Joona skyndar genom ankomsthallen, över bron och in i parkeringsgaraget, sätter sig i bilen och börjar köra mot Ytterö.
Hans telefon ringer och han svarar via bilens centrala display. Det är anstaltschefen Sabine Stern. Hon tackar för besöket och Joona tackar för att han fick möjligheten att tala med Jakov Fauster.
Det blir tyst en liten stund.
– Jag hade hört mycket om dig innan du kom, säger hon till slut. Och jag vill att du ska veta att Fauster inte kommer att lämna fängelset under sin livstid.
– Det är svårt att tro att han någonsin kommer att förändras, säger Joona.
– Jag letade lite kring Fausters förehavanden när du åkt och ringde Herbert, som var chef här på anstalten före mig. Efter att jag hade frågat honom rakt ut berättade han om en nertystad incident året innan han gick i pension… en av vakterna erkände vid ett enskilt samtal att han hade blivit pressad att frita Fauster…
– Pressad av vem?
– Jag har inget namn, men vakten hade sagt att det var en fruktansvärd man… att han var som döden, svarar hon.
Joona tackar, avslutar samtalet och försöker ringa Saga, men får inget svar.
Efter Klarastrandsvägen och Södertunneln genom Stockholm följer han Nynäsvägen till Farsta.
Himlen är vit och ett fint regn faller snabbt.
Han ringer Manvir igen, berättar om hela mötet i Tyskland i detalj, att Sabine Stern gick igenom anstaltens besökslogg utan att hitta någon svensk kvinna, vilket kan förklaras med falska identitetshandlingar.
Joona avslutar med att nämna telefonsamtalet han precis hade där han fick veta att Jurek faktiskt hade försökt hjälpa Fauster att fly från anstalten.
– Som Saga sa, säger Manvir.
– Jag är i alla fall på väg till Ytterö.
– Och då får vi veta Spindelns identitet, säger Manvir.
Joona tänker på att sättet att närma sig och plötsligt attackera sina offer gjorde att de gav mördaren namnet Rovdjuret. Namnet känns med ens spöklikt träffsäkert eftersom spindlar är extremt effektiva predatorer.
Efter fyrtiofem minuter rullar Joona genom blandskogen ner mot sjön Magelungen, passerar två tennisbanor med rött grus och stannar på parkeringsplatsen vid sidan av ett stort huskomplex av tegel.
Ytterö är en avdelning för akutpsykiatrisk slutenvård med tjugoåtta platser för vuxna patienter.
Joona lämnar bilen, går fram till entrédörren, trycker på knappen till porttelefonen och förklarar att han vill tala med ansvarig läkare på plats.
Tio minuter senare närmar sig en man med säckiga kläder och nertrampade tofflor dörren och öppnar den en aning.
– Du ville prata med nån här – var det så?
Joona drar upp dörren, går förbi mannen och in i den tomma receptionen med sittgrupper och glansiga foldrar på borden.
– Har du ett avtalat möte?
Joona vänder sig om, tar upp sitt tjänstekort och håller fram det.
– Vem är ansvarig läkare på plats?
– Det vet jag faktiskt inte… Jensen har gått för dagen, men vi har en psykolog, en arbetsterapeut och en fysioterapeut.
– Jag satsar på psykologen.
– Bra val, ler mannen och försvinner bort.
Joona provar att ringa Saga igen. Medan signalerna går fram ställer han sig framför en ritning med utrymningsplan.
Avdelningen ser ut att bestå av fyra sammanbyggda hus, som en hästsko kring en liten park.
Joona tittar på klockan när låset surrar och en tunnhårig man med koppärriga kinder kommer in. Han är klädd i bruna manchesterbyxor och blå cardigan. Ett personlarm i en plastkedja hänger över hans bröst intill namnbrickan med texten ”Bror Jansson, leg. psykolog”.
– Ursäkta, jag var upptagen med en orolig patient.
– Ingen fara, säger Joona och lämnar över sitt tjänstekort.
– Vi har tyvärr inga lediga platser, skojar Bror.
– Inte ens för en sliten polis?
– Kanske kan vi göra ett undantag, men bara för den här gången, säger psykologen och lämnar tillbaka tjänstekortet.
