Framåt kvällen har man byggt upp en hög scen, och den nymålade Köttguden har burits bort och ställts i ena änden av scenen. I den fuktiga nedåtgående julisolen får Köttgudens ansikte extra liv. För att förhindra att statyn faller omkull har hantverkarna spikat fast foten i plankor med grova spikar. När de slog i spikarna ryckte det till i hjärtat på mig för varje dånande slag, och jag fick också ryckningar i fötterna. Först efteråt, när jag vaknade upp, förstod jag att jag måste ha svimmat – att jag kissat på mig är ett bevis på det, att jag tuggat sönder tungan och klöst mig under näsan är ett annat. En ung kvinna med ett märke från Högskolan för medicin på bröstet reser sig upp bredvid mig och säger till en ung man med gulfärgat hår och likadant märke på bröstet som hon: Han fick nog ett epileptiskt anfall. Den unge mannen böjer sig ner och frågar mig där jag ligger på rygg: Har ni epilepsi i din familj? Jag skakar förvirrat på huvudet och är alldeles tom i hjärnan. Om du ställer frågan så där förstår han ju inte, säger den unga kvinnan och ger honom en föraktfull blick. Så böjer hon sig ner mot mig och frågar: Har ni haft fallandesot i er familj? Fallandesot? Jag tänker efter allt vad jag kan, jag känner mig fullständigt matt i kroppen, och armarna är så mjuka att jag inte kan lyfta dem. Fallandesot? Nu kom jag på det, Fan Zhaoxias pappa brukade ofta svimma när han var ute på byn, kräkas, få fradga i munnen och skaka i hela kroppen, och jag hörde att folk sa att han hade fallandesot. Men i min familj har vi inte haft det. När mamma blev så fullkomligt rasande på min far och på mig fick hon ändå inte utbrott av det slaget. Jag skakar på huvudet och tar stöd med mina spaghettimjuka händer i golvet och reser mig mödosamt upp i sittande ställning. Det är nog sekundär epilepsi, i de flesta fall bryter den ut efter ett starkt psykiskt trauma, säger kvinnan till mannen. Sådana här människor har ett så enkelt själsliv, vilka starka trauman kan de råka ut för? invänder mannen ifrågasättande. Dra du åt skogen, tänker jag förargat. Hur vet du att jag har ett enkelt själsliv? Mitt själsliv är väldigt komplicerat! Kvinnan säger till mig med hög röst: Du måste tänka på att inte klättra upp på höga höjder, inte bada, inte köra bil eller motorcykel, rida kan du inte heller. Jag förstår vad hon säger, men mitt uttryck i ansiktet är nog helt oförstående och förvirrat. Då säger mannen: Kom så går vi, Tiangua. Pjäsen ska alldeles strax börja. Tiangua? Det hugger till i hjärtat på mig och minnen från långt tillbaka väller fram. Skulle den här omtänksamma, finlemmade, långbenta universitetsstudenten med axellångt hår, vackra ögon och ögonbryn vara samma person som den lilla snorungen Tiangua? Kunde verkligen den barnrumpan som alltid hade ett retfullt uttryck i ögonen utvecklas till en sådan vuxen kvinna? Det visar att kvinnors förvandling under uppväxten kan bli total. Tiangua! Kanske ropade jag namnet högt, eller också var det den fallfärdiga häststatyn som ropade till. Jag hoppas förstås att det var jag som ropade och inte häststatyn, för någon gång för länge sedan hörde jag sägas att om vackra kvinnor blev kallade vid namn av Hästanden och till sin olycka besvarade ropet, skulle de nästan oundvikligen drabbas av en olycka som gjorde dem mer döda än levande. Hon ropar till svar och vänder huvudet tillbaka för att lyssna efter vem som kallade på henne. Hon väntar sig inte alls att det skulle vara jag, för hon kan naturligtvis inte föreställa sig att det skulle kunna vara den en gång så arrogante Luo Xiaotong som ligger här i detta tillstånd av förfall, en eländig tiggare, sjuk i sekundär epilepsi i ett fallfärdigt ruckel till tempel, för även om jag inte är en tiggare tror säkert både hon och hennes kamrat att jag är det. Hon står framför den store munken så att hennes mage nuddar vid hans ansikte men han rör inte ett finger, och hon verkar inte heller märka honom, hon lutar sig fram, sträcker ut handen och stryker häststatyn på halsen. Utan att vända sig om frågar hon sin kamrat bakom sig: Har du läst om Wutonganden i ”Sällsamma berättelser från Lättjans studerkammare”? Nej, svarar hennes manlige kamrat lite generat bakom henne. För att klara proven in på universitetet läste jag bara kursböcker och inget annat. Vi hade mycket höga inträdeskrav där jag bodde, så det var hård konkurrens. Vet du vad Wutong är för en ande? frågar hon med ett listigt leende och vänder sig om. Nej, det vet jag inte, säger han. Du är ursäktad, säger hon. Vad är det för en ande? frågar han. Lite retsamt svarar hon: Inte underligt att Pu Songling skrev: ”Efter att Wan Sheng tagit till vapen blev bara en ynka rest av Wutonganden kvar i Wu”. Vad pratar du om? frågar han förbryllat. Strunt i det, titta här, säger hon med ett leende och visar upp sin leriga handflata för honom: häststatyn svettas. Han drar henne i handen och skjuter ut henne ur templet. Kvinnan verkar inte riktigt vilja gå härifrån, hon tittar mot häststatyn men det hon säger är en uppmaning till mig: Du borde åka till sjukhuset och undersöka dig. Det är ingenting du kommer att dö av men det vore bra om du fick lite medicin. Jag känner hur det svider till i näsan, till en del av rörelse men också av tacksamhet över att framsteg görs i världen. Det är redan fullt med folk ute på tempelgården, många stöttar gamla och leder små barn, de bär på stolar och kommer från båda hållen utifrån stora vägen eller över det odlade fältet bakom templet och sammanstrålar här utanför. Underligt nog är det inga bilar alls på stora vägen där det brukar vara fullt med trafik i vanliga fall. Jag kan bara förklara det onaturliga förhållandet med att polisen måste ha spärrat av trafiken. Jag har också svårt att förstå varför de inte har byggt scenen på den stora öppna planen mitt emot utan har valt att resa den på den här tempelgården där det bara ryms ett begränsat antal människor. Alltihop är så absurt och ologiskt. Plötsligt får jag syn på Lao Lan med armen i band och ett bandage över vänstra ögat. Han ser ut som en sårad soldat just kommen från slagfältet där han går över majsåkern bakom templet, stödd på Huang Bao och några andra säkerhetsvakter. Flickan som heter Jiaojiao springer glatt framför honom med en färsk majskolv i handen. Modern, Fan Zhaoxia, förmanar henne ideligen: Älskling, ta det lugnt! Var försiktig så du inte halkar! En medelålders man i T-tröja med en solfjäder i handen får syn på Lao Lan och hans sällskap och springer mot dem och ropar glatt: Direktör Lan, kommer ni själv? En person i Lao Lans entourage säger: Direktör Lan, det här är Jiang, chef för Liuqiangs operaensemble, en stor konstnär! Lao Lan säger med hög röst: Ni ser hur jag ser ut, jag kan tyvärr inte skaka hand med er, ni får ursäkta. Operachefen säger: Å, jag ber, direktör Lan. Det är tack vare er som vi har kunnat hålla liv i vår operaensemble. Lao Lan säger: Vi hjälps åt allihop. Säg åt era artister att de ska ge allt de kan och hjälpa mig att tacka Köttguden och Wutonganden. Jag var dum nog att skjuta vilt framför deras tempel och det straffade sig, jag fick vad jag förtjänade. Direktör Lan kan vara lugn, säger operachefen. Vi kommer att göra vårt allra bästa i de här två föreställningarna. Några elektriker som bär på verktygslådor och stegar börjar sätta upp strålkastare på scenen. När jag ser dem vigt klättra upp och ner för stegarna kommer jag att tänka på de båda elektrikerbröderna i Slaktarbyn för länge sedan. Så mycket har förändrats med tidens gång, stjärnornas positioner har flyttats många gånger om, människor ändras men tingen består, och jag, Luo Xiaotong, har hamnat på samhällets absoluta botten, och det mesta pekar på att jag aldrig kommer att kunna ta mig upp ur detta tillstånd. Det enda jag förmår är att sitta i detta ruckel till tempel, med tröttheten i kroppen antagligen beroende på ett anfall av sekundär epilepsi, och berätta om händelser från förr, lika dammiga som antika föremål, för en munk som är som ett stycke murket trä.
