Joona hann inte raka sig i morse på motellet och en tunn skugga av skäggstubb täcker hans haka och kinder.
Han sitter på kontoret intill förhörsrummet medan solen flyttar sig över himlen. Ljuset faller efter hand in genom det dammiga fönstret. Skuggan från pennan i plastburken från Legoland vrider sig över skrivbordet.
En tråd av smärta börjar i Joonas öga och letar sig in mot hjärnan men tonar sedan bort.
För många år sedan fick Joona en skallskada när en bil exploderade intill honom. Det ledde till att han drabbades av atypisk klustermigrän. När det är som värst är smärtan så intensiv att han kan förlora medvetandet.
Det var så länge sedan han hade ett allvarligt skov att han helt slutat ta epilepsiläkemedlet Topimax förebyggande eftersom det gör honom trött, men de senaste veckorna har förskalven kommit allt tätare.
Joona reser sig, släpper ner persiennerna och vinklar dem. Bilden på teveskärmen blir bättre, men de genomlysta lamellerna syns fortfarande i glaset.
Kamera 1 i förhörsrummet filmar bordet, en tom stol och väggen bakom stolen. Saga syns inte i bild, men han hör ljudet av hennes penna över anteckningsblockets sidor.
En doft av sesamolja ligger kvar i luften efter lunchen.
Alldeles snart börjar det första förhöret med Susanne Hjälm, skälet till att de hamnade här överhuvudtaget.
Han har väntat på denna stund i nästan tjugotvå timmar och vet inte hur många gånger hans blick har glidit över bokhyllan med de blå pärmarna, skrivbordet och dess fasta telefon, datorn och buntarna med förhörsprotokoll, anslagstavlans fläckiga lunchmeny från en thailändsk restaurang, ett vykort från en kollega på semester och ett papper med texten: Hur många poliser behövs det för att byta en glödlampa? Inga, de nöjer sig med att slå sönder hela rummet för att det är svart.
– Nu kommer hon, säger Saga in i mikrofonen.
*
Två kriminalvårdare har hämtat Susanne Hjälm från häktets solfjäderformade rastgård på taket.
Saga och Joona har diskuterat strategier och kommit fram till att de inte ska ägna förhöret åt att få henne att erkänna att hon dödade Luke. Susanne kommer att dömas för det mordet ändå – vare sig hon erkänner eller inte.
Deras plan är att locka Susanne att tala om Jurek Walter.
För om Susanne är inblandad i morden på Margot, Severin, Simon och Verner är Jurek Walter en oavslutad del i hennes psyke och en nyckel till varför hon har gjort som hon har gjort.
De har båda hela tiden haft svårt att tro att hon är den seriemördare de jagar, men kanske är hon hans partner.
Hon ser hela statsförvaltningen som sin fiende, känner sig förföljd av polismyndigheten och hatar Joona Linna över allt annat.
Kriminalvårdarna leder in Susanne i förhörsrummet. Hon är klädd i häktets bylsiga kläder, med påsiga knän och fransiga muddar.
Det vakthavande befälet får en signatur av Saga och släpper in det juridiska ombudet, en kvinna i fyrtioårsåldern som har trubbig näsa, stora glasögon och bred mun.
Susanne sätter sig tungt, suckar och tittar ner på sina händer på bordet. Hennes hals är blågrön av tatueringar, de båda flätorna böjer sig mot skuldrorna.
Saga tänker att Susanne har ett sött ansikte, att det är lätt att föreställa sig henne på ett skolfotografi som barn, med vaken blick och fint leende, en av de sötaste i klassen, med höga betyg och nya kläder.
Nu har hon bittra drag kring munnen, trötta påsar under de ljusbruna ögonen och flagande eksem i hårfästet.
När Joona grep henne för andra gången befann hon sig i en av de små cellerna med britsar, han fick på henne handfängsel, fotograferade henne, säkrade blodstänken i hennes ansikte och färgflagorna från yxans skaft i hennes högra handflata medan hon mumlade att hon inte var färdig med honom.
– När du var trettiofem år var du specialistläkare med dubbla examina, börjar Saga. Du hade en anställning med hög lön, var gift med Mikael sedan femton år… ni hade två döttrar ihop och bodde i en stor, fin villa… Du var helt ostraffad, hade inga betalningsanmärkningar, inga parkeringsböter, ingenting.
– Akt ett, säger hon utan att lyfta blicken från sina händer.
– Vad hände i akt två? Du blev en mördare, du sköt en polis och satt i fängelse i många år… och nu är ännu en polis död, Luke Larsson… han avled nästan omedelbart efter yxhugget.
– Susanne, säger försvararen och lyfter en hejdande hand. Jag vill bara påminna dig om att du inte behöver svara på någonting i det här skedet. Du vet vad jag sa i telefon, vad du skulle tänka på.
– Ta tid på dig och berätta vad som hände med dina egna ord, fortsätter Saga oberört.
– Jag hade hämtat yxan i lidret för att ta ner en död björk och…
– Susanne, avbryter advokaten leende.
– Vad är det? frågar hon och ger henne en irriterad blick.
– Vi har pratat om det här, du ska absolut inte göra några medgivanden eller…
– Vad spelar det för roll?
– Om jag ska kunna sköta ditt försvar behöver jag att du lyssnar på mig.
