Om Shen Yaoyao inte är död är jag så gott som död; bara om Shen Yaoyao är död kan jag leva, snyftar den bedagade filmstjärnan Huang Feiyun som sitter i en soffa mitt emot Lan Laoda. Jag kan inte hjälpa det, jag älskar dig. Om hon lever får jag spela död, om hon är död kan jag leva. Barnet är ditt kött och blod, du måste gifta dig med mig. Hur mycket begär du? frågar Lan Laoda kallt. Tölp, tror du jag är ute efter pengar? fräser Huang Feiyun. Om du inte är ute efter pengar, varför då pracka på mig någon annans barn? säger Lan Laoda. Kom ihåg att jag inte rört ett finger på dig sedan du gifte dig, och om jag inte missminner mig föddes barnet tre år efter att du blev gift. Du kan väl ändå inte ha varit gravid i tre år? Jag visste att du skulle säga så, säger Huang Feiyun, men glöm inte att din sperma fanns i berömda mäns spermabank. Lan Laoda tänder en cigarr med en cigarettändare som är formad till en pistol och säger med blicken upp mot taket: Så det är så det har gått till. Jag blev lurad av de där typerna som sa att mina gener var så framstående – var det du som hade skickat hit dem? Tänk vad du har lagt ner möda ändå. Om det är på det viset kan du skicka hit barnet. Jag kommer att ordna den bästa guvernanten och den bästa barnsköterskan, uppfostra honom och ta hand om honom och utveckla hans talang, men du ska fortsätta leva ett ordnat liv som hustru till en affärsman. Nej, säger Huang Feiyun bestämt. Varför inte? frågar Lan Laoda. Varför vill du till varje pris gifta dig med mig? Jag vet att det är meningslöst, svarar hon med tårar i ögonen, jag vet att du är en stor skurk, en djävul, fullständigt samvetslös. Jag vet att det skulle leda till min förtidiga död, men jag vill i alla fall gifta mig med dig, jag tänker på dig varje sekund, jag är trollbunden av dig. Jag har varit gift en gång, säger Lan Laoda med ett skratt, och det ledde till en kvinnas fördärv. Varför vill du bli mitt andra offer? Jag ska säga dig sanningen: Jag är inte en människa, jag är en häst, en avelshingst, och en avelshingst tillhör alla stona, den kan inte tillhöra bara ett sto. När avelshingsten har skänkt sin säd till ett sto måste hon lämna honom. Eftersom jag inte är en människa ska du inte heller se dig som människa utan som ett sto, och då behöver du inte ha sådana absurda idéer som att du ska gifta dig med mig. Huang Feiyun bankar sig med knytnäven på bröstet och säger upprivet: Jag är ett sto, jag är ett sto som varje natt drömmer om att förenas med sin avelshingst, han har ryckt ut hjärtat och inälvorna ur min kropp … Hon storgråter och börjar slita i sina kläder, sin dyrbara klänning, och rycker upp knäppningen med ett fräsande ljud. Hennes händer arbetar oupphörligt och snart har hon slitit av sig hela klänningen. Därefter börjar hon dra av sig behån och underbyxorna och står slutligen helt naken. Hon skuttar runt i salongen naken och ropar: Jag är ett sto …jag är ett sto … Medan Huang Feiyuns rop fortfarande skallar i mina öron rycks jag upp ur min föreställningsvärld av skrik och oväsen utanför templet. Jag kastar en blick på munken, hans plågade ansiktsuttryck förbyts snabbt i hans vanliga rofyllda pose. Jag tänker precis fortsätta min berättelse men hejdas av ett nytt oväsen ute på gården. När jag tittar ut ser jag en stor lastbil köra fram och ställa sig vid vägkanten. Lastbilen är fullastad med trävirke, tjocka plankor och grova, runda stockar, och högst uppe på lasset sitter ett tiotal karlar. De börjar lasta av virket och slänger bånglande ner det på marken. En pojke som står nedanför och nästan får en stock nedslängd över sig frågar dem: Vad ska ni göra med de här stockarna, farbror? En ung man med keps på huvudet säger: Gå undan, akta dig så du inte blir krossad av stockarna! Men pojken frågar: Vad ska ni göra med dem? Karlarna på lastbilen säger till honom: Gå hem och berätta för din mamma att det ska bli en stor föreställning här ikväll, en sångpjäs. Oj, ska ni bygga en scen? Vad blir det för sångpjäs? frågar pojken glatt. En grov furuplanka glider ner från lastbilsflaket och männen ropar för att varna pojken: Flytta på dig! Men pojken envisas: Om ni inte berättar vad det blir för pjäs tänker jag inte flytta på mig. Okej då, säger männen. Vi ska berätta. Ikväll kommer de att spela sångpjäsen ”Köttpojken som blev köttgud”, kan du flytta på dig nu? Javisst, säger pojken. Nu när ni har berättat så gör jag det. Jäkla underlig kille, det där, säger karlarna, och släpper en rund stock som rullar ner med ett brak. Pojken hoppar undan, men stocken rullar efter honom som om den var ett levande väsen ända fram till tempelporten där den stannar upp. Den starka doften av kåda kommer mot mig som en hälsning från urskogen. När jag känner den friska doften av nysågat furuträ går mina tankar drygt tio år tillbaka i tiden till den höga altanen på slakterifabriken, och en rad bittra minnen väller fram inom mig. Min stackars far gjorde altanen till sitt röktorn, sitt grubbleritorn, sitt ensamhetstorn, han tillbringade mesta delen av sin tid där och brydde sig knappt om fabrikens ärenden längre.