En stor rödbrun, blänkande likkista stod uppställd i salongen i Lao Lans hem. Den exklusiva urnan med dess innehåll av aska hade lagts i kistan. Jag såg på medan proceduren genomfördes, och tyckte att den föreföll onödig. Först senare, när Lao Lan föll på knä, lade handen på kistan och grät, insåg jag att det krävdes en stor kista för att passa för den storvuxne Lao Lan att knäfalla intill, och att det krävdes en stor rödbrun kista som bakgrund för att skapa en riktigt tung stämning av sorg i rummet. Jag vet inte om mina antaganden var korrekta, för efter det som senare hände tappade jag intresset för dessa betydelselösa frågor.
Draperad i vit sorgedräkt över axlarna och med vit hätta på huvudet satt jag vid kistans huvudända; Tiangua satt i likadana vita sorgekläder vid fotänden. Mellan oss stod ett keramikkärl uppställt för brända andepengar. Tiangua och jag tog de gula sedlarna som hade stämplats med tryck av antika mynt, tände eld på dem i lågan från en bönoljelampa som stod på kistlocket och släppte ner dem i keramikkärlet där de fick brinna upp. Sedlarna blev till vit aska, och röken steg virvlande från dem. Det var i den sjunde månaden enligt månkalendern och mycket hett, jag var klädd i tjocka sorgekläder och hade ett skärp av jute om midjan. Dessutom hade jag en brinnande oljelampa framför mig, så det tog inte lång tid innan jag var våt av svett. Jag såg att Tiangua också var svettig i ansiktet. Framför var och en av oss låg en hög papperssedlar, och när jag tog en gjorde hon genast detsamma. Hon var allvarlig och sammanbiten, men jag tyckte inte att hon såg sörjande ut. Det fanns inga spår av tårar i hennes ansikte, kanske hade de tagit slut. Vagt erinrade jag mig ha hört att Tiangua inte var den döda kvinnans egen dotter utan hade köpts av en människohandlare. Det fanns också de som påstod att hon var Lao Lans dotter som han hade fått med en ung flicka i en annan by, och att han burit hem barnet för att låta sin fru ta hand om det. Jag tittade emellanåt på henne i smyg och jämförde hennes ansikte med kvinnan på det inramade fotot på väggen men kunde inte hitta någon likhet alls mellan dem. Så jämförde jag hennes ansikte med Lao Lans och kunde inte hitta så stora likheter där heller. Hon kanske faktiskt var ett barn som köpts av en människohandlare?
Mor kom förbi med en sval, fuktig handduk för att torka mig i ansiktet. Med låg röst uppmanade hon mig:
”Du behöver inte bränna så många, det räcker att det inte slocknar helt.”
När hon hade torkat mig i ansiktet vek hon ihop handduken, gick fram till Tiangua och torkade även henne i ansiktet.
Tiangua såg upp på min mor och rullade med sina stora ögon. Normalt sett borde hon ha sagt tack men hon sa ingenting.
Lillasyster tyckte det såg roligt ut när vi brände sedlar och kom trippande och satte sig på huk bredvid mig. Hon tog en gul sedel och kastade den i keramikkärlet. Försiktigt frågade hon mig:
”Kan vi steka kött i kärlet, bror?”
”Nej”, sa jag.
De två journalisterna som hade blivit anställda hos oss kom in från gården, den ene med en filmkamera på axeln, den andre med en stark strålkastare, och började filma inne i sorgerummet. Mor kom springande med krökt rygg och drog bort lillasyster, men lillasyster ville inte gå därifrån, så mamma tog henne under armarna och föste och släpade iväg henne.
Inför filmkameran knep jag ihop munnen och antog en allvarligare min. Jag lade en sedel i kärlet och Tiangua gjorde detsamma. Jag såg hur kameramannen kröp ihop för att zooma in tätt inpå eldslågan. Sedan vred han linsen mot mitt ansikte och vidare mot Tianguas ansikte. Så riktade han kameran mot min hand, och vred den sedan mot Tianguas hand, varefter han riktade linsen mot kistan och förde upp den mot det inramade fotografiet av den dödas ansikte. Jag såg på den döda, tant Lans, uppförstorade bleka ansikte i ramen och lade märke till hur sorgsna hennes ögon såg ut. Även om mungiporna drogs till ett litet leende kunde det inte dölja det sorgesamma uttrycket i hennes ansikte. När jag iakttog henne upptäckte jag att hon också iakttog mig. Det fanns så mycket i hennes blick att jag rös till. Jag klarade inte av att möta den utan vek undan och såg på journalisterna som backade ut genom dörren och på Tiangua som satt med nedslagna ögon. Ju mer jag såg av henne, desto underligare föreföll hon mig, desto mindre människolik blev hon som satt där och desto mer framstod hon som en häxa, medan den riktiga Tiangua hade följt sin mor – oavsett om det var hennes riktiga mor eller ej – i döden. Jag tyckte mig se en mångfärgad vagn dragen av fyra hästar galoppera bort från deras gård på grusvägen i sydvästlig riktning, och i vagnen stod tant Lan och Tiangua, båda klädda i vitt med långa vida ärmar som fladdrade som fjärilsvingar i vinden.
