Saga pressar upp motorcykelns hastighet till hundranittio kilometer i timmen på länsväg 279 förbi Mariehäll. Över bullerplanket med vildvin höjer sig lövträdens kronor och villaområdets spetsiga hustak.
Saga kan inte förstå hur Manvir och Greta resonerar men hon vet att hon inte kan sluta utreda fallet bara för att de har stängt av henne.
Hon är helt ensam nu, men måste göra det här trots att hon hamnar på fel sida om lagen.
De andra är för långsamma.
Strax efter fotografiet på den nya tennfiguren skickade Joona bilderna på emballaget.
Saga förstod omedelbart var Stefan skulle mördas när hon såg sjöjungfrun. Hon hade sett hans konversationer med andra sexköpare på ett svenskt internetforum och behövde inte försöka tolka bilden på den flätade tuben.
Saga tog sin Glock 17 ur vapenskåpet, slet åt sig skyddsväst och hjälm, fick på sig sportskorna och sprang nerför trapporna.
Efter Ursvik svänger hon in på E18, men tar nästan omedelbart avfart 157, följer den krökta viadukten över motorvägen och fortsätter rakt igenom cirkulationsplatsen med en gulnad gräsrondell i mitten.
Två blonda flickor sitter på en bänk vid en busshållplats och tittar i sina telefoner.
Saga ser att Joona återigen försöker ringa henne via polisens fasta telefonsystem.
Hon får upp farten igen på en raksträcka genom en allé av stora kastanjeträd och grå, dystra höghus.
Löv och skräp virvlar upp bakom henne.
Hon svänger av, kör några hundra meter mot enkelriktad trafik och stannar framför Stefans silvriga Lexus.
Saga tar av sig hjälmen, knäpper hastigt skyddsvästen och drar åt remmarna.
Marken framför den lilla trappan till källarlokalen ser ut att vara sopad och Saga förstår att hon troligtvis har kommit för sent.
Ståldörrens lås är uppbrutet, metalldelar ligger på trappstegen.
Hon flyttar fingret till avtryckaren, öppnar och riktar snabbt pistolen mot en smal korridor.
En svabb med blodigt garn ligger i en pöl på golvet.
Plastmattan är fortfarande blöt, en kruka med en tygblomma har vält och lecakulorna har rullat ut.
Det luktar doftljus och såpa.
Saga kliver över svabben, går ljudlöst genom korridoren, håller sig intill den högra väggen och sänker vapnet en stund för att vila axeln.
Ett bord blockerar nästan dörröppningen till ett litet väntrum.
Allt är tyst och skuggorna är statiska.
Hon höjer pistolen igen och går snabbt runt hörnet, sveper med vapnet förbi två fåtöljer till de båda dörröppningarna.
Ingen är här.
En glasskål med doftljus har gått i kras mot golvet.
Ett inramat fotografi på Beyoncé som en afrikansk gudinna hänger snett på väggen.
Saga darrar till när vatten plötsligt börjar brusa genom rören i taket.
Det hastigt bortsvabbade blodet bildar tjocka strimmor som leder in i rummet rakt fram. Dörren står på glänt och lampan i taket är tänd.
Saga siktar med pistolen på dörrglipan, lyssnar och närmar sig rummet försiktigt.
Tröskeln av trämönstrad plast är blodig.
En bränd lukt av krut blandas med färskt blod och avföring.
Försiktigt petar Saga upp dörren med pistolens mynning.
Två livlösa kvinnor befinner sig i den blodiga sängen.
Den ena är helt naken och ligger på mage, den andra har bara en röd behå på sig och vilar på rygg med låren brett isär.
Saga kliver över tröskeln, sveper runt med pistolen, säkrar de döda vinklarna och går snabbt runt sängen.
Stefan är borta.
Det är blod överallt. Mara har bara svabbat för att sudda ut sina egna fotspår. Kläder ligger i dammet på golvet under sängen.
Någonting rasslar till i väntrummet och Saga sveper runt med pistolen, går ner på ena knäet och stöter foten mot väggen.
Det är rören.
Skvalandet fortsätter en liten stund och tystnar sedan.
Saga reser sig, går fram till kvinnorna och tar deras puls, ser sjukhusutrustningen i resväskan och förstår att Stefan har sövt dem. Han frågade henne en gång, men släppte det på grund av hennes starka reaktion.
När Saga försiktigt lägger kvinnorna i stabilt sidoläge märker hon att de är på väg att vakna ur narkosen.
En vit patronhylsa faller klirrande till golvet från sängen.
– Gud, flämtar den ena.
Hon stryker flätor ur ansiktet och försöker lyfta på huvudet.
– Han är borta, säger Saga. Ligg kvar och vila en stund.
– Vad händer? mumlar hon.
– Ni har blivit drogade och utsatta för sexuella övergrepp – jag vill gärna ringa efter en ambulans.
– Ingen ambulans, snälla, svarar kvinnan snabbt.
– Jag tror att det vore bra…
– Ingen ambulans, upprepar kvinnan.
– Ta det lugnt, jag hörde, jag lyssnar, men det är nog bäst om någon tittar på er, förstår du vad jag säger? frågar Saga och skriver snabbt ner numret till Stockholms Mikamottagning.
– Jag mår illa, mumlar den andra kvinnan.
– Det går över, ligg bara stilla, drick lite vatten, säger Saga.
– Gud, viskar den första igen.
– Ring den här mottagningen, säger Saga och ger henne visitkortet.
– Okej.
– På riktigt, de kan hjälpa er, de har tystnadsplikt och är på er sida… det kostar ingenting, ni kan vara anonyma… fattar ni?
– Okej.
– Ring dem.
– Vi ska, säger hon.
– Jag vill inte stressa er, det är ingen panik, men jag tror att polisen kommer hit ganska snart… så kanske ska ni ta era grejer och hålla er undan.
– Okej, tack.
– Ni hinner vila i fem minuter.
Saga backar och avläser blodmönstret på golvet, stänken på sängen och väggen, och förstår att Stefan – förmodligen mitt under sitt övergrepp – blev skjuten i ryggen med en kula som expanderade och stannade i hans kropp.
Han föll ner på golvet och försökte släpa sig undan med hjälp av armarna medan Mara drog in vajern i salongen.
Blod, svart märg och avföring drogs sedan ut när han vinschades genom rummen. Han kämpade emot och höll sig fast i bordet men var inte stark nog.
Saga ser sina egna skoavtryck i det slemmiga blodet och tänker att hon är tvungen att städa bort dem innan hon går.
– Hallå? ropar en man.
– Klä på er, säger Saga med lugn röst till kvinnorna i sängen.
Hon döljer pistolen intill kroppen och går ut i väntrummet precis när en man i sextioårsåldern blir synlig i korridoren.