Manvir går fram till whiteboardtavlan, suddar bort vissa punkter, flyttar andra, kompletterar och backar sedan undan med tuschpennan tryckt mot läpparna. De andra reser sig och ställer sig framför tavlan.
Seriemördare med nio planerade mord.
Studerar de kommande offren, känner till deras vanor.
Offer 1: Margot Silverman, chef för NOA, kvinna i medelåldern.
Offer 2: Severin Balderson, präst i Maria Magdalena kyrka, man i övre medelåldern.
Offer 3: Simon Bjerke, polis, Stockholm City, man i lägre medelåldern.
Offer 4: Verner Zandén, chef för Säpo, man i övre medelåldern.
Det susar och klirrar från lufttrumman genom plastgallret intill taket. Skarpt ljus slår in i mötesrummet när ett fönster öppnas i kontorshuset mitt emot.
Greta stirrar på Manvirs lista medan rynkan mellan hennes ögonbryn djupnar.
– Hur stämmer prästen in? frågar hon.
– Samtliga på listan har yrken som ger dem auktoritet över andra människor… det gäller även honom, funderar Manvir.
– Tre poliser, en präst, fortsätter Greta. Tre män, en kvinna…
Joona ser bekymrad ut, har mörka ringar under ögonen och kavajen är skrynklig i ryggen. Han sätter sig suckande på kanten till bordet med blicken mot whiteboardtavlan.
Tennfigurer: skickade till Saga, förutspår nästa offer.
Emballagen förutspår platsen där morden kommer att ske.
Skjuter offren i ryggen på nära håll.
Ammunition: Makarov 9 x18 mm parabellum, mantel av vitkokt silver, rysk kvicksilvertändhatt.
Har en bil med elektrisk vinsch.
Materialkunskap: tenngjutning, vitkokt silver, kaustiksoda.
Mordplats och fyndplats är olika.
Fyndplatserna är gravplatser.
Två vykort med hot riktade mot Joona och ansvaret att rädda honom lagt på Saga.
Petter petar ut en påse portionssnus, slänger den i papperskorgen och spottar. Manvir har blivit blå om läpparna från pennan. Saga tittar på de korsande spåren som kontorsstolarnas hjul lämnat på linoleumgolvet.
– Är vi dumma? frågar Petter. Vad fan är det vi inte ser?
– Vi ser bara det han vill att vi ska se, säger Joona.
– Har du ett bättre förslag?
– Jag menar att spåren kanske skymmer det vi letar efter, att vi kanske borde försöka se det som finns mellan de här punkterna.
– För de leder ingenstans, säger Saga.
– Enligt mig, säger Greta och stryker bort några smulor från blusen. Enligt mig är det som skaver den starka kopplingen till er två, Saga och Joona… För ihop med fixeringen vid Jurek Walter är det inte en tillfällighet.
– Jurek är den springande punkten, säger Joona dämpat.
De återvänder till det stora bordet, häller upp nytt kaffe och börjar skicka runt bilderna och provsvaren igen.
– Får jag säga en sak, säger Saga. Innan Jurek hittade sin medhjälpare Bävern var han i kontakt med ett antal andra kriminella… vi försökte ju kartlägga dem, men jag skulle vilja ta upp tre namn som bara försvann ur våra diskussioner… Jakov Fauster, Aleksandr Pitjuskjin och Pedro Lopez Monsalve.
Greta, Manvir och Petter tittar undrande på henne, ingen av dem förstår var detta kommer ifrån.
– Fauster och Pitjuskjin sitter i fängelse och Monsalve är väldigt gammal, säger Joona.
– Jag tycker ändå att vi ska undersöka alla tre, bara för att vara säkra på att de inte har rymt eller lämnat landet.
– Bra, säger Greta.
– Kommer det här också från din hemliga källa? frågar Petter skeptiskt.
Det plingar, surrar och piper när alla i den inre gruppen får samma meddelande i telefonerna och över Rakel.
Polisens postgrupp i Stockholm har precis mottagit ett paket till Saga Bauer.
Alla reser sig från bordet och skyndar ut i korridoren.