Vid middagstid kom Huang Biaos fru och sa åt oss att komma ut i köket där hon hade ställt fram ett fat med köttbullar och en skål soppa med rättika och skinka samt en korg med ångbullar. Lillasyster åt tillsammans med oss. Det var förskräckligt varmt och jag hade bränt papperspengar hela förmiddagen, så jag mådde lite illa och hade ingen aptit. Men Jiaojiao och Tiangua åt friskt och stoppade i sig en stor köttbulle var, drack av soppan och tuggade på en ångbulle. De två flickorna åt febrilt, som om de tävlade fast utan att se på varann. Medan vi åt kom Lao Lan in i köket. Han var okammad och orakad, kläderna var i oordning och han såg bedrövad ut och hade blodsprängda ögon. Huang Biaos fru kom emot honom, såg på honom med tårfyllda ögon och sa medkännande:
”Direktör Lan, vi förstår vilken sorg ni måste känna. En dags äktenskap betyder hundra dagar av omtanke, och ni har varit gifta i så många år. Frun var också en så dygdig kvinna, inte bara ni sörjer henne djupt utan även vi kan inte låta bli att gråta utan hejd. Men nu har det ändå hänt, hon har lämnat oss och ni måste ta hand om er familj och allt som har att göra med firman, för utan er har byn ingen ryggrad. Därför, direktör Lan, käre storebror, är det inte bara för er egen skull utan även för vår skull som ni måste äta …”
Rödögd sa Lao Lan till henne:
”Tack för omtanken, men jag kan inte äta. Ta väl hand om barnen och se till att de får mat. Jag har en del saker att ta itu med där inne.”
Lao Lan strök mig på huvudet, så strök han Jiaojiao på huvudet och därefter Tiangua. Med tårar i ögonen gick han. Huang Biaos fru såg gråtande efter honom och sa med rörelse:
”Det är verkligen en fin och omtänksam man …”
När vi ätit färdigt återgick vi till våra platser vid kistan för att vaka över den dödas själ och förvandla papper till pengar.
Ideligen kom folk in från gården. De två schäferhundarna hade varit stumma ända sedan Lao Lans fru dog. De låg på marken med nosen mellan framtassarna och betraktade med vattniga ögon och sorgsen, vänlig blick strömmen av människor på gården. Hundar har mänskliga egenskaper, det stämmer faktiskt. En grupp människor kom och bar på dockor i papier-maché som föreställde människor och hästar. De såg sig omsorgsfullt omkring för att hitta en plats att ställa dem. Den som ledde gruppen var en mästare i docktillverkning, en vital äldre herre som plirade åt alla håll och genast utmärkte sig som ett original. Han hade inget hår på huvudet, skallen var kal som en glödlampa; på hakan hade han ett tiotal skäggstrån som gav honom ett muslikt utseende. Mor hälsade på honom och bad hans följe ställa dockorna på rad utanför sidorummet. Det var fyra pappershästar, lika stora som riktiga hästar, vita med svarta hovar, och ögonen var gjorda av färgade äggskal. De var föl till utseendet men hade fullvuxna kroppar och såg spralliga ut på ett sätt som var väldigt betagande. Filmkameran följde hästarna och pappersdockstillverkaren och fortsatte till dockorna som föreställde människor. Det var två stycken, en pojke och en flicka. Pojkens namn var Lyckan kommer, och flickans namn var Lilla älskling. Namnen stod skrivna på deras bröst. Jag hade hört att denne docktillverkare som liknade en musande inte kunde ett enda skrivtecken men varje nyår hade ett stånd på marknaden där han sålde nyårsdeviser. Hans deviser var inte skrivna utan målade efter förebild av andras. Han var en stor konstnärlig begåvning och konsthantverkare. Det fanns många historier om honom, men jag kan inte berätta dem nu. Han hade också med sig ett träd som man kunde skaka fram pengar ur. Stammen och grenarna var gjorda av papper, och trädens blad var mynt med hål som blänkte i solskenet så att det flimrade för ögonen.
Mor hade ännu inte tackat av den första gruppen pappersdockstillverkare när nästa grupp papperskonstnärer anlände. Det var en grupp med utländsk inriktning som leddes av en kvinna som hade gått på konsthögskola. Hon hade pagefrisyr och blänkande ringar i öronen, hennes blus var gjord av trasigt fisknät och tygrester och till det bar hon jeans som blottade naveln och hade hål på knäna och fransade sig vid fötterna så att de såg ut som golvmoppar. Jag tyckte det var märkligt att en sådan kvinna ägnade sig åt den här typen av pappersarbete. Hennes grupp bar in en Audi A6, samt en enorm teveapparat och en ljudanläggning, allt i papier-maché, på gården. Men det var inte det märkligaste. Det märkligaste var två dockor som var gjorda i papper, en man och en kvinna. Den manliga dockan var klädd i västerländsk kostym med läderskor och hade rosafärgat ansikte med röda läppar; den kvinnliga dockan var klädd i lång vit klänning med djup urringning. De såg ut som ett bröllopspar, snarare än som gravdockor till en begravning. Filmfotografen visade betydligt större intresse för denna moderna form av docktillverkning än för den traditionella gruppens. Han sprang runt och filmade och kröp ihop för att ta närbilder. Tidningsjournalisten var mest intresserad av att ta porträtt, och han blev sedermera en berömd porträttfotograf. Pappersdockorna fyllde nu hela gården. Just då kom Sjunde Yao åtföljd av en man som var orkesterledare och hade ett suonahorn instucket i midjan, samt en munk i munkkåpa med radband i handen. De trängde sig fram mellan pappersföremålen och gick fram till mor. Hon torkade svetten ur pannan och ropade in mot sidorummet:
”Lao Luo, kom ut och hjälp till att ta hand om gästerna!”
