Saga går genom ett kapprum med fem plåtskåp, torkade flugspiraler i fönstret, en stor zinkvask och buntar av pappersservetter på cementgolvet.
Den kraftiga adrenalinstöten har börjat sjunka undan.
När hon befann sig i passagen med sandgolv hörde hon någon bakom sig. Hon var så säker att hon hade kunnat skjuta rakt in i mörkret, men när hon tände den lilla ficklampan fanns det ingen där.
Fingret darrade mot avtryckaren.
Ljudet av smygande steg var borta.
Nu stannar hon framför en smal dörr med en liten frostad glasruta och en plastlaminerad skylt med säkerhetsregler för verkstaden.
Det här är Maras plats, tänker Saga och höjer sin Glock innan hon försiktigt öppnar dörren.
Ett svagt sken från himlen i väster faller in genom raden av fönster högt upp på väggen.
Under det nakna plåttaket löper grova traverser med något slags system av lyftanordningar.
Saga lyssnar en liten stund och går sedan in, säkrar snabbt båda sidorna, skyndar fram och hukar bakom en arbetsbänk av stål.
I en plastback ligger en skyddsmask och missfärgade kemikaliehandskar.
En svag lukt av förruttnelse vilar i den stillