Joona och Valeria sitter på Wedholms fisk och äter grillad piggvar. Matsalen är fylld av en stillsam elegans med brinnande stearinljus och vita dukar. Endast ett fåtal gäster är kvar vid denna tid och personalen rör sig nästan ljudlöst över golven.
– Jag har börjat tänka på att allt det man gör… men också det man inte gör, kommer att läggas i vågskålen, bli det som bestämmer vem man är, säger han.
– Ja.
– Och att ingenting i den här världen försvinner helt, även om man skulle önska det ibland.
Joona brukar berätta om komplicerade och intensiva fall för Valeria när de har nått sitt slut. Det är en tyst överenskommelse de har. Hon låter honom försvinna in i sitt arbete utan att ställa frågor, men blir sedan delaktig när svallvågorna slår upp på stranden.
Under förrätten beskrev han tennfigurerna, gåtorna, tidspressen och jakten med dämpad röst. Till huvudrätten har han gått igenom fällan, lösningen och upplösningen i gångarna under marken.
– Mara kommer att genomgå en rättspsykiatrisk undersökning… men jag vet inte, jag såg henne aldrig som psykiskt sjuk på det sättet, jag tror inte att hon var det ens när hon var tvångsintagen, säger han och lägger ner besticken. Hon var trött och undernärd, traumatiserad och desperat…
– Och hade en berättelse som var svår att tro på.
– Mara hoppades att Saga skulle rädda hennes familj… och det hade hon kunnat göra utifrån det psykologen berättade för henne och det material vi hade rörande Jurek… Saga fick veta att patienten såg en skylt med namnet ”Emoja vejave” strax efter rymningen… om hon bara hade tänkt att det rörde sig om transkriberad ryska och tagit reda på tecknens skiftande uttal hade hon fått fram platsen Moraberg… och eftersom hon redan visste att Jureks inre system pekade ut just den punkten…
– Okej, jag förstår… det fanns absolut en möjlighet, säger Valeria. Men att… hur ska jag säga, att inte lyckas identifiera och lösa en gåta… det är ju inte ett brott.
– Nej, det är det inte, men eftersom Mara själv lyckades när hon väl kom ut, bestämde hon sig för att vända på det… för att se om Saga skulle lösa gåtan när det var hennes eget liv som stod på spel, säger Joona.
– Så hela fallet var som en rättegång… om Saga hittade bunkern i ett försök att rädda sig själv så skulle hon vara skyldig till att Maras familj dog.
Joona dricker lite vin och tänker att Mara var tvungen att som råttfångaren i Hameln få alla att följa ljudet av hennes flöjt fram till det avgörande ögonblicket när hon skulle återförenas med sin familj och samtidigt skipa rättvisa.
– Mara skapade gåtor, förfalskade motiv, bevis och spår… för att få mig och Saga att ligga före alla andra poliser och insatsstyrkor, fortsätter Joona. Mara ville ha oss tätt bakom sig, åtskilda, med varsin gåta att lösa…
– För hon var övertygad om att Saga i den avslutande situationen skulle skjuta henne för att rädda dig.
– Ingen vet vem de blir i en extrem situation, det går för fort, det finns inte tid att tänka, säger han.
– Men du blev en hjälte, säger hon.
– Nej… långt ifrån.
Han blir tyst och blicken mörknar.
– Tänker du på viskningen? frågar Valeria lågt.
– Jag vet inte, kanske är det oförlåtligt… att jag dödade Jurek, knuffade honom över kanten… det får jag leva med… en del av mig föll från taket, en del av honom stannade kvar i mig, men vi bytte inte plats, jag blev inte Jurek.
– Nej… du är du… och jag älskar dig mer för varje dag, säger hon.
– Det kan jag inte tro på.
Hon lägger sin hand över hans på bordet och möter hans blick.
– Oroa dig inte, säger hon allvarligt.
– Vad tänker du på?
– Jag svarar ja, säger Valeria.
– Du svarar ja?
– Om du frågar, säger hon och håller tillbaka ett leende så att hakspetsen blir skrynklig.
Joona reser sig upp, stoppar handen i vänster innerficka, tar upp ringen och går ner på knä framför henne.