De båda flinka elektrikerna slår i en spik i väggen inne i templet, drar därefter in en elsladd och hänger upp en stor strålkastare på spiken. Ett skarpt ljussken lyser upp templets dunkel och sticker epileptiskt obehagligt i ögonen på mig. Jag kisar plågat och känner hur det rycker till i alla leder och en ton som från en cikada börjar ringa i öronen, så jag fruktar att sjukdomen ska slå till igen. Helst av allt vill jag förmå den store munken att flytta in i kammaren bakom demonstatyerna för att slippa det skarpa vita ljuset, men munken sitter lugnt kvar och verkar helt oberörd. Plötsligt upptäcker jag ett par eleganta solglasögon som antagligen har lämnats kvar av den kvinnliga medicinstudenten som räddade livet på mig – jag blir inte klok på om hon är Lao Lans dotter, det finns många med samma namn. Hon räddade mig, jag är skyldig henne ett tack, så jag borde lämna tillbaka dem till henne, men hon är spårlöst försvunnen. När jag sätter på mig solglasögonen dämpas det bländande ljuset för mina ögon. Om hon dök upp här igen skulle jag genast lämna tillbaka dem till henne, men om hon inte dyker upp lånar jag dem tills vidare, trots att jag vet att en ung kvinna som hon aldrig skulle vilja sätta dem på sig igen ifall en figur som jag burit dem. Tillvaron får ny färg för mig, den är omsluten i ett milt ljusgult sken som känns mycket behagligt. Lao Lan kliver obekymrat över tröskeln och kommer in i templet. Han för upp sin oskadade arm till bröstet och gör en slarvig hälsning varefter han bugar sig djupt och börjar tala på ett tämligen vanvördigt sätt: Farbror Hästande, jag, Lao Lan, var oförståndig och skändade dig, så därför har jag bett en operaensemble uppträda till din ära. Jag hoppas på stöd från dig, ärade Hästande, så att jag kan bli en rik man, och när jag har blivit rik ska jag donera en stor summa pengar för att bygga upp templet på nytt och förgylla dig på nytt. Dessutom ska jag skänka dig, ärade staty, ett flertal flickor som kan förströ dig alla tider på dygnet, så att du inte behöver hoppa över muren in till folk mitt i natten. Hans tilltal får följeslagarna bakom hans rygg att börja skratta. Fan Zhaoxia snörper på munnen och säger: Skulle det där vara en bön till en gudom? Det kan ju bara reta upp honom. Lao Lan säger: Vad begriper du? Gudomen förstår mig. Farbror Hästande, vad säger du om min fru? Om du vill kan jag låta henne passa upp på dig! Fan Zhaoxia sparkar till Lao Lan och säger: Ur en hunds mun spottas minsann inget elfenben! När Hästanden visar sig kommer den att sparka ihjäl dig! Deras dotter ropar på dem utifrån gården: Pappa, mamma, jag vill ha sockervadd! Lao Lan klappar häststatyn på halsen och säger: Adjö då, farbror Hästande. När ni har hittat någon flicka ni vill ha så låt mig veta det i drömmen. Jag lovar att jag ska fixa henne åt er. Nuförtiden tycker unga tjejer om starka killar som du. Omringad av sitt sällskap går Lao Lan ut genom tempelporten. Jag ser flera barn springa omkring i folkhopen med sockervadd i handen, och en försäljare av rostade majskolvar fläktar på den glödande kolen med en trasig solfjäder. Han ropar långdraget: Rostade majskolvar – en yuan per styck – garanterat söta och goda! Framför scenen har det redan blivit fullsatt, och på scenen har gonggongar och trummor satt igång att klinga och slå, samtidigt som qinspelarna börjar stämma sina instrument. Ett sällskap som består av en pojke med upprättstående hårtofs på huvudet, rödmålat ansikte och röd haklapp på bröstet, en kvinnlig operarollsinnehavare med hårknut i nacken, traditionell snedknäppt jacka och vida byxor, en vitskäggig äldre man med halmhatt på huvudet och halmskor på fötterna, en manlig clown i blålilamålat ansikte samt en kvinnlig clown med plåster i tinningarna kliver in i templet under livligt samtal. Kvinnorollen säger med arg och upprörd röst: Ska det här föreställa en loge? Det finns ju inte ens en stol! Den vitskäggige äldre mannen säger: Man får laga efter läge. Nej, säger kvinnorollen. Jag ska tala med operachefen, så här får vi inte bli behandlade. Operachefen Jiang kommer in när han hör sitt namn nämnas och säger kyligt: Vad är det? Kvinnorollen svarar med hög röst: Vi är inga berömda artister och har inga divalater, men vi är väl ändå människor! Finns det inget hett vatten dricker vi kallt, får vi ingen lagad mat äter vi bröd, har vi inget omklädningsrum byter vi om i bilen, men vi måste väl ändå få en stol att sitta ner och vila på? Vi är inga mulåsnor, mulåsnor kan stå när de sover och vilar. Operachefen säger: Kamrat, det kan inte hjälpas, om jag fick drömma skulle jag låta er uppträda på operan på Chanģanavenyn, eller på Parisoperan. Där finns alla bekvämligheter, men dit kommer vi inte. Det kanske inte låter så trevligt, men vi är egentligen en grupp sofistikerade tiggare, kanske inte ens bättre än tiggare, tiggare kan slänga bort sin sista mugg, medan vi fortfarande har vissa pretentioner. Den kvinnliga clownen säger: Vi kan lika gärna börja tigga. Vi skulle säkert tjäna bättre på det än på det här. Massor av tiggare bygger sig nya utländska hus. Det är lätt att säga, men om jag försökte få dig att tigga på riktigt skulle du inte gå med på det, säger operachefen och sänker rösten: Kamrater, vi får bita ihop lite. För att få ut femhundra yuan till av Lao Lan fick jag närapå slicka honom i röven. Jag har faktiskt examen från Dramaskolan och tillhör i någon mån intelligentian. På sjuttiotalet skrev jag en pjäs som fick andra pris på en operafestival i provinsen, men ni skulle sett min servila attityd inför de där fölungarna som Lao Lan håller sig med, till och med jag själv skäms över allt det motbjudande som jag hörde mig själv