NÄR SABINE KOM ner från lägenheten nästa morgon var Julius i full gång med kistproduktion. Allan låg kvar i sin soffa och tittade på.
– Vad gör han? sa hon förvånat.
– Vet inte, sa Allan. Förbereder sin hädanfärd?
– God morgon, sa Julius. Jag gör rätt för uppehället. Har alltid varit bra på att snickra, sa jag det? Ska vi inte ta och lackera kistorna också? Det kan nog få upp försäljningen.
– Från ingenting till nästan ingenting? sa Sabine. Har ni hunnit ta er någon frukost i butiken?
Nej, det hade de inte vågat. Men Julius tänkte att om de fick stanna i gästrummet och snickarverkstaden några dagar till, kunde han gärna vara den som öppnade om morgnarna. Då kunde Sabine sova ut, det hade kanske inte skett för ofta?
Hon svarade att det var ett erbjudande värt att beakta, men att den typen av beslut inte skulle fattas på fastande mage.
– Kom, så äter vi.
Frukosten bestod av fralla med ost, lite juice och kaffe från maskinen. Under tiden fick butiken hela fyra morgonkunder som alla köpte något litet. Julius förde visst tur med sig. Och han visade att han kunde hantera kassan.
– Femtioåtta kronor, tack. Tack för det. Här är två kronor i retur. Ha en bra dag.
Sabine tänkte att den där låtsasdiplomaten verkade mer redig än man först kunnat tro. Så här långt var han ju inte dyr i drift, heller. Den samlade kostnaden stannade vid ett paket plåster, ett par koppar kaffe, en bulle, en fralla, tre deciliter juice och en eller kanske två tabletter Ipren. Han som hette Allan gjorde inte lika mycket nytta, men var å andra sidan ännu billigare.
Det fanns alltså sakliga skäl till att låta gubbarna stanna. Utöver det där med att hon gärna hade deras sällskap.
– Jo, visst kan ni få bo här ett tag, sa hon. Men snickra inte ihop för många kistor, det driver bara upp lagerkostnaderna.