu blir det i alla fall inga fler köttfestivaler! En annan fyller i: Det är ett jäkla jippo! Det är flintskallen Hus skötebarn, han är väldigt till sig över det, och de högre upp gillar honom och låter honom hållas. Men nu är han ändå illa ute. Har han tur är det ingen som dör, men om några dussin människor stryker med … En kvinna med sträng blick kommer fram bakom trädstammen och säger med allvar i rösten: Förman Wu, om människor från våra två städer skulle dö av det här, på vad sätt skulle det gagna er? Mannen svarar generat: Äsch, jag bara tänkte högt, ursäkta. Vi skulle just ringa och be dem skicka hit förstärkning från våra sjukhus. Den kvinnliga kadern skriker i mobiltelefonen: Det är en nödsituation! Det får kosta vad det kostar! Mobilisera det som krävs, antingen det är personal eller resurser! Hjälpen måste komma! Några Audibilar anländer, eskorterade av en polisbil, och borgmästare Hu kliver ur. Flera kadrer ansluter och avlägger rapport. Borgmästaren ser allvarlig ut, och lyssnar till deras redogörelse medan han går mot patienterna.
Under min fars ledning, fast egentligen var det under min ledning, startade produktionen i Huachangbolagets slakterifabrik enligt den föreskrivna planen.
När jag satt och åt inne i köket sa Huang Biao till mig:
”Till namnet är det din far som är fabrikschef, men i själva verket är det du som är det.”
I hemlighet gladdes jag åt det han sa, men jag förmanade honom strängt:
”Huang Biao, se upp med vad du säger. Om min far hörde dig skulle han inte bli glad.”
”Du ska veta”, sa Huang Biao, ”att det inte bara är jag som säger så, alla här gör det. Jag bara upprepar vad jag hört, det är min enkla natur, och jag tänkte att du ville veta.”
”Vad säger de mer då?” frågade jag och försökte låta oberörd.
”De säger att förr eller senare kommer direktör Lan att avskeda Luo senior och låta Luo junior ta över”, sa Huang Biao. ”Jag tycker att i så fall ska du inte vara för blygsam. Att ha en mor och en far som är chefer smäller ändå inte lika högt som att vara chef själv.”
Jag koncentrerade mig på att äta och brydde mig inte om honom, men jag avbröt inte hans pladder heller. Det halvsanna smicker som flödade ur hans mun var som kryddorna i köttgrytan – det stimulerade min aptit och gav en behaglig känsla av tillfredsställelse. Efter att ha ätit ett fat med kött var jag både mätt och nöjd. Köttet smälte i min mage, jag kände mig dåsig och ville sväva bort som en osynlig ande. Nu när jag tänker tillbaka var den tiden den lyckligaste i mitt liv. I början smög jag mig iväg försiktigt under arbetstid till köket för att äta och var rädd att någon skulle se mig, men senare gjorde jag ingen hemlighet av det. När jag hade sett till att arbetet förlöpte väl i hallen gick jag till Sjunde Yao och sa:
”Lao Yao, du får se till arbetet, jag ska gå till köket för att tänka lite.”
”Oroa dig inte, chefen”, sa Sjunde Yao. ”Om det skulle vara nåt så hämtar jag dig.”
Det var inte för att utnyttja min maktposition eller hjälpa mina föräldrar att lösa en konflikt som jag hade kommit på god fot med Sjunde Yao, utan för att han skötte sig så bra att jag bara måste ge honom större ansvar. Jag hade visserligen inte befogenhet att ge honom en chefsposition, men i praktiken var det han som ersatte mig som chef när jag inte själv var på plats. Ursprungligen hade jag tänkt belöna farbror Cheng Tianle, men hans attityd var så underlig. Han såg hela tiden butter ut och sa ingenting. Det var som om alla var skyldiga honom pengar och vägrade betala, så mitt goda intryck av honom hade vid det här laget nästan helt förtagits.