säga, så när jag blev ensam slog jag mig själv på käften. Men eftersom ingen av oss vill avstå från den här magra inkomstkällan och vi alla är så svaga för vår eländiga konstform, får vi stå ut med förnedringen för konstens skull och dricka kallt vatten när det inte finns hett att tillgå och äta bröd när det inte finns lagad mat och stå och vila när det inte finns stolar. Det är bra att stå upp, man blir lång och får bättre utsikt. Pojken som är utklädd till den legendariska figuren Nezha hoppar fram mellan mig och munken och kastar sig upp på Hästandens rygg och ropar: Tant Dong, kom och rid på hästen, det är väldigt bekvämt här. Kvinnorollen svarar: Vet hut, lilla dumma köttpojke! Jag är ingen köttpojke, jag är en köttgud, en helig figur, säger pojken och guppar upp och ner på hästen. Det murkna träet i häststatyn ger vika och brakar ihop efter många års vind och fukt. Pojken glider förskräckt ner därifrån och ropar: Hästen har knäckt ryggen! Det är inte bara hästens rygg som knäcks här, säger den kvinnliga operaartisten och vänder upp huvudet mot taket, hela templet kommer snart att rasa ihop. Måtte det bara inte ske ikväll så att vi alla blir till köttfärs här inne. Den vitskäggige äldre skådespelaren säger: Ingen fara, min fröken. Köttguden kommer att hålla sin skyddande hand över dig. Du är ju hans mor! Operachefen kommer inspringande med en trasig stol och säger: Köttpojken, dags för dig att gå in på scenen! Han ställer ner stolen bakom den kvinnliga artisten och säger: Jag beklagar, Dong, den här stolen får duga. Pojken borstar av sig om baken och torkar bort leran från händerna. Så skuttar han ut ur templet och kliver upp på scentrappan som spikats ihop av några plankor och springer ut på scenen. Slagverken tystnar tvärt och stråkarna och en tvärflöjt tar över ingressen. Köttpojken brister ut i sång: För att rädda min mor – har jag färdats dag och natt … Med de orden har han redan kommit fram mitt på scenen. Genom en bred glipa i den enkla blå kulissen kan jag med lätthet se hur han gör saltomortaler till de hetsiga slagverksrytmerna. Publiken nedanför scenen applåderar åt köttpojkens akrobatiska uppvisning. Pojken fortsätter sjunga: Över berg och floder och sovande byar – kom jag till staden och medicinmannen Yang – han skrev ut ett recept till min mor – en fasligt underlig brygd – på kroton, ingefära och bezoar – apoteket hade godheten att förse mig med detta – men krävde att jag betalade två silvertaler – fastän min familj inte äger en styver – det gör mig så förtvivlad att svika min sonliga plikt … Därefter slår köttpojken några volter på scengolvet för att uttrycka hur förtvivlad han är i sin själ. Vid gonggongens och cymbalernas ihärdiga klanger känner jag hur jag nästan flyter ihop med köttpojken. Hur hör historien om köttätaren Luo Xiaotong ihop med mig som sitter här snett emot den store munken? Det verkar handla om något annat barn, och samtidigt spelas just min historia upp på scenen. Det som händer sedan är att köttpojken i sin strävan att skaffa medicin till sin mor söker upp en gumma som köper och säljer barn, för att sälja sig själv till henne. Gumman träder in på scenen utstyrd som en pajasfigur, och allt hon säger är på rim: Barnuppköparen Wang, det är ja’, och prata det kan jag så bra. En höna blir en anka på ett tak, och åsnans mule på hästens bak. En döing spatserar så rak, mens en levande springer i Yamas gemak … Barnförsäljerskan pladdrar på, när plötsligt en helt naken kvinna med håret utslaget över axlarna klättrar upp på en pelare vid scenens ena kortända, rullar runt och kommer upp på scenen. Uppståndelsen bland publiken blir stor, några skriker högt: Bravo! Jag ropar till förskräckt: Store munk! Nu ser jag tydligt den galna nakna kvinnans ansikte, ojojoj, det är den gamla filmstjärnan från förr, Huang Feiyun. När hon kliver fram på scenen går köttpojken och gumman åt sidan och ställer sig där. Huang Feiyun går oberörd runt ett tag på scenen, men så fastnar hennes blick på Köttgudens staty längst bort i hörnet. Hon ställer sig framför statyn, sträcker ut några fingrar och petar till den i bröstet och sedan börjar hon örfila upp honom med båda händerna. Eftersom statyn är hög måste hon hoppa upp för att nå att slå honom på kinderna. Några karlar klättrar upp på scenen och ser ut som om de tänker försöka fånga in henne. Men hennes kropp är hal och hon slinker lätt ur deras omringning. Nu kliver ytterligare några karlar upp på scenen, alla med ett otrevligt flin på sina läppar. De kopplar ihop sina händer och bildar en mänsklig mur som närmar sig henne. Hon småskrattar åt dem och börjar sakta backa. Hon backar och backar … Era idioter, låt bli att knuffa ner henne. Jag hör mitt hjärta skrika till högt, men det grymma händer ändå oundvikligen. Huang Feiyun faller baklänges ner från scenen med ansiktet uppåtvänt mot skyn, och folk i publiken skriker till. En liten stund senare hör jag en kvinnas röst – det är medicinstudenten Tianguas förtvivlade röst: Hon är död! Era odjur, varför skulle ni knuffa ner henne?! Store munk, mitt hjärta håller på att brista av sorg och tårarna rinner ur mina ögon. Då känner jag en iskall hand stryka mig över hjässan, och genom tårarna som skymmer min blick ser jag att det är den store munkens hand. Hans ansikte uttrycker en sorg som han inte längre döljer, och en mjuk suck kommer ur hans bröst. Så hör jag honom säga: Mitt barn, berätta din historia, jag lyssnar.
Min mor var död. Far blev bortförd. Enligt farbror Han som förstod sig på juridik var hans brott allvarligt, och den mildaste dom han kunde få var villkorligt dödsstraff, men i värsta fall arkebusering. Min lillasyster och jag blev föräldralösa.
