Efter regnet över höglandet är det mosstäckta landskapet nästan övernaturligt grönt. Floden Kaldakvísl har skurit upp en djup och slingrande kanjon genom det vulkaniska berget.
Vattnet kramar ihop vadarbyxorna kring Sven-Ove Krantz lår och höfter. Den strida strömmen försöker dra honom snett framåt.
Med små knyckar tar han in den lilla flugan av skimrande påfågel, två strimmor röd gåsfjäder, silverkropp och blåsvart hackel.
Han flyttar sig försiktigt åt sidan och gör ett nytt underhandskast. Små vattendroppar stänker över höger hand när linan skjuter ut och rullar fram över vattenytan.
Tafsen glimmar till och flugan landar perfekt i den lugnare mittfåran.
Smältvattnet från den stora glaciären är så kallt att Sven-Oves fötter är avdomnade, men han kan inte sluta nu.
Flugan går in i vattnets uppjagade omväg runt en sten. Toppen på den flytande linan dyker och han lyfter spöet i en motgående rörelse. Omedelbart känner han de skarpa rycken när kroken fått fäste. Slirbromsen viner när linan löper ut med rödingens branta rusning snett över floden och in i det skuggiga vattnet intill den lodräta bergssidan.
Sven-Ove låter det smäckra spöet böja sig så att det knastrar i bambun.
Telefonen surrar i hans ryggsäck.
Rödingen rusar nerströms och stannar djupt i den mörka floden. Det viner i den spända linan när det strida vattnet pulserar mot den.
Sven-Ove tröttar ut fisken medan han avläser vattnets kristallklara glas.
Den snövita buken flammar till och sedan går rödingen skarpt i sidled, rakt mot den forsande delen av floden, det hoppande, skummande vattnet.
Sven-Ove försöker hålla emot, vet att den flytande linan riskerar att fångas av det vilda vattnet och dra kroken ur fiskens mun.
Långsamt kämpar den sig närmare forsen och han spänner bromsen och ser linan skära genom den framjagande vattenytan.
Han sträcker armen och höjer spöet – det böjer sig knakande i en halvcirkel.
Fisken stannar tungt, stöter till och vänder tillbaka mot bergssidan.
Nu kommer Sven-Ove inte ge efter för fler rusningar. Han ska låta den stora rödingen jobba mot spöets eviga elasticitet tills den är så trött att den kan landas mjukt.
Efter fem minuter går fisken upp på ytan, lägger sig på sidan, kränger och slår upp en kaskad av vatten.
Sven-Ove vevar försiktigt inåt, ser till att hålla rödingen precis under ytan så att den inte ska trassla in sig i den tunna tafsen och slita av den.
Han leder den fram mot sig, låter den glida genom det översta vattenlagret, tar den försiktigt om nacken över gälarna och lossar flugan. Han lyfter upp rödingen, tittar på dess perfekta kropp, silverfläckade sida och blygrå rygg, pussar den på den runda nosen och låter den sedan simma bort igen.
Sven-Ove vadar tillbaka uppströms, känner inte längre sina fötter under sig, halkar till i strömmen på de runda stenarna, men behåller balansen och tar sig upp på land.
Det vita molntäcket trycker sig mot de mörkgrå bergstopparna.
Han lägger spöet i den gröna mossan och kränger av sig ryggsäcken precis när telefonen börjar surra igen.
– Krantz, svarar han och känner fiskens doft på sin hand.
– Mitt namn är Joona Linna, säger en man med finsk accent. Jag är kommissarie på polisens nationella operativa avdelning.
– Jag har egentligen semester – vad gäller det?
– Det gäller en av dina tidigare patienter, svarar han. Har du tid att träffas?
– Absolut, jag befinner mig hundrafemtio kilometer öster om Reykjavik.
– Binder du flugorna själv?
– Ja, svarar han förvånat och ser sig om. Det är en liten hobby.
– Minns du en patient som hette Mara Makarov? frågar Joona.
– Jag förutsätter att… att en kommissarie på NOA känner till de svenska sekretessreglerna, vilket innebär att Mara har gjort sig skyldig till någonting riktigt dumt.
– Hon är misstänkt för sex mord.
– Kan ni ha fel?
– Hur var hon som patient?
– Väldigt ångestfull inledningsvis, men svarade bra på behandlingen, vi trappade ner medicineringen till ett stabilt minimum och slussade stegvis ut henne till öppenvården.
Sven-Ove sätter sig på en sten och berättar ur minnet hur han lärde känna Mara och hennes trauma och beskriver sedan sin metod att betrakta och behandla den psykotiska utsagan som sann.
– Därför gjorde jag vad som föreföll rimligt, förklarar han. Jag skrev ner Maras vittnesmål och kontaktade den ansvariga kommissarien.
– Minns du namnet?
– Saga Bauer.
– Hur reagerade hon?
– Hon lyssnade och tackade för hjälpen, jag vet inte vad som hände efter det, svarar han.
– Minns du vad du berättade?
– Inte i detalj, det står i journalen, men det handlade om att KGB eller en seriemördare hade kidnappat hela hennes familj och gömt dem i närheten av… det var ett namn på en plats som inte finns.
