FÖRBUNDSKANSLER MERKEL HADE just haft sitt första möte med president Trump i Washington. Där hade hon fått veta att Nato var odugligt. Och att Nato var fantastiskt. Att Trump älskade Tyskland. Samt att Tyskland måste skärpa sig på en rad punkter. Att ländernas band var täta. Och att det enda som förenade dem var att båda blivit avlyssnade av Obama.
Nu var hon tillbaka på tyska ambassaden där hon omedelbart visades till ett situationsrum, säkert från avlyssning.
Där väntade den tyske ambassadören, den tyske FN-ambassadören och chefen för den tyska underrättelsetjänsten i USA.
Förbundskanslern, som trott att hennes dag inte kunde bli värre, insåg att det kunde den visst. Det var underrättelsechefen som höll i mötet.
Saken var den, som förbundskanslern redan informerats om, att Nordkorea lyckats smuggla fyra kilo anrikat uran till Pyongyang via ett fartyg som hette Ära och styrka. Den schweiziske kärnvapenexpert som Kim Jong-un visat upp på en presskonferens hade visat sig vara svensk. Han hette Allan Karlsson och han var inte på Kim Jong-uns sida som tidigare befarats. I stället lyckades han lämna Pyongyang för att ta sig till New York. Och han fick med sig det anrikade uranet.
– Till Amerika? Finns uranet här? sa förbundskanslern.
– Ja, bekräftade underrättelsechefen. Väldigt mycket här.
Allan Karlsson hade några dagar tidigare träffat president Trump tillsammans med den svenska utrikesministern Wallström, tillika Sveriges representant i säkerhetsrådet.
– Ja, jag vet vem hon är, sa Angela Merkel. En duglig människa. Vet vi vad som sades på mötet?
– Inte direkt. President Trump hade visst konstaterat att utrikesminister Wallström och Karlsson inte gjort något fel, och varnat dem för att göra det igen.
– Låter som president Trump, sa Angela Merkel.
Förbundskanslern hade varit med förr. Kände i luften att det fanns mer att berätta.
– Och? sa hon.
– Jo, efter det där mötet stötte ambassadör Breitner på Allan Karlsson utanför FN-högkvarteret. Ambassadören såg föredömligt nog möjligheten till underrättelseinformation och bjöd honom och hans vän Jonsson på middag. Underrättelsechefen såg olycklig ut. Men inte lika olycklig som FN-ambassadören vid hans sida.
– Och? sa Angela Merkel igen.
– Hur det var lovade ambassadören hjälpa Karlsson och vännen med en portfölj de önskade att förbundsrepubliken skulle ha. Den sades innehålla viktig, kärnvapenrelaterad information som Karlsson först tänkt ge president Trump men ändrat sig efter deras personliga möte.
Förbundskanslern kände viss samhörighet med den där Karlsson. De tycktes ha samma erfarenheter av den amerikanske presidenten.
– Och nu tänker ni överräcka informationen till mig på det att jag överväger att vidarebefordra den till våra analytiker i Berlin?
– Nja, sa underrättelsechefen. Portföljen visade sig innehålla… de fyra kilona anrikat uran. Och ett brev till er, fru förbundskanslern. Skrivet på tre servetter.
– Tre servetter? sa förbundskanslern.
Men det hon tänkte var: Fyra kilo anrikat uran? Här? På tyska ambassaden i Washington?
När underrättelsemötet var avslutat hade förbundskanslern också fått veta att det tidigare uppsnappade kodordet ”sparris” avsåg just sparris och inget annat. Samt att Karlsson enligt egen uppgift fått höra att en större last av anrikat uran till Pyongyang var att vänta, en om femhundra kilo. Underrättelsechefen i Dar es-Salaam var redan vederbörligt informerad. Eftersom provsändningen tagit sig hela vägen till Pyongyang från Afrika fanns skäl att tro att nordkoreanerna skulle försöka med samma rutt igen.
Förbundskansler Merkel visste det mesta, men hon visste inte om FN-ambassadör Breitner skulle anses vara nationalhjälte eller en av förbundsrepublikens största idioter. Tills vidare valde hon att betrakta honom som någonting där emellan.