Store munk, jag kommer aldrig att glömma den dagen de arresterade min far. Det är idag exakt tio år sedan. Natten innan hade det liksom nu regnat ordentligt, det var lika fuktigt och varmt på förmiddagen som idag, och solen sken lika obarmhärtigt. Strax efter klockan nio körde en polisbil från stan in i byn med sirenerna påslagna, och många kom springande ut ur sina hus för att se på. Polisbilen stannade upp vid kontorshuset i byn, och folkpoliserna Store Wang och Wu Jinhu från polisstationen i köpingen förde ut pappa från kontoret. Wu Jinhu tog av honom handbojorna från polisstationen, och poliserna från stan satte på honom deras eget handfängsel.
Min syster och jag stod vid vägkanten och såg fars svullna ansikte och håret som vitnat över natten. Jag kände ingen smärta i bröstet, men tårarna strömmade nedför kinderna. Far nickade mot mig och Jiaojiao och visade att han ville att vi skulle komma fram. Med tveksamma steg gick vi fram och ställde oss på några stegs avstånd från honom. Far lyfte ena handen, som om han tänkte röra vid oss, men han gjorde det inte. De skramlande handbojorna på hans handleder blänkte till så att det stack i ögonen. Med låg röst sa han:
”Xiaotong och Jiaojiao, er far tappade förståndet … Om ni får svårigheter ska ni ty er till Lao Lan. Han kommer att ta hand om er.”
Jag kunde inte tro mina öron, jag höjde blicken och tittade åt det håll far pekade med båda pekfingrarna: Lao Lan stod vid vägkanten med hängande armar och allvarlig min. Hans ögon var berusat dimmiga. Huvudet var nyrakat och skalpen hade fullt med ojämnheter. Även hakan var nyrakad och fick hans kraftiga underkäke att framträda. Det skadade örat såg märkbart fult ut och gav ett ömkligt intryck.
Polisbilen for iväg och folket som hade kommit för att se på började skingras. Lao Lan gick med vaggande gång fram till mig och lillasyster. Med gråt i rösten sa han:
”Mina barn, från och med nu får ni bo hos mig. Så länge jag har något att äta har ni det också, och så länge jag har kläder har ni det också.”
Jag ruskade på huvudet för att bringa reda bland mina förvirrade tankar och känslor, samlade ihop hela min mentala styrka och sa efter en stunds eftertanke:
”Lao Lan, vi vill inte bo hos dig. Det är mycket vi ännu inte har fått klart för oss, men hur det än blir så kommer vi inte att bli inneboende hos dig.”
Efter att jag sagt det tog jag lillasyster vid handen och gick hem till oss.
Där fick vi syn på Huang Biaos fru som stod och väntade vid porten. Hon var klädd i svarta kläder och hade vita läderskor på fötterna, i håret satt ett hårspänne som föreställde en trollslända och på armen bar hon en korg med mat. Hennes blick var bortvänd, hon vågade inte se oss i ögonen. Jag fick lust att köra bort henne, eftersom jag förstod att det var Lao Lan som hade sänt henne. Men jag gjorde inte det, för hon ställde bara ner korgen framför oss och gav sig självmant av och sprang iväg med vaggande höfter utan att ens vända på huvudet. Jag fick lust att sparka omkull matkorgen, men den goda doften av lagat kött hindrade mig. Eftersom mor var död och far var borta var vi som förlamade av sorg, men vi hade inte heller ätit något på två dagar, så hungern slet obarmhärtigt i oss. Jag kunde vara utan mat och dryck, men lillasyster var fortfarande ett barn, och om hon inte fick ett mål mat skulle hon förlora tiotusentals hjärnceller. Att magra på grund av svält var inte så farligt, men om hon blev hjärnskadad, hur skulle jag som storebror då kunna stå till svars inför far och tant Vildmulan? Jag kom att tänka på några filmer jag sett och några serier jag läst, där revolutionärer beslagtog kontrarevolutionärers gryta, och i grytan kokade just en köttstuvning och där fanns ångade snövita bröd. Plutonchefen ropade glatt till sina män: Kamrater, kom och ät! Vi lyfte upp korgen och tog den med oss in. När jag plockat ut maten ur den och ställt upp den på bordet sa jag till lillasyster precis som plutonchefen:
”Jiaojiao, ät! Att inte äta vore slöseri, och det kostar oss inget att äta det heller!”
Vi glufsade i oss som hungriga vargar, och genast började magen svälla upp. Så vilade vi en stund, och jag började fundera. Allt kändes som en dröm. På bara ett ögonblick hade våra liv tagit en helt ny vändning. Vem hade orsakat denna tragedi? Var det far? Var det mor? Var det Lao Lan? Var det Suzhou? Eller Sjunde Yao? Vem var vår fiende? Vem var vår vän? Jag var förvirrad, jag tvekade, min hjärna ställdes på sitt ojämförligt svåraste prov hittills. Lao Lans ansikte flimrade förbi för mina ögon. Var han vår fiende? Ja, det var han. Vi kunde inte göra som far hade sagt åt oss, hans råd var helt åt skogen, hur skulle vi kunna bo hos honom som snyltgäster? Jag var visserligen inte så gammal, men jag var förman på ”köttreningen”, hade deltagit i en köttätartävling och fått de stora grabbarna att sänka huvudet och erkänna sig besegrade av mig. Jag var sedan länge någon att räkna med, och nu skulle jag bli det i ännu högre grad. ”När svärmor är död blir svärdottern mor; när far är död blir sonen stor.” Min far var visserligen inte död än, men inte långt därifrån. Det var dags för mig att bli stor. Jag skulle hämnas, jag skulle ta med mig lillasyster och utkräva hämnd på Lao Lan. Jag sa till henne:
”Jiaojiao, Lao Lan är vår fiende. Vi ska döda honom.”
Lillasyster skakade på huvudet:
”Jag tycker han är snäll, storebror!”
”Jiaojiao”, sa jag allvarligt. ”Du är så ung, du har ingen erfarenhet, så du kan inte genomskåda saker och ting. Lao Lan är en ulv i fårakläder. En ulv i fårakläder, förstår du vad det är?”
”Ja, jag vet, storebror”, sa hon. ”Vi ska döda honom. Ska vi inte först ta honom till vattenbehandlingen och spruta in vatten i hans kött?”