Jag visste att många var kritiska till att jag gick iväg på arbetstid till köket för att äta, även Sjunde Yao som ändå var idel leenden och vänlighet mot mig, fast vad han tänkte innerst inne visste jag inte. Men jag brydde mig inte om dem, varför skulle jag det? Kött var för mig meningen med livet, min största kärlek; när jag hade kött i min mage tillhörde det mig, först då tillhörde det mig. När jag hade ätit kött kände jag mig lycklig och väl till mods – om de andra var missnöjda, avundsjuka, giriga och arga så var det deras sak. Om de storknade på kuppen så var det rätt åt dem, jag hade inte ansvar för deras välbefinnande.
Jag hade sagt till Lao Lan och mina föräldrar att om vi skulle få slakterifabriken att utvecklas måste jag få fritt utlopp för min vitalitet och fantasi, och för att det skulle ske måste jag vara garanterad att bli serverad kött. Bara när min mage var full av kött kunde min hjärna fungera. Utan kött i magen blev min hjärna trög som en rostig maskin. Mina föräldrar visste inte vad de skulle säga om min begäran, men Lao Lan skrattade och sa:
”Luo Xiaotong, det är ju ett slakteri vi driver, så hur skulle vi kunna lida brist på kött? Ät du bara, så mycket du orkar, visa din förmåga att äta mycket och varierat, ät så att slakteriet blir berömt på kuppen.” Så vände han sig till mina föräldrar: ”Lao Luo, Yuzhen, den som kan äta kött är född till att vinna rikedom och framgång, medan en fattig stackares mage inte tål kött, tror ni inte? Även om inte ni tror på det så gör jag det. Hur mycket kött en människa äter i sitt liv är förutbestämt vid födseln, och Luo Xiaotong, i ditt fall handlar det nog om tjugo ton innan dödsguden Yama är nöjd.”
Lao Lan skrattade igen och nu skrattade mina föräldrar också.
”Tur att den här slakterifabriken har gått med på de villkoren, för inget annat slakteri skulle ha råd med dig”, sa mor.
”Det handlar inte om att ha råd”, sa Lao Lan och fick en plötslig idé. ”Vi ska anordna en köttätartävling, den kan hållas i stan, på tevestationen, och när Xiaotong vunnit mästerskapet blir det fantastisk reklam för vårt slakteri!” Han knöt näven och gestikulerade med den: ”Det ska vi absolut göra. Det var en fantastiskt bra idé! Tänk er själva, ett barn som kan äta ett stort fat kött – och dessutom kan höra hur köttet pratar och se köttets ansikte och ansiktsuttryck – han kommer absolut att vinna över alla medtävlare, och när det visas på teve i alla hem, tänk er vilken genomslagskraft det får! Xiaotong, du kommer att bli berömd. Du är förman på Huachangbolagets slakterifabrik och äter kött från vårt eget slakteri, så när du blir berömd blir vår fabrik precis lika berömd. Vid det laget kommer det kött vi producerar på Huachangs slakteri att vara det allra bästa, ett berömt märke, ett märke som folk kan lita på. Så Xiaotong, du gör vår fabrik en stor tjänst när du äter kött, ju mer desto bättre.”
Pappa skakade på huvudet och sa: ”Vad är det för märkvärdigt med att bli mästare i en köttätartävling? Det är väl bara oduglingar som ställer upp i sånt?”
”Lao Luo, ditt sätt att tänka är verkligen föråldrat”, sa Lao Lan. ”Har du inte sett på teve? De visar ofta den här sortens tävlingar: man tävlar om vem som kan dricka mest öl, äta flest fyllda pannkakor, till och med om att äta blad från träden, bara inte om att äta mest kött. Vi måste absolut anordna vår köttätartävling – den kommer inte bara att väcka uppseende här i vårt land utan även utomlands. För vi ska inte bara sälja vårt kött i Kina utan även exportera det ut i världen, så att folk i hela världen kan få äta kött från Huachangs slakteri. Då, Xiaotong, kommer du att bli en världskändis.”
