Karl Speler sitter i den mörka bilen med telefonen i handen och blicken riktad mot infarten längre fram. Via sidospegeln bevakar han gång på gång vägen bakom sig. Den drar upp ett blekt spår mellan ängsgräs, buskar och träd och försvinner in i ett skogsparti femtio meter bort.
Han stryker bak luggen över huvudet och tittar till på klockan.
Saga har bara varit borta i fem minuter.
Karl tänker återigen på när han fyllde arton år och hans pappa hade rest till Sverige från Kapstaden. Han ville bjuda sin son på lunch på Clas på Hörnet och mamman övertalade honom att gå dit.
Han minns att pappan hade blivit så mycket äldre, var klädd i kortärmad skjorta, kakifärgade byxor och bruna lågskor.
Håret på hans solbrända armar hade blivit helt vitt.
Till efterrätten ställde han sin present på bordet. Han hade bundit ett ljusblått presentsnöre kring originalasken från sextiotalet.
– Tror du att allt blir bra om du ger mig din gamla Rolex? frågade Karl. Jag går härifrån om du inte tar bort den från bordet.
Karl glömmer aldrig pappans ansikte, det brustna leendet, som han då såg irritation och missräkning i, men som han senare förstod var en kamp mot tårarna.
– Det är bara skräp ändå, hade pappan sagt när han stoppade tillbaka gåvan i sin väska.
Karl stirrar ut genom vindrutan på grusvägen och infarten till huset och inser att han har glömt att titta bakåt på ett tag. Med en rysning vänder han blicken mot sidospegeln och flyttar lite på huvudet.
Vägen ligger tom och blek, men han kan inte se vad som finns precis bakom bilen.
Försiktigt sträcker han ut handen, når den inre backspegeln i taket och vinklar om den.
Det bakre fönstret är bara svart.
Han blinkar och försöker skärpa blicken.
Ett slags mörkgrå moln framträder i fönstrets underkant.
Han tittar i sidospegeln igen när ett vispande ljud hörs genom karossen.
Det är bara en gren som rör sig i vinden och stryker löven mot den bakre skärmen, tänker han.
Karl gnuggar sig i pannan, lutar bakhuvudet mot nackstödet och blickar ut genom vindrutan.
Ett ljussken blinkar till genom buskarna rakt fram, som en eld som hukar i vinden. Han hinner inte fixera ljuset med blicken innan det blir mörkt igen.
Hjärtat har börjat slå snabbare och han ler stort för sig själv när han nås av det absurda i situationen: Han letar efter en seriemördare tillsammans med Saga Bauer.
Rüssel och Dragan kommer aldrig att tro på honom.
Karl öppnar dörren och smyger ut i den svala luften, tittar bakom bilen och går sedan framåt tills han kan se gården.
Allt är mörkt och stilla.
Han ska precis återvända till bilen när ett ljussken spelar genom springorna i brädväggen till ett litet hus som förbinder garaget med en större byggnad.
Det strimmade skenet rinner ut över marken, in mellan björkarna och blinkar till i två röda reflexer.
Det är som ett par ögon som öppnas och stängs.
I nästa sekund är gården mörk igen.
De två röda reflexerna kan bara vara en sak: baklyktorna på en bil.
Han tänker att han måste gå dit och undersöka om det är Maras pickup, men inser i samma stund att han har gjort precis det Saga sa åt honom att inte göra.
Antagligen såg hon pickupen i skogsbrynet när hon närmade sig gården.
Karl står kvar en liten stund och skyndar sedan tillbaka till Porschen, stänger dörren och låser.
Han stirrar genom vindrutan på vägen och infarten som leder till gården och tittar sedan till i backspegeln.
Grenar rör sig sävligt i blåsten.
Skogen längre bort är nästan svart.
Karl tvingar bort de gamla tankarna på staplat kött som han var så rädd för när han var liten och tittar på klockan igen. Saga har varit borta i tolv minuter.
Han öppnar telefonen för att kontrollera att batteriet är laddat. Ljuset från displayen fyller bilens kupé på ett skrämmande sätt.
Han släcker den genast igen, men förstår att han måste ha varit synlig på flera hundra meters avstånd.
Som en ensam eldfluga.
Karl lägger telefonen i facket intill växelspaken och tänker på att han var trettiotvå år när han fick budet om att hans pappa hade dött efter en lång tids sjukdom. Efter begravningen berättade han för sin mamma om pappans försök att köpa sig fri genom att ge bort sin Rolex. Karl förklarade för henne att han alltid hade varit på hennes sida och att pappan aldrig förstod att man inte kan köpa lojalitet.
– Det var tråkigt att höra, hade mamman sagt och sedan satt sig tungt på stolen.
– Vad då? frågade han.
– Din pappa sa alltid att Karl ska ha klockan när han fyller arton, berättade hon. Och det var långt innan han och jag hade några konflikter.
Först då insåg Karl att det inte hade varit en muta, ett försök att köpa sig fri. Det fanns inga baktankar. Pappan hade tänkt på sin son redan när han köpte klockan och sedan varje gång han tittade på den.
Karl ser för sig pappans åldrade ansikte, de solbrända armarna och den vita ringen kring vänster handled.
Han förstår inte varför han plötsligt tänker på sin pappa. Räckte det med en fråga från Saga eller handlar det om att han har blivit rädd?