”En gentlemans hämnd kan ta tio år. Tio år är lite för lång tid, men att göra det nu direkt vore förhastat. Vi behöver inte vänta tio år, men vi kan inte göra det med en gång. Först måste vi skaffa oss en kniv och få ett bra tillfälle att göra slut på honom. Vi ska låtsas att det är väldigt synd om oss, vi ska få dem alla att tycka att vi är två stackars olyckliga barn och på så sätt få dem att sänka garden, och då passar vi på att sätta in stöten och döda honom. Han är stor och stark, och vi är ingen match för honom, dessutom har han Huang Bao vid sin sida, som är en skicklig kampsportare. När det gäller vattenbehandling”, sa jag eftertänksamt, ”får vi se. Vi bestämmer inget nu.”
”Jag gör som du säger, storebror”, sa Jiaojiao.
Inte långt därefter blev vi bjudna till lunch för att äta soppa kokad på ben hos farbror Cheng Tianle. Bensoppa är näringsrik och innehåller kalcium, så det var precis vad en liten flicka som Jiaojiao som fortfarande växte behövde. Vi serverades en stor soppa med mycket ben i. Jag var väl bekant med ben av häst, nöt, får, åsna, hund, gris, kamel och räv och kunde skilja ut ett enda ben av åsna i en soppa full med ben från nöt, men de här benen kände jag inte alls igen. Jag hade aldrig sett något liknande. De långa lårbenen, kraftiga ryggkotorna och hårda svansbenen fick mig att tro att de måste komma från ett vilt rovdjur. Jag visste att farbror Cheng Tianle var en bra man som ville oss väl och inte ville skada oss, så han skulle inte servera oss något skadligt. Lillasyster och jag satt vid ett litet fyrkantigt bord intill spisen och åt soppa, först en skål, sedan en till, en tredje och en fjärde. Cheng Tianles fru stod vid spisen med en stor soppslev i handen, och så fort vi hade tömt våra skålar hällde hon i en slev till. Farbror Cheng Tianle stod vid sidan om och sa omtänksamt: Ät barn, ät så mycket ni orkar.
Hos farbror Cheng Tianle stoppade vi på oss en rostig kniv med formen av ett koöra. Vi ville inte ta en stor kniv, för den hade varit svår att gömma på kroppen, men den här kniven var lagom stor för att kunna stoppas i kläderna. Så tog vi in en slipsten i huset och satte på teven på högsta volym, stängde dörren, bommade för fönstren och började slipa kniven, som förberedelse för att döda Lao Lan.
Under den tid som följde behandlades vi båda som hedersgäster i byn och blev bjudna till olika familjer som serverade oss den bästa maten. Vi åt kamelpuckel – rent fett – vi åt fårsvans – rent ister – vi åt rävhjärna – ren slughet. Jag kan inte räkna upp alla läckerheter som vi blev bjudna på, store munk, men jag måste berätta att hos farbror Cheng Tianle åt vi inte bara flera skålar med bensoppa utan drack även varsitt glas besk, grön sprit. Farbror Cheng sa det visserligen inte, men vi listade ut att spriten måste ha innehållit gallan från en leopard och att soppan måste ha kokats på leopardben. Efter att lillasyster och jag hade druckit leopardgalla blev vi som tidigare varit fega som möss med ens gränslöst orädda.
Folk i byn bjöd oss på den allra bästa maten och gödde oss så att vi fick starka kroppar och blev orädda. Visserligen var det ingen som berättade varför de gjorde det, men vi var helt på det klara med vad de hade för avsikter med att göda oss så där. Efter att vi hade ätit av deras goda mat brukade vi alltid rabbla en lång ramsa till tack:
”Tant och farbror, faster och moster, storebror och svägerska, vänta bara! Vi båda, bror och syster, har lärt av historien och vet vad rättvisa är, vi kommer att hämnas alla oförrätter och återgälda alla välgärningar!”
Varje gång vi uttalade dessa ord kände vi en våg av sorg gripa tag i bröstet på oss och blodet i hela kroppen började svalla. De som hörde oss läsa ramsan såg också starkt berörda ut, ögonen glänste på dem och de suckade flera gånger.
Hämndens dag närmade sig.
Hämndens dag hade slutligen kommit.
Den dagen hölls ett stormöte om omorganisering av bolaget i fabrikens aula. Efter detta möte skulle slakterifabriken inte längre vara ett bykooperativ utan ett aktiebolag. Jiaojiao och jag skulle också få tjugo aktier och bli aktieägare. Det mötet är inte mycket att orda om, men anledningen till att det blev ett så stort samtalsämne i byn var att vi båda skulle ta ut vår hämnd på detta möte. Jag drog upp en vass kniv ur fickan och ropade med hög röst:
”Lao Lan, ge mig min far och min mor tillbaka!”
Jiaojiao tog fram en trasig och rostig sax ur ärmen – jag hade sagt till henne att hon skulle slipa den, men hon gjorde inte det, för hon sa att om man stack någon med en rostig sax fick han stelkramp – och ropade med hög röst:
”Lao Lan, ge mig min far och min mor tillbaka!”
Med kniven och saxen i högsta hugg rusade vi fram mot podiet där Lao Lan just höll tal.
Jiaojiao snubblade på trappsteget, ramlade huvudstupa och slog i ansiktet och började storgråta.
Lao Lan avbröt sitt tal, gick fram och lyfte upp henne i famnen.
Han förde med fingret upp hennes läpp och då syntes det att hon hade slagit upp ett stort sår i läppen, och blodet färgade tänderna röda.
I och med denna oväntade utveckling grusades mina planer totalt. Jag kände mig som ett bildäck som punkterats med en syl, och all min ilska pyste ut ur mig. Men jag tänkte inte låta detta stoppa mig, för hur skulle jag då kunna visa mig inför byborna och stå upp för mina föräldrar? Jag pumpade upp mig med vrede, lyfte kniven och gick steg för steg mot Lao Lan. Plötsligt såg jag bilden framför mig av min far som gick med yxan i handen mot Lao Lan, och då tyckte jag att jag själv hade blivit min far. Lao Lan torkade bort Jiaojiaos tårar med handflatan och sa tröstande till henne:
”Såja, flicka lilla, gråt inte …”
Lao Lan hade faktiskt själv tårar i ögonen när han sa det. Så lämnade han över Jiaojiao till frisören Fan Zhaoxia som satt på främsta raden och sa:
”Bär henne till sjukstugan och se till att hon får en salva på såret.”
Fan Zhaoxia tog emot Jiaojiao. Lao Lan sträckte ut handen och plockade upp den trasiga saxen som han slängde in på scenen. Därefter hämtade han en stol och kom fram till mig, ställde ner stolen, satte sig på den och klappade sig på bröstet med orden:
”Var så god, min käre Xiaotong.”
