GUSTAV SVENSSON HADE ”hittat sin Ipad” och var vederbörligt välkomnad i gruppen. Nu gällde det att bli av med uranet. Allan satt vid kontorstelefonen. Det gick fram fyra signaler, sedan svarade någon i andra änden.
– Hallå?
Det var så förbundskansler Merkel alltid inledde samtal i sin privata telefon. Att inte börja med att tala om vem hon var.
– Hallå på sig själv, sa Allan. Talar jag måhända med självaste förbundskanslern? Förstår hon i så fall vad jag säger på engelska, eller föredrar hon ryska? Vi skulle kunna hanka oss fram på mandarin också.
– Vem är det som ringer? sa Angela Merkel på ryska.
– Sa jag inte det? Det här är Allan Karlsson. Jag har hittat en väldig massa anrikat uran åt henne, förutom det jag redan levererat, så att säga.
Angela Merkel hade ännu inte påbörjat sin frukost. Hon satt i morgonrock vid lilla skrivbordet utanför sängkammaren och hade plockat bland papper rörande den aktuella dagen när telefonen ringde. Den telefonen. Som högst tio personer hade kännedom om.
– Jag känner mig inte bekväm med det här samtalet, sa hon avvaktande. Hur fick ni tag i mitt telefonnummer?
– Det förstår jag att fru kanslern undrar. Jag kan ju vara vem som helst. En beundransvärd misstänksamhet! Viktig, rent av, i er position.
– Tack, men ni svarade inte på frågan.
– Gjorde jag inte? Det är väl för att jag blivit så glömsk under de senaste fyrtio åren. Men att jag är den jag är tror jag nog att fru kanslern vågar tro när jag berättar att jag skrev ett brev till henne i all hast på några servetter härom sistens. Fast det var på engelska när jag tänker efter.
Förbundskansler Merkel sänkte garden några millimeter.
– Fortsätt.
– Jo, det var en rasande trevlig middag med er FN-ambassadör. Vad var det han hette nu igen? Konrad! Så var det. En bra människa. Stod för middagsnotan och allt. Inklusive dryck, han snålade inte med något. Fast kan hon begripa varför tyskarna har äppelsmak i sitt brännvin?
Angela Merkel sänkte garden en millimeter till.
– Nå, det där med äpple i snapsen är ingen grundlag, sa hon. Men jag tänkte att herr Karlsson snarare kunde berätta mer om… servetterna han nämnde.
För den händelse att mannen i andra änden kunde återge innehållet, gick det ju att åtminstone överväga att tro på att han var den han sa sig vara. Han hade redan talat om på vilket språk det var författat.
– Jaha, ja. Jo, det hände ju sig att Konrad gick på toaletten. Han skulle väl… det vill säga… det tog en stund innan han var tillbaka.
– Servetterna, sa förbundskansler Merkel.
– Ja, de stod ju där i ett ställ mitt på bordet, jag nappade åt mig en och började skriva. Och sedan en till och en till. Innehållet behöver vi kanske inte gå in på, ni har väl läst det redan? Och det var ju jag som skrev det.
Antingen är han inte den han påstår eller så är han dum i huvudet, tänkte Angela Merkel. Men så kom hon på att han sades vara en bit över hundra år, så han fick väl en chans till.
I och med det hade hon sänkt garden ytterligare en millimeter utan att ens märka det.
– Ska det här samtalet pågå längre vill jag försäkra mig om att herr Karlsson är den han utger sig för att vara. Vill ni därför vara vänlig och berätta vad ni – om ni är ni – skrev till mig. Om ens jag är jag.
Det där sista lade hon till för den händelse att hon hade med en utpressare att göra. Därmed hade hon inte ens tillstått att hon var del i det här bisarra samtalet.
– Nu förstår jag, sa Allan. Om ni är ni – och det utgår jag från eftersom det var till er jag ringde – fick ni av mig en redogörelse över hur det gick till när jag och min sparrisodlande vän Julius kom över fyra kilo anrikat uran i en nordkoreansk portfölj. Visste hon förresten att alla portföljer i hela Nordkorea ser likadana ut?
– Fortsätt, är ni snäll, sa Angela Merkel.
– Jaha. Jo, först hade vi väl tänkt räcka över portföljen till han vad han nu heter, Trump, presidenten i USA. Men så visade det sig att han nog inte var riktigt riktig, en alltför vanlig åkomma bland världsledarna har jag märkt. Om hon ursäktar.
