Saga vaknar i sin säng av att det rasslar till i brevinkastet. Posten faller ner på hallgolvet med en tung duns. Hon öppnar ögonen och blinkar i det ljusfyllda sovrummet. Klockan är halv sju och solen skiner genom gardinen. Hon rullar över på sidan och blundar. Det blev sent i går och hon hade egentligen velat sova ett par timmar till.
Hon tänker på de tre männen i källaren, att de inte ville sluta ta bilder, att Karl försökte köpa någonting från henne innan hon gick, hennes strumpor, hårsnodden, vad som helst.
Saga sträcker sig efter telefonen på sängbordet när hon inser att det är alldeles för tidigt på morgonen för brevbäraren.
Hon lämnar hastigt sängen, tar sin pistol från byrån, går snabbt ut i hallen i bara trosorna, ser den lilla sammanpressade kartongen på golvet, låser upp och springer nerför trapporna och ut genom porten.
Tavastgatan ligger öde.
Hon springer barfota till den korsande Blecktornsgränd. Trappan ner mot Hornsgatan är tom.
På den knaggliga trottoaren utanför caféet står en äldre man med rollator och stirrar på henne med blanka ögon.
Hon återvänder hem, låser efter sig, söker snabbt igenom lägenheten, lägger ifrån sig pistolen, tar på sig latexhandskar, bär med sig den smutsiga och skadade kartongen till köksbordet och kontaktar den inre gruppen över Rakel.
– God morgon, Saga, säger Manvir med klar röst som om han har varit vaken i många timmar.
– Alla är med i samtalet förutom Petter, säger Joona.
– Okej, jag tror att jag har fått en ny tennfigur, berättar Saga. En kartong kom hem till mig precis nu, för några minuter sen.
– Men du såg inte vem som…
– Nej, jag sov och var lite för långsam.
– Du har inte öppnat kartongen? frågar Greta.
– Jag har tagit på mig handskar och…
– Strunta i fingeravtryck och fibrer, avbryter Joona. Öppna den bara, det är bråttom om vi ska hinna före den här gången.
Hon river bort tejpen, viker upp kartongens flikar, stoppar ner handen och lyfter upp ett bylte och lägger det på bordet. Försiktigt viker hon undan en vit näsduk, separerar en boll av tidningspapper och frilägger sedan en liten man av tenn.
– Det är en ny figur, bekräftar hon.
– Nu har vi vår chans att ligga steget före, säger Manvir andlöst.
– Ser du vem den föreställer? frågar Joona.
– Det går inte, ansiktet är tillplattat… Jag tar en bild, säger hon.
Saga ställer den silvergrå figuren på bordet i det inflödande morgonljuset, fotograferar och förstorar bilden. Det går inte att urskilja några drag i det skadade ansiktet, bara lite av en hög panna, ett öra och huvudets rundning.
Hon skickar fotografierna till kollegorna.
Det rör sig om en smal man, något längre än de tidigare figurerna, kanske två och en halv centimeter, med kavajkostym, portfölj och stora skor.
– Saga, vad är det som syns på ryggen? frågar Joona efter en stund.
Hon tar upp tennfiguren och ser att det hon trodde var spår efter gjutformen i själva verket är ett ristat mönster på kavajens rygg.
– Han har ristat… det ser ut som en massa små moln, jag vet inte, det är jättesvagt… jag ska försöka ta en bättre bild.
– Vad får vi ut av det här? Vem är nästa offer? frågar Greta.
– Det är omöjligt att säga, svarar Saga.
– Fan också, viskar Greta.
– Vi går över till emballaget, säger Joona snabbt.
– Tiden rinner ut, påminner Greta.
– Vi har en skrynklig tidningsartikel och en näsduk, en tygnäsduk, berättar Saga.
– Vad handlar artikeln om? frågar Manvir.
– Om en övergiven tunnelbanestation.
– Och på andra sidan? frågar Greta med stressad röst.