När han sagt de orden blundade han.
Jag såg på hans nyrakade huvud med den ojämna skalpen, den nyrakade blåaktiga hakan, örat som min far bitit en bit ur och tårarna som han inte hunnit torka bort ur ögonen, och överväldigades av en känsla av sorg och fick en skamlig lust att bara kasta mig i den uslingens famn och storgråta. Plötsligt förstod jag varför far hade drämt yxan i pannan på mor, men det fanns ingen annan i närheten jag kunde sticka kniven i, och dem som satt nedanför podiet hade jag inget otalt med, så det gick inte heller. Vad skulle jag göra? Men Himlen lämnar en aldrig helt i sticket. Lao Lans livvak Huang Bao kom just med stora steg fram till podiet. Den bastarden till skurk – om jag dödade honom skulle det vara liktydigt med att kapa av en arm på Lao Lan. Jag sträckte upp armen med kniven i näven och rusade emo honom. Jag skrek högt och var helt tom i skallen. Store munk, jag har redan berättat för dig vilken enastående skicklig kampsportare Huang Bao var. Själv var jag på den tiden liten och svag och naturligtvis ingen match för honom. Jag rusade emot honom med kniven i högsta hugg och siktade på hans mage, men han sträckte ut en arm och fångade upp min handled och vred upp armen på mig i luften, så att det bara sa klonk när min förbaskade axel vreds ur led.
På detta pinsamma sätt slutade mitt försök att ta hämnd.
Under en lång tid blev Luo Xiaotongs försök att ta hämnd en rolig historia som berättades i byn. Lillasyster och jag fick visserligen utstå en hel del förnedring, men vårt rykte fick också ett starkt uppsving. Det fanns några rättvisa människor som talade för vår sak och sa att de här båda barnen inte var att leka med – när de vuxit upp skulle Lao Lans sista stund vara kommen. Men det var lätt att säga, för nu var det ingen som ville bjuda oss på mat längre. Lao Lan skickade Huang Biaos fru några gånger med mat till oss, men det upphörde snart också. Huang Bao strök ett streck över det som hänt och kom med besked från Lao Lan att jag skulle infinna mig på fabriken och fortsätta som förman i köttreningshallen, men jag vägrade. Jag var visserligen en klen liten stackare, men jag hade starka ambitioner. Hur skulle jag kunna återgå till att arbeta på slakterifabriken när inte mina föräldrar var kvar där? Det var vad jag sa, men i verkligheten var slakterifabriken för mig förknippad med en rad positiva minnen, och Jiaojiao och jag tog ofta omedvetet vägarna förbi den. Det var inte så att vi ville gå till slakteriet, men våra ben bar oss dit. Vi betraktade den nyinsatta vackra porten vars yta var av svart granit och skyltarna som hängts upp vid sidan om porten med dekorativa skrivtecken, vi såg den automatiska dörren som emellanåt långsamt öppnade sig, ett under av modernitet. Allt hade förändrats, den förr så hemlighetsfulla slakterifabriken hade blivit ett regelrätt aktiebolag, Huachangs slakteri- och charkuteriaktiebolag. Inne på fabriksområdet hade exotiska blommor och träd planterats, och arbetarna bar rena vita kläder när de vistades där. Endast de som visste vad det var sa att det var ett slakteri, de som inte visste trodde att det var ett sjukhus. Allt var förändrat, bara den höga altanen för pånyttfödelse som byggts i furu stod kvar på samma plats som ett utropstecken och påminde oss om forna dagar. En natt drömde både lillasyster och jag att vi klättrade upp i tornet, och där uppifrån såg jag mamma och pappa komma i full fart i en vagn dragen av kameler på en bred nylagd grusväg. Jiaojiao drömde att min mor och hennes mor satt vid ett bord som dignade av rätter och slog ihop glasen flera gånger med varandra. Jiaojiao sa att spriten i deras glas var grön, var det kanske leopardgalla som hade blandats i den? Det är det ingen som vet.
Under den här tiden var det inte hungern som jag led mest av, inte ensamheten heller utan en känsla av skam. Jag visste att den berodde på vårt misslyckade försök att ta hämnd. Jag kände att jag inte skulle stå ut med att bära den skammen utan var tvungen att hitta något sätt att bli fri från den, och det sättet var att få Lao Lan att lida. Vi skulle inte döda honom för det klarade vi inte av, och det var inte nödvändigt heller – om vi stack kniven i honom och han dog skulle det vara förbi med oss också, så det var inte intressant. Vad skulle vara intressant då? Jag kom på en listig idé.
På förmiddagen en höstdag med klar luft promenerade Jiaojiao och jag med kniv och sax i handen stolt in på slakterifabriken utan att någon hindrade oss. Vi stötte ihop med Huang Biao som lagade mat och frågade honom var Lao Lan fanns. Han nickade mot bankettsalen, så vi gick dit. Jag hörde Huang Biao slänga ett ord med låg röst efter oss: Sjyst, grabben!
Inne i bankettsalen satt Lao Lan och den nyutnämnde fabrikschefen Sjunde Yao och underhöll några tillresta affärsmän med massor av mat och dryck. På bordet stod en mängd läckra kötträtter uppdukade: där fanns åsnemule, oxanus, kameltunga och hästtestikel, alltsammans saker som inte låter så trevligt men som var och en har en alldeles särskild smak. Rätterna utsöndrade en stark doft och hälsade oss. Min syster och jag hade inte ätit kött på mycket länge och blev upprymda vid åsynen av dessa kötträtter, men vi hade ett viktigare uppdrag och kunde inte låta köttet avleda vår uppmärksamhet. Så fort vi kom in i salen upptäckte Lao Lan oss. Hans smittande glada konversation avbröts med ens, han rynkade pannan och gav Sjunde Yao en menande blick. Sjunde Yao reste sig hastigt och kom emot oss:
”Är det ni som kommer, Xiaotong och Jiaojiao? Det finns mat i rummet intill, kom ska jag visa er.”
”Det är två föräldralösa barn till ett par tidigare anställda. Vi ansvarar för deras uppehälle”, hörde jag Lao Lan viskande förklara för gästerna.
