KONGO ÄR AFRIKAS näst största land och har alltid varit rikt på framför allt två saker: naturtillgångar och elände.
Allra eländigast var det när den belgiske kungen Leopold II hade landet som sin privata gummiodling. Han lät förslava alla han kom åt, hade ihjäl uppåt tio miljoner människor. Ett helt Sverige. Eller ett helt Belgien för den som önskar.
När Kongo blev självständigt många svåra år senare hamnade en Joseph Mobutu i presidentstolen. Han gjorde sig mest känd för att sälja ut sitt lands tillgångar till den som bjöd bäst under bordet, behålla pengarna själv och byta namn till Den allsmäktige krigaren som tack vare sin uthållighet och oändliga vilja att vinna går från seger till seger och lämnar eld i sitt spår.
Den killen – tänkte USA – var Kongos och Afrikas framtid.
Med CIA:s benägna bistånd satt sålunda Den allsmäktige krigaren kvar vid makten i flera decennier. Gummit hade ersatts av uran som den mest intressanta naturtillgången. USA fick uranet till atombomberna över Hiroshima och Nagasaki från just Kongo och tackade för hjälpen genom att understödja installationen av ett kongolesiskt kärnforskningscenter under ledning av Den allsmäktige som lämnade eld i sina spår. Det är inte säkert att det var USA:s mest begåvade politiska beslut genom historien.
I landet där allting utan undantag var korrupt försvann stora mängder anrikat uran. En del dök upp här och där och kunde säkras, medan en okänd mängd var och förblev försvunnet.
Tiden gick. Västvärldens viktigaste säkerhetstjänster orkade inte längre leta efter det som ändå inte gick att hitta. Återstod att försöka hindra nya mängder från att ta sig ut på den svarta marknaden. En och annan i de operativa enheterna tröstade sig med att det redan försvunna uranet ju tappade i styrka för varje år som förflöt.
Den tyska förbundskanslern Angela Merkel satt emellertid inne på kunskaper som gjorde att hon inte såg lika hoppfullt på just det. Fru Merkel hade redan varit med längre än de flesta av världens ledare och hon satsade på att bli omvald kommande höst. Hennes bakgrund som kemist sa henne att hon knappast skulle vara kvar på sin post den dag den försvunna isotopen inte längre utgjorde ett potentiellt hot mot hennes land. Förvisso hade hon mycket kvar att ge ännu vid sextiotre års ålder och efter tjugoåtta år i politiken. Men halveringstiden på henne själv var nog ändå betydligt kortare än den på anrikat uran: Fyra komma fem miljarder år.