– Vi kommer ner, svarar Manvir. Bombteamet ska vara där om två minuter, utrym stora konferensrummet, få dit teknikerna och se till att insatsstyrkan är beredd.
Alla är tysta under hissfärden ner till konferensrummet. De vet vad de ska göra, vet att det här kan vara deras chans att stoppa förövaren.
Bombgruppen har redan hunnit göra en ETD-kontroll av paketet och både röntgen och metalldetektor visar på att innehållet är en liten metallfigur.
Joona går rakt fram till bombgruppen och tar paketet, skyndar efter de andra i gruppen och hinner ifatt dem precis när de kommer in i konferensrummet där en operativ ledningsstab håller på att utformas.
Två kriminaltekniker närmar sig hastigt i skyddsoveraller och visir, men Joona ställer bara ner paketet på det första bordet och börjar öppna det tillsammans med Saga.
Saga river av den bruna tejpen och kastar den på golvet.
En av teknikerna lyfter försiktigt upp tejpen och placerar den i en forensisk låda.
Joona viker undan kartongens flikar, lyfter upp en boll av aluminiumfolie, vecklar upp den och hittar ett litet paket av hushållspapper.
Med nästan mekanisk vana täcker teknikerna två bord med skyddsplast och sätter sedan upp sin utrustning.
Ur knytet av hushållspapper tar Joona upp ett hoprullat fotografi med en röd gummisnodd runt.
När han häller ut den lilla tennfiguren i sin handflata följer en fjärilsvinge med.
Den faller spinnande ner till bordet.
En tekniker är snabbt framme och plockar försiktigt upp vingen med en pincett.
Joona håller den två centimeter höga figuren mellan tumme och pekfinger, ser att den föreställer en kvinna men kan inte urskilja de små ansiktsdragen ordentligt.
Saga kliver över förlängningssladden, drar av huven av svart konstläder från det tunga digitala mikroskopet, slänger den på golvet och ansluter kabeln till datorn bredvid.
Joona lägger den lilla figuren på preparatglaset och reglerar ljus, fokus och förstoringsgrad.
Gruppen samlas framför datorns skärm.
Den lilla tennfiguren föreställer en kvinna i låga skor, kjol och jumper. Hon har markerad haka, smal näsa och plutande mun.
– Det är Francesca Beckman, psykologen på Kris och trauma, säger Saga med höjd röst.
– Är du säker? frågar Joona.
– Ja.
– Hörde du? frågar Petter i telefonen. Det är vår psykolog Francesca Beckman på Kris- och traumacentrum.
– Jag hörde, svarar Randy från våning åtta.
– Jag har hennes privata nummer, säger Saga, tar upp mobilen och delar kontakten med Manvir.
– Petter, säg till Randy att ta reda på var hon bor, säger Joona.
– Jag försöker nå henne just nu, säger Manvir med telefonen mot örat.
– Hon bor i Bromma, säger Petter. På Thaliavägen 9…
Han tystnar när Manvir håller upp en hand och sätter på telefonens högtalarfunktion.
– Francesca Beckman, svarar hon.
– Manvir Rai på NOA… vänta, lyssna på mig, det finns en oerhört stark och omedelbar hotbild mot dig…
– Fråga var hon befinner sig, säger Joona.
– Min telefon har nästan ingen…
Francescas röst försvinner tvärt.
– Hallå? Francesca?
Manvir försöker ringa igen men det är tydligt att Francescas telefon har laddat ur.
– Det är fan inte sant, säger Petter.
– Var hon hemma eller på jobbet? frågar Saga.
– Jag vet inte, svarar Manvir och ser på henne med glasartad blick.
– Vilket jävla skit, viskar Saga och drar handen genom håret.
– Ska vi inte bara skicka insatsstyrkan hem till henne? frågar Petter.
– Jag tar det med staben, svarar Greta och går snabbt mot gruppen av kollegor kring det bortersta bordet.
– Kan de inte spåra samtalet? säger Saga till Petter. Säg att de ska spåra hennes telefon!
– Kan ni positionsbestämma Francescas telefon? frågar Petter.
– Jag vet inte, vi försöker, svarar Randy genom högtalaren.
Petter gnuggar sig hårt i ögonen. Hans blå T-shirt har mörknat av svett under armarna.
