En papperstallrik virvlar runt en betongplint tillsammans med en massa stoft, fladdrar vidare utmed den spruckna lastkajen och bort mot nästa huslänga.
Aias sitter på en bår bakom en ambulans och Nora håller honom i handen medan han talar med en polis.
Joona springer över parkeringsplatsen och stannar framför Simon Bjerkes kollega Haron Shakor som lägger in sin skyddsväst i patrullbilens bagageutrymme.
– Simon fanns inte bakom huset, han finns inte någonstans på området, säger Joona.
– Konstigt, svarar Haron utan att möta hans blick.
– Och hans radio är inte på direktmod, den är helt avstängd, fortsätter Joona.
– Jag vet inte vad jag ska säga.
– Det är bråttom.
Nationella insatsstyrkan för ut de tre bröderna från halalbutiken. Den skäggige mannens huvud är bandagerat och de bär alla handfängsel.
– Avtalet gäller, ropar Aias efter dem. Jag håller mitt ord!
Branco håller leende kvar hans blick tills han försvinner in i en av insatsstyrkans svarta skåpbilar.
– Lyssna nu, jag förstår att du försöker skydda Simon, fortsätter Joona. Men att gå in ensam som du gjorde är väldigt farligt.
Haron skakar på huvudet.
– Jag ville ha honom på baksidan och…
Han tystnar när han får ett anrop över Rakel, han lossar enheten från jackans hållare och höjer ljudet.
– Haron – kom, hörs en trött röst.
– Simon? svarar han och går undan ett par steg. Det är en kommissarie från NOA här som vill…
– Jag är på väg, avbryter mannen. Jag ska bara pissa och köpa en…
Det smäller till, knastrar och blir tyst.
– Simon? Simon – kom, säger Haron med stressad röst. Simon – kom!
– Säg var han befinner sig, säger Joona med skarp röst.
Haron ser på honom med främmande blick.
– Det bröts bara…
– Haron, om du vet var han befinner sig just nu måste du berätta det, säger Joona och låser upp bilen.
– Vad handlar det här…
– Säg det bara, avbryter Joona hårt.
– Simon har suttit på L.A. Bar hela eftermiddagen, den ligger här borta, uppe vid Årsta IP, svarar han och pekar bort över hustaken.
– Följ med.
De tar plats och Joona rivstartar och larmar regionledningscentralen medan de kör i hög hastighet genom cirkulationsplatsen ovanför motorvägen.
– Så han dricker, säger Joona.
Haron berättar om Simons alkoholism, att han gång på gång har lovat att ta tag i den, men att det bara har blivit värre.
– Jag har försökt täcka upp för honom i flera år, säger han.
Haron hade släppt av Simon utanför baren en timme innan anropet om bråket i halalbutiken kom. Han försökte få tag på kollegan, men när han förstod att Simon hade stängt av sin radio åkte Haron ensam.
Joona ökar farten på den avslutande raksträckan, svänger över i motgående fil, stannar utanför L.A. Bar med två hjul på trottoaren och lämnar bilen.
Serveringen ligger på hörnet av ett gräddvitt flerfamiljshus med röda balkonger. Dammiga markiser skuggar den tomma uteserveringen.
Joona springer fram och drar upp dörren.
Tre män sitter tysta vid olika bord, med varsin glasbägare öl och följer med i den tevesända fotbollsmatchen.
Avdelningen för karaoke är tom och bartendern sitter med en kopp kaffe bakom disken och tittar i sin telefon.
Joona går rakt fram till honom med stora steg och visar sitt tjänstekort.
– Var är polisen? Den uniformerade polisen? frågar han.
– Han betalade och gick för kanske tio minuter sen, svarar bartendern och flyttar undan en plåtburk med pappersservetter och bestick.
– Var han ensam?
– Det är han alltid.
– Vet du vart han skulle när han gick? frågar Joona samtidigt som han via spegeln ser att Haron kommer in på baren.
– Ingen aning, svarar bartendern.
– Kom igen! Det är viktigt!
– Jag såg bara att han försvann åt höger, men…
Joona vänder sig om och skyndar mot utgången igen, Haron håller upp dörren för honom och följer sedan efter.
– Det lät som att Simon var ute när han sa att han skulle pissa, säger Haron.
Joona börjar springa längs byggnaden, förbi Thai Spa, nerför en trappa och in på parkeringsplatsen.
En kråka flaxar upp från soptunnorna.
Joona drar pistolen och går in på en tyst bakgård med gångvägar och en liten park. Rötterna från de stora björkarna har brutit upp asfalten.
Längre bort syns en lekplats med en röd rutschkana.
Joona blickar runt och börjar gå utmed husets baksida mot en hög exteriör trappa med rostigt stålräcke.
Ett knastrigt, skrapande ljud hörs bakom trappan.
Joona tecknar åt Haron att följa efter i en vid halvcirkel.
Gungan på lekplatsen rör sig knirrande i vinden.
Joona fortsätter ljudlöst framåt. Hans axel stryker mot trappans fundament och han känner en lukt av fuktigt tegel, förmultnade löv och sedan den järnrika doften av blod.
Det hasande ljudet hörs igen, helt nära.
Joona tar ett steg framåt och riktar pistolen mot det dunkla hörnet bakom trappan.
Ett källarfönster är täckt av silvrigt papper från insidan.
Två råttor försvinner in bakom en masonitskiva med ett skrapande ljud.
Marken vid trappan är blöt av blod.
Ett tre meter långt släpspår löper utmed fasaden och försvinner sedan tvärt.