– Du kommer inte ihåg namnet?
– Bara att det lät ryskt, kanske djajeba vajaba, nej, jag vet inte… Mara hävdade i alla fall att hon till slut lyckades rymma från mördaren, men att polisen inte lyssnade på henne, att de bara tog henne till psykakuten… Hon hävdade att hon skulle ha hittat sin familj och räddat dem om hon inte hamnat i tvångsvård.
Sven-Ove reser sig och blickar ner längs det strömmande vattnet, känner lyckan i maggropen när han tänker på att han har hela floden för sig själv i fyra dagar till.
– Fick du någonsin någon återkoppling från Saga Bauer? frågar Joona.
– Nej, men det hade jag inte heller räknat med.
– Ändrade Mara sin historia över tiden?
– Hon släppte tanken på KGB.
– Ville Mara att du skulle kontakta någon annan än Saga Bauer?
– Nej… men hon frågade ganska ofta om Bauer hade hört av sig.
– Vilka fler pratade hon om?
– Mest om kaptenen på båten, som hon ansåg var samma person som den seriemördare Saga Bauer jagade… hon talade om sin familj, sina föräldrar Ivan och Tatjana, systern Natasja… och Natasjas lilla son Ilja.
– Och fångvaktaren?
– Ja, men utan namn.
– Andra patienter på Ytterö?
– Hon nämnde dem ibland.
– Någon som heter Jakov Fauster, Magister Fauster?
– Nej.
– Jurek Walter?
– Jag minns inte riktigt, men jag är tillbaka i Stockholm nästa vecka och då kan jag ta fram journalerna om du vill.
– En sista fråga bara, säger Joona lugnt. Någon kallade Mara för ”Spindeln”… vad tänker du om det?
Sven-Ove blickar ut på det forsande vattnet och ser för sig Mara, hör hennes andlösa sätt att tala.
– Jag minns att hon ofta pratade om spindlarna som hon iakttog i sin fångenskap… små färglösa jägare som paralyserar sina byten och spinner en säck kring dem, sprutar in sitt gift och löser upp dem.
*
Joona lägger ifrån sig telefonen på bordet och blickar ner på Adolf Fredriks kyrka och bort över taken till Rådhuset och det gamla polishuset med sin spira.
Han tror att han förstår vad som hände: när psykologen kontaktade Saga på uppdrag av Mara Makarov blev Saga så betydelsefull för Mara att hon nu fortsätter att vända sig till henne sedan hon själv tagit över rollen som förövare.
Joona måste tala med Saga och det är bråttom. Han tror inte att hon har hjälpt Mara på något sätt, men även om hon skulle ha gjort det är det ändå bättre om hon överlämnar sig så fort som möjligt.
Media har redan börjat spekulera trots att polisen inte har haft någon pressträff.
Stämningen på NOA är farligt uppjagad.
Sagas telefon spårades till Säffle, den hittades i en flyttbil som höll på att lastas ur.
Det har framkommit att Saga hade en koppling till Stefan Broman. I lördags ringde hon anonymt till polisen och berättade att han köpte sex regelbundet.
Teknikerna har hittat spår av kaustiksoda på hennes motorcykel och hästhår i ena ränseln.
Manvir har genomfört en husrannsakan hemma hos Saga och situationen kan mycket väl eskalera till rikslarm och i förlängningen väpnade insatser.
Joona tänker på Saga, föreställer sig allt som har skett ur hennes perspektiv och blir säker på att hon förstår varför misstankarna har riktats mot henne. Så fort hon har svalt sin stolthet kommer hon att kontakta honom.
Joona tar upp mobilen och ringer NOA:s högste chef Morgan Malmström för att berätta om sina tankar.
– Jag förstår hur du känner, svarar Morgan efter en kort paus. Men Saga är trots allt huvudmisstänkt ihop med Mara Makarov.
– Fast det är fel… Hon har en hel del saker att svara på, säger Joona. Men hon har faktiskt alibi för nästan alla mord.
– Jag vet, jag menar…
– Hon har inte skjutit någon, avbryter Joona.
– Det säger vi inte heller, men hon är inblandad, det har Manvir bevis för… och det är ju inte bara den som avlossar vapnet som gör sig skyldig till mord.
Joona sluter ögonen några sekunder, sätter sig ner och drar in luft i lungorna.
– Det enda jag säger är att om… om jag ska försöka övertala Saga att överlämna sig måste jag kunna garantera att det bara är jag och ingen annan som möter henne och tar henne till häktet.
– Kommer hon att lita på dig?
– Jag tror det, men allting måste ske diskret, inga formella inskrivningar, ingen åklagare, inga pressmeddelanden eller…
– Två dagar, avbryter Morgan.
– Va?
– Jag ger dig två dagar.
– Då har jag ditt löfte att jag får göra det helt och hållet på mitt sätt? säger Joona.
– Ja.
– Och om jag kommer i kontakt med henne ringer jag dig och då ordnar du så att vi inte behöver passera inskrivningen på häktet.
– Om du tror att det är bäst, svarar chefen.