I den starka eftermiddagshettan satt jag vid likkistans huvudända och slängde mekaniskt brända sedlar i keramikkärlet, medan jag tittade på uppståndelsen på gården och emellanåt kastade en blick på Tiangua. Hon var sömnig och gäspade hela tiden. Lillasyster syntes inte till. Huang Biaos fru sprang upphetsad in och ut i salongen som en liten virvelvind, åtföljd av en stark doft av köttgryta. Lao Lan talade med hög röst i ett av rummen, med vem vet jag inte. Det var en mängd människor som kom och gick, så många att jag inte kan minnas dem alla. Den dagen liknade Lao Lans hem ett militärhögkvarter inför ett stort slag, där fanns alla sorters människor: rådgivare, sekreterare, underhuggare, tjänstemän från lokalregeringen, kända profiler i samhället, lärde män med flera. Jag såg pappa komma ut från sidorummet med böjd rygg och nedslagen min. Mamma hade tagit av sig jackan och bar en vit blus som var instoppad i den svarta kjolens linning. Hon var röd i ansiktet och upphetsad och hjärtlig, som en höna som just värpt ett ägg. Hon pekade på pappa som stod stum som ett stycke trä och sa till pappersdockstillverkarna, den traditionella och den moderna: Gå till honom så gör han en uppteckning åt er. Pappa sa inget men återvände in i sidorummet. De båda pappersdockstillverkarna, den ene traditionell, den andra modern, utbytte en föraktfull blick och följde efter pappa in i rummet. Mamma ropade något åt Sjunde Yao, blåsorkestern och munkarna. Hennes röst var hög och gäll och ekade i mina öron. Jag var också sömnig.
Antagligen slumrade jag till, för nästa gång jag såg ut mot gården upptäckte jag att pappersdockorna hade trängts ihop och lämnat ett stort utrymme i mitten där man hade ställt upp två bord och ett drygt dussintal hopfällbara stolar. Den nyss så brännheta solen skymdes av mörka moln. Vädret i juli kan, liksom en kvinnas ansikte, ändras på ett ögonblick. Huang Biaos fru gick en runda på gården, kom in och sa:
”Måtte det bara inte börja regna.”
”Att regnet faller och mor gifter om sig kan ingen hindra”, fyllde en kvinna i som just dök upp i dörröppningen, klädd i vit långklänning med permanentat lockigt hår, svart läppstift och fullt med finnar i ansiktet. ”Var är direktör Lan?” frågade hon.
Huang Biaos fru synade henne skarpt från topp till tå och sa med lätt förakt i rösten:
”Kommer du, Fan Zhaoxia? Vad gör du här?”
”Skulle inte jag få vara här om du får vara här?” svarade Fan Zhaoxia med lika mycket förakt i rösten. ”Direktör Lan ringde och bad mig komma för att raka honom.”
”Försök inte, Fan Zhaoxia, du hittar på”, fräste Huang Biaos fru. ”Direktör Lan har drabbats av ett hårt slag och har varken ätit eller druckit på två dagar. Varför skulle han bry sig om att raka sig?”
”Jaså?” sa Fan Zhaoxia iskallt. ”Direktör Lan ringde i alla fall själv till mig. Skulle jag inte känna igen hans röst?”
”Du kanske har fått feber?” föreslog Huang Biaos fru hånfullt. ”När man får feber kan man inbilla sig saker och se spöken på blanka dan.”
”Tvi”, Fan Zhaoxia spottade ut en loska. ”Gå och göm dig på något svalare ställe och låt bli att spela husmor i det här huset. Fruns kropp har inte hunnit kallna än!”
Fan Zhaoxia bar på sin barberarväska och tänkte gå in, men Huang Biaos fru ställde sig bredbent mitt i dörröppningen och spärrade vägen.
”Släpp in mig!” sa Fan Zhaoxia.
Huang Biaos fru böjde på nacken och pekade med sin spetsiga haka på sina utspärrade ben:
”Där finns gott om plats, träng dig in, bara!”
”Ditt usla stycke!” fräste Fan Zhaoxia och slängde iväg en spark mot den andras skrev.
”Vad gör du?” Huang Biaos fru röt till av ilska, kröp ihop och flög på henne.
Huang Biaos fru slet tag i håret på Fan, och Fan tog ett grepp om brösten på Huang Biaos fru.
De höll varandra i ett hårt grepp.
Huang Biao hade just kommit in på gården med en korg med husgeråd i handen och stod flinande och glodde på de båda kvinnorna som slogs när han plötsligt upptäckte att den ena av dem var hans egen fru. Han ropade till och slängde korgen – det klirrade till av grytor, skålar, slevar och fat – och rusade fram och började boxas och sparkas, men missade grovt flera gånger. Sparkarna hamnade i baken på hans fru och slagen på hennes axlar.
En släkting till Fan Zhaoxia ville göra en insats till hennes försvar och knuffade till Huang Biao med axeln. Han var bärare på järnvägsstationen, en stor och kraftig karl, stadig som en järnpelare och kunde lyfta tvåhundrafemtio kilo. Huang Biao tappade balansen och satte sig rätt i sin egen korg. Han blev så ilsken att han tog skålar ur korgen och började kasta dem. Porslinet yrde i luften, en del hamnade på väggen, en del mitt i människohopen, en del krossades till skärvor, annat rullade runt på marken. Det var ett rent spektakel. Så dök Lao Lan upp i dörren in till salongen och röt:
”Sluta genast, allihop!”
Hans auktoritet var stor och hade samma verkan som när ett rovdjur kommer in i skogen och får alla fåglar att tystna, eller som när en tiger kliver ut ur grottan och alla andra djur hukar på marken. Håret stod på ända och skäggstubben stack ut, ögonen var blodsprängda och rösten hes när han utbrast:
”Har ni kommit hit för att hjälpa mig eller för att smida medan järnet är varmt? Trodde ni att Lao Lan skulle vara en fallen man?”
Efter den repliken gick han tillbaka till sitt rum. De två stridande kvinnorna släppte greppet om varann, och även om de fortfarande utväxlade hatiska blickar var det tydligt att de inte skulle ryka ihop igen. De var trötta och skadade. Fan Zhaoxia hade fått en hårtest avsliten, och det såg ut som om även en bit av hårskalpen hade ryckts med. Knapparna på Huang Biaos frus blus var bortslitna, den hängde som en trasig fana på henne och blottade ett halvt bröst med rader av röda rivsår.
Mor gick fram till dem och sa i avmätt ton:
”Så där, ja, gå nu.”
De båda kvinnorna snörpte på munnen och försvann tårögda.
Ute på gården befann sig nu sju munkar och blåsorkestern som också bestod av sju personer. Anförda av sina respektive ledare delade de upp sig i vad som såg ut som två lag inför en tävling. Munkens lag satte sig vid bordet på västra sidan och lade ifrån sig sina instrument på bordet: träfiskar, qingskålar av järn och cymbaler. Blåsorkestern satte sig vid det östra bordet och lade sina instrument: trumpeter, suona och artonpipig munorgel, på bordet. Bland munkarna var det bara ledaren, den store munken, som var klädd i gul munkkåpa, de övriga yngre munkarna bar alla grå dräkter. Alla i blåsorkestern var klädda i trasor, och på tre av dem var inte ens magen täckt. När den stora träinfattade väggklockan inne i salongen slog tre kraftiga slag sa mor till Sjunde Yao:
”Sätt igång.”
