Francesca Beckman är en av psykologerna på Kris- och traumacentrum som är knuten till polismyndigheten. Det är hon som gör den helt avgörande bedömningen om huruvida Saga kan återgå i full tjänst.
För tre år sedan rikoschetterade Sagas jakt på Jurek Walter tillbaka mot henne själv. Plötsligt var det hon som var villebrådet som kämpade för att rädda sin familj.
När hennes halvsyster Pellerina avled efter sviterna av att ha legat instängd i en likkista för länge gick allting sönder för Saga.
Säpo bekostade två år av rehabilitering och kvalificerad psykologisk hjälp på en specialavdelning på Idö. När hon återvände till Stockholm hade hon blivit stark nog att tänka på annat än att ta sitt liv.
Eftermiddagsljuset passerar genom ett gungande grenverk innan det faller in över mottagningsrummet.
Det känns som om hela rummet roterar, rullar som en badboll nerför en backe.
Saga sitter på den yttersta kanten av den ljusblå fåtöljen. Hon nickar svagt och möter Francescas bruna ögon.
I stället för privata bilder eller barnteckningar hänger ett stort inglasat fotografi med skogsmotiv bakom psykologen. När Saga lyfter blicken från Francesca ser hon rakt in i en glänta med splittrat ljus och en bäck som slingrar sig mellan mossbelupna stenbumlingar.
– Jag tycker absolut att du har gjort stora förbättringar, du kommer hit på avsatt tid, du har skött ditt jobb och du är stödperson för två barn med Downs syndrom, förklarar Francesca. Vilket sammantaget var skälet till att jag svarade NOA:s tillförordnade chef att jag kunde godkänna dig för inre tjänst.
Francescas ansikte är vackert trots att kinderna är täckta av otaliga små ärr som går hela vägen mot öronen och in under hårfästet.
Hon är i femtioårsåldern och så lång att hon sitter med benen utsträckta för att inte stöta knäna i skrivbordet.
– Men jag jobbar operativt, jag är operativ, det är den jag är, det har jag försökt vara tydlig med, säger Saga.
– Jag vet det, svarar psykologen och tar av sig läsglasögonen.
– Och det är viktigt för mig, fortsätter Saga och studsar med ena foten. Jag tror att det vore bra för mig att få komma tillbaka, att få känna att jag klarar av det operativa arbetet, för det vet jag att jag gör.
– Jag hör vad du säger, svarar Francesca.
– Och de behöver mig på NOA, det låter kanske överdrivet, men…
– Saga, det är för tidigt, avbryter psykologen mjukt. Det är min bedömning, du har gjort framsteg, men…
– Du vet ingenting om mig, säger Saga med höjd röst och reser sig så att stolen slamrar in i väggen bakom henne. Du vet ingenting om polisarbete, vad vi är med om, vad som faktiskt krävs när det gäller.
– Berätta för mig, säger Francesca tålmodigt.
– Förlåt, mumlar Saga och sätter sig igen. Jag blev bara besviken.
– Jag trodde att du skulle bli glad för att jag är positiv till att du börjar jobba inom polisen igen.
– Det är jag, men jag är inte gjord för inre tjänst, jag…
Saga tystnar och knäpper händerna för att hålla dem stilla.
– Så du trivdes inte i dag på NOA?
– Det var det bästa som hänt mig på flera år, det var intressant, jag vet att jag var till nytta, att jag bidrog… Jag menar bara att jag känner att jag kan ge så mycket mer om jag får jobba operativt tillsammans med Joona.
Hon tystnar och hennes blick vandrar i väg mot solkatterna som darrar på väggen nedanför fönstret.
– Har du träffat Randy ännu? frågar Francesca mot hennes bortvända ansikte.
– Ja… eller träffat, han kom in med en avrapportering i dag på NOA.
– Hur kändes det att möta honom?
– Okej, jag menar, det var lugnt.
Francesca tar på sig läsglasögonen igen och bläddrar i ett kollegieblock.
– Du har sagt att du gjorde slut med honom för att straffa dig själv.
Saga drar efter andan och vänder sig mot henne igen.
– Jag känner inte så längre, men… från början tålde jag inte mig själv, jag har berättat det, jag tyckte inte att jag förtjänade kärlek, jag tyckte inte ens att jag hade rätt att leva.
– Men nu har du en ny relation… Stefan.
– Ja, svarar Saga.
– Vill du berätta? frågar psykologen efter en stunds tystnad.
– Jag vet inte, det är lite tidigt… Jag har ingen aning om vad det kommer att leda till, jag vill inte stressa fram någonting, vi har båda våra egna liv, men vi träffas regelbundet och det räcker för mig just nu.
– Tycker du att du förtjänar hans kärlek?
*
Saga lämnar motorcykeln på parkeringsplatsen utanför den grå husgaveln, knappar in koden, öppnar porten och tar trappan upp till våning två. Hon knackar försiktigt, öppnar dörren, stänger mjukt och låser efter sig, tar av sig kängorna och hänger upp jackan på kroken.
Stefan tittar inte upp från datorn på köksbordet när Saga kommer in och säger hej. Hon ser att han är inne på ett internetforum, ger ”Yemoja massage” fem stjärnor och börjar sedan skriva en kommentar om en av sexarbetarna.
Saga väntar några sekunder och går sedan till badrummet, klär av sig och vrider på duschen.
Det kramar till av ångest i hennes mage på samma sätt som det gör varje gång hon är här.
Narkosläkaren Stefan Broman bor i en villa i Djursholm med sin hustru Jessica och de båda sönerna Nils och Lennart, men har tillgång till en liten lägenhet på Blomgatan i Solna bara några minuters cykelväg från hans arbetsplats på Karolinska sjukhuset.