– Fortsätt.
– Jag tappade sugen, som ungdomarna säger. Men er, fru förbundskanslern, har jag via min svarta platta fått förtroende för. Jag tänker att ni säkert tagit hand om de fyra kilona på bästa sätt redan, och kanske har plats för fyrahundra till?
Karlsson var helt säkert den han utgav sig för att vara. Inte för att han återgett tillräckligt med detaljer i servettbrevets innehåll, utan för att han höll exakt den halvförvirrade ton brevet hållit. Förbundskanslern sänkte garden helt.
– Fyrahundra? sa hon. Skulle det inte vara fem?
Det har hon rätt i, kanslern, tänkte Allan. Han och Julius hade kontrollvägt och räknat lådorna, det fattades hundra kilo. Men inte skickade väl smugglarna fyrahundra kilo en väg och de sista hundra en annan? Om det handlade om att minimera riskerna borde väl paketet i så fall ha delats på mitten?
– En alldeles korrekt iakttagelse, fru kanslern, sa Allan när han tänkt färdigt. Men dels är måhända mina uppgiftslämnare inte helt tillräkneliga, dels kan det ju ha uppstått leveransproblem. Allra troligast både och.
Allan reflekterade över saken i några sekunder till.
– Är han kvar? frågade förbundskanslern när det varit tyst i luren lite för länge.
– Ja, jag är här. Och jag är färdig med min analys. Jag säger: leveransproblem.
Angela Merkel insåg vilken sits hon hamnat i. Det var tre dagar kvar till valet, nu var hon på väg att få fyrahundra kilo anrikat uran i knät. Det här måste skötas både snyggt och diskret.
– Är hon kvar? undrade Allan.
Ja, det var hon.
– Jag hade gärna skickat över de fyrahundra kilona till henne, men det var liksom lättare förra gången, det här ryms inte i en portfölj, nordkoreansk eller ej. Jag behöver ett flygplan. Från Afrika, det är där jag är. Och en landningsbana i Tyskland om bara fru förbundskanslern ville dra i några trådar så att vi inte blir nerskjutna när vi kommer. Det skulle se ut det. Fyrahundra kilo uran regnande över Berlin.
Förbundskanslern tog sig för pannan. Och tänkte: fyrahundra kilo uran regnande över Berlin dagarna före valet.
Hon samlade sig och formulerade ett par frågor som fortfarande hängde i luften. Som till exempel var Karlsson och uranet i detta nu befann sig mer exakt. Och om han möjligen samarbetade med annan representant för förbundsrepubliken. Det fanns ju en och annan sådan i Afrika i det aktuella ärendet.
Allan berättade att han befann sig i Kenya, att han först övervägt att kontakta den kenyanska regeringen, men här hade det just varit val, i det avseendet låg de lite före Tyskland, och det slutade så olyckligt att han som vann därpå förlorade det han just vunnit i Högsta domstolen, så nu skulle valet göras om. Antingen hade oppositionen lurats på valsegern, eller så hade de lurat andra för att det skulle se ut som att de lurats. Det skulle kännas tryggare med uranet i förbundskanslerns famn.
I famnen eller i knät, det var lika illa, men hon förstod hans resonemang. Däremot kunde det aldrig sluta väl om den levande oroshärden Karlsson tilläts flyga in i Tyskland, med eller utan aktuell last.
– Och hur var det med Karlssons eventuella kontakter med tyska representanter i sammanhanget? sa hon.
– Jo, tack, sa Allan.
Angela Merkel tänkte att han var enastående bra på att inte svara på frågor.
– Jag tror det blir bäst om förbundsrepubliken hämtar lasten ifråga, sa hon. Vill han vara vänlig och ge mig en exakt, geografisk angivelse så ska jag se vad jag kan göra.
Exakt geografisk angivelse? Hur gav man en sådan? När frukosten stod på bordet.
– Det ska hon absolut få, fru kanslern. Men exakta geografiska angivelser är inte min specialitet. Jag är bättre på att hamna där jag hamnar. Får jag lov att ringa henne i morgon bitti vid samma tid, så gör vi upp detaljerna?
Förbundskanslern påbörjade ett svar, men Allan var hungrig och hade inte tid. Han lade på luren.
– Frukosten är klar, Allan, sa Julius.
– Jag ser det, jag kommer, sa Allan.