– Jag kommer ändå att få livstid, säger hon och vänder sig till Saga igen. Jag såg den här polisen stå och smygtitta in i vårt ashram, på en av våra mest intima riter… ingen respekt, ingenting, han kommer dit och förvandlar all vår andlighet och kärlek till en förbannad jävla peep show.
– Jag förstår, säger Saga.
– Det var som om en svart glasruta brast, här bakom ögonen, inne i hjärnan…
– Susanne medger att hon var där men inte…
– Jag kunde bara tänka på att han skulle dö, fortsätter Susanne. Dö din jävel, dö ditt jävla svin… och den enda lilla besvikelsen efteråt är att det inte var Joona Linna som jag klöv skallen på.
– Varför det?
– Lyssnar han på det här?
– Det är klart.
– Joona, säger Susanne och ser rakt in i kameran. Jag hoppas att du dör snart, att du och din familj får ett helvete.
– Varför hatar du honom?
– Hur ska en kvinna kunna förlåta den som tar hennes barn?
– Har du verkligen tänkt igenom det som hände? frågar Saga lugnt.
Susannes mun blir smal och hård.
– Vad tror du?
– Berätta vad det var som ledde till att du förlorade vårdnaden.
– Joona kom hem till oss och förstörde allting.
– Du jobbade på den rättspsykiatriska avdelningen på Löwenströmska sjukhuset, börjar Saga.
– Ja, svarar Susanne.
Advokaten tittar undrande på henne.
– Du hade haft ansvar för patienten Jurek Walter när du tog tjänstledigt, fortsätter Saga.
– Ja.
– Varför gjorde du det? Varför tog du ledigt?
– För att jag hade slutat lita på mig själv, svarar Susanne och slår ner blicken. Jag var förändrad, bestämde inte längre över mina egna tankar.
– Hur kunde det komma sig?
Hon ler för sig själv och skakar på huvudet.
– Jurek fick dig att berätta saker du inte ville berätta, han fick dig att lyssna på saker du inte ville höra, säger Saga.
– Ungefär, svarar hon lågt.
– Vad berättade han för dig?
– Allt möjligt, jag minns inte.
– Jag vet att du fortfarande tänker på vissa saker som han sa. Jag tror faktiskt att du tänker på det varje dag, säger Saga lugnt.
Susannes andning har blivit tung och hon ser illamående ut.
– Jag hade blivit varnad för att lyssna på patienten, de flesta använde öronproppar när de var i närheten av honom, men jag vet inte, jag tyckte att det var omänskligt.
– Du befann dig fortfarande i akt ett, konstaterar Saga.
– I några veckor till.
– Vad var det du fick höra?
– Filosofiska och moraliska överväganden… saker han ville att jag skulle… fundera på.
– Kan du ge några exempel? frågar Saga försiktigt.
Som om det rörde sig om hennes egen minnesbild börjar Susanne berätta om en vinterkväll i en skövlad bergsby i Kaukasus. Det var tjugo minusgrader, snön var krispig och gnistrande och hårstråna inne i näsan frös till is.
Susanne vrider sina händer och stirrar rakt ut i luften när hon med låg röst beskriver hur Jurek förde ut en mamma och hennes vuxne son i bara nattkläderna på gården utanför torpet och band fast dem i den istäckta svängeln intill vattenbrunnen.
– Lyalya och Ahmad hette de, hade båda ljusblå ögon…
Jurek drog upp sin dolk och tryckte försiktigt in den mellan Ahmads andra och tredje revben, lite mer än halva bladet, snett uppåt. Den unge mannen flämtade som ett skadat djur. Mamman föll ner på knä och bad för sin sons liv. Jurek släppte handtaget och såg hur det nerkylda knivbladet som stack ut blev immigt av kroppsvärmen.
– Han lämnade dem vid brunnen och anslöt sig till sitt förband, säger Susanne och blundar en stund innan hon fortsätter. Ahmad skulle inte förblöda så länge kniven satt kvar, men då skulle de frysa ihjäl båda två… du fattar, Lyalya var tvungen att dra ut kniven för att skära loss sig själv och ta sig in i värmen.
Advokaten reser sig vit i ansiktet och lämnar förhörsrummet utan ett ord precis när Susanne räknar upp offren i gravarna i Lill-Jansskogen.
– Hotade han dig direkt? frågar Saga när hon tystnat.
– Han berättade om en rysk diplomat som… efter sin pension kommer att återvända till Sverige, för att samla hela sin familj när han firar sin sjuttiofemårsdag, säger Susanne och höjer sin rödsprängda blick. Jurek sa att han kommer att vänta på honom och ta dem alla, vuxna, gamlingar och småbarn, låsa in dem i en bunker och sedan begrava dem levande en efter en… tills diplomaten är fullständigt ensam i världen.
Susanne sväljer och börjar tala om en kvinna i en kista, men tystnar efter några få ord och verkar först nu notera att advokaten är borta.
– Du satt i fängelse i åtta år, släpptes för tre år sedan, vad gjorde du när du blev fri, vad hade du för planer för den tredje akten förutom att mörda din exman och ta barnen?
Susanne sänker blicken igen.
– Min advokat tycker att jag ska vara försiktig med vad jag säger.