En månad innan Lao Lans fru dog, store munk, hade mina föräldrar ett meningsutbyte. Min far satt uppe på altanen och min mor stod nedanför.
”Kom ner”, sa mor.
”Det tänker jag inte”, sa far och slängde ner en halvrökt cigarett.
”Stanna kvar där då tills du dör och kom inte ner mer, om du törs”, sa mor.
”Det ska jag”, sa far.
”Om du kommer ner så är du en idiot”, sa mor.
”Inte alls”, sa far.
Trots att Lao Lan försökte stoppa informationen att far svurit på att sitta på altanen och aldrig mer gå ner därifrån, spred sig nyheten ändå så sakta på fabriken. Mamma var utom sig av förtvivlan – i ena stunden fick hon vredesutbrott och slängde tallrikar omkring sig och krossade porslin, i andra stunden grät hon framför spegeln så tårarna strömmade nedför kinderna. Min lillasyster och jag tyckte däremot inte att det hela var särskilt sorgligt, vi tyckte till och med – jag skäms för att säga det, store munk – vi tyckte faktiskt att det var lite kul och kände oss en aning stolta. Far hade äntligen börjat visa lite självständig karaktär.
Far hade svurit på att han skulle stanna kvar på altanen och aldrig komma ner mer, men han hade inte svurit på att sluta äta. Därför blev det min och lillasysters uppgift att förse honom med tre mål mat om dagen. Första gången vi klättrade upp i tornet med maten kändes det lite konstigt, men snart hade vi vant oss. Pappa satt lugnt och stilla där uppe på altanen, han såg avslappad ut och hälsade på oss i neutral ton. Vi ville gärna hålla honom sällskap medan han åt, men han visade vänligt men bestämt att vi borde lämna honom ifred. För att han skulle få avnjuta maten medan den var varm klättrade vi motvilligt ner. Varje gång vi kom upp med mat till honom tog vi med oss servisen från förra måltiden tillbaka. Tallrikarna och skålarna var så rena att de inte ens behövde diskas. Jag gissade att han hade slickat dem rena. Jag kunde inte låta bli att föreställa mig hur han sträckte ut tungan och slickade servisen. Han hade ju gott om tid där han satt, och att slicka tallrikar och skålar var också en sorts arbete.
För att lösa frågan om toalettbestyren åt far bar vi upp två stycken gummitunnor. Därmed blev vår uppgift inte bara att leverera mat till honom utan också att tömma hans latrinkärl. Min syster och jag hade vissa svårigheter med att klättra ner med kärlen, fars huvud stack alltid fram och han tittade ner på oss med en generad min. Han föreslog att jag skulle hämta ett rep och fästa en krok på det så att han lätt kunde hissa ner sitt latrinkärl och vi kunde hissa upp matkorgen, för då slapp vi den besvärliga klättringen upp och ner. När jag framförde fars förslag till Lao Lan skrattade han gott och sedan sa han:
”Det där är en sak för er familj att bestämma om, så du bör rådgöra med din mor.”
Mamma var direkt emot pappas förslag. Hon såg ut att redan ha vant sig vid att ha en make som satt uppe i ett torn, hon arbetade hårt varje dag och slängde inte längre tallrikar och skålar i golvet. Hon kom bra överens med Lao Lan och påminde mig emellanåt:
”När du går med mat till pappa, glöm inte att också ge honom ett paket cigaretter.”
Men trots mammas nej hade det varit en enkel sak för oss att ordna ett rep om vi hade velat. Att vi inte gjorde det berodde på att vi inte ville. Att klättra upp tre gånger om dagen till altanen och hälsa på vår synnerligen originella pappa och att utbyta några ord i all enkelhet med vår synnerligen originella pappa var en källa till glädje för min syster och mig.
En morgon tre veckor innan Lao Lans fru dog, när Jiaojiao och jag klättrade upp med frukost till far, såg han på oss, suckade och sa:
”Mina barn, er far är verkligen inte mycket att ha.”
”Det är du visst det, far”, sa jag. ”Du har hållit ut i en hel vecka, det är inte dåligt. Många säger att du är vis, och att du kommer att bli odödlig här uppe på altanen.”
Pappa skakade på huvudet och skrattade till. Trots att vi bar upp riktigt bra mat till honom varje dag och han åt med god aptit, vilket den renslickade servisen vittnade om, hade han på en vecka magrat markant. Han hade också fått lång skäggstubb som såg ut som en stickig igelkott. Hans ögon var rödsprängda med en massa smuts i ögonvrårna och han luktade illa. Jag kände hur det stack till i näsan och tårarna började nästan komma. Jag förebrådde mig själv för mitt förbiseende, så jag sa:
”Vi ska genast hämta din rakkniv och ett handfat med tvättvatten åt dig, far.”
”Vi hämtar täcke och kudde åt dig också”, sa Jiaojiao.
Han satt med ryggen lutad mot en träpelare och såg bortom muren. Med sorg i rösten sa han:
”Xiaotong och Jiaojiao, gå ner och tänd en brasa och bränn er far till aska på den.”
”Men far, så där får du inte säga”, sa vi med en mun. ”Vi vill inte leva om inte du finns. Far, du måste härda ut. Om du inte ger upp kommer du att segra till slut.”
Jiaojiao och jag satte ner korgen med mat, tog tag i latrinhinken och skulle just klättra ner när far gnuggade sig i ansiktet med sina stora nävar, reste sig och sa: ”Det behövs inte.”
Han grep tag i latrinhinken, svingade den fram och tillbaka några gånger tills den fick fart, och så släppte han den så att den flög bortanför muren.
Vi blev väldigt förvånade över att han gjorde så, och jag fick en föraning om att någon stor olycka skulle hända, så jag störtade fram till honom, klamrade mig fast vid hans ben och sa med gråt i halsen:
”Far, du får inte hoppa ner, du får inte! Du slår ihjäl dig!”
Jiaojiao rusade också fram och grep tag i hans ben och sa gråtande:
”Pappa, jag vill inte att du dör!”
Han klappade oss båda på huvudet med blicken rakt fram, och först efter en lång stund såg han ner på oss. Han hade tårar i ögonen när han sa:
”Mina barn, var får ni såna tankar ifrån? Inte skulle jag hoppa ner härifrån. Så stark karaktär har jag inte.”
Han följde med oss ner från altanen och vi började gå mot kontoret. De som vi mötte gav oss underliga blickar. Jag förbannade dem:
”Vad glor ni på? Försök att sitta på altanen själva om ni kan! Far har suttit där i sju dagar. Om ni inte själva står ut att sitta där i åtta dagar har ni inte rätt att snacka om honom. Då kan ni lika gärna hålla käften!”
När folk hörde hur jag skällde på dem försvann de snabbt. Nöjd med mig själv tittade jag på far och sa:
”Bry dig inte om dem, du är i alla fall bäst!”
Far teg, gråvit i ansiktet.
Han följde efter oss in på kontoret. Lao Lan och mor reagerade inte alls över att vi kom utan såg ut precis som vanligt. Det var som om vi inte kommit från altanen utan från fabriken eller toaletten.
Lao Lan sa: ”Lao Luo, vi har goda nyheter. Matmarknaden Jia jia fu har äntligen betalat räkningen till oss. Framöver ska vi inte ha något med de opålitliga skurkarna att göra.”
Grå i ansiktet sa far: ”Lao Lan, jag avgår, jag avgår som fabrikschef.”
”Varför det? Varför ska du avgå?” frågade Lao Lan bestört.
Far satte sig ner på stolen, hängde med huvudet en lång stund och sa sedan: ”Jag ger upp.”
”Käre bror, vad är det där för barnsliga fasoner?” sa Lao Lan. ”På vilket sätt har jag sårat dig?”
”Lao Lan”, sa mor med förakt i rösten. ”Bry dig inte om honom. Han älskar att tycka synd om sig själv.”
Far såg ut som om han skulle brusa upp, men han sa inget, skakade bara på huvudet.
Lao Lan kastade åt far en kolorerad tidskrift och sa med låg röst: ”Läs där, Luo Tong. Min tredje farbror har skänkt bort alla sina rikedomar och lämnat alla kvinnor som älskade honom för att raka huvudet och gå i kloster …”
Far bläddrade frånvarande i tidskriften.
”Min tredje farbror är en framstående, märklig man.” Lao Lans röst var fylld av känsla. ”Förut trodde jag att jag förstod mig på honom, men nu inser jag att jag är en simpel person som inte har förmåga att förstå honom alls. Men, Lao Luo, livet är så kort, och kvinnor, pengar, berömmelse, makt, inget av allt det där får vi med oss när vi föds, och inget tar vi med oss när vi dör. Min tredje farbror genomskådade alltings fåfänglighet …”
”Du har snart också genomskådat allt”, sa mor ironiskt.
”Pappa satt i sju dar på altanen, och han har också genomskådat allt”, utbrast Jiaojiao med tydlig röst.
Lao Lan och mor såg på henne med förundran i blicken. Efter en stund sa mor: ”Xiaotong, ta med dig lillasyster och gå ut och lek. Ni barn förstår inte vad vi vuxna talar om.”
”Jag förstår visst”, sa lillasyster.
”Ut med er!” röt far plötsligt i vredesmod.
Han var rufsig i håret, smutsig i ansiktet och hade en sur stank omkring sig. Att en man som suttit i sju dagar på en hög altan djupt försjunken i grubblerier inte mår så bra är knappast underligt. Jag drog med mig lillasyster och gick ut.
Store munk, vill du fortsätta att lyssna på mig?
Ceremonin för Lao Lans döda fru ägde rum i salongen i Lao Lans hus. På ett svart fyrkantigt bord stod en violett askurna som såg mycket tung ut. På väggen bakom urnan hängde ett svartvitt inramat foto på den döda. Huvudet på fotot var större än Lao Lans frus huvud hade varit i verkligheten. Jag granskade ansiktet med det sneda leendet och tänkte på hur snäll hon varit mot mig och Jiaojiao när vi var lunchgäster hemma hos dem; samtidigt undrade jag hur man kunde göra så stora foton. Journalisten som blivit anställd hos oss gick runt med en kamera med lång hals och fotograferade både inomhus och utomhus. Ibland böjde han sig ner och knäppte, ibland satt han på huk och knäppte. Han var väldigt idog, hans vita tröja med rund krage och tidningens namn på bröstet var blöt av svett och klibbade fast vid ryggraden. Sedan han började samarbeta med oss hade han blivit påtagligt fetare. Ansiktshyn var spänd och hade nytillkomna fettvalkar, och kinderna putade ut som små bollar. Jag passade på medan han bytte filmrulle i kameran och gick fram till honom och frågade tyst: ”Det där fotot, varför är det så stort?”
Han stannade upp mitt i rörelsen och svarade med expertens nedlåtenhet gentemot en amatör:
”Det är en förstoring, förstår du. Om du vill kan jag förstora ett foto av dig så att det blir stort som en kamel.”
”Men jag har inget foto.”
Han lyfte upp kameran, riktade den mot mitt ansikte och knäppte. ”Nu har du det. Om några dagar får du en förstoring av det, förman Luo.”
Lillasyster kom springande bakom mig och ropade:
”Jag vill också ha ett!”
Journalisten riktade kameran mot henne, knäppte och sa:
”Så där då.”
”Jag vill ha ett foto på storebror och mig tillsammans”, sa hon.
Journalisten höll upp kameran mot oss båda och knäppte:
”Där har ni det.”
Jag blev glad och tänkte prata mer med honom, men han hade redan vänt sig bort och återupptagit sitt flitiga fotograferande. Genom den öppna dörren in till Lao Lans hus kom nu en person in. Han var klädd i en skrynklig grå västerländsk kavaj, och bar under den en vit skjorta med svart krage och en rosa slips med infattade falska pärlor knuten runt halsen. Byxorna var svarta och byxbenen som var ojämnt uppkavlade blottade hans lila strumpor och ett par orangefärgade nedstänkta skor. Han bar öknamnet ”Fyra stora”, eftersom han hade stor mun, stora ögon, stor näsa och stora tänder, fast utöver det hade han stora öron, så det hade varit riktigare att kalla honom ”Fem stora”. I bältet bar han en personsökare, som då brukade kallas ”elektrisk syrsa”. På den tiden var det fortfarande ovanligt med ”nallar”, inom tio mils omkrets var det bara Lao Lan som hade en. Den var stor som en tegelsten och hade införskaffats av Huang Bao. Att emellanåt prata helt trådlöst i den ansågs som oerhört märkvärdigt. Fyra stora var yngre svåger till högste ledaren i köpingen och den mest välkände byggnadsentreprenören i trakten. Alla uppdrag för byggprojekt i hela köpingen, från stora såsom vägbyggen till små som att uppföra en offentlig toalett, gick till honom. Han brukade uppträda stöddigt gentemot vanliga människor, men inför Lao Lan vågade han inte det, och inte heller inför min mor. Med en portfölj inklämd under armen gick han fram till henne och sa:
”God dag, direktör Yang …”
Vid det laget var mor Huachangbolagets kontorschef, biträdande vd och slakteriets revisor. Den här dagen var hon klädd i en svart klänning och hade en vit pappersblomma fastsatt på bröstet, vitt pärlhalsband runt halsen, ingen rouge men en allvarlig min och sträng blick. Hon hade en bastant framtoning, allvarlig som ett begravningstal och högtidlig som en fura.
”Vad gör du här?” frågade hon. ”Du har ju fått i uppgift att bygga graven.”
”Mina arbetare håller just på med grävarbetet.”
”Du borde övervaka dem.”
”Jag har övervakat arbetet hela tiden”, sa Fyra stora. ”Inte för något i världen vill jag slarva med uppdrag åt direktör Lan, men …”
”Men vad då?”
Fyra stora plockade upp en liten anteckningsbok ur fickan, bläddrade i den och sa:
”Direktör Yang, grävarbetet är strax klart. Nästa steg är att bygga gravhuset, och till det behövs tre ton gips, femtusen grå tegelstenar, två ton cement, fem ton sand, två kubikmeter trävirke samt lite allehanda saker … Direktör Yang, skulle ni kunna bevilja mig ett förskott för detta?”
”Har du inte redan fått ordentligt betalt av bolaget, kanske?” sa mor missnöjt. ”Att bygga en grav kan väl inte kosta så mycket att du måste komma hit och be om mer. Du får lägga ut först så betalar vi sedan.”
”Jag har inga pengar att lägga ut”, sa Fyra stora ömkligt. ”Så snart jag fått in ersättning för ett arbete måste jag punga ut med arbetarnas lön, själv är jag bara mellanhand och får inte ett öre över. Var snäll och skriv ut ett förskott, annars blir jobbet försenat.”
”Du är verkligen en besvärlig en”, sa mor och gick in i sidorummet. Fyra stora följde henne tätt i hälarna.
Far satt med stel min bakom ett bord och hade en inbunden räkenskapsbok av klassiskt snitt framför sig, och bredvid den ett bläckhorn av mässing med en skrivpensel i ställning på locket. Hela tiden kom folk in och lämnade olika summor som offergåva samt en eller två buntar som var och en innehöll hundra gula sedlar, andepengar. Far tog emot pengarna och sedlarna och förde in en anteckning om dem i sin bok. Bakom honom vid ett lågt bord satt unge Han från köttbesiktningen hopkrupen och stämplade ett antikt myntmönster på de gula sedlarna, så att de kunde användas som offerpengar att brännas till den döda. Det fanns också en annan sorts andepengar som tillverkats för hinsides bruk med stämpeln ”Dödsrikets bank” på och en bild som skulle föreställa dödsguden Yamas porträtt. Valörerna på dessa pengar var väldigt höga, ett riktvärde var hundra miljoner yuan. Unge Han drog fram en sedel på en miljard och utbrast med en suck:
”När de trycker så här höga valörer på sedlarna måste det väl bli inflation där borta?”