”Flytta på dig!” sa jag och knuffade undan Sjunde Yao, gick några steg fram till Lao Lan och sa med allvarlig röst: ”Lao Lan, du behöver inte vara orolig, inte bli nervös, inte börja svettas i pannan och få kramp i tarmen. Vi kommer inte för att döda dig utan för att låta dig döda oss.” Jag flyttade kniven i handen och Jiaojiao gjorde detsamma med saxen hon hade i handen, och så sträckte vi fram knivhandtaget och saxskaftet till Lao Lan och sa: ”Var så god, Lao Lan. Vi har levt tillräckligt, alldeles tillräckligt nu. Döda oss!”
Jiaojiao sa: ”Om du inte dödar oss är du ett sköldpaddsägg!”
Lao Lan var högröd i ansiktet och ansträngde sig för att få fram ett leende:
”Men mina barn, ska det här föreställa något slags skämt?”
”Nej, det är inte alls något skämt, vi vill att du dödar oss.”
Lao Lan funderade en stund, och så sa han med ett bistert skratt:
”Mina barn, det har tydligen uppstått ett kolossalt missförstånd mellan oss. Ni är fortfarande barn och förstår inte sådant som rör vuxna. Jag tror att ni har blivit förledda av några onda människor, men jag är säker på att ni en dag kommer att förstå saker och ting bättre. Jag tänker inte förklara något för er nu, om ni hatar mig kan ni när som helst döda mig. Jag väntar i all ödmjukhet.”
”Vi ska inte döda dig. Varför skulle vi göra det? Vi hatar dig inte heller, vi vill bara inte leva längre. Vi vill att du ska döda oss, var snäll och döda oss.”
”Jag är ett sköldpaddsägg, jag är ett sköldpaddsägg, är ni nöjda nu då?” sa Lao Lan.
”Det räcker inte”, sa lillasyster tvärsäkert. ”Du måste döda oss.”
”Mina barn, Xiaotong, Jiaojiao, ni ska inte bråka”, sa Lao Lan. ”Det som har hänt er far och er mor gör mig ledsen, jag är verkligen oerhört ledsen över det och får ingen ro i mitt sinne. Varje stund funderar jag på er framtid. Mina barn, lyssna på mig, Låt bli att bråka. Om ni vill arbeta så skaffar jag jobb åt er, vill ni studera så ordnar jag det. Är vi överens?”
”Nej”, sa jag. ”Vi vill bara en sak, och det är att dö. Du måste döda oss idag.”
En av de tillresta gästerna som var rund i ansiktet sa: ”Oj, sådana originella barn!”
”De här båda är stora talanger”, sa Lao Lan och log mot gästen. Så vände han sig mot oss igen: ”Xiaotong, Jiaojiao, gå och ät lite kött först. Jag ska låta Huang Biao servera er de bästa kötträtterna. Jag är lite upptagen just nu. Vi får återuppta diskussionen, jag är säker på att vi kan komma fram till en bra lösning.”
”Nej”, sa jag. ”Hur upptagen du än är har du tid att ordna den saken. Det är bara att sticka kniven två gånger i oss. När du har dödat oss kan du fortsätta med dina göromål, då ska vi inte störa dig mer. Om du inte dödar oss nu kommer vi tillbaka varje dag och tjatar på dig.”
”Nu får det vara nog, ungar!” Lao Lans ansikte förvreds i ilska, och han röt efter Huang Bao: ”Kom hit, Huang Bao, och kör ut dem!”
Huang Bao kom gående mot oss och tog oss var och en i nacken och föste ut oss ur rummet. Vi gjorde inget motstånd utan gick lydigt med, men så snart han släppt oss försökte vi ta oss in till Lao Lan igen, och när vi gjort det skulle vi räcka honom kniven och saxen och bönfalla honom igen att döda oss.
Med detta for vår självaktning till väders med en knall, precis som fyrverkerier. Varje dag kom vi till fabriken för att söka upp Lao Lan och be honom att döda oss. Lao Lan satte in vakter som skulle hindra oss från att komma in på fabriken. När vi inte längre kunde komma in satte vi oss utanför porten och väntade tålmodigt. Så snart Lao Lans bil visade sig rusade vi fram och föll på knä framför bilen, höll upp kniven och saxen och bönföll honom att döda oss. Senare lät Lao Lan helt enkelt bli att lämna fabriken, och då satt vi utanför porten och ropade:
”Lao Lan! Lao Lan! Kom ut och döda oss! Kom ut, Lao Lan! Kom ut och döda oss!”
När det inte var några människor där satt vi bara, men så fort det kom folk reste vi oss upp och började ropa. Ofta kom förbipasserande som hörde våra rop fram till oss och frågade vad vi höll på med, men vi svarade inte utan ropade bara ännu högre:
”Lao Lan, döda oss! Snälla Lao Lan, döda oss!”
Vi gissade att nyheten om oss snart hade spritt sig i halva häradet, nej, förresten, varför bara halva häradet? Den hade nog spritts i halva provinsen, halva landet, eftersom uppköpare kom till slakterifabriken från Kinas alla hörn.
En dag försökte Lao Lan smita ut genom porten i en trasig jeep förklädd till en gammal gubbe, men Jiaojiao och jag kunde redan på långt håll känna igen hans alldeles speciella lukt. Vi stoppade jeepen, slet ner honom från den och stoppade på honom kniven och saxen. Han tog emot dem och sa med hotfull min:
”Om man inte släpper ut varet ur bölden blir man förr eller senare sjuk.”
Så satte han upp högerbenet på jeepens fotsteg, kavlade upp byxbenet, siktade med kniven mot vaden och stack in den där med ett krasande hugg. Så tog han ner benet från fotsteget, satte upp vänsterbenet där, kavlade upp byxbenet och siktade mot vaden med den trasiga, rostiga saxen och stack in den med ett fräsande hugg. Han satte ner benet på marken, höll upp byxbenen med båda händerna, och med kniven och saxen fortfarande instuckna i vaderna gick han runt två varv vid porten medan blodet strömmade ur vaderna. Så satte han upp höger ben på fotsteget och slet ut kniven ur vaden – tillsammans med en stråle mörkrött blod – och slängde kniven framför mig. Han ställde ner höger ben och satte upp vänsterbenet på fotsteget och slet ut saxen ur vaden – tillsammans med en stråle blått blod – och kastade saxen på marken framför Jiaojiao. Så såg han på mig och sa nedlåtande:
”Så, min unge man, har du någon stake i dig? Gör då om det där, om du törs!”
