Joona kör bakom Saga på skogsvägen bort från den övergivna tunnelbanestationen.
Morgonens ljus splittras genom träden och rinner över henne.
Damm rivs upp av motorcykelns bakhjul och svävar bort genom solstrimmorna.
Grenar skrapar mot bilens sidor.
Joona tänker på meddelandet som klistrats fast i flickans pupill, det förnyade hotet och de avslutande orden som cirklade kring straffet för att inte lösa gåtan.
Undertecknat med ett nytt anagram.
Han vände på vykortet och såg ett svartvitt fotografi som tagits en vårdag med nakna lövträd och vit himmel. På bilden syntes en öppen järngrind och en krattad grusgång som ledde förbi en runsten intill en vitkalkad likbod, förbi gravar och kors, fram till en liten kyrka med ett brant tak.
I bildens nedre högra hörn står det ”Funbo socken, 1879” med ålderdomlig skrivstil.
Återigen en kyrkogård, tänker Joona när han nås av ett larm över Rakel.
Vaktmästaren på Saltsjöbadens friluftsbad har ringt 112. Ytterdörren till herrbadet är förstörd och golvet är fullt av blod.
Joona ser att Saga vinglar till med motorcykeln när de får veta att det var Verner Zandén som hade abonnerat herrbadet för att ha det för sig själv.
Hela den inre gruppen ansluter omedelbart till talgruppen på Rakel i direktläge.
– Vi vet inte om det är Verners blod, säger Petter snabbt. Det är bara en gissning, vi…
– Men tyvärr, börjar Joona.
– Vi vet ingenting, avslutar Petter.
– Men tyvärr stämmer det exakt med…
– Varför måste du alltid vara så jävla negativ? avbryter Petter.
– Lugna ner dig, säger Manvir.
– Vad känner vi till om brottsplatsen? frågar Joona.
– Vi ska få en direktrapport från de första poliserna på plats, den borde komma när som helst nu, svarar Manvir.
– Men Verner, säger Petter. Jag fattar inte? Varför Verner?
– Det går inte att förstå, säger Greta.
– Joona? frågar Manvir.
– Är det inte egentligen ganska tydligt att tennfiguren föreställer Verner, säger han. Den är smal och längre än de andra… och de ristade formerna på hans rygg var inte moln utan eklöv.
– Det är klart, säger Saga.
– Fan också, viskar Petter.
Ju fler galoner med eklöv man har på gradbeteckningen desto högre befäl är man inom den svenska polisen. Och det centrala motivet på Säpos vapen är en brinnande fackla och fyra eklöv.
– Men då stämmer inte vår teori om emballagen, vi kan ju omöjligen förväntas leta igenom halva skärgården, säger Manvir.
– Den enda specifika platsen var ju tunnelbanestationen, säger Saga.
– Mördaren ville att vi skulle åka dit först, svarar Joona.
– För att hitta ett nytt vykort till Saga, säger Greta.
– Det är i alla fall uppenbart att vi fortfarande ligger efter… stationen var inte platsen för angreppet, säger han.
– Utan badhuset, säger Manvir.
– Den andra sidan av artikeln handlade om algblomningen i skärgården och…
– Men det räcker inte, det är inte rättvist, avbryter Petter. Det handlar om hur mycket vatten som helst och tusentals öar och stränder och klippor.
– Jag tror bara att vi har missat någonting, säger Joona.
– Saltsjöbaden ligger som nummer fem på listan över platserna med mest algblomning, säger Greta.
– Vilket jävla skit, suckar Petter.
Saga saktar in när de närmar sig vägbommen och svänger höger. Joona följer efter henne och hör gruset krasa under däcken.
– Nu tror jag att vi har kontakt med en kollega på badhuset, säger Manvir. Det här är Manvir Rai på Nationella operativa avdelningen, kom.
– Jörgen Karlsson, kom.
– Rapportera vad det är ni har där, säger Manvir.