Ma Kui, en gammal bybo som just donerat två buntar gula offersedlar och hundra yuan i offergåva, skakade på huvudet och sa:
”De där går inte att använda ändå. Det är bara de myntstämplade gula sedlarna som kan bli till riktiga pengar i dödsriket efter att vi har bränt dem här.”
”Hur vet du det?” frågade unge Han. ”Har du varit där och kollat?”
”Min gamla maka kom tillbaka till mig i en dröm och sa att de där pengarna räknas som falska där borta”, sa Ma Kui och trampade på några sedlar från ”Dödsriket”. ”Ni borde tala om för direktör Lan att han ska kasta bort dem, för annars riskerar hon att bli arresterad och åtalad för falskmynteri om hon kommer dit med en bunt falska pengar.”
”Så det finns poliser på andra sidan?” frågade unge Han.
”Självklart, allt som vi har här har de där också”, sa Ma Kui med övertygelse.
”Här har vi en slakterifabrik, har de det där också? Här finns du, finns det en som du där borta också?”
”Nu ska du inte vara uppkäftig, unge man. Om du inte tror mig kan du ju åka dit och se efter själv”, sa Ma Kui.
”Det är ingen konst att åka dit”, sa unge Han, ”men hur kommer jag tillbaka därifrån? Du, gamle man, föreslår att jag ska gå och dö!”
Mor kom in i rummet, hon nickade åt Ma Kui och sa med spefull ton till unge Han: ”Jaså, vart har du tänkt flytta då, unge herr inspektör?” Utan att invänta hans svar lyfte hon telefonluren och började prata i den: ”Är det ekonomiavdelningen? God dag, Qi, det här är Yang Yuzhen. Om en stund kommer Fyra stora förbi. Du ska betala ut femtusen yuan till honom, men glöm inte att han ska skriva på mottagningsbevis och lämna sitt fingeravtryck.”
”Tiotusen, Yang Yuzhen, femtusen räcker inte”, tjatade Fyra stora påstridigt.
”Var inte oresonlig nu, Fyra stora!” sa mor med vrede i rösten.
”Jag är inte oresonlig, femtusen räcker inte på långt när”, sa Fyra stora och drog fram sin anteckningsbok. ”Se här bara, av tegelsten behövs ett lass på tretusen, gips två ton, virke femtusen …”
”Femtusen och därmed basta”, sa mor.
Fyra stora satte sig ner med en duns på tröskeln:
”Då kan jag inte göra jobbet …”
”En sån latmask som du kommer till och med dödsguden att sky.” Mor tog upp luren igen och sa: ”Ge honom åttatusen.”
”Du är verkligen en gnidig en!” sa Fyra stora. ”Jämna ut beloppet, vetja, det är ju inte dina egna pengar.”
”Just för att det inte är mina egna pengar kan jag inte ge dig tiotusen!” sa mor.
”Lao Lan gjorde rätt som valde dig”, sa Fyra stora.
”Ge dig iväg!” sa mor. ”Nu är jag trött på att se dig.”
Fyra stora reste sig upp från tröskeln, bugade sig för mor och sa:
”Far är mig kär, mor är mig kär, men kärast är mig ändå direktör Yang!”
”Kärast av allt är dig ändå pengarna”, sa mor. ”Du kan fuska så mycket du vill med arbetarnas löner och byggmaterial till dina vägprojekt och husbyggen, men när du fuskar med ett gravjobb kommer det att straffa sig, det kan du räkna med!”
”Du kan vara lugn, direktör Yang”, sa Fyra stora slugt. ”Jag ska vara rädd om pengarna och jobba hårt, till och med utan att ta betalt, och bygga er en grav som är så solid att den står emot en atombomb.”
”Ur en hunds mun spottas inget elfenben”, fräste mor ilsket. ”Du har inte fått några pengar än.” Hon pekade på telefonen och frågade: ”Springer du snabbt nog på dina kaninfötter eller hinner jag före med ett telefonsamtal?”
”Min dåre, jag borde ha hållit min usla käft!” Med en överdriven gest slog han sig på munnen. ”Direktör Yang, fru Lan, nej, nej, nej, fru Luo, menar jag, kära fru Luo, jag försöker bara ställa mig in, lite väl klumpigt, kanske, men väl ment …”
”Försvinn!” Mor grep en näve andepengar och kastade mot Fyra stora.
Andepengarna virvlade runt åt alla håll.