– Algblomningen i Stockholms skärgård…
– Är det någonting speciellt med näsduken? undrar Joona.
– Den har ett monogram eller vad heter det… ett broderat A i ena hörnet.
– Återvänd till artikeln om vattnet, säger Joona.
– Jag tror att vi ska fokusera på tunnelbanan, säger Saga.
– Nämns någon specifik plats när det handlar om algblomningen? frågar Joona.
– Nej, men det finns en tabell med massa platser… Tyresö, Österåker, Värmdö, Nacka, Saltsjöbaden, Ingarö…
– Vi fortsätter med tunnelbanestationen, säger Manvir.
– Är det Kymlinge? frågar Joona.
– Ja, svarar hon.
– Jag kontaktar larmcentralen direkt, säger Greta.
– Läs igenom båda artiklarna noggrant, påminner Joona. Vi måste veta om det finns fler platser nämnda eller antydda.
Medan Saga försöker koncentrera sig på läsningen hör hon Greta tala med larmcentralen. Fyra bilar i området svarar på anropet.
Saga läser med bultande hjärta all text på tidningsurklippets båda sidor. Den enda specifika platsen som nämns är den blå tunnelbanelinjens spökstation Kymlinge som ligger mellan Hallonbergen och Kista. Den byggdes eftersom man planerade att flytta dit ett antal statliga myndigheter från centrala Stockholm. När staten i stället beslöt att placera ut myndigheterna på helt andra orter i Sverige avstannade det närapå färdiga bygget tvärt.
– Inga andra platser, säger hon.
– Jag åker till Kymlinge, bestämmer Joona.
– Vi ses där, säger Saga och avslutar samtalet innan någon hinner protestera.
*
Verner Zandén tar på sig glasögonen, smyger ut från sovrummet, stänger försiktigt dörren efter sig för att inte väcka sin hustru Maja och fortsätter nerför trappan.
Det stora huset ligger i ett mjukt gryningsdunkel.
Ekparketten knäpper för varje steg under hans tyngd.
Allt på Säpo är hemligt, förutom chefen, tänker Verner.
Hans namn och bild finns överallt.
I förrgår följde en genomskinlig liten man med blekt ansikte och små runda glasögon efter honom på Ica Maxi.
Verner märkte att mannen fotograferade honom i smyg flera gånger.
Det är inte ovanligt, men den här mannen betedde sig annorlunda. Han log inte, verkade inte ivrig, utan framstod som en glädjelös samlare.
– Av själar, föreslog Maja när Verner berättade om honom.
Och denna natt var den genomskinlige mannen med i drömmen om Sebastian.
Verner drömmer fortfarande ofta om sin lillebror som föddes med dubbla ryggrader. Sebastian avled under en av alla sina operationer när han var elva år.
Ibland är drömmarna oerhört sorgliga. Verner och hans pappa sitter i ett litet väntrum när läkaren kommer ut och förklarar att operationen gick fel. Verner faller på knä och gråter, genomströmmad av en gränslös sorg eller så ser han sin pappa gå ut i det första snöfallet och vråla som ett skadat djur.
Ibland är det utpräglade mardrömmar där han jagas av Sebastian genom husets alla rum. Den underutvecklade ryggraden släpar efter Sebastian som en tung svans, dunsar över trösklar och slår in i dörrposterna.
Och i natt var den genomskinlige samlaren från Ica Maxi med i drömmen, han opererade Sebastian med en kökskniv, blottlade de båda svanskotorna, skar bort vävnad och hinnor, lindade hushållspapper kring dem och drog isär ryggraderna som en dragkedja.
Verner slets upp ur drömmen och låg sedan flämtande bredvid Maja en lång stund innan han smög upp.
Nu går han i den mörka korridoren, förbi de två salongerna med sammetsgardiner framför fönstren och ut på glasverandan för att kontrollera vädret som vanligt.
