Joona sitter i bilen på väg till polishuset på Kungsholmen. Med hjälp av personnumret har han fått bekräftat att Spindeln är född som Mara Ivanovna Makarovina, men folkbokförd som Mara Makarov.
Hon saknar i dag hemadress, telefonnummer, anställning.
Hennes mamma Tatjana var en internationellt känd matematiker.
Som barn bodde Mara på Lidingö med sina föräldrar och sin syster.
För sju år sedan omkom hela hennes familj i en båtolycka.
Den enda kropp som hittades var kaptenens, trots en stor insats med dykare.
Joona har gått till registren, men det finns inga misstankar om brott.
Trafiken tätnar vid Hornstull och bromsar in på Västerbron över Långholmen. Mitt på brons högsta punkt över Riddarfjärden tar det helt stopp. Joona lägger in parkeringsväxeln och stänger av motorn. Han ser hur flera förare lämnar sina bilar, blickar framåt och tar upp sina telefoner.
Via radion får Joona höra att två linjebussar har krockat utanför Riksarkivet. De blockerar båda körriktningarna.
Vattnet och husen utmed Norr Mälarstrand och Stadshuset ligger i ett gult eftermiddagsljus.
Människor från olika bilar börjar samtala, andra blickar bort över staden eller pekar ut olika byggnader för sina barn.
En äldre man lutar sig mot motorhuven, tänder sin pipa och ser ut som om det här var det bästa som kunde hända honom just nu.
Det ringer i Joonas tjänstemobil, han tar upp den och svarar.
– Du måste komma hit, säger Manvir med stressad röst. Vi har fått ett nytt paket adresserat till Saga… bombteknikerna tittar på det nu.
– Jag sitter i bilkö mitt på Västerbron, det står helt stilla, förklarar Joona.
– Just det, det är de där bussarna, det tar minst en timme innan vi…
– Går det att komma fram med en motorcykel?
– Nej, det är stopp på båda sidor, vi skickar en helikopter, säger Manvir och avslutar samtalet.
Joona blickar genom vägräckets spjälor och ser Rådhusets gröna koppartak och polishusets toppspira.
När smattret från en helikopter närmar sig, går han ut, låser dörrarna, klättrar upp på bilens motorhuv och ställer sig på taket.
Helikoptern närmar sig norrifrån, gör en sväng och börjar hovra över bron.
Mjukt sjunker den nedåt.
Människor flyttar sig undan.
Joona knäpper kavajen och håller ena handen över håret.
En sele vinschas ner i en vajer. Den skälver i det pulserande vinddraget. Människorna på bron har börjat filma Joona.
Kläderna fladdrar på hans kropp.
Rotorns smattrande dån stöter mot trumhinnorna.
Ljuset blinkar mellan bladen.
Joona fångar selen med den fria handen, kliver i och låser den. Helikoptern stiger och han gungar ut över broräcket i ett hisnande svep.
Han ser de stillastående bilarna, de uppvända ansiktena, brons välvda järnkonstruktion och det glittrande vattnet långt där under.
Han gungar tillbaka samtidigt som helikoptern stiger.
Vattnet sveper bort under honom.
Vajern skakar kraftigt när han hissas upp och dras in över kanten.
En kollega hjälper honom till ett ledigt säte.
Joona fäster säkerhetsbältet och tar emot hörselskyddet.
Föraren ökar anfallsvinkeln på huvudrotorns blad, helikoptern lutar framåt och får upp hastigheten.
De flyger in över Kungsholmen, får tillstånd att landa och går gungande ner mot landningsplattan på polishusets tak.
Joona skyndar hukande fram till den väntande hissen.
När det plingar till och dörrarna sluter sig har det bara gått tre minuter sedan han stod på biltaket och fångade selen med handen.
Han färdas ner till entréplanet och springer genom ljusgårdens glasgång. Teknikerna har precis med stor varsamhet börjat skära upp tejpen på kartongen med en skalpell när Joona kommer in i konferensrummet.
Manvir, Greta och Petter står redan kring bordet. Den tillfälliga staben ställer i ordning sin utrustning under tystnad.
– Öppna det bara, säger Joona.
Han tar paketet, river bort resterande tejp, viker undan en handduk, lyfter upp en boll av knyckligt papper, vecklar ut det, virar bort ett glansigt godispapper och tar upp den lilla tennfiguren.
Den är en två centimeter lång man i tunn rock.
Han lägger den på mikroskopets preparatglas och ställer in skärpa och förstoringsgrad. På datorns skärm syns ett gråvitt ansikte.
– Vem är det?
– Ingen aning.
– Fan också, fan också, viskar Petter och stryker sig över hakan.
Tennfiguren föreställer en man med rak näsa, djupt liggande ögon och ett spänt drag över munnen. Rocken är slät, men byxorna veckar sig kring anklarna. Under tofflorna finns en strutformad klump av tenn med porös yta efter gjutningen.
– Gå ut med bilden över Rakel, säger Manvir.
– Vi måste höra med Saga, säger Joona.
– Hon är avstängd, säger Manvir.
Joona hejdar sig och ser på honom.
– Har du stängt av henne från utredningen?
– Tills vi har rett ut några saker, svarar han.
– Vi behöver henne, säger Joona.
– Men mitt beslut är…
– Jag skiter i det nu, avbryter Joona och skickar en bild på tennfigurens ansikte till Saga.
– Du delade bilden med henne? frågar Manvir häpet.
– Ja, säger Joona.
Han lägger upp emballagets tre delar från kartongen på bordet och fotograferar dem.
Ett skrynkligt, glansigt godispapper med silvrig baksida och en tecknad afrikansk sjöjungfru som motiv.
En liten frottéhandduk.
Och ett svartvitt fotografi av något som liknar en flätad, långsmal vas.