Det stora mötesrummet på NOA är upplyst av skarpt ljus från armaturens åtta lysrör. Efter Sagas genomgång informerar Manvir om att länspolismästarens beslut att vänta med all kommunikation med media tills åklagaren är inkopplad ligger fast.
– Region Bergslagen kommer att hålla pressträff i morgon utan att nämna NOA:s inblandning, säger han.
Greta dricker svart kaffe med en skarp rynka mellan ögonbrynen. Hon är klädd i kritstrecksrandiga byxor och en slät sidenblus i samma isblå nyans som hennes irisar.
Petter har på sig jeans och en mörkblå T-shirt. Han sitter bakåtlutad vid det långa bordet, med hakan i veck och armarna i kors över bröstet.
– Ska vi fortsätta? frågar Greta. Börja från ögonblicket när ni hade pratat med barnet vid komposten.
– Vi sprang tillbaka genom skogen, hörde ett pistolskott från retreaten och kom ut bakom lidret när geväret avlossades, svarar Joona och rullar upp skjortärmarna.
Saga tar över och beskriver kollegan som låg död bland ormbunkarna med en yxa i bakhuvudet. Greta drar efter andan och Manvir mumlar ”katastrof” och går och ställer sig i sitt hörn med ryggen mot dem.
– Jag gick in, fortsätter Saga. Mötte Ida Andersson i korridoren. Hon hade en älgstudsare. Jag avväpnade henne, fick ner henne på golvet och låste hennes armar på ryggen med handfängsel… och precis då såg jag… att en storvuxen kvinna, Camilla Boman, var på väg att kastrera den andra kollegan från Munkfors med en kniv.
– Men det gick bra har jag förstått, säger Petter och harklar sig.
– Joona kom från andra hållet, säger Saga och studsar rastlöst upp och ner med ena benet.
– Vad hände? frågar Greta och vänder sig till Joona.
Joona tänker på hur han sprang utmed husets långsida med pistolen riktad framåt, hukade under de täckta fönstren och saktade in när han närmade sig hörnet.
Allt som hördes från den omgivande skogen var suset från trädkronorna och den sorgsna sången från en koltrast.
En rostig hängränna hade rasat ner och låg i gräset intill fasaden.
Joona såg sig över axeln och fortsatte tyst framåt.
Det doftade bensin, fuktig jord och gräs.
Han tog sig runt hörnet precis när ett kraftigt motorljud hördes, smattrande och skarpt.
Startsnöret med plasthandtaget rasslade in i gräsklipparen som stod stilla och skakade.
Molnet av avgaser höjde sig mot vegetationen.
En yngre kvinna backade undan i ängsgräset, genom sly och mellan träd, böjde sig ner med drömmande blick och tog upp en lie från marken.
Joona närmade sig henne, men höll pistolen riktad mot husets gavel och bakdörren med den skrynkliga gardinen i fönstret.
– Lägg ner lien på marken igen, sa han och stängde av den skrällande gräsklipparen.
Hon stannade flämtande och stirrade på honom. Det var kvinnan med det blonda trassliga håret som de hade talat med tidigare.
– Jag kommer fram och tar lien nu, förklarade han och närmade sig med den fria handen höjd i en lugnande gest.
– Du rör mig inte, mumlade hon med skräckslagen blick.
– Jag lovar att…
Plötsligt gjorde hon ett horisontalt hugg i midjehöjd. Lien följde hennes kraftfulla kroppsvridning. Den långa klingan svepte fram. Topparna på slyn kapades motståndslöst och föll frasande parallellt med de tunna stammarna.
Joona lutade sig bakåt och såg det böjda stålet passera förbi sin mage och snitta av några hängande lövrankor bredvid honom.
Han rörde sig snabbt framåt och stötte foten hårt i hennes ena knäveck samtidigt som liens spets gick in i den kraftiga björkstammen.
Med ena handen om hennes nacke vräkte han omkull henne i gräset, vände pistolen mot huset igen och släpade tillbaka henne i ena benet.
Lien hängde gungande kvar i björken i sitt smala blad.
Han låste fast hennes fötter i gräsklipparen, sprang fram till bakdörren och hörde henne skrika att han försökte våldta henne.
