Doften från ekparketten blandar sig med lukten av svett inne i Studio 2 på Dansens hus. Saga är där med de båda barnen som hon är stödperson åt.
För två år sedan kontaktade hon Svenska Downföreningen, började som volontär vid olika aktiviteter och blev sedan stödperson för Astrid och Nick.
En väldig spegel täcker hela salens ena långvägg och utmed den andra väggen löper balettstången under raden av fönster.
Saga står på knä framför Astrid och hjälper henne med skorna och benvärmarna.
Båda barnen har gjort enorma framsteg det senaste året, men trots att de är elva år är det för tidigt för dem att flytta upp till ungdomsgruppen.
De andra i denna grupp är mellan fyra och åtta år.
Nick är den enda pojken, men han älskar balett och brukar med stort självförtroende säga att han ska bli dansare på Melodifestivalen.
Saga kan vanligtvis koppla bort sitt jobb när hon är tillsammans med barnen, men i dag har hon svårt att tänka på någonting annat än att Verner är död. Förlusten av Verner har skakat henne djupare än hon var beredd på. Hon träffade honom nästan dagligen under alla sina år på Säpo och han var på många sätt hennes mentor. Om det var meningen att jakten skulle bli personlig så har mördaren lyckats.
Nick drar i grenen till sina svarta trikåer flera gånger innan han tittar innanför linningen.
– Bak och fram, säger han och ler stort så att de små tänderna syns.
– Ska jag hjälpa dig? frågar Saga och reser sig.
– Det är okej.
– Då går jag ut och väntar, säger hon.
– Vill du inte dansa med oss? skojar Astrid.
– Jag törs inte, svarar Saga som vanligt.
– Jo, skrattar Astrid.
– Det är för svårt, förklarar Saga.
– Vi hjälper dig… gör så här, grand-plié, visar Astrid.
– Så här? försöker Saga.
– Du måste böja på benen, säger Nick.
– Demi-plié… och en piruett.
Saga snurrar och Astrid klappar i händer.
– Du är jätteduktig, berömmer flickan.
– Tycker du?
– Jätteduktig, säger Nick och håller händerna för sin skrattande mun.
– En gång till, demi-plié…
Dansläraren kommer in, går över golvet med höjd bröstkorg och sträckt hals. Hon har sitt mörka hår i en stram knut i nacken. Mitt i ljusstrimman från ett av fönstren stannar hon, vänder sig sedan om och ser leende på barnen en liten stund innan ansiktet blir allvarligt.
– Avant, avant, ropar hon.
Alla barn tystnar och skyndar fram mot henne så att hon kan pricka av dem.
Saga lämnar tyst danssalen och går ut till väntrummet och köper en flaska stilla vatten ur automaten.
Vid ett av borden sitter en smal äldre man med för stor kavaj och tittar i sin telefon. En ung kvinna har sjunkit ner i en mörkt vinröd soffa och läser en tjock biblioteksbok.
Saga tar plats i soffan mitt emot kvinnan, vrider kapsylen av flaskan och halsar vatten.
– Är du en ballerina? frågar den unga kvinnan med ett slags lillgammal artikulation.
– Nej… är du? frågar Saga.
– Jag önskar att jag hade fallenhet för dans, men jag väntar bara på min lillasyster.
Hon är klädd i silverfärgad vindjacka, svarta jeans och silverfärgade sportskor. På golvet mellan hennes fötter står en smutsig ryggsäck i form av en panda.
Saga ögnar igenom de nya mejlen i telefonen och börjar återigen tänka på Verner. Han sköts med flera skott, flydde in i badhuset och var kanske redan död när han vinschades ut på parkeringsplatsen.
Mannen vid bordet viskar någonting för sig själv, trycker en servett mot näsan och lutar huvudet bakåt. Han har rakat huvud, höga kindben och ett djupt ärr över halsen, som om han nyligen opererat struphuvudet.
Saga vet att hon måste gå till detektivbyrån och hämta sina tillhörigheter, men hon vill inte träffa sin chef. Hon vet att hon kommer att bli arg igen bara av att se honom, mest för att han försenade utredningen genom att ta hennes privata post.
Uppspelta skratt hörs genom väggarna från dansstudion.
En humla dunsar in i fönstret och fortsätter bort över hustaken.
Den unga kvinnan i soffan mitt emot Saga har rakt blont hår, hög panna och ljusblå ögon. Läpparna är sammanpressade när hon läser.
Efter en stund sluter hon boken igen med ett finger som bokmärke och tittar på den gråklädde mannen med bakåtlutat huvud.
– Vad läser du? frågar Saga.
– Matematik… grafteori, svarar hon och möter Sagas blick.
Mannen sänker hakan, viskar för sig själv och tittar på den klarröda blodfläcken på servetten innan han viker ihop den.