I den stunden kände jag att vi än en gång snöpligen förlorat. Lao Lan, den bastarden, hade på detta viset tvingat oss ända fram till en brant. Visst insåg jag att om lillasyster och jag tog kniven och saxen och körde in den i vaden på oss själva skulle Lao Lan ha förlorat. Då hade bara ett självmord kunnat rädda hans heder. Men att köra in en kniv i sin egen vad var bara alltför smärtsamt. Konfucius sa: ”Vår kropp, dess hår såväl som dess hud, har vi fått av våra föräldrar, för att vörda dem får vi inte skada den”. Om vi stack kniven i oss själva skulle det helt uppenbart bryta mot Konfucius ord och reducera oss till ouppfostrade människor. När jag tänkt så långt sa jag:
”Vad är det du gör, Lao Lan? Tror du att du kan skrämma oss genom att använda sådana där smutsiga gangstermetoder? Aldrig i livet. Vi är inte ens rädda för att dö, så varför skulle vi inte våga göra sådant där? Men vi vägrar att sticka kniven i oss själva, vi ber dig att sticka kniven i oss. Även om du skär bort allt kött från dina vader blir du ändå aldrig av med oss. Det enda sättet för dig att befria dig från oss är att döda oss.”
Vi plockade upp den blodiga kniven och saxen och räckte på nytt över dem till Lao Lan. Lao Lan tog ifrån mig kniven och kastade den i en häftig rörelse långt bort. Den flög i solskenet över vägen och landade på någon förgäten plats längre bort. Så tog Lao Lan saxen ur Jiaojiaos hand och kastade den i en häftig rörelse, så att den flög i solskenet över vägen och landade någonstans på ännu ett förgätet ställe längre bort. Nästan gråtande och bönfallande skrek han:
”Luo Xiaotong, Luo Jiaojiao, ni är ju mer efterhängsna än djävlar, vad vill ni egentligen med mig?”
”Vi begär inget annat”, sa vi med en röst, ”än att du ska döda oss, för vi vill inte leva längre.”
Lao Lan klev in med blödande ben i jeepen och for iväg.
Store munk, det finns ett berömt uttryck som lyder, ”att ta över motståndarens taktik och vända den mot honom”. Vet du vem som först sa så? Vet du inte? Jag vet inte heller, men Lao Lan vet. Han hade tagit till sig den visdomen. Efter att vi med stor ansträngning lyckats låna en hästskoformad metalldetektor från tevereparatören i köpingen, Li Guangtong, och med den spårat upp saxen och kniven så att vi kunde fortsätta be och böna om att bli dödade, hände plötsligt något som förändrade situationen. Det var vid lunchtid, tre dagar efter att Lao Lan hade gett sig av. Jiaojiao och jag satt utanför porten till slakterifabriken och ropade efter ett bröllopsfölje att Lao Lan skulle komma och döda oss, när en kort och satt person med potatisnäsa och ölmage vaggade fram mot oss med en blänkande slaktarkniv i handen. Han ställde sig framför oss med ett slugt flin i ansiktet och såg ut som en riktig skurk och bandit. Så sa han:
”Känner du inte igen mig?”
”Du är …”
”Wan Xiaojiang som du tävlade mot i köttätartävlingen och som förlorade mot dig.”
”Oj, så tjock du har blivit!”
”Luo Xiaotong och Luo Jiaojiao, precis som ni har jag tröttnat på livet och vill inte leva längre, inte en minut till. Så jag ber er att ni ska döda mig. Ni kan använda kniven och saxen ni har eller också den här slaktarkniven. Jag bryr mig inte vilket, det har ingen betydelse, jag ber er bara att ni ska döda mig.”
”Dra åt skogen”, sa jag. ”Vi har inget otalt med dig, varför skulle vi döda dig?”
”Nej”, sa han. ”Ni har inget otalt med mig, men jag vill ändå att ni ska döda mig.” Så försökte han trycka in sin stora kniv i min hand. Lillasyster och jag drog oss undan, men han följde efter vart vi än tog vägen. Han var visserligen väldigt tjock, men han rörde sig förvånansvärt smidigt, han var som någonting som kunde ha fötts om man korsat en katt med en råtta. En sådan korsning vet jag inte vad man skulle kalla, men vi kom hur som helst inte undan honom.
”Ska ni döda mig då?”
”Nej!”
”Okej då, om ni inte dödar mig, så gör jag det själv, lite långsamt”, sa han och skar med kniven upp ett snitt i sin mage. Snittet var djupt, först såg man gult fett välla ut och sedan kom det blod.
Lillasyster började kräkas.
”Dödar ni mig nu då?”
”Nej.”
Då skar han ett nytt snitt i sin mage.
Lillasyster och jag började springa därifrån, men han kom efter och var snart ikapp. Han höll upp sin stora kniv och det rann blod från hans mage medan han sprang och ropade efter oss:
”Döda mig! Döda mig! Luo Xiaotong, Luo Jiaojiao, var snälla och döda mig!”
När vi nästa morgon precis hade visat oss vid porten in till slakterifabriken kom han sättande i ilfart på sina korta ben med den stora kniven i handen och visade upp skärsåren på sin mage.
”Döda mig! Döda mig! Luo Xiaotong, Luo Jiaojiao, snälla ni, ni kan väl döda mig.”
Vi sprang iväg långt bort därifrån men kunde ändå höra hans rop.
Vi gick hem till oss och hade ännu inte hunnit hämta andan när vi hörde en motorcykel ute på gatan. En man i svarta glasögon körde fram en ljusgrön motorcykel med sidovagn och ställde sig utanför porten. Ur sidovagnen kröp Wan Xiaojiang med sin stora kniv i handen och sin tjocka mage och gick med vaggande gång in på vår gård. Så fort han kom in på gården ropade han:
”Döda mig! Döda mig!”
Vi stängde till ytterdörren, men Wan Xiaojiang kastade sig mot den med sin tjocka bak, samtidigt som han gastade och skrek. Rösten var så gäll att den nästan kunde spräcka glas. Trots att vi höll för öronen var det outhärdligt. Vi märkte att ytterdörren under hans oupphörliga attacker började svikta, skruvarna i gångjärnen som höll dörren på plats i karmen började lossna en efter en, och till slut föll dörren in med ett brak, och genast hördes ett ljud av krossat glas när glaset i dörren gick sönder. Han trampade över dörren och över glassplittret och kom in.