– Jag behöver hjälp med information om en tidigare patient.
– Här råder förstås fullständig patientsäkerhet och sekretess, men det antar jag att du vet.
– Vi är långt förbi det.
– Då så, säger Bror.
Han låser upp dörren och släpper in Joona på den slutna avdelningen.
De går längs en korridor med stora fönster mot den inhägnade trädgården. Det droppar från löven och regnet ser ut att svärma under de tända lyktorna. Bror låser upp dörren till psykologexpeditionen och visar Joona in i ett rymligt kontor.
– Kaffe, te, vatten?
– Nej, tack…
Bror tar plats bakom skrivbordet och Joona drar ut besöksstolen och sätter sig mitt emot honom.
– En patient, säger Bror och tar på sig sina terminalglasögon.
– Jag har inget namn, men hon blev antagligen utskriven för ungefär tre år sedan, säger Joona.
– Okej, före min tid… men huvudparten av våra patienter är män, så det går säkert att spåra ändå.
– Hon kallades Spindeln.
– Ringer ingen klocka… men jag tittar på det vi har, säger han och loggar in på datorn. Förra året gick vi över till ett journalsystem som heter TakeCare… Vi har förstås vårt gamla parallellt, men det är lite bökigt.
Joona blickar ut genom fönstret och ner mot sjöns grå vatten. En kajak glider fram med en perfekt pilspets av svallvågor bakom sig.
– För tre år sedan skrev vi ut sju kvinnliga patienter, säger han. Katarina Nordin, Jeanette Vogel… Anna-Maria Gomez, Mara Makarov, Gerd Andersson…
– Makarov, avbryter Joona.
– Okej, hon var nitton år när polisen körde henne till KS i Huddinge, undernärd, förvirrad, man trodde att hon var papperslös… när hon kom till oss fick hon diagnosen akut paranoid psykos… och skrevs ut två år senare.
– Jag behöver hela journalen, säger Joona och tänker att vykortet och patientens efternamn inte kan vara en slump.
– Det här är allt… förutom hennes mediciner, säger Bror medan han klickar sig fram i datorn.
– Hon var här i nästan två år, det måste…
– Vänta, här står det att… Oj, vad spännande… förlåt, men hon ingick i Sven-Ove Krantz grupp, det säger kanske inte dig någonting, men det innebär att alla samtal är videofilmade… doktor Krantz fick ett enormt forskningsanslag från KI.
– Är han här?
– Ledig… men filmerna finns här, i hans arkiv, säger Bror med en gest mot ett brandsäkert dokumentskåp intill bokhyllan.
– Kan du ta fram dem?
– Självklart.
Bror petar upp glasögonen i pannan, reser sig, går fram till det blygrå skåpet, knappar in en lång kod, vrider det grova stjärnvredet och öppnar pansardörren.
Joona reser sig och går fram och ställer sig bakom honom. Varje hylla i dokumentskåpet är delad i tre mindre fack med metallådor som bär patientens namn och personnummer på kanten.
– Här har vi Makarov, säger Bror.
Han drar ut lådan och öppnar locket. Mungiporna dras ner i en underlig min innan han vänder sig om och visar att den är helt tom.
– Titta i de andra, säger Joona.
Bror öppnar låda efter låda, jämför personnumret på kanten med det på hårddisken och i den handskrivna journalen.
– Allt är i sin ordning, säger han när han är färdig. Det är bara hennes som… Jag ringer min kollega, som jag delar tjänst med…
Bror återvänder till skrivbordet, markerar en kontakt i telefonen och stoppar in hörsnäckan i örat.
– Hej, det är Bror, ursäkta att jag stör, men… okej, vad bra… men jag har en polis här som vill titta på en journal, av en av Krantz patienter… Hur visste du det?
Han lyssnar en stund med tom blick och nickar sedan.
– Jag förstår… tack.
– Vad säger han? frågar Joona.
Bror Jansson vänder sig mot Joona med en tankfull min.
– Han säger att ni redan har varit här. En kvinna från NOA som såg ut som en sagoprinsessa kom hit för en timme sedan och tog med sig allt material kring Mara Makarov.