Joona börjar springa i blodspårets riktning, fortsätter vidare, längs hela huset tills han kommer ut från bakgården. Han blickar runt på den tomma gatan, fortsätter till höger och stannar mitt i korsningen.
Inga bilar syns till, inga människor.
De kom för sent igen.
Joona larmar ledningscentralen, begär vägspärrar och helikopter och rapporterar sedan tillbaka till Manvir.
När han återvänder till bakgården ser han att Haron står och betraktar blodet. Armarna hänger slappt efter sidorna och hans ansikte ser helt slocknat ut, som om han var på väg att somna på motorvägen bakom ratten.
På marken intill det våta släpspåret ligger Simon Bjerkes kroppsburna kamera och vid det rostiga gallret över en avrinningsbrunn glimmar en mjölkvit patronhylsa.
*
Joona sitter tyst och väntar tillsammans med de andra kommissarierna i mötesrummet på NOA. Erixon har tagit över brottsplatsundersökningen och vet att han ska rapportera varje litet fynd omedelbart.
Hundratals bilar har genomsökts vid vägspärrarna kring Årsta, men precis som med helikopterspaningarna har det varit fruktlöst. Det finns inga övervakningskameror i området, men ett team knackar dörr i de omgivande husen för att ta reda på om någon har sett någonting.
IT-experten Johan Jönson är klädd i lösa pyjamasbyxor och en T-shirt med texten ”Got the T-shirt”. Han sätter sin telefon på laddning och placerar sedan en dator på bordet.
En av polisteknikerna lyfter upp Simon Bjerkes kamera ur en kartong och visar upp den som en raritet på ett auktionshus.
– Vi har tagit alla avtryck som finns, men var ändå försiktiga med den, säger han och försöker få glasögonen högre upp på näsan genom en överdriven blinkning.
Johan Jönson drar på latexhandskar, tar emot kameran, skakar lite på den och lägger den sedan på bordet bredvid datorn.
– Filmtajm, säger han och hostar tillgjort.
Simon Bjerkes kroppskamera var aktiverad på ”stealth mode”, ett inspelningsläge som innebär att kameran spelar in trots att den ser ut att vara avstängd.
Den röda lampan på framsidan blinkar inte som den annars skulle göra.
Alla polisens kroppsburna kameror buffrar kontinuerligt film på det interna minnet så att man vid uppspelning ska kunna se vad som händer trettio sekunder före inspelningens start.
Anledningen till det är att man annars skulle missa skälet till att kameran aktiveras, vilket ofta är den centrala händelsen för förundersökningen. Dessa inledande sekunder är dock ljudlösa av integritetsskäl.
– Vill ni ha ljud eller inte? frågar Johan.
– Det finns inget ljud, säger Manvir nästan upprört.
– Det är klart det gör, det raderas bara när man för över materialet till kameraplattformen… och inte ens då om man ska vara helt korrekt.
– Då vill vi ha ljud.
– Det gör saken lite lättare för mig, säger Johan och klonar minneskortet i sin dator.
Han lägger tillbaka kameran i teknikernas kartong, tar av sig handskarna och vänder datorn mot de andra.
– Är ni beredda? frågar han och ser på kommissarierna.
– Ja, svarar Saga.
Filmen börjar abrupt med dånande vind i mikrofonen och knastrande steg mot asfalten. Kameran är fäst på Simon Bjerkes bål och den gungande bilden närmar sig trappan på husets baksida.
– Simon? hörs Harons stressade röst via Rakelenhetens högtalare. Det är en kommissarie från NOA här som vill…
– Jag är på väg, avbryter han.
Simon svänger in bakom trappan och stannar framför källarfönstret. Det skeva silverpapperet bakom glaset skapar en suddig spegeleffekt av hans slappa ansikte. Mitt i parkens slammiga lövmassor anas lekplatsens rutschkana som en röd stjärna. Plötsligt tycks någonting grått rinna fram över gräset.
– Jag ska bara pissa och köpa en…
I den silvriga reflektionen reser sig plötsligt en hukande skugga snett bakom honom, rör sig blixtsnabbt framåt.
Innan Simon hunnit avsluta meningen slår en skarp knall ut allt annat ljud. Marken störtar upp, det smäller till i mikrofonen och bilden blir mörk.
En flämtande andhämtning hörs.
Simon skriker av smärta när han rullar över på sidan och aktiverar kameran. Ljudet blir omedelbart mycket klarare, det hörs att han har fruktansvärt ont, kvider ångestfyllt mellan de snabba andetagen.
Allt som syns är björkarnas solfyllda toppar.
Ljudet från en långsamt rullande bil närmar sig och stannar.
Någon går fort över asfalten.
Kameran skakar till och vänds mot marken igen.
Ett maskinellt, vinande ljud hörs genom Simons utmattade skrik. Ljus blinkar till, fasaden blir synlig och glider uppåt någon meter innan den stannar.
– Kameran lossnade, säger Joona.
Vinandet fortsätter, det rasslar metalliskt och Simon stönar av smärta.
– Låter som om han mals ner i en jävla köttkvarn, viskar Petter.
– Han vinschas upp på ett flak, säger Joona.
Det blir tyst, några smällar hörs och sedan rullar bilen bort. Kameran ligger kvar på marken och filmar parallellt med asfalten.
Efter en liten stund blir den första råttan synlig, strax följd av två till och sedan hörs steg närma sig långsamt.
– Det är mina steg, jag missade dem precis, konstaterar Joona.
– Vi tittar på det igen, säger Saga.
– Går det att förbättra bilden av förövaren? frågar Greta.