Han blickar ner mot havsviken mellan de större husen med strandtomter. Det krusiga vattnet gnistrar i solljuset.
Varje morgon före frukost springer Verner ungefär fem kilometer. Han brukar få upp farten i Svärdsö naturreservat, fortsätta längs Älgövägen till Grand Hotel och sedan variera vägen tillbaka på andra sidan sjön. Men på tisdagar när han jobbar hemifrån avslutar han alltid sin löprunda på kallbadhuset där han har en timme helt för sig själv. Verner sitter i föreningens styrelse, men betalar ändå fullt pris för abonnemanget, vilket givetvis är löjligt högt för att en enda person ska basta och ta ett dopp i havet. Men han njuter av miljön, den märkliga tjugotalsklassicismen, stillheten och ensamheten. Det här är hans meditation, hans stund av mindfulness inför resten av veckan.
Efter bastun brukar han byta om till sina vanliga kläder, promenera hem, laga frukost och bära upp brickan till Maja.
Verner är så bländad av morgonljuset att han nästan inte ser någonting när han går tillbaka genom salongerna.
Ett dunsande ljud hörs från varmvattenberedaren i källaren. Det låter som om man slängt in en gummistövel i torktumlaren.
Verner är inte överdrivet teknisk, men får ändå beröm av Maja varje gång han går ner i källaren, drar ut sladden och sätter i den igen.
Han fortsätter ut i den mörka korridoren. Dörren till sällskapsrummet står vidöppen och skymmer sikten rakt fram.
Borde han inte ha noterat detta när han gick i den andra riktningen?
Han stannar till och tittar in på sofforna och teven i dunklet, den kinesiska teservisen på skänken och Lars Lerins vemodiga akvarell på väggen.
Whiskyglaset från i går står kvar på bordet.
Han stänger dörren till sällskapsrummet och tänker att han ska gå ner i källaren och titta efter när det dunsande ljudet upphör.
Han lyssnar efter steg, undrar om Maja vaknade och tog saken i egna händer och gjorde hans tekniska kunnande överflödigt.
Men huset är plötsligt skrämmande tyst.
Han går till groventrén, tar sina träningskläder ur torkskåpet, byter om, får på sig löparskorna och ryggsäcken, öppnar dörren, kommer ut i den svala morgonluften, låser efter sig och korsar gräsmattan.
Alla har sagt att de kommer på söndagsmiddagen i helgen, döttrarna, deras partner, barnbarnen och bonusbarnen.
Han tänker på att han måste rengöra grillen och repetera trolleriföreställningen på lördag.
En ung man på Säpos sekretariat har en farbror som är svetsare och han har hjälpt Verner med en konstruktion så att han kan få Maja att sväva.
Verner går ner på garageinfarten, stannar, sätter upp höger fot på den murade blomlådan och rättar till plösen innan han joggar ut på vägen.
Det är alltid tungt att springa i början, men i dag känns skorna som pjäxor. Han försöker lägga mer vikt på framfoten och flexa upp tårna, men vet att han ser ut som en trött älg med sina långa ben.
Det sa i alla fall hans närmaste granne i våras.
Som skrämmande nog är en passionerad fritidsjägare, påpekade Maja.
Det känns omedelbart lite lättare när han kommer in i den tysta skogen. Underlaget på grusvägens mittremsa är perfekt.
Skarpa knackningar från en hackspett bryter igenom tallkronornas sömniga susande.
Verner tänker på drömmen om Sebastian och samlaren igen, på ljudet när han slet isär de båda ryggraderna.
Han ökar takten i den stora kurvan där marken planar ut.
Det känns som om han springer genom en väldig pelarsal.
En svart skåpbil står på skogsvägen längre fram. Den saknar registreringsskylt och är lerig över skärmarna. En fylld sopsäck ligger i diket snett bakom bilen. Trädtopparnas långsamma rörelser avspeglas i det svarta taket.