Naomi Hallberg kör på den asfalterade gångvägen genom Ursviks granskog. Hon har varit ensam i patrullbilen den sista timmen av sitt pass denna morgon eftersom hennes partners minsting hade fått hög feber.
Naomi tog emot anropet från regionledningscentralen när hon stod parkerad på en bakgata utanför Kista centrum, femton kilometer norr om Stockholms centrala delar.
Hon satt och tittade på en ung man under en fuktskadad betongtrappa mot den ljusblå plåtfasaden. Hans ansikte var fullt av sår och munnen darrade medan han värmde heroin i en böjd sked. En äldre kvinna låg och noddade på en tillplattad kartong vid hans fötter.
Mannen brände sig på tändaren och tappade den i gruset precis när Naomi fick anropet.
Det var ett Prio 1-larm.
Hon svarade och började köra mot Kymlinge medan hon tog emot den märkliga informationen från RLC-operatören.
Nu svänger hon precis in på en grusväg och ökar hastigheten igen.
Lövträden flimrar förbi.
I backspegeln ser hon det upprivna dammet vidgas som ett moln bakom bilen.
Operatören berättade att Naomi skulle iaktta största möjliga försiktighet och lägga ut en spikmatta över vägen på andra sidan stationsbyggnaden.
Ytterligare fyra polisbilar var på väg – men Naomi skulle nå fram först.
Ensam och först är ingen bra kombination för henne, tänker hon.
Hon minns att hon började skaka av ångest när fotbollstränaren drog ner hennes underbyxor. Det går inte att veta vad som hade hänt om inte de andra tjejerna hade hörts utanför omklädningsrummet i nästa sekund.
När hon fyllde tjugo skulle hon ut och festa med sin syster, men förstod att hon var för tidig när systerns nya kille öppnade. Han släppte in henne, gav henne en tablett och när hon vaknade låg hon på Danderyds intensivvårdsavdelning.
Naomi stänger av utryckningsljuset på takbågen, bromsar in och stannar framför en vägbom, lämnar bilen och skyndar fram. Hon drar ur sprinten, knuffar upp bommen och ser den slå in i de gröna sopkärlen. Hon återvänder till bilen och kör vidare på den gropiga skogsvägen som löper parallellt med tunnelbanespåret.
Det dunsar i bilens fjädring och buskar sveper mot dörrarna.
När hon får en första glimt av betongbyggnaden mellan trädstammarna stannar hon och stänger av motorn.
Hon har aldrig använt spikmattan på riktigt, men minns ungefär hur den fungerar. Man placerar den tunga metallådan i diket och drar ut en saxande girlang med långa spikar över vägen.
Gör det bara, tänker hon.
Med en orolig tyngd i magen lämnar hon bilen, öppnar bagageutrymmet, tar på sig skyddsvästen, letar efter lådan och förstår att den saknas.
Hon rapporterar tillbaka och får veta att det inte spelar någon roll eftersom hennes kollegor precis nu närmar sig från andra hållet.
– Invänta dem, säger operatören.
Naomi justerar skyddsvästens axelremmar medan hon går längs skogsvägen. Tunna dimslöjor stiger från grönskan när den värms upp av morgonsolen.
Tunnelbanetågen passerar gång på gång den övergivna stationen mitt i skogen utan att stanna. Allt finns kvar sedan bygget stoppades för mer än fyrtio år sedan: en råkonstruktion för hissar, rulltrappor och biljetthallar.
”Endast döda stiger av vid Kymlinge” är samlingsnamnet för en urban myt om ett silverfärgat tåg med döda människor som trafikerar Stockholms tunnelbanelinjer om nätterna.
De flesta varianterna på historien handlar om en ung kvinna som råkar kliva på silvertåget när hon ska ta sig hem efter en fest. Hon hittas senare halshuggen eller vansinnig på Kymlinge station.
Naomi stannar till, lossar sitt tjänstevapen från hölstret, drar upp det, tittar på metallens glans, fingrarna kring kolven och sina ljusa naglar.
Skogen är tyst, dimman vrider sig ovanför ormbunkarna, genom undervegetationen och upp kring en björkstam.
Mässingsgult morgonljus stryker över stationens taksprång av omålad betong.
Som i en dröm går Naomi igenom passagen som klippts upp i det höga taggtrådsstängslet.
Hennes pass är slut om trettio minuter. Så snart hennes kollegor kommer ska hon åka hem och sova några timmar och sedan beställa pizza och äta i sängen framför teven.
Hon fortsätter genom det höga ogräset, uppför banvallen, korsar rälsen, klättrar upp på plattformen och blickar in i ankomsthallen med perronger för de båda spåren.
Det är en märklig upplevelse att befinna sig i detta rudiment till station, helt utan kakel, utsmyckning, informationstavlor och reklam.
Pölar av regnvatten glimmar på det nakna betonggolvet.
Det enda som hörs är ett elektriskt surrande, något slags knäppande relä och ekot från hennes steg mellan de kala väggarna.
Naomi går i riktning mot trappan till biljetthallen. Dörröppningen rakt fram är täckt av graffiti och påminner om en spöktunnel på ett tivoli.
