Glasskärvorna på den heltäckande mattan krasar under Joona Linnas fötter när han långsamt går genom hotellrummet.
Mannen med det rynkiga ansiktet hänger med bruten nacke i snaran och gungar knirrande fram och tillbaka i fönsteröppningen.
Skjortbröstet är mörkt av blod från den djupa snörfåran.
Små glasbitar faller klirrande till blecket under honom.
Hans sista viskning ekar inom Joona.
Orden slingrar sig runt som en orm i hans kropp utan att finna sig till rätta eller hitta ut.
Joona vet att den hängande mannen är död, att halskotpelaren är avsliten, men är ändå tvungen att känna på hans puls.
Försiktigt sträcker han fram handen mot honom när det ringer.
Joona öppnar ögonen, tar telefonen från sängbordet och svarar med dämpad röst innan den andra signalen hörs.
– Ursäkta att jag ringer så sent, säger en man.
Joona lämnar sängen, ser att Valeria öppnar sina sömniga ögon, klappar henne på kinden och går ut i köket med telefonen.
– Vad gäller det? frågar han lågt.
– Jag heter Valid Mohammed, jobbar på Stockholm Syd… och nu är det så här, att SOS fick ett samtal klockan halv ett från Margot Silvermans hustru Johanna… Margot åkte till Beatelunds ridhus nära Gustavsberg på Värmdö vid niotiden och borde ha kommit hem för länge sen. Johanna kunde inte lämna barnen ensamma, men var orolig för att Margot hade råkat ut för en olycka, så ledningscentralen skickade en enhet… och nu precis har kollegorna som körde dit rapporterat tillbaka… De har inte hittat Margot, men det verkar finnas väldigt mycket blod på golvet, inne i stallet… Jag vet inte, jag tänkte att du ville veta det.
– Tack, jag åker dit direkt, svarar Joona. Kan du se till att ingen rör någonting? Det är viktigt, be kollegorna på plats att stå helt stilla tills jag är där. Jag tar över och har med mig min egen tekniker.
Joona avslutar samtalet, ringer sin gamle vän Erixon och redogör för omständigheterna.
Klockan är nu fem över två.
Patrullbilen kom till stallet för tre kvart sedan.
Det har gått nittiofem minuter sedan Johanna ringde 112.
Det vore meningslöst att sätta upp vägspärrar. Allt de kan göra nu är att undersöka platsen och försöka ta reda på vad det är som har hänt.
– Okej, viskar Erixon.
– Jag vet att du har problem med ryggen, men jag…
– Det är ingen fara.
– Jag behöver den bästa teknikern vi har, förklarar Joona.
– Men eftersom han inte svarade i telefon vid den här tiden, så ringde du mig i stället, skojar Erixon i ett försök att dölja sin oro.
Så fort de har bestämt att ses vid infarten till stallet återvänder Joona till sovrummet och börjar klä på sig. Valeria lämnar sängen i det tunna nattlinnet och sveper en kofta om axlarna.
– Vad är det som händer? frågar hon.
Joona tar snabbt på sig armbandsuret han fick av sin dotter Lumi för att hon tyckte att urtavlan hade samma grå färg som hans ögon.
– En kollega ringde, svarar han och knäpper byxorna. Jag måste åka, det är…
Han tystnar och hon möter hans blick.
– Någon du känner, konstaterar hon.
– Ja, det är Margot, hon har inte kommit hem från ridningen, svarar han och får på sig skjortan.
– Vad säger de första poliserna på plats?
– De har hittat hennes bil och blod inne i stallet, svarar han.
– Gud…
– Jag vet.
Han skyndar till vapenskåpet, trycker in koden, tar ut sin Colt Combat, hänger hölstret över axeln och spänner remmarna på väg till hallen. Valeria följer efter, kysser honom hastigt och låser dörren när han springer mot hissarna.
Medan garagedörrarna viks åt sidan tänker Joona på Margot och första gången de träffades. Hon var höggravid, hade precis blivit kommissarie och släppte in honom i sin utredning trots att han inte längre var polis.
Han kör uppför rampen och ut på den smala bakgatan, svänger vänster in på Sveavägen och ökar hastigheten mot Klaratunneln.
Det är nästan ingen trafik vid denna tid.
Stockholm försvinner bakom honom. Höghus och upplysta köpcentrum passerar förbi, industribyggnader, villaområden och sedan hisnande broar över sund och vikar.