– Det tar för lång tid, jag skickar två bilar till huset i Bromma, säger Joona.
Han kontaktar regionledningscentralen över Rakel medan Manvir via telefonen instruerar teamet på våning åtta om att ringa arbetsgivare, kollegor, vänner och familj för att försöka spåra Francesca.
– Hennes man jobbar på hovrätten på Riddarholmen, fortsätter Manvir och tittar i sin telefon.
– Jag ringer honom, säger Petter.
– De har två vuxna söner som bor i Täby, fortsätter Manvir. Hennes syster Jeanette bor i Hägersten och jobbar med PR på Skanska, båda sönerna studerar på KTH…
– Har du försökt ringa henne igen? frågar Saga.
– Jag gör det hela tiden, kopplas bara till röstbrevlådan direkt, svarar han.
– Hennes man är på ett flyg till Dallas, ropar Petter.
– Sönerna svarar inte, ingen svarar i telefon, säger Greta.
– Försök igen, försök igen.
Stabschefen slår handflatan hårt i bordsskivan av frustration i andra änden av rummet.
– Vi kan inte bara låta henne dö, säger Saga med stressad röst.
– Vi hittar henne, lugnar Manvir.
– Jag tror att vi måste lösa gåtan, säger Joona.
– Skynda, rensa bordet… vi behöver mer plats, säger Saga.
– Bort med den där, pekar Petter.
– Flytta hit stolarna, säger Manvir.
En av teknikerna kommer springande med en stol och snubblar på sladden till mikroskopet. Det tunga instrumentet går i golvet och glassplitter slungas ut kring deras fötter.
– De säger att det inte går att spåra telefonen, förklarar Randy i högtalaren från sitt kontor på våning åtta.
– Fan också, svär Petter så att saliven stänker på bordet.
– Tyst nu, säger Saga.
Greta återvänder med en irriterad rynka i pannan.
– Fyra minuter, säger Joona tyst för sig själv.
På det framställda bordet radar Joona upp den skrynkliga aluminiumfolien, hushållspapperet, fjärilsvingen i den forensiska plasttuben, den röda gummisnodden och fotografiet. Eftersom det varit hoprullat försöker han platta ut det med fingrarna.
– Vi måste tänka, säger Saga och ställer sig bredvid Joona.
Teknikern återvänder och börjar sopa upp skärvorna runt det nerrasade mikroskopet.
– Skit i det där, säger hon till honom.
– Häll käften nu alla, ropar Petter.
Det är ett gammalt, efterkolorerat teaterfotografi – mindre än ett spelkort – som föreställer en man i kläder från engelska hovet på femtonhundratalet.
Sammetsjacka, fluffiga shorts, vita strumpor och skor med breda spännen.
Alla färger är urblekta förutom den vinröda jackan och guldringarna på hans fingrar. Manvir slänger upp slipsen på axeln och lutar sig fram.
– Är det någon som får ut någonting av det här? frågar Greta och stryker en test av det gråsprängda håret bakom örat.
– Vänd på det, säger Joona.
På baksidan av fotografiet finns en minimal text: Victor Hugos Maria Tudor, Kungliga Dramaten 1882.
– Kommer hon mördas på Dramaten? frågar Greta skeptiskt.
– Det låter lite för lätt, säger Saga.
– Skruvarna dras åt för varje gång, svårighetsgraden ökar, säger Manvir med pannan i djupa veck.
– Är det någon som känner till pjäsen? frågar Joona.
– Nej.
– Tiden går, tiden går, mumlar Saga.
– Ta det lugnt, vi hittar henne, vi kommer att hitta henne, säger Petter.
– Jag vill bara inte att hon ska dö.
Manvir biter sig hårt i läppen och visar ett uppförstorat fotografi på fjärilsvingen i sin dator. Den har en vågig brunröd grundfärg med en snövit revär och gul oval mot spetsen.
– Aluminiumfolie, fjäril, teater, säger han.
– Vi måste vara mer specifika, vad är det för fjäril, vilken art, var finns den? frågar Joona.
– Det här är för svårt, viskar Greta. Det tar för lång tid…