– Känner du till det logiska problemet som kallas Königsbergs sju broar? frågar den unga kvinnan med sitt lillgamla allvar.
– Nej, det tror jag inte, svarar Saga.
– Det är inte helt lätt – vill du försöka?
– Absolut, ler hon.
– Königsberg låg från början i Tyskland, men efter andra världskriget ligger staden i Ryssland, inleder den unga kvinnan.
– Kaliningrad, säger Saga och märker att den äldre mannen har börjat lyssna.
– Men i alla fall, fortsätter kvinnan. På sjuttonhundratalet… var stränderna och de båda öarna i floden förbundna med sju broar… och frågan är om du kan hitta en promenadväg där samtliga broar passeras, men aldrig mer än en gång.
– Jag förstår.
– Jag ritar upp det, säger hon och letar fram ett gammalt kvitto i väskan. Har du en penna?
– Tyvärr…
Den gråklädde mannen reser sig, går fram till kvinnan och överlämnar utan ett ord en penna.
– Tack, säger hon och börjar sedan rita.
Saga tittar på den unga kvinnans koncentrerade ansikte, den spända munnen och rynkan mellan de ljusa ögonbrynen. Vindjackans blekgrå muddar kring de smala handlederna är lite smutsiga, naglarna är nerbitna. Bläcket från pennan är rött och orden ”De Re Militari” står präntade i guld längs ena sidan.
– På den tiden hade broarna namn, säger kvinnan och tittar upp. Honungsbron, Krämarbron, Gröna bron och så vidare.
– Men det har ingenting med svaret att göra, säger Saga.
– Inte för en matematiker, men fråga en kvantfysiker, ler hon. Vissa skulle nog överföra problemet till algebraiska grafer och med hjälp av algoritmer…
Kvinnan tystnar när den gamle mannen reser sig upp lite för hastigt. Han stoppar telefonen i innerfickan, släntrar tankspritt längs fönstren, vänder ryggen mot dem och blickar ut en stund innan han går mot entrén.
Precis när mannen försvunnit kommer Joona in i väntrummet och vinkar till Saga.
– Förlåt, jag måste prata med min kollega, säger Saga till den unga kvinnan och reser sig upp. Men jag ska försöka lösa problemet.
– Berätta vad du kommit fram till nästa vecka, ler hon och ger teckningen till Saga.
– Okej.
Saga och Joona går undan en bit i korridoren för att prata ostört. De ställer sig intill den tomma lekhörnan med uppsikt över dörren till Studio 2.
– Du ringde mig, vad ville du? frågar Joona.
– Jag har ett spår som försvann i kaoset kring Verner, säger Saga med dämpad röst. Och jag ville inte ta upp det inför de andra eftersom jag har gått lite utanför mina ramar.
– Vad handlar det om?
– Kommer du ihåg Susanne Hjälm? frågar Saga.
– Ja.
– Du minns att hon dömdes för mord på en av våra kollegor.
– Jag vittnade i både tingsrätten och hovrätten, svarar han.
– Hon är i alla fall släppt, har varit ute ett tag… och hon verkar ge dig skulden för allting.
– Hur vet du det här? frågar han.
Saga vet att hon inte får avslöja att hon besökt Karl Speler och agerat som om hon var i operativ tjänst.
– Jag har en källa, säger hon bara.
– Vem?
– Jag kan inte berätta det, svarar Saga. Men Susanne stämmer in på vår profil… och hon var ute strax innan jag fick det första vykortet.
– Hon har utan tvekan en väldigt stark koppling till Jurek, nickar Joona.
– Det var han som bröt ner henne, vi vet ju det, men hon verkar inte kunna… eller vilja förstå sambandet… Det är lättare att skylla på dig, på polisen, rättssystemet.
– Vet du var hon bor? frågar Joona.
– Nej, hon har ingen folkbokförd adress, inga bankkort, inget telefonabonnemang, ingenting.
Susanne Hjälm var ansvarig läkare för Jurek Walter i bunkern under Löwenströmska sjukhusets rättspsykiatriska säkerhetsavdelning. Hon utsattes för hans mörker under lång tid och var nästan helt mentalt sönderbränd när hon gick under jorden med sin familj.
– Joona, jag måste fråga en sak… har ni satt Span på mig?
– Nej, svarar han.
– Jag vill bara veta det i så fall.
– Det är klart.
– Det var bara en man här i väntrummet som…
Uppjagade röster och applåder hörs genom dörren innan barnen strömmar ut.
– Vad då? frågar Joona.
– Det var ingenting, glöm det.
Astrid och Nick springer ut och stannar framför Saga. De är båda glada och röda om kinderna, Nick hoppar jämfota och Astrid fångar Joonas hand och granskar naglarna.