Sjunde Yao ställde sig mitt emellan de båda borden, lyfte armarna som en dirigent, vände sig till munkarna på vänster sida och blåsorkestern på höger sida och sa: ”Var så goda, sätt igång.” Samtidigt sänkte han snabbt armarna på ett både naturligt och energiskt sätt. Att denne man hade fått spela en så framträdande roll! Det borde ha varit jag som fick göra detta, men jag satt bara vid kistan och spelade sörjande son, det var bedrövligt.
När Sjunde Yao slog ett slag i luften med armarna steg ljudet från båda sidor. På den ena sidan hördes träfiskar, qingskålar och cymbaler, blandat med bönemässande, och på den andra sidan kom en klagande låt från trumpeter, suona och munorglar. Med ens blev stämningen sorgetyngd, himlen fördunklades och det blev mörkt inne i salen. Bara bönoljelampan gav ett grönaktigt sken och lyste upp en diffus rundel. I den upplysta rundeln såg jag en kvinnas ansikte, och när jag iakttog det närmare var det Lao Lans frus. Hon var kritvit i ansiktet och det blödde ur ögon, näsa, mun och öron. Det var otäckt att se. Jag ropade med låg röst till Tiangua:
”Titta, Tiangua!”
Hon satt och sov med hängande huvud, som en slumrande höna uppflugen på en mur. Jag kände en kyla utefter ryggraden, håret reste sig på huvudet och jag blev med ens väldigt kissnödig. Det var anledning nog att gå ifrån kistan. Det skulle ha varit respektlöst att kissa på sig medan jag vakade över den dödas ande, eller hur? Jag grep några sedlar och slängde dem i kärlet, for upp och sprang ut, och väl ute på gården drog jag ett djupt andetag, sprang bort till toaletten som låg intill hundkojan, kissade och rös. Jag såg hur vinden fick löven i wutongträdet att vaja, men jag kunde varken höra vindens sus eller lövens rasslande. Alla ljud drunknade i larmet från blåsorkestern och munkarna. Jag såg tidningsjournalisten och kameramannen ivrigt fotografera dem från alla vinklar, och Sjunde Yao skrek åt dem:
”Spela så mycket ni kan, ni kommer att bli belönade av värden!”
Sjunde Yaos ansikte lyste av flott, det var motbjudande att se den självgoda minen hos denna simpla person, som tidigare försökte dra med sig min far i ett försök att störta Lao Lan men nu hade blivit hans handgångne man. Jag visste ju att han inte var att lita på – att det satt en vit förrädare längst bak i hans hjärna – så Lao Lan borde se upp med honom. Nu hade jag ingen lust alls att gå tillbaka till likkistan och pinas där. Istället sprang jag runt och såg mig omkring på gården tillsammans med lillasyster som dök upp någonstans ifrån. Jiaojiao hade pillat till sig två ögon från en pappershäst, och dem höll hon som sina dyrbarheter i händerna.
Slagverkarnas och blåsarnas konsert avslutades enligt ett som det föreföll på förhand uppgjort program. I nya månvita kläder kom Huang Biaos fru trippande med små steg, som en kvinnlig rollfigur i operan, ställde fram tekannor och skålar på båda borden och hällde med hopknipt mun upp te åt dem. De drack och rökte en cigarett och satte sedan igång att spela igen. Först var det munkarna som med sjungande tonfall läste sutror med hög röst, mycket taktfast och salvelsefullt, på ett sätt som förde tankarna till kväkande grodor i en damm om sommarkvällarna. De klara rösternas mässande ackompanjerades av den sjungande tonen från qingskålarna och klapprandet från träfiskarna. När första delen i framställningen var avslutad tystnade de unga munkarna och bara den högste munkens klangfulla stämma hördes. Hans lungkapacitet var enorm, rösten steg och sjönk i kadenser, det liknade inget annat jag hört. Alla var knäpptysta och höll andan medan de lyssnade till den gamle munkens recitation på sanskrit och kände själarna sväva upp mot molnen och bli lätta som fjun. Efter att den gamle munken läst sutran tog han cymbalerna på bordet och slog dem på olika sätt i allt häftigare rytm; ibland slog han dem kraftfullt med stora rörelser, ibland bara lätt med små, små rörelser. Beroende på kraften i hans armar och händer steg och sjönk ljudet från cymbalerna från dånande slammer till viskande sus. När föreställningen nådde sin klimax kastade den gamle munken upp ena cymbalen högt i luften där den snurrade runt som ett magiskt vapen. Han reciterade en bön, vände sig om och höll den andra cymbalen bakom ryggen och lät den flygande cymbalen landa med en dallrande skräll precis på den cymbal han höll i. Alla applåderade. Mitt i applåderna kastade munken upp cymbalerna samtidigt i luften. De flög oskiljaktigt som enäggstvillingar tills de slogs ihop i luften med ett klingande. Så föll de ner en och en, som om de inte bara fångades upp av munken utan själva på egen hand sökte sig till hans händer. Store munk, den här munkens enastående ceremoni gjorde ett outplånligt intryck på alla som var närvarande den dagen.
När munkarnas föreställning var avslutad satte de sig ner för att vila och dricka te. Allas ögon riktades nu mot blåsorkestern och dess ledare, för vi hoppades att få höra deras framträdande. Munkarna hade redan visat upp sitt absoluta mästerskap, om inte blåsorkestern gjorde detsamma skulle inte bara vi bli besvikna, de skulle också själva förlora ansiktet.
Medlemmarna i orkestern reste sig som en man. Först spelade de några melodier unisont. Den första var ”Syster, vandra modigt vägen fram”, den andra hette ”När kommer min vän tillbaka” och den tredje var det glada stycket ”Vallpojken”. När alla tre melodierna var spelade lade de yngre medlemmarna ner sina instrument och såg under tystnad på orkesterledaren. Den gamle mästaren tog av sig sin jacka och ställde sig med bar överkropp. Han var sorgligt mager, revbenen stack fram på bröstkorgen. Så blundade han, lyfte huvudet och spelade en melankolisk melodi på sin suona, medan adamsäpplet på honom rörde sig upp och ner. Jag vet inte vad melodin heter, men när jag hörde den blev jag väldigt rörd. Medan han fortsatte att spela flyttade han suonan från munnen till näsan. Stämman från suonan blev mer sordinerad men var ändå både klar och stark, modulerad och vemodig. Hela tiden blundade han. Så sträckte han ut en hand, och en av hans elever räckte honom ännu en suona. Han satte den till den andra näsborren och blåste i båda samtidigt och fick fram de sorgesammaste toner som kan frambringas. Han var högröd i ansiktet och ådrorna i tinningarna buktade sig. Alla i publiken blev så starkt berörda att de glömde att applådera. Sjunde Yao hade kallat honom en stor, berömd mästare på suonaspel, och det var alls ingen överdrift. Efter att melodin klingat ut tog suonamästaren bort instrumenten från näsan, överräckte dem till sina elever som stod vid sidan om och satte sig ner fullständigt utpumpad. Hans elever skyndade fram för att ge honom vatten att dricka och en cigarett. Han drog ett bloss och först kom två kraftiga rökpelare som från en drakes nos och därefter började två rader av blod rinna ur hans näsa likt två krypande maskar. Sjunde Yao ropade med hög röst:
”Värden ska belöna er …”
Unge Han på köttinspektionen kom springande från sidorummet med två röda kuvert i handen och lade ett på vardera bordet. Därefter ställde munkarna och spelmännen i ordning en arena för inbördes tävlan, där båda lagen visade upp sin skicklighet. Det var svårt att säga vilket lag som vann och vilket som förlorade. Store munk, jag antar att du inte har lust att höra mer om det. Låt oss hoppa över det och föra berättelsen snabbare framåt.