”Lao Lan, nu verkar det som om du blivit lika berusad av köttätande som Xiaotong”, sa mamma med ett skratt.
”Jag är inte lika lyckligt lottad som din son, jag har inte fått förmågan att uppleva berusning av att äta kött”, sa Lao Lan. ”Men jag kan förstå din sons fantasier. Ni båda gör fel. Ert största fel består i att ni bara ser på Xiaotong med föräldrars ögon. Det duger inte. För det första måste ni glömma att Xiaotong är ett barn, och för det andra måste ni glömma att han är ert barn. Om ni inte klarar det kan ni heller inte se vilken tillgång han är och ännu mindre uppskatta hans begåvning.” Lao Lan vände sig mot mig och sa: ”Min käre gosse, nu bestämmer vi så, vi ska anordna en tävling i köttätande, om inte under första halvåret så under nästa, och om det inte lyckas i år så gör vi det nästa år. Din syster är också duktig på att äta kött, eller hur? I framtiden kan hon också ställa upp. Det blir en ännu större sensation …” Lao Lan blev så upphetsad av sin egen vision och framtidsutsikterna att hans ögon började lysa, och han viftade ivrigt med handen som om han jagade bort mygg medan han pratade. Till slut såg han på mig med tårfyllda ögon och sa med djup rörelse: ”Käre Xiaotong, när jag ser barn som är duktiga på att äta kött blir jag så starkt berörd, för det har bara funnits två sådana talanger här i världen: den ena är du och den andra är min tredje farbrors son som dog mycket ung, redan i späd ålder …”
Lao Lan gav därefter Huang Biao order om att mura en ny spishäll i köket och ställa en gryta där på en meter i diameter. Enligt Lao Lans befallning skulle den grytan enbart användas för att laga mat till mig, och Huang Biao skulle se till att det alltid fanns en puttrande köttgryta i den. Lao Lan sa att jag måste vara garanterad en köttmåltid, för hela slakterifabrikens utveckling stod och föll med det.
När det blev känt att jag kunde gå till köket varje dag och äta en köttmåltid gratis, och i synnerhet när det kom ut att Lao Lan planerade att anordna en köttätartävling i stan vid en lämplig tidpunkt, kom tre trotsiga arbetare för att utmana mig. De hejdade mig vid ingången till injiceringshallen och sa:
”Luo Xiaotong, även om din far är fabrikschef, din mor är revisor och du förman och även om Lao Lan är din gudfar tänker vi inte foga oss! Vem tror du att du är? Du kan inte läsa ett enda tecken, och en blind ser svart även när han spärrar upp ögonen. Tror du att du är en storätare bara för att du har stor mage?”
Jag avbröt dem och sa:
”Först och främst vill jag påpeka att Lao Lan inte är min gudfar, och det stämmer inte att jag inte kan läsa ett tecken. Jag kan inte läsa så många tecken, men tillräckligt många för att klara mig. Det är sant att jag är en storätare, men jag har ingen stor mage, spärra upp ögonen och titta, är min mage stor? Att den som har stor mage kan äta mycket är väl inget särskilt, men om den som har liten mage kan äta mycket är det märkvärdigare. Ger ni er nu då? Om inte kan ni gå och prata med Lao Lan så kan vi ordna en tävling. Ifall jag förlorar slutar jag som förman här, då lämnar jag fabriken och ger mig ut på vägarna, eller också börjar jag i skolan. Om jag förlorar ställer jag förstås inte upp i köttätartävlingen heller, så då får vi hoppas att någon av er gör det.”