Joona öppnade, tog sig in och avsökte snabbt badrummet. Blicken flög över ett badkar med dusch, toalett utan lock, handfat och ett fläckigt spegelskåp.
Han klev över en blodig handduk på plastgolvet, öppnade en smal dörr och kom ut i en korridor med dörrar på båda sidorna.
En storvuxen kvinna i vit behå satt lutad över Magnus med en kniv. Han blödde kraftigt från ett skottsår i låret. Joona siktade på kvinnans axel, men kunde inte skjuta eftersom Saga befann sig i skottlinjen rakt bakom henne.
Joona behövde inte tänka, de många åren av träning i närstrid fick honom att instinktivt förstå att en rak spark var det enda alternativet som tiden och utrymmet tillät.
Han sprang fram, lyfte det högra knäet högt upp i det sista steget, tryckte ifrån och träffade henne med fotens hela undersida mitt i bröstet med väldig kraft.
Den stora kvinnan kastades bakåt och hängde fritt i luften ett ögonblick innan hon landade på skulderbladen och gled på rygg över golvet.
Den runda rislampan gungade.
Saga var redan framme vid henne, satte foten på handleden och avfyrade pistolen.
Knallen snärtade till i korridoren och en blomma av blod slog blixtsnabbt ut på brädgolvet under kvinnans axel.
– Joona? Hur såg det ut från ditt håll? frågar Greta igen.
– Jag avväpnade en kvinna med lie, gick in genom bakdörren och grep Camilla Boman och Susanne Hjälm tillsammans med Saga, svarar han kortfattat.
Manvir lämnar hörnet, återvänder till bordet, knäpper upp kavajen och lyfter på byxbenen när han sätter sig.
– Vi tror inte längre att Susanne har någon direkt koppling till vår seriemördare, säger Saga och knycklar stressat ihop en tom tablettask.
– Först efter det här gripandet vågade hennes exman berätta lite mer om hoten Susanne hade riktat mot honom, fortsätter Joona. Vilket innebar att hon samtidigt fick ett alibi… Susanne trakasserade sin exman på många sätt, bland annat brukade hon stå i timmar i deras trädgård och stirra in genom fönstret. Hon gjorde det både när Verner och Margot mördades.
– Håller det? frågar Manvir.
– Exmannen fotograferade henne och skrev ner varje tillfälle i almanackan, svarar Saga. Exakta klockslag, allting.
– När Susanne blev fri ringde hon honom trots kontaktförbudet och hävdade att hon var förändrad, berättar Joona. Hon bad om att få träffa barnen… hon ville att han skulle ta med sig dem till retreaten på semestern, bara en dag, bara några timmar som ett första steg.
– Wow, viskar Petter.
Manvir stryker med handen över den smala svarta slipsen. Petter lutar sig tillbaka och kliar sig på kulmagen.
En skugga passerar över de kräppade gardinerna framför glaspartiet mot korridoren. Ljudet från en dokumentvagns gnisslande hjul försvinner bort.
– Får jag fråga en sak, säger Greta och tar en klunk vatten ur sitt glas. Jag fattade aldrig varför ni sökte upp Susanne Hjälm… för det var ju ingenting vi hade diskuterat.
– Hon tillhör det fåtal personer som blivit utsatta för Jureks påverkan och fortfarande lever, säger Joona.
– Och jag fick veta att hon hade släppts från fängelset några veckor innan jag fick det första vykortet, säger Saga. Hon hatar polisen, ger oss skulden för att hennes liv förstördes… och mest av alla hatar hon Joona.
– Det besvarar inte min fråga. Varför började ni undersöka Susanne Hjälm överhuvudtaget?
– Jag fick ett tips från en källa som jag litar på, svarar Saga.
– Vem? frågar Greta.
Saga möter Gretas blick utan att röra en min.
– Jag kan inte säga det.
– Joona?
– Jag vet inte, jag tyckte bara att logiken var tillräckligt stark för att gå vidare, svarar han.
– Saga, du vet att du inte har operativ tjänst, att du inte har polisiära befogenheter.
– Det är klart.