Sjunde Yao stod i östra sidorummet och skröt inför min far, unge Han och några karlar som kommit för att hjälpa till. Han sa att han hade tillryggalagt femtio mil till fots för att engagera de båda musiklagen, han hade ”slitit ut skosulorna”, påstod han och visade upp sina fötter. Unge Han som hade en skarp tunga sa retsamt till honom:
”Lao Yao, jag har hört att du var Lao Lans dödsfiende förut, hur kommer det sig att du plötsligt har blivit hans handgångne man?”
Far gjorde en grimas. Han sa inget men det han tänkte syntes i hans ansikte.
”Vad gäller handgångna män är vi väl det lite till mans”, sa Sjunde Yao med nonchalant tonfall. ”Själv känner jag mig inte träffad i lika hög grad, för jag har bara sålt ut mig själv, men det finns andra som har sålt ut både sin fru och sin son.”
Far blev mörkröd i ansiktet, han bet ihop och sa:
”Vem syftar du på?”
”Jag pratar om mig själv, Lao Luo. Varför blev du så ängslig?” sa Sjunde Yao hemlighetsfullt. ”Lao Luo, jag har hört att du ska gifta dig?”
Far grep bläckhornet på bordet, reste sig häftigt och kastade det mot Sjunde Yao.
Sjunde Yao ilsknade först till men fick snabbt tillbaka sitt sneda leende och sa förslaget:
”Aj, bror, sånt humör! Om inte den gamla går så kommer inte den nya. Du är ju ändå fabrikschef, för dig är det den enklaste sak i världen att hitta en ny vacker fru. Den saken kan jag ta hand om. Till arbetsledare duger jag inte, men att vara äktenskapsmäklare är jag bra på. Unge Han, jag tycker att din syster skulle passa bra som fru till Luo Tong.”
”Håll din smutsiga trut, Sjunde Yao!” sa jag.
”Förman Luo, fast du borde kalla dig förman Lan”, sa Yao. ”Du är vår kronprins här i byn.”
Far ville rusa på honom, men unge Han hann före. Han grep tag i armarna på Sjunde Yao, vred om dem bakom ryggen på honom så att hans kropp snurrade runt och böjdes framåt. Unge Han sköt honom några steg ända till dörröppningen, tryckte upp knät mot Yaos bakdel och knuffade samtidigt till hans överkropp så att Sjunde Yao flög ut genom dörren som ett skott och hamnade på marken där han blev liggande en bra stund innan han kravlade sig upp.
Klockan fem på eftermiddagen skulle den högtidliga begravningsceremonin inledas. Mor tog mig om nacken och föste mig tillbaka till min plats vid likkistan såsom sörjande son. På det fyrkantiga bordet bakom kistan brann två vita vaxljus av fårflott, stora som rättikor. Lågorna fladdrade och avgav en stark lukt av tran. I skenet från fårflottsvaxljusen verkade bönoljelampans låga lika obetydlig som en eldflugas stjärt. I själva verket fanns det en kristallkrona i salongen med tjugoåtta armaturer, och runt om fanns tjugofyra lampor, och om man tände alla de lamporna skulle rummet lysas upp så väl att man kunde se känselspröten på de myror som sprang på golvet. Men jag visste att elektriskt ljus inte gav någon stämningsfull atmosfär, och att det var därför man tände levande ljus. I de fladdrande lågornas sken såg Tiangua som satt mitt emot mig så underlig ut att hon inte längre liknade en människa. Ju ängsligare jag blev av att se på henne, desto mer drogs mina blickar dit, och ju mer jag såg på henne, desto mindre människolik blev hon. Hennes ansikte skiftade lika ofta som krusningarna på vattenytan, anletsdragen ändrades och förbyttes oavbrutet. Ena stunden liknade hon en höna, i nästa stund en katt och i nästa stund en varg. Dessutom märkte jag att hon hela tiden iakttog mig och inte släppte blicken en enda sekund. Ännu mer skrämmande var att jag upptäckte att hon inte satt på riktigt med rumpan på stolen utan med krökta ben och framåtlutad, precis i den ställning som ett rovdjur intar när det ska kasta sig över sitt byte, och det hot jag kände i varje stund var att hon skulle störta fram som en blixt, hoppa över keramikkärlet med de brända sedlarna och flyga på mig, ta struptag om min hals, börja bita mig i ansiktet, krasande som när man tuggar på en rättika, och gnaga av allt kött på mitt huvud. Sedan skulle hon ge ifrån sig ett illvrål och inta sin egentliga skepnad och kasta sig ut härifrån med den stora svansen svepande som en golvmopp efter sig och försvinna spårlöst i en blink. Jag visste att den riktiga Tiangua var död – att en demon hade antagit hennes gestalt och satt där och inväntade rätt tillfälle. Jag var ju inget vanligt barn, jag, Luo Xiaotong, var ett köttätarbarn, så mitt kött smakade naturligtvis bättre än andra barns. Jag hörde en gång en tiggarmunk berätta om återfödelsens kretslopp och karma. Han sa: Den som äter kött kommer till slut att bli uppäten av en köttätare. Store munk, den munken hade en viss övernaturlig förmåga, det fanns många sådana munkar i min hemtrakt. Just den tiggarmunken satt i lotusställning i snön mitt i vintern, utan kläder på överkroppen, utan att äta och dricka, i tre dygn i sträck. Flera snälla tanter som fruktade att han skulle frysa ihjäl kom med täcken att svepa om honom med, men när de såg att han var röd i ansiktet och att det ångade om hans huvud precis som från en liten kamin, insåg de att han inte behövde något täcke. Det fanns de som påstod att han hade ätit ”elddrakselixir”, och att han inte alls hade någon taoistisk kraft. Men vem har sett något ”elddrakselixir” i verkligheten? Det finns bara i legenderna, men munken som satt i snön har jag sett med egna ögon.