Fyra stora gjorde en grimas åt allihop i rummet, vände sig om och sprang utan att se sig för, så att han kolliderade med Huang Biaos fru som just kom in i rummet. Hon blev röd i ansiktet och röt åt honom: ”Vad rusar du fram så där för, din drummel? Är du ute efter arvet?”
Fyra stora strök sig om huvudet och sa:
”Ursäkta, fru Lan, nej, nej, nej, fru Huang, menar jag. Min dumma mun, jag vet inte vad jag säger idag.” Han gav sig själv en örfil och tryckte sig upp tätt inpå Huang Biaos frus ansikte och frågade förstulet: ”Gjorde jag dig illa på brösten?”
”Knulla din morsa, Fyra stora!” fräste hon och sparkade till honom samtidigt som hon fläktade sig med handen framför ansiktet. ”Usch, vad du stinker, har du käkat skit?”
”En sån klantskalle som jag”, sa Fyra stora med självömkan, ”kan knappast hoppas på nåt bättre än kall skit.”
Hon slängde iväg en ny spark mot honom, men Fyra stora parerade den och slank ut genom dörröppningen.
Alla stod som förstummade och tittade storögt på Huang Biaos fru. Hon bar en åtsittande blåblommig traditionell jacka av bomull med ståkrage och sidoknäppning, och till det ett par vida bomullsbyxor som var åtsnörpta vid fötterna där ett par broderade blåsvarta tygskor diskret stack fram. Hennes uppenbarelse liknade till största delen en barnflicka hos en jordherrefamilj men också till viss del en gammaldags skolflicka i en västerländsk skola. Hennes glänsande hår var löst uppsatt i en knut, hon hade kolsvarta ögonbryn, glänsande ögon, välformad näsa, fylliga läppar, och när hon log fick hon en skrattgrop i vänstra kinden. Hennes stora bröst dallrade som två små harpaltar. Den kvinnan var, som jag redan har berättat för dig, store munk, anställd som jungfru hos Lao Lan för att sköta om hans fru och dotter. Efter att jag blivit förman på slakterifabriken var jag inte längre lunchgäst hos dem, så jag hade inte sett henne på länge. Plötsligt tyckte jag att hon var enormt sensuell, och skälet till att jag kände så var att när jag såg på henne växte min lilla snopp och hur mycket jag än ville kunde jag inte hejda det. Egentligen tyckte jag illa om sensuella kvinnor, men trots att jag kände avoghet mot henne så måste jag titta på henne, och det gjorde mig skuldmedveten, för jag ville inte se på henne men ögonen drogs ändå mot hennes kropp. När hon såg att jag tittade på henne drog hon munnen till ett leende och såg otäckt sensuell ut. Hon sa till min mor:
”Direktör Yang, chefen herr Lan vill tala med er.”
Mor såg på far och hennes blick var lite underlig.
Far satt med nedsänkt huvud, höll penseln i handen och skrev nogsamt i räkenskapsboken.
Mor gick ut ur rummet tillsammans med Huang Biaos fru. Den senare vickade på stjärten när hon gick, det otäcka stycket. Hon distraherade mig och gav mig finnar i ansiktet. Hon borde skjutas.
Unge Han utbrast bestört med blicken på hennes rumpa:
”En bra karl hittar ingen bra fru, en vårtpadda gifter sig med en skyltdocka.”
Ma Kui som satt hukad nere vid golvet och rökte den ena bjudcigaretten efter den andra sa:
”Huang Biao är bara en hanrej, sånt kvinnfolk, vem som är deras karl på riktigt kan man undra.”
Jiaojiao sköt in en fråga:
”Vem pratar ni om?”
Far drämde till med penseln i bordet så att bläcket stänkte ur hornet.
”Varför blev du så arg, far?” frågade lillasyster.
”Håll käften allihop!” sa far.
Ma Kui skakade på huvudet:
”Men bror Luo Tong, inte behöver du väl ilskna till så där!”
”Du kan väl dra åt skogen!” utbrast unge Han. ”Det passar att komma när cigaretterna är gratis. Du kanske tänkte röka för hela hundralappen som du har skänkt?”
Ma Kui nöp till sig två cigaretter till ur asken, tände den ena med hjälp av fimpen han just rökte och stack in den andra bakom örat, reste sig och sa medan han gick mot dörren:
”Förresten har jag nära släktband till direktör Lan, för hans tredje morbrors fru är brorsdotter till min mågs fasters man.”