”Döda mig … döda mig …!” ropade han och trängde upp oss mot väggen. Vi smet ut under hans armhålor och sprang i panik ut på vägen. Motorcykeln förföljde oss på nära håll och med den naturligtvis ropen från Wan Xiaojiang.
Vi sprang ut ur byn, ut på de vildvuxna åkrarna, men mc-föraren som antagligen var någon rackarns proffsförare körde över åkern där gräset nådde upp till midjan, tog sig över flera vattenfyllda diken och jagade upp en massa underliga djur som hade uppstått genom olika korsningar, och hela tiden hade vi Wan Xiaojiangs rop som drev oss till vanvett i våra öron.
Det var så det gick till, store munk, när vi flydde från byn för att slippa undan den skurken Wan Xiaojiang och började vårt hemlösa liv. Efter tre månaders kringströvande återvände vi hem. När vi kom in i huset upptäckte vi att allting där hade plundrats av tjuvar – där fanns ingen teve, ingen video, kistorna var uppochnervända, lådorna utdragna, till och med grytorna hade de tagit med sig, bara spisringarna var kvar. Det såg så fult ut, som en mun utan tänder. Lyckligtvis stod ändå granatkastaren kvar, gömd under sin presenning i ett hörn av förrådet med ett tjockt lager damm på sig.
Vi satte oss på tröskeln till ytterdörren och tittade på människorna som gick där fram och tillbaka och bara grät, högt och ljudligt och tyst och stilla. Flera människor kom med keramikskålar, bambukorgar och plastpåsar – i keramikkärlen, bambukorgarna och plastpåsarna låg det kött – väldoftande, underbart kött – och ställde dem framför oss. De sa ingenting utan såg bara tyst på oss. Vi förstod att de ville att vi skulle äta av köttet, och visst, snälla farbröder och tanter, morbröder och svägerskor, storebröder och systrar, vi ska äta kött, vi ska äta.
Vi åt.
Och åt.
Och åt.
Och åt …
Store munk, när vi kände oss riktigt mätta kunde vi inte resa oss. Vi tittade på våra magar som var större än vattentunnor, tog stöd med båda händerna i marken och kröp sakta upp på benen. Lillasyster sa att hon var törstig, och jag var också törstig. Vi kröp in i huset, men där fanns inget vatten. Under taksprånget hittade vi en vattentunna som var halvfull med smutsigt vatten, antagligen regnvatten som vi hade sparat sedan i höstas. På ytan flöt en mängd döda mygglarver. Vi brydde oss inte om det utan drack och drack …
Store munk, så gick det till när jag nästa morgon upptäckte att min lillasyster var död.
Först förstod jag inte att hon var död. Jag hörde hur köttet i hennes magsäck skrek och märkte att hon var mörkblå i ansiktet. Inte förrän jag såg lössen krypa ut från hennes hår förstod jag att hon var död. Lillasyster! Jag började gråta förtvivlat men jag hann knappt börja förrän en ström av osmält kött kom upp ur min mun.
Jag hulkade och kräktes och tyckte att min mage var smutsig som en toalett. Jag kände en rutten stank ur min mun och hörde hur köttet svor och förbannade mig. Jag såg hur köttbitarna jag kräkts upp började kravla iväg som paddor … Jag var fullständigt äcklad av kött och full av hat mot det. Store munk, från den stunden svor jag ed på att jag aldrig mer skulle äta kött. Hellre skulle jag gå ut på vägen och äta jord än äta kött, hellre skulle jag gå till hästhagen och äta hästskit än äta kött, hellre skulle jag dö av svält …
Efter några dagar hade jag till slut kräkts upp allt kött ur magen. Jag kröp iväg till floden och drack isvatten och åt en sötpotatis som någon hade slängt vid flodstranden, och så fick jag sakta tillbaka krafterna. En pojke kom fram till mig och sa:
”Luo Xiaotong, du är Luo Xiaotong, eller hur?”
”Ja, hur vet du det?”
”Klart att jag vet det”, sa pojken. ”Följ med mig, det är några som vill träffa dig.”
Jag följde efter honom och kom till en persikoträdgård. I ett litet hus mitt i trädgården mötte jag det gamla paret som jag hade träffat för många år sedan när de sålde granatkastaren till oss som skrot. Där var också mulåsnan som hade blivit väldigt gammal. Den stod vid ett persikoträd och åt lojt av trädets torra löv.
”Farbror, tant!” Jag kastade mig i famnen på den gamla damen, precis som om jag träffat mina egna anhöriga, och tårarna strömmade ur mina ögon och vätte ner hennes kläder. ”Det är slut med mig”, grät jag. ”Allt är borta, min mor är död, far är fängslad, lillasyster är död, och jag har inte längre förmågan att äta kött …”
Den gamla farbrorn drog upp mig ur hennes famn och sa med ett leende:
”Mitt barn, titta där borta.”
Jag vände blicken åt det håll som farbrorn pekade och upptäckte i hörnet av rummet sju stycken trälådor som det stod något på. Jag kände inte igen skrivtecknen, och de kände inte heller igen mig.
Med en kofot öppnade farbrorn en trälåda, lyfte undan lite vaxat papper och visade upp fem långa föremål som liknade bowlingkäglor med små vingar fastsatta på baksidan – himmel! – granater – det jag alltid drömt om i mina vildaste fantasier – granater!
Farbrorn tog ytterst försiktigt tag om en granat, skakade lite på den och sa:
”Från början var det sex stycken i varje låda, men i den här fattas det en, så sammanlagt är det fyrtioen granater. Innan du kom tog jag ut en för att testa den. Jag knöt fast en halmfläta i vingarna på den och släppte ner den för ett stup, den briserade och gav en kraftig explosion, som ekade länge i bergen och skrämde bort vargarna ur deras lyor.”
Jag såg granaterna som blänkte i månljusets förtrollade sken och den glödande blicken i farbrorns ögon och märkte att svagheten jag känt var som bortblåst. En känsla av mod och hjältedåd fyllde mitt hjärta. Jag bet ihop tänderna och sa:
”Nu, Lao Lan, är din sista stund kommen!”