Farbror Cheng Tianle som just hade tappat en tand och hade över åttio rynkor i ansiktet var utsedd till officiant vid ceremonin. Han bar ett vitt sidenband med sigillhänge över axlarna och en vit huvudbonad som var krusad med flera veck på mitten och liknade en tuppkam. Eftersom han inte hade visat sig förrän nu måste han ha hållit sig gömd någonstans. Han luktade sprit och saltad fisk men också fuktig jord, så jag gissade att han hade suttit gömd i Lao Lans jordkällare och ätit fisk och druckit sprit. Han var tämligen berusad, hade dimmig blick och kunde säkert inte se klart, och i ögonvrårna satt vitt slem. Hans medhjälpare var Shen Gang, samme man som förut var skyldig oss pengar, och det luktade precis likadant om honom som om Cheng Tianle, vilket visade att de hade hållit till på samma plats båda två. Han var helt klädd i svart och hade vita ärmskydd över underarmarna. I vänstra handen höll han en yxa och i den högra en tupp. Den var vit med svart kam. Ytterligare en person dök upp i rummet samtidigt som de. Det var en viktig person, det måste sägas. Det var Lao Lans yngre svåger, Suzhou. Eftersom han var nära anhörig borde han normalt sett ha varit på plats ända från början, men han dök upp först nu, så om det inte var någon baktanke med det borde han vara just återkommen från en resa.
Far, Sjunde Yao, unge Han och några andra starka karlar kom också in i salongen. På gården utanför hade man ställt upp två rader med låga bänkar, och en grupp karlar stod med käppar i handen och väntade under verandan.
”Hedra kistan!”
Vid farbror Cheng Tianles utdragna rop kom Lao Lan utrusande från kammaren, störtade fram och föll på knä vid kistan. Han slog med händerna på kistlocket, grät och skrek:
”O, du barnets mor … hur kan du vara så grym … hur kan du lämna mig och Tiangua på det här viset … och bara försvinna …”
Kistlocket gav inget särskilt gensvar, tårarna strömmade ur Lao Lans ögon, det såg ut som äkta sorg och dödade många rykten.
På gården spelade suonamästaren en sorgemelodi och munkarna reciterade böner för förlorade själar, allt med stort engagemang. Det blev ett starkt gensvar bland alla ute och inomhus, och den sorgtunga stämningen steg ytterligare. För ögonblicket glömde jag demonen som satt mitt emot mig, jag kände hur det sved i näsan och tårarna började rinna.
Himlen gjorde också sitt till, ett åskmuller drog förbi, och regndroppar stora som mynt började falla från skyn med ett smattrande. De slog mot munkarnas kala hjässor, och även blåsarnas kinder utsattes för bombardemang. Så småningom blev regndropparna mindre men kom desto tätare. Munkarna och musikerna var mycket yrkesstolta och lät sig inte avskräckas. Kaskader stänkte på munkarnas hjässor och fick dem att se klarare ut. Suonan och trumpeterna blänkte i blåsarnas händer och gjorde musiken ännu mer vemodig. Men allra mest sorgligt var det ändå för pappersdockorna. Först smattrade det i dem när regnet piskade, men därefter trasades de sönder än här, än där, så att till slut ställningen av gaoliangstjälkar inunder blottades.
Cheng Tianle gav Sjunde Yao en blick, och han gick fram och drog undan Lao Lan som hängde livlös på kistan.
Mor kom och flyttade mig till huvudänden av kistan, och Huang Biaos fru placerade Tiangua vid fotänden. Vi såg på varandra över kistan. I det ögonblicket, som genom ett trolleritrick, fick Cheng Tianle en gonggong i handen som gav en trasig klang då han slog på den, och med ens upphörde blåsmusiken och recitationen ute på gården, bara ösregnets smattrande mot marken och taket hördes. Shen Gang gick stelt fram till kistan och lade tuppen med de hopbundna benen på kistlocket. Så lyfte han yxan högt i luften.
Gonggongen klang till och tuppens huvud föll.
”Lyft kistan!”
Till farbror Cheng Tianles befallning skulle i normala fall alla män ha rusat fram och lyft upp kistan, burit ut den på gården, ställt den på bänkarna där, knutit om repen, trätt i störarna, burit ut den genom porten, gått ut på gatan, fortsatt ut från byn, lagt den i graven, stängt till om den, skopat upp jord på gravkullen och rest gravstenen. Om så hade skett hade allt varit frid och fröjd. Men i samma ögonblick inträffade något fullständigt oväntat.
Lao Lans svåger Suzhou trängde sig fram bland männen och kastade sig storgråtande mot kistan:
”Storasyster … min egen storasyster … att du skulle dö så här … du fick en ond bråd död … ett brott har begåtts …”
Han grät och hamrade oupphörligt mot kistlocket och fick fullt med tuppblod på händerna. Situationen blev besvärande och obehaglig, alla såg på varann men ingen visste hur den skulle hanteras.
Efter en stunds tvekan klev farbror Cheng Tianle fram, drog i hans kläder och sa:
”Såja, bror, du behöver inte gråta mer. Låt din storasyster få vila i frid i jorden nu …”
”Vila i frid i jorden?” Suzhou upphörde genast med sin gråt, reste sig häftigt upp, vände sig om och satte sig ner på kistan, vänd mot alla. Ögonen lyste gröna när han utslungade sin förbannelse: ”Aldrig i livet! Vila i frid? Så ni vill gömma undan bevisen på brottet? Aldrig i livet!”
Lao Lan sänkte huvudet och sa ingenting, och det Suzhou sagt var så oerhört att ingen annan kunde ta till orda.
”Suzhou, säg, vad är det du vill?” sa Lao Lan med förkrossad min.
”Vad jag vill?” röt Suzhou rasande. ”Du har dödat din fru. Varken Himlen eller människorna kommer att förlåta dig!”
Lao Lan skakade på huvudet och sa med bedrövat tonfall:
”Suzhou, du är inget barn. Barn kan säga vad som faller dem in, men du kan inte häva ur dig vad som helst. Du måste ta laga ansvar för vad du säger.”
”Laga ansvar?” Suzhou hävde upp ett skratt, ”Haha, haha, laga ansvar, ska inte den som dödar sin fru ta laga ansvar?”
”Vad har du för bevis?” frågade Lao Lan lugnt.
Suzhou slog med sin blodiga hand mot kistan och sa:
”Det här är beviset!”
”Kan du förklara dig lite tydligare?” frågade Lao Lan.
”Om du inte hade något att dölja”, sa Suzhou, ”hade du inte behövt skynda dig att kremera kroppen. Varför väntade du inte på att jag skulle komma och stänga kistan?”