Far vände sig mot mig och sa: ”Xiaotong, du ska ta med dig din lillasyster och gå hem. Ni ska inte vara här och stöka till det ännu mer.”
”Jag vill inte gå, jag tycker det är roligt här”, sa lillasyster.
”Ta med dig henne och gå, Xiaotong!” sa far strängt.
Jag såg en stränghet i hans ansikte som jag inte sett sedan han kom tillbaka, och det gjorde mig lite rädd. Jag drog i Jiaojiaos hand och tänkte gå, men hon ville inte följa med, utan började gnälla och sätta sig på tvären. Far lyfte ena handen och tänkte just smälla till henne på huvudet när mor kom in i rummet med bister uppsyn. Far drog tillbaka sin hand, och mor sa:
”Lao Luo, direktör Lan har bett oss om en sak. Han vill att Xiaotong ska spela rollen som sörjande son tillsammans med Tiangua vid fruns likvaka och krossa urnan med andepengar för henne.”
Far såg alldeles förvillad ut, han tände en cigarett och drog flera bloss. Han bolmade så att röken skymde hans ansikte och fick det att se ännu mer förvillat ut. Efter en lång stund sa han:
”Gick du med på det?”
”Jag tyckte inte att det var någon stor sak”, sa mor lite skamset. ”Huang Biaos fru sa att när Xiaotong och Jiaojiao var lunchgäster hos dem hade frun sagt att hon ville se Xiaotong som sin egen son. Lao Lan berättade att hon i alla år hade önskat sig en son, så på det sättet får hon ju sin önskan uppfylld.” Hon vände sig mot mig och sa: ”Visst sa väl tant så till dig, Xiaotong?”
”Det minns jag inte …”
”Jiaojiao, sa inte tant att hon ville ha din bror som sin son?” frågade mor lillasyster.
”Jo, det sa hon”, sa Jiaojiao bestämt.
Far slog till henne på huvudet och röt argt:
”Ska du alltid lägga dig i, vad det än gäller? Du är alldeles för bortskämd!”
Jiaojiao började gråta.
Hennes gråt gjorde mig ledsen, så jag inflikade bestämt:
”Just det, så sa hon, och jag gick med på det. Inte bara hon sa så utan även farbror Lan, till och med inför borgmästare Qin sa han så.”
”Det är väl ingen stor sak heller, varför måste du bli så arg?” sa mor vresigt. ”Det är en god gärning mot en död människa.”
”Och det kommer hon att märka också?” kommenterade pappa iskallt.
”Vad vet du om det?” sa mor med förstämd min. ”Människan har dött, men hjärtat har inte dött.”
”Du ska inte prata strunt!” fräste far.
”Jag pratar inte strunt!”
”Jag tänker inte bråka med dig”, far sänkte rösten. ”Det är din son, du får bestämma.”
Unge Han som suttit tyst hopkrupen på golvet, reste sig upp och sa:
”Fabrikschef Luo, du behöver inte vara så envis. Eftersom direktör Yang redan har gett sitt samtycke till direktör Lan, och förman Xiaotong också har sagt ja, varför inte göra dem den tjänsten? Det hela är ju bara ett skådespel ändå. Även om Xiaotong spelar rollen av någon annans sörjande son tiotusen gånger så är han ändå bara din son, det kan ingen ändra på. Ett sånt tillfälle skulle inte många vilja gå miste om.”
Far satt med nedsänkt huvud och sa ingenting.
”Han är bara så halsstarrig”, sa mor. ”Vad än saken gäller ska han alltid bråka med mig. Det blir jag aldrig kvitt.”
”Du ska snart bli kvitt”, sa far kryptiskt.
”Vad var det där för prat?” fräste hon åt honom, men så vände hon sig till mig och sa: ”Xiaotong, gå till Huang Biaos fru och be henne hjälpa dig att byta kläder. Om en stund kommer journalisterna för att filma, och då får du inte se spefull ut. Tant Lan var väldigt snäll mot dig så länge hon levde, så du måste uppfylla alla plikter som son mot henne.”
”Jag vill också byta kläder …” pep lillasyster.
”Jiaojiao!” röt far och stirrade argt på henne.
Lillasyster plutade med munnen och såg ut som om hon skulle börja gråta, men när hon såg fars ansikte som var strängare än hon någonsin sett det förut höll hon tillbaka och vågade inte ge ett knyst ifrån sig, men tårarna rann ändå.