Hon är på väg att glömma bort varför hon befinner sig på denna plats när hon ser en rörelse längre bort på plattformen, nästan helt skymd av skiljeväggen.
Med darrande händer osäkrar hon sin pistol och flyttar sig åt sidan för att se runt kanten.
Det svirrar i spåren till vänster.
Krusningar går över vattenpölens yta.
Dånet stegras av ett tåg som närmar sig.
Damm och skräp svävar tyngdlöst upp från marken.
Hon går ut på plattformens yttersta kant och höjer vapnet precis när tåget dånar förbi. Ett grått plastskynke reser sig bakom skiljeväggen.
Håret blåser fram över Naomis ansikte i vinddraget och hon flyttar fingret till avtryckaren med en inre skrikande panik.
*
Verner Zandén sitter på översta laven i bastun. Han blänker av svett och håret på huvudet är så varmt att det inte går att vidröra.
Skåpbilen som stod på skogsvägen tillhörde en man som hängde upp orienteringskontroller för ett ungdomslopp.
Verner stannade och bytte ett par ord med honom. Skogsgläntan intill dem var fylld av blodiga fjädrar och dun.
Det har blivit så varmt att det nästan inte går att andas. Verner klättrar ner, knuffar upp dörren och lämnar bastun.
Hans kropp är omvärvd av ånga, ansiktet och axlarna är blossande röda och svett rinner över bröstkorgen och magen. Han får på sig glasögonen, tittar på klockan, tar på sig vigselringen igen och lämnar omklädningshytten.
Han älskar att vara ensam i det stora herrbadet, att befinna sig på nittonhundratjugotalet, gå utmed pelarna i galleriet, förbi de många dörrarna till båsen, nerför trappan och över innergården med tallar och rhododendron.
Fortfarande överhettad kommer Verner ut i morgonluften och ser leende ut över den blanka havsviken.
Han står en stund och tar in detta ögonblick.
Den breda trappan som leder rakt ner i vattnet är skyddad av två kantiga torn med vaniljfärgad träpanel och trampolin.
Fiskmåsars höga skrin hörs bortifrån dambadet.
Gårdagens vattentemperatur var femton grader enligt de upphängda siffrorna i biljettkioskens fönster.
Verner fortsätter nerför trappan och ut i vattnet. Den kalla ytan blir till brännande ringar kring låren innan han dyker ner.
Lite för sent inser han att han fortfarande har glasögonen på sig. De sveps bort och försvinner ner i mörkret bland virvlande luftbubblor.
Med ett frustande ljud bryter han ytan, simmar några tag, ut till de vita bojarna innan han återvänder till trappan.
Kroppen genomströmmas av endorfiner när han går in i badhuset igen och låser glasdörren bakom sig.
Verner duschar och torkar sig, byter om till lediga byxor, vit bomullsskjorta och sandaler. Han har börjat längta efter kaffe och frukost tillsammans med Maja.
Det knackar till när båsets dörr sluter sig bakom honom.
Han går längs den långa raden av blå dörrar, fortsätter in i entrén, passerar biljettkiosken och lämnar badhuset.
Först har han lite svårt att hitta nyckelhålet utan glasögonen när han ska låsa efter sig.
Marken är täckt av bruna barr och kottar. Mellan tallarnas höga stammar ser han småbåtshamnen som en svävande vit formation.
Han vänder sig runt och kisar mot en pickup längst bort på grusplanen. En torr gren bryts någonstans. Han blickar mot skogsbrynet och försöker spänna ögonen. Intill en trädstam anar han en suddig gestalt och kan inte låta bli att tänka på den genomskinlige mannen igen, samlaren.
Verner börjar gå upp mot gångvägen när han hör snabba steg bakom ryggen. Han svänger runt precis när ett pistolskott avfyras. Det bränner till i armen. En grumlig, hukande gestalt glider åt sidan.
Pistolen klickar bakom honom, en patron måste ha fastnat i loppet.
Verner försöker blinkande avläsa situationen när han förstår att det första skottet träffade hans högra överarm. Smärtan är inte värre än en krampande muskel, men det varma blodet som pulserar ut och stänker över hans nakna fötter i sandalerna får det att svindla till i huvudet.
Pistolen klickar igen och Verner vänder snabbt och springer tillbaka till badhusets entré, fumlar fram nyckeln och låser upp med skakande händer.
Den andres fotsteg närmar sig hastigt över stenläggningen.
Verner får upp dörren, drar ut nyckeln, tar sig in och låser.
Det smäller till och träflisor yr in över golvet när dörren skjuts sönder. Verner backar in i den gamla biljettkiosken och slår bakhuvudet i glasrutan, springer in i galleriet i riktning mot omklädningsbåsen. Han har ingenstans att ta vägen. Benen darrar under honom. Han stannar vid ett av de bortre båsen, går in och drar försiktigt igen dörren efter sig.
Någon måste ha hört skotten.
Han stjälper av sig ryggsäcken, lägger den på bänken, börjar leta efter telefonen och hör samtidigt att en av dörrarna till ett bås längre bort öppnas.