Joona Linna är kommissarie på polisens nationella operativa avdelning. Han har löst fler komplicerade mordfall än någon annan polis i norra Europa. Han lever sedan sex år tillsammans med Valeria de Castro och har en vuxen dotter från sitt första äktenskap.
Två polisbilar står på vardera sidan om infartsvägen till stallet.
Det blå ljuset sveper över träden och asfalten. Det ser ut som om vatten blåser ut över marken i kraftiga vindbyar.
Erixons skåpbil är parkerad på andra sidan vägen. Han bor i Gustavsberg bara fem minuter härifrån.
Joona svänger in till vägkanten och stannar, går fram och hälsar på kollegorna och ber dem spärra av infarten.
Nattluften är sval.
Allt är tyst och mörkt – det finns ingen bebyggelse här utöver hästgården, bara skog och ängar.
Erixons väldiga kroppshydda rör sig i ljuset från skåpbilens strålkastare.
Han står framför däckspåren i sanden från bilar som skurit utfarten till Ingarövägen, häller flytande gips i varje avtryck och ser till att gjuta hela hjulvarv.
– Låt oss hoppas att det bara är ett misstag, säger han lågt.
– Ja, svarar Joona.
De sätter sig i Erixons bil och kör den korta biten mot själva stallet. Strålkastarna öppnar en tunnel av vita träd och ängsgräs genom mörkret.
Grusvägen knastrar under däcken.
De passerar hagar med rader av foderautomater och en upptrampad paddock innan de ser Margots bil på parkeringsplatsen.
Erixon svänger in till sidan och stannar.
Ännu finns det ingenting att säga. De tar på sig engångsoveraller och går fram till bilen, fotograferar den och lyser med ficklampan genom fönstren.
Ljuset blänker till i glaset och faller sedan in i kupén: ratt och säten, en burk med energidryck i konsolens fack, godispapper och en tjock pärm från NOA.
De börjar gå mot stallet.
Strålkastarna från den första polisbilen på plats lyser på en traktor och ett snår av nässlor mot en faluröd gavel.
Tre kajor väsnas oroligt över en träddunge.
Erixon fotograferar, sprejar fixativ i alla fot- och däckspår, markerar med nummerlappar och för anteckningar i åtgärdskalendern.
En uniformerad kollega står stilla i skenet från polisbilens öppna bagagelucka med en rulle avspärrningsband i händerna.
– Var är din partner? frågar Joona.
– Inne i stallet, svarar han med en trött gest.
– Stå kvar, säger Erixon och börjar säkra spår kring honom.
Joona vet att det är en truism att det sannolika oftast är sanningen, men ibland måste man ändå upprepa det för sig själv, när hoppet ingår i ens tänkande.
Han orkar ännu inte acceptera tanken på att han antagligen kommer att få åka hem till Johanna och barnen och berätta att Margot är död.
Erixon och Joona närmar sig stallet med varsamma steg. Fasadbelysningen är släckt, men i ljuset som når ut i springorna kring dörren syns det att en bit av marken är sopad.
– Kan du lysa med infrarött? frågar Joona.
– Det är väl dags för det, suckar Erixon.
Han går till sin skåpbil och hämtar utrustningen på en pirra, packar upp lampan och tänder den.
– Jesus…
Gruset framför dörren bleknar i det osynliga ljuset, medan blodet framträder skarpt i svarta, trådiga kluster.
Trots att marken har sopats syns stora mängder blod i en tydlig linje rakt ur från dörren innan det upphör helt efter två meter.
Erixon fotograferar och skyfflar upp fläckat grus från fem olika punkter och fyller fem separata papplådor med det.
– Jag måste komma in nu, säger Joona.
Erixon går fram till stallet, letar efter fingeravtryck på handtaget, dörrbladets alla sidor, dörrposten och väggen intill.
– Min mentor satte alltid gummisnoddar på skorna, men jag slösar med stegplattor i stället, säger han och river bort plastemballaget från en bunt.
Han öppnar dörren, lägger pustande den första plattan över tröskeln och tar på sig skoskydd.
Joona följer med honom in i stallet.
Gallren framför boxarna blänker i taklampans gula ljus. Den andra polisen står helt stilla utanför sadelkammaren.
En stor blodpöl syns mitt på betonggolvet i stallgången. Från pölen löper ett långt släpspår fram till den plats där golvet har sopats.
Parallella ränder av blod efter kvastens svep syns sedan resten av vägen fram till dörren.
