Mara Makarov sitter i dunklet i sitt kök och biter på tummens nagelband. På bordet framför henne ligger tre fotografier. Hon tar upp ett av dem, river itu det på mitten, reser sig och går fram till spisen. De tomma konservburkarna på golvet klirrar mot varandra. Hon vrider reglaget till den minsta plattan till maximal värme, återvänder till bordet, sveper ner bilderna på golvet och slår sedan handen hårt mot bordsskivan flera gånger.
– Idi vemoja vejave, skriker hon och griper tag om sin egen hals med båda händerna.
Mara kramar sin strupe tills hon inte kan andas medan hon stirrar på sin spegelbild i fönstret.
Hon släpper taget och ser på midsommarstången på gårdsplanen.
Björkbladen är bruna och ängsblommorna döda.
I en ring på marken runt stången ligger vita kranier och revben, lårben och bäcken.
Men den delen är bara en fantasi.
Det knäpper från spisen och Mara vänder sig blixtsnabbt runt och drar loss pistolen från hölstret.
Hon hade glömt bort plattan.
Den har blivit röd av hetta.
Vita skelett och rött blod, tänker hon. Vitt och rött, vitt och rött.
Mara har tidigare format en lerfigur, tittat på fotografierna, skurit ut ansiktsdragen med knivspetsen och gjutit en form av silikongummi kring den.
Hon återvänder till spisen och placerar degeln med bitarna av rent tenn i plattans fördjupning.
I morse använde hon traverskranen för att lyfta upp den tunga gummisäcken på handtrucken. Benen hängde ner till golvet över lastpallens kant när hon drog honom till garagedörren.
Han började återigen skrika och skaka av sina plågor när hon välte ner honom på gruset. Den koncentrerade basen hade vid det här laget brutit ner all hud och löst upp ansiktsdragen och de mindre extremiteterna.
Hon gick och satte sig i sin pickup, backade stressat in mot garaget och råkade köra över hans huvud. Säcken sprack och blod och hjärnsubstans stänkte ut en meter över gruset. Hon körde fram en bit igen och lämnade bilen, fällde ner rampen och vinschade upp säcken bredvid de fastsurrade dunkarna. Kroppen var helt slapp nu, men ibland gick nervryckningar igenom den som rysningar.
Hon svetsade igen hålet i säcken, skyfflade grus över blodet, parkerade bilen i skogsbrynet, täckte den och återvände in och åt en halv burk tonfisk i olja innan hon kräktes.
Nu står hon framför spisen och ser bitarna av tenn sjunka ihop av värmen och bilda en spegelblank pöl med stark ytspänning.
Hon tar en tändsticka, bryter av tändsatsen, stoppar den i den flytande metallen och ser en ljusgrå rökslinga stiga från den.
Hon stänger av spisen, tar degeln och fyller försiktigt gjutformen, känner hettan genom silikongummit, fyller på lite mer och darrar till.
En liten silverpärla landar på pekfingret. Det bränner en kort stund och sedan försvinner skärpan i smärtan.
Hon vänder darrande upp handflatan och häller det sista tennet i den.
Det fräser till när den smälta metallen möter hennes hud och smärtan får hennes ben att vika sig. Mara sjunker ner på golvet med ryggen mot köksskåpet. Hon håller höger hand om handleden och betraktar metallen som stelnar och förlorar sin lyster i handflatan.
Hon reser sig på skakande ben, petar bort den lilla kakan av metall och hör den klirra ner i diskhon.
Isande vaken av smärtan tar Mara för tusende gången fram schemat med tidslinje, parametrar och matematiska ekvationer.
Pulsen är fortfarande hög när hon sätter sig vid bordet.
Det förflutna är i det närmaste perfekt trots att hon tvingats justera planen flera gånger.
På andra sidan av nuet är de svåraste momenten inringade i rött.
Hon studerar kausalitetens grenverk av framtida alternativ.
Gång på gång gör hon nya kalkyler över sannolikhet och slump, räknar ut stokastiska variabler och ställer dem mot psykologisk probabilitet.