Saga sköljer noggrant bort all tvål från sin kropp eftersom Stefan är känslig för minsta aning om en parfymdoft. Hon torkar sig, hänger tillbaka handduken, lämnar badrummet naken och går och sätter sig på stolen i sovrummet.
Persiennerna är nerdragna, men ett smutsigt ljus faller ändå in över plastmattan och de trista möblerna.
Hon ser att hans städhjälp har varit här i dag, sängen är bäddad och en slinga vitt garn från svabben har fastnat i golvsockeln under radiatorn.
Saga fryser så att hon darrar när Stefan nästan en timme senare kommer in i sovrummet och drar undan den noppriga filten från sängen.
– Lägg dig eller gå hem, säger han.
– Jag vill inte gå hem, svarar hon och lägger sig på rygg i sängen.
Ibland försöker hon intala sig att det enda hon vill ha är en utpräglad sexuell relation, att det är allt hon orkar med just nu, att det är så här hon vill leva sitt liv.
Han för sakligt isär hennes lår och lägger sig över henne.
Stefan tycker inte om när hon är våt.
Hon har blivit det de få gånger han visat henne ömhet, men då har han lämnat sängen, samlat ihop hennes kläder, slängt ut dem i trapphuset och tvingat henne att åka hem.
Det spelar ingen roll.
Hon kan inte förlora honom och biter sig hårt i tungan om hon riskerar att dras med.
Saga stirrar på lampan i taket för att inte möta hans blick, fixerar den lilla tråden av damm som gungar i luftrörelserna.
Stefan stöter snabbt och aggressivt, svär åt henne om hon inte ligger helt stilla, kallar henne vulgära saker, viskar att han ska låna ut henne till alla sina vänner.
Efter en stund tar han stryptag på henne med ena handen, klämmer ihop hennes hals och stöter hårt.
Hon ligger helt slapp i kroppen. Det börjar blixtra för ögonen av syrebrist.
Allt hon hör är den knakande sängen och hans brölande utandning när han äntligen ejakulerar och drar sig ur.
Hon rullar över på sidan, hostar i armvecket och andas så tyst hon kan.
Han ligger flämtande på rygg, röd om öronen och bröstkorgen.
Stefan vet inte detta, han minns inte henne, men hon är bunden vid honom eftersom han hörde till teamet på Karolinska sjukhuset den dag då hennes liv krossades.
Det var han som var hennes systers narkosläkare.
Efter att ha hittat honom på Tinder och tittat på bilden gick hon in i badrummet och kräktes. Att ligga med honom är hennes sätt att behålla sorgen, eftersom den är så mycket mer än ingenting.
– Jag har börjat jobba på NOA nu, säger hon.
– Vad har du för lön?
– Jag vet inte, jag vill bara…
– Smart, suckar han.
– Ska jag ringa efter mat? frågar hon och reser sig ur sängen.
– Vi hinner inte, jag ska försöka sova lite före träningen.
– Jag trodde…
– Du behöver inte komma hit, avbryter han. Så jävla roligt är det inte.
– Bli inte arg för att jag frågar om…
– Jag vill inte äta med dig, jag är inte din pojkvän.
– Jag vet det, men jag behöver dig.
Han ger henne 1,5 milligram Frivelle för att avbryta en eventuell graviditet och iakttar henne medan hon sväljer tabletten.
När Stefan är berusad pratar han ofta om att han hatar kvinnor som tror att de är oemotståndliga eller har en karriär, att han föraktar kvinnor som gör kejsarsnitt och säger att han alltid hoppas att de ska få fula ärr på sina magar.
Saga klär på sig utan att tvätta sig eftersom han vill att hon ska vara blöt av sperma mellan benen när hon sätter sig på motorcykeln. Han har skrattat åt tanken på att det ska rinna nerför hennes lår när hon har ett viktigt möte på jobbet.
Så fort hon kommer ut i trapphuset tar hon upp pappersnäsduken ur väskan, torkar sig noggrant och slänger den i soptunnan utanför.
Tårarna börjar rinna först när hon sätter sig på motorcykeln. Sorgen väller upp och täpper till halsen så att hon nästan inte kan andas.
Medan hon kör hemåt tänker hon på att Jurek fortfarande styr hennes liv.
Att hon inte längre jobbar som polis, att hon inte står ut med kärlek, är hans verk.
Hon skulle göra vad som helst för att vrida tillbaka tiden och få en ny chans att döda honom.
Det var hon som borde ha gjort det.
Saga passerar Karolinska institutets område, ser Norra tornen rakt fram, men svänger höger mot Essingeleden.
Vad var det med Jurek Walter? Hur kunde hans radioaktivitet förgifta henne?
Har man släppt in Jurek i sitt huvud blir man aldrig av med honom.
Hon ser det ibland i Joonas ögon.
Han är inte heller fri.
Det måste vara samma sak med förövaren, tänker hon plötsligt. Han har gått vilse i Jureks labyrint, stirrat för djupt i hans ögon.
Hon kör över Västerbron. Kvällssolens brandgula sken återkastas i det krusiga vattnet nedanför henne.
Tanken får henne att rysa över hela ryggen. Förövaren har gått vilse i Jureks labyrint.
Men nästan alla som har träffat Jurek är döda.
Så vem kan han vara?
Solstrålarna får trädkronorna på Långholmen att se ut som om de brinner.
Var han ett offer eller en av dem som Jurek skulle rekrytera, någon som lossnade från en av de många krokarna på hans långrev?