– Jag och Annika var borta vid tippen när vi tog larmet, vi kom nu precis, gick in på badet, Jesus… jag vet inte…
Han tystnar, det knastrar från mikrofonen och sedan hörs snabba andetag.
– Är du kvar? frågar Manvir.
– Det går inte att beskriva, det finns inget offer, men vi har blod på parkeringsplatsen, massor av blod inne på golvet, överallt. Det ser ut som ett slakthus i gången till serveringen, vi har släpspår ut genom dörren, trappan, gud…
– Har ni gjort några andra iakttagelser, kom.
– Nej, alltså… vi har hittat flera tomhylsor varav en är helt vit, jag har aldrig sett nåt liknande, vi måste få hit tekniker… dörren har skjutits sönder… och just det, det var en grej som… jag fattar det inte, men de har sågat på lister och dörrkarmar, det ligger spån på golvet.
– Har ni hittat någonting som skulle kunna identifiera offret?
– En blodig telefon, men vi har inte rört den.
– Bra.
– Jag ringer Verner, säger Greta.
– Spärra av området och invänta tekniker, säger Manvir till kollegan.
– Vänta, Annika kommer… hon vill någonting.
En upprörd röst hörs i bakgrunden.
– Det ringer i telefonen som ligger på golvet, säger Jörgen. Det ringer i…
– Låt den vara och vänta på våra tekniker, säger Greta tungt.
Skogen öppnar sig framför Saga mot området med låga byggnader, vägar och viadukter.
När kommunikationen med kollegan i Saltsjöbaden har avslutats är samtalsgruppen tyst en liten stund.
– Vad fan var det för jävla såg? mumlar Petter.
– Vinschen, svarar Joona. Mördaren har dragit in vajern och sedan vinschat ut kroppen, runt hörn och genom dörrar.
– Kan någon förstå det här? frågar Manvir. Vad vill han egentligen? Det är tre kollegor nu, två av dem höga befäl.
– Och en gammal präst, säger Saga lågt.
– Det här är så jävla galet, säger Petter.
Joona kör om Saga, lägger sig framför och leder henne upp på E4:an i riktning mot Uppsala.
– Jag tror att han väljer offer som ska få oss engagerade, säger Saga. Kanske finns det inget motiv utöver det, att vi ska förstå att han kommer att döda Joona om jag inte lyckas stoppa honom.
– Det skulle kunna stämma, säger Joona dämpat.
– Vad stod det på vykortet?
– ”Den som inte löser gåtan ska dömas av de döda”, svarar Joona.
– Så ansvaret att stoppa honom ligger på oss.
– På mig, säger Saga.
– Jag pratar med personsäkerhetsenheten och ser till att Joona får beskydd, säger Manvir.
– Nej, säger han.
– Det här är allvar.
– Jag är beredd om han kommer, svarar Joona.
– Vilken hjälte, mumlar Petter.
– Jag är bara beredd.
– Okej, vi pratar om det här senare, säger Manvir. Är du och Saga på väg till Saltsjöbaden?
– Nej, det är…
– Jag förutsatte att…
– Det är det han vill, fortsätter Joona. Men där kan vi inte göra någonting. Vi åker till kyrkogården på vykortet.
– Saga, jag måste betona att du inte har operativ tjänst, säger Manvir. Om du är tillsammans med Joona kan vi kalla dig för observatör, men det är absolut så långt jag kan gå.
– Okej, tack.
Saga följer efter Joona förbi en linjebuss innan de återvänder till den högra filen igen. Skinnjackan spänner över hennes axlar och skulderblad och hon känner hur skärpets lösa del fladdrar bakom henne.
Klockan är snart tio denna tisdagsförmiddag. Molnskuggor rör sig långsamt över fält och åkrar, som valar djupt under havsytan.
Saga har berättat att hon ryser varje gång hon passerar Löwenströmska sjukhuset. Själv fylls han av en monoton malström av mörker.