”Jag skickade iväg folk flera gånger för att leta rätt på dig. Någon sa att du hade begett dig till nordvästra delen av landet med en leverans, en annan sa att du var på semester på Hainan”, sa Lao Lan. ”Det är den hetaste tiden på året just nu, jag väntade i två dagar …”
”Du ska inte tro att du har lyckats undanröja bevisen bara för att kroppen är kremerad”, sa Suzhou med ett kallt skratt. ”Napoleon hade varit död i flera hundra år när man hittade arsenik i hans ben. Pan Jinlian brände Wu Dalangs kropp, men Wu Song avslöjade henne genom benresterna. Tro inte att du kommer undan!”
”Det här är verkligen den värsta komedin”, sa Lao Lan och vände sig med ögonen fulla av tårar mot de församlade. ”Ifall jag inte hade kommit överens med min fru kunde jag lätt ha ordnat en skilsmässa, så varför skulle jag ta till sådana metoder? Ni är allihop klarsynta människor, vad säger ni? Tror ni att jag, Lao Lan, skulle kunna begå en sådan vettlös handling?”
”Så hur dog min storasyster då, säg?” fräste Suzhou ilsket.
”Du tvingar mig, Suzhou”, sa Lao Lan och satte sig ner på huk med armarna om huvudet. ”Du tvingar mig att berätta om det skamliga som hänt i familjen … Din storasyster var inte riktigt klar i huvudet, hon sökte den enkla lösningen och hängde sig …”
”Varför skulle hon hänga sig?” grät Suzhou förtvivlat. ”Berätta, varför skulle hon hänga sig?”
”Du, mitt barns mor, var förvirrad …” Lao Lan grät och slog sig själv med knytnäven mot huvudet.
”Du är ett odjur, Lao Lan, tillsammans med din hemliga älskarinna mördade du min storasyster och sedan hittade du på att hon hängt sig själv”, fräste Suzhou mellan hopbitna tänder. ”Men jag ska hämnas på dig för min systers skull!”
Suzhou grep tag i den skarpa yxan, hoppade ner från kistan och kastade sig mot Lao Lan. Mamma skrek till förskräckt:
”Stoppa honom!”
Alla rusade fram, några tog tag i hans armar, andra höll honom om kroppen. Suzhou kastade yxan mot Lao Lan, den flög i luften, blänkte till och for med sitt röda skaft mot Lao Lans huvud. Mamma knuffade blixtsnabbt undan honom och yxan hamnade på golvet. Hon sparkade till den så att den for åt sidan.
”Suzhou, är du galen?” utbrast hon förskräckt. ”Mitt på blanka dan försöker du slå ihjäl folk med en yxa!”
”Haha, haha”, skrattade Suzhou vansinnigt. ”Yang Yuzhen, ditt liderliga stycke! Det var du som konspirerade med Lao Lan och tog livet av min storasyster …”
Mamma blev knallröd i ansiktet och sedan alldeles kritvit. Med darrande mun sträckte hon ut ett finger mot Suzhou och sa:
”Du, din … din förbannade käft … tvi …”
”Luo Tong, din odugling till karl, din hanrej, arme bedragne äkta man!” Suzhou pekade på far och svor och skymfade. ”Är du en karl eller ej? Din fru prasslar med en annan i utbyte mot att du får bli fabrikschef och din son förman – hur kan du bara med att fortsätta leva? Om jag var du skulle jag ha gått och hängt mig för länge sedan, men du lever obekymrat vidare …”
”Knulla din morsa, Suzhou!” Jag rusade fram mot honom och slog till honom i magen med min knytnäve.
Några karlar drog mig därifrån.
Sjunde Yao kom fram och började tala med Suzhou:
”Käre bror, ska man slå någon ska man inte slå honom i ansiktet, och ska man håna någon ska man inte ta fasta på hans svagheter. När du avslöjar sådana där saker inför Lao Luos son och dotter ger du honom ingen chans att behålla sin värdighet.”
”Jag ska knulla din morsa, Sjunde Yao!” röt jag åt honom.
Lillasyster trängde sig fram och fräste:
”Jag ska knulla din morsa, Sjunde Yao!”
”Sådana modiga barn!” sa Sjunde Yao med ett skratt. ”De tänker tydligen knulla folks morsor. Vet ni hur man gör då?”
”Alla bör vakta sina ord och inte fara ut i otidigheter”, sa farbror Cheng Tianle. ”Jag är officiant här. Nu befaller jag: Bär iväg kistan!”
Men ingen lyssnade på honom, allas blickar riktades mot fars ansikte, som om de väntade på något.
Far stod i hörnet med ryggen mot väggen och uppåtvänt ansikte, som om han betraktade ränderna i taket. Det verkade inte som om Suzhous utbrott och Sjunde Yaos hånfulla kommentarer hade haft någon inverkan på honom.
Där ute föll regnet med ett kraftigt smattrande. Munkarna och musikerna stod stela som dockor, helt orörliga i blåsten och regnet. En liten svala med ljus buk kom inflygande i salen och dunsade förskräckt emot möblerna. Dess flaxande vingar fick vaxljusets låga att fladdra.
Far drog en djup suck och började långsamt gå, ett steg, två steg, tre steg, fyra steg … Alla stod stilla och iakttog honom. Fem steg, sex steg, sju steg, åtta steg. Han stannade upp vid yxan, böjde på nacken, krökte ryggen och tog yxskaftet mellan tummen och pekfingret i höger hand och lyfte upp yxan. Sedan torkade han av tuppblodet från yxskaftet med ett hörn av sin jacka. Han torkade mycket noga, som en hantverkare som är rädd om sitt verktyg. Sedan satte han yxan i ett fast grepp i vänster hand. Min far var känd i byn för sin vänsterhänthet – jag är också vänsterhänt, och min lillasyster likaså, vänsterhänta är intelligenta. När vi alla satt och åt tillsammans med mamma stötte vi alltid ihop våra ätpinnar med hennes. Far gick mot Sjunde Yao, Sjunde Yao hoppade snabbt undan och gömde sig bakom Suzhous rygg. Far började gå mot Suzhou, och Suzhou hoppade blixtsnabbt åt sidan och gömde sig bakom likkistan. Sjunde Yao kastade sig i panik in bakom likkistan och tog på nytt skydd bakom Suzhous rygg. Men far hade inget som helst intresse av att göra upp med de där två. Han började gå mot Lao Lan. Lao Lan reste sig, nickade lugnt och sa:
”Luo Tong. Jag hade höga tankar om dig förut, men du var inte värd att få Vildmulan och är inte värdig Yang Yuzhen heller.”
Far lyfte yxan högt i luften.
”Far!” ropade jag och störtade fram.
”Far!” ropade Jiaojiao och störtade fram.
Journalisten lyfte upp sin kamera.
Kameramannens lins riktades mot far och Lao Lan.
Yxan i fars hand svingade till i luften innan den klöv skallen på min mor.
Mor gav inget ljud ifrån sig, blev stillastående en sekund och föll sedan framåt i fars armar …