Förövaren har gått baklänges och sopat bort sina fotspår efter sig.
– Joona Linna, säger polisen. Jag trodde nästan inte att du fanns på riktigt, men tänkte att… att det kanske är lika bra att stå stilla om du trots allt gjorde det.
– Tack.
Medan Erixon lägger ut stegplattor betraktar Joona brottsplatsen. Alla hästar dåsar i sina boxar förutom en svart valack som rör sig oroligt i spolspiltan.
Förövaren försökte inte dölja brottet, tänker Joona. Han ville bara avlägsna spåren efter sina egna skor från underlaget.
Erixon belyser golvet med kraftigt släpljus, men alla fotspår är försvunna från stallgången. Han suckar, provar en ny riktning och ger sedan upp.
– Det finns inga fotspår… och dörrhandtaget är avtorkat, säger han.
Joona går fram på plattorna.
Huvudparten av den primära blodpölen har hunnit torka, men mitten består fortfarande av slemmigt koagel.
Det finns inget avkastat blod, inga stora bakåtstänk.
Margot blev skjuten med ett enhandsvapen.
En pistol med ganska låg mynningshastighet och en hålspetspatron eftersom kulan stannade i hennes kropp.
Erixon fuktar tops efter tops med natriumkloridlösning, stryker upp torrt blod och lägger dem i biopackpåsar.
Joonas blick är koncentrerad när han långsamt går framåt medan han genomströmmas av skuggorna som lämnade dessa avtryck efter sig.
Det är mycket blod, det är inte lätt att avgöra hur länge hon låg här, men blodet rann fortfarande ur hennes kropp och hade inte börjat koagulera när hon släpades bort.
Ett svart tråg för foder står snett och ett decimeterlångt spår av avskrapad plast syns på golvet.
– Vad tänker du? frågar Erixon som följt Joonas blick.
– Kan du spreja Bluestar kring pölen, svarar han.
Erixon hämtar flaskan och besprutar alla ytor där det inte finns något synligt blod.
De kemiska substanserna i sprejen ger blodet en tillfällig luminiscens. Varenda liten bloddroppe börjar lysa med ett isblått sken.
Joona står stilla och försöker avläsa brottsplatsen med större exakthet, nu när allt blod är synligt, ner till de minsta stänken.
Han registrerar formen på varje liten droppe i förhållande till underlag och gravitation.
Trettiofem centimeter från pölen lyser några svaga fläckar med sitt kalla ljus.
Joona går dit på stegplattorna och lutar sig fram.
Lite rosa läppstift syns på betongen ihop med blodfläckarna.
Hennes ansikte slog hårt mot golvet när hon föll.
Erixon fotograferar och Joona fortsätter runt till den andra sidan, böjer sig ner och tittar på en rad av sex självlysande bloddroppar till höger om pölen.
Eftersom blod har en högre ytspänning än vatten kommer droppar som faller till en någorlunda slät yta inte att splittras, utan behåller sina jämna kanter, precis som droppserien på det slipade betonggolvet.
De fem första dropparna är något spetsiga på grund av en högerriktad rörelseenergi, medan den sista är helt rund.
– Sök efter tändsatspartiklar i de här dropparna, säger Joona och pekar på serien.
– Den har jag inte hört förut, men absolut, svarar Erixon.
– Förövaren är högerhänt, tryckte mynningen mot hennes kropp bakifrån, sköt ett skott och följde med en bit i rörelsen när hon föll innan han svängde ut med vapnet så här, ganska långsamt och stannade till.
– Du tänker att de här dropparna föll från pistolens pipa?
– Margot rasade framstupa, med kulan kvar i kroppen, slog ansiktet i golvet och spräckte läpparna.
– Vi vet inte om det är Margots blod, försöker Erixon.
– Det där är hennes läppstift.
– Är du säker?
– Jag är säker på nyansen.
– Det var tråkigt att höra, mumlar Erixon.
– Ja, men Margot var fortfarande vid liv eftersom hon försökte hålla sig fast i den där baljan.
– Jag provar med amidosvart.
– Gärningsmannen släpade ut henne i fötterna medan hon levde, lyfte in henne i bilen, körde fram en bit, gick tillbaka in i stallet och sopade bort spåren, torkade av handtaget och dörrbladet, sopade sedan grusplanen hela vägen fram till bilen, tog med sig kvasten och åkte härifrån.