Ett falurött bullerplank sveper förbi på vänster sida. Kraftledningarna mellan höga fackverksstolpar glänser silvrigt. En långtradare med bred last river upp damm från vägrenen.
Joona tänker att mördaren kontrollerar varje steg de tar. Fortfarande går de bara i hans ledband. Mördaren vet att de kommer att åka till både badhuset och kyrkogården, men ingenting av detta kommer att hjälpa dem att korta ner hans försprång, antagligen tvärtom.
Såvida det inte finns en stark inre drift att faktiskt bli stoppad.
Men Joona tror inte att frågan är avgjord ännu: övermodet eller viljan att bli stoppad kontra viljan eller rädslan för att slutföra sin plan.
Det står fortfarande och väger.
Kanske är hans och Sagas val den närmaste tiden avgörande för utgången.
Eller så är allt det här bara ett spel draget till sin spets.
Vill mördaren att de ska vända och åka till Saltsjöbaden nu så att han ska få tid att placera säcken med Verner på kyrkogården ifred? För att sedan hävda att de hade kunnat rädda honom om de inte hade sprungit som katter efter nästa solkatt.
Joona och Saga lämnar motorvägen precis norr om den lilla orten Danmark vid ett stort industriområde med höga stängsel.
Väg 282 leder dem ut över Uppsalaslättens bördiga mark, förbi åkrar och skogspartier, en brädgård och röda stugor.
Den vita kyrkan från elvahundratalet syns mellan träden redan när de svänger av till Funbo.
Joona parkerar bakom Saga och lämnar bilen. Grinden är densamma som på vykortet, men det gamla järnstaketet är utbytt mot en låg stenmur.
De går hastigt på grusgången förbi en runsten innan de delar på sig och fortsätter åt varsitt håll.
Ansade buxbomshäckar avskiljer raderna av gravstenar och kors.
Inga människor syns till och parkeringsplatsen är tom.
Både Joona och Saga bär på en outtalad förhoppning om att kunna rädda Verners liv om han placerats på kyrkogården.
En flock duvor flaxar upp när Saga försvinner runt sakristian.
Joona fortsätter mot de täta buskarna utmed muren. Någonting glänsande blått skymtar på marken mellan grenarna.
Han springer fram och ser att det är en säck matjord.
Korta dunsar hörs bakom en förrådsbyggnad, som om någon plattade till jorden över en igenfylld grav med händerna.
Joona reser sig, flyttar sig åt sidan och ser en stor vit säck sväva en meter över marken mitt i dungen av ekar längst bort på kyrkogården.
Han börjar springa och ser Saga närma sig från andra hållet.
Säcken är invirad i lakanslärft och silvertejp. Flera korsande rep löper över ekarnas grenar och stammar.
Inga rörelser syns, inga ljud hörs.
Saga kontaktar larmcentralen medan Joona drar fram sin dolk och börjar skära av rep efter rep.
När vissa kapas förflyttar sig den tunga säcken en decimeter och det sjunger till i de kvarvarande repen.
Fågelsång hörs från trädkronorna.
Till slut gungar säcken i det sista repet som ligger över en grov gren med dubbelslag och ner runt stammen.
Saga försöker styra säcken mot marken när Joona försiktigt lossar repet och låter det löpa ut.
Långsamt hissas kroppen ner och lägger sig mjukt i gräset.
Klockan i det faluröda klocktornet på höjden utanför kyrkomuren slår dovt.
Joona ställer sig över säcken, skär försiktigt upp ett stort kors och viker undan flikarna med lager av tejp, tyg och grovt gummi.
En skarp kemisk stank får det att tåras i ögonen på dem.
Denna kropp är omgiven av en löddrig sörja och vissa delar är geléaktiga och halvt genomskinliga.
Även om hår och ansiktsdrag är försvunna är det tydligt att de har hittat kroppen efter polisen Simon Bjerke.