”Det tjänar inget till att vi söker upp Lao Lan”, sa de. ”Även om du inte erkänner att han är din gudfar märks det ändå att han är väldigt svag för dig, att det finns något särskilt band mellan er, för annars skulle han inte låta dig som bara är en barnrumpa utan könshår bli förman, och dessutom ge dig privilegiet att få äta gratis kött när du vill.”
”Om ni vill utmana mig i att äta kött så har jag inget emot det. En sådan bagatell behöver vi inte fråga Lao Lan om.”
”Ja, det är inget annat vi utmanar dig i”, sa de. ”Vi vill tävla med dig om att äta kött. Det blir som en förövning för dig. Om du inte ens kan slå oss så är det ingen idé att du ställer upp i tävlingen och riskerar att förlora ansiktet, inte bara ditt eget utan hela slakterifabrikens. Det skulle vara en nesa för oss också. Därför vill vi tävla med dig, åtminstone delvis för allas bästa.”
”Det är bra, då anordnar vi en tävling imorgon”, sa jag. ”Eftersom ni säger att ni åtminstone delvis ställer upp för allas bästa ska jag ta det på allvar. Jag måste bara berätta det för Lao Lan. Var inte oroliga, jag tar ansvaret. Vi kan inte tävla på helt lösa grunder utan måste ställa upp några regler. För det första är det mängden som gäller. Om du äter ett halvt kilo och jag ett knappt halvkilo har jag förstås förlorat. För det andra gäller det att äta snabbast, för om vi båda äter ett halvt kilo och du tar en timme på dig medan jag gör det på en halvtimme, då har jag förstås vunnit. För det tredje gäller det hur man uppträder efteråt. Om man går undan efter tävlingen och hulkar och kräks så kan man inte vinna. Bara den som inte kräks upp maten utan mår förträffligt efteråt kan räkna sig som segrare. Och en sak till, det ska inte bara vara en tävlingsrunda, den ska pågå i tre till fem dagar, en vecka eller rentav en månad. Så om vi börjar idag ska vi fortsätta imorgon, och i övermorgon. Jag vet att om man kan äta ett och ett halvt kilo första dagen kan man bara äta ett kilo dag två och bara ett halvt kilo dag tre. Då kan man inte kalla sig för mästare och hävda att man älskar att äta kött. Bara den som älskar kött kan behålla sin kärlek till köttet i flera dagar utan att bli less på att äta det …”
Där avbröt de mig irriterat och sa:
”Snacka inte så mycket, grabben, vem tror du att du skrämmer? Du kan snacka tills himlen ramlar ner, men det handlar ju bara om att äta kött. Att stoppa in kött i munnen och svälja ner det. Den som proppar i sig mest och snabbast och låter bli att kräkas upp det efteråt har vunnit, eller hur?”
Jag nickade och sa:
”Det stämmer ganska bra.”
”Gå då och prata med Lao Lan. Vi är beredda att ställa upp”, sa en av dem och slog sig på magen. ”Helst idag för jag har inte ätit kött på väldigt länge.”
En annan av dem sa:
”Tala om för din gudfar som inte är din gudfar att det är bäst att de förbereder stora mängder kött, för jag kan äta en halv oxe!”
”Bara en halv!” sa en tredje. ”Det skulle jag inte bli mätt på. Jag kan äta en hel oxe utan vidare.”
”Okej då, vänta här”, sa jag med ett skratt. ”Låt bli att äta något, spara hungern till senare.”
De slog sig skrattande på magen och sa:
”Här är det så tomt som det kan bli.”
”Ska ni inte gå hem och berätta för dem därhemma?” föreslog jag. ”Kött kan man äta ihjäl sig på.”
De gav mig föraktfulla blickar och sedan började de skratta. När de skrattat färdigt sa en av dem, och han verkade uttrycka vad alla tre tänkte:
”Vad gör det, grabben? Vi är ändå inte värda nåt.”
En annan lade till:
”Även om man äter ihjäl sig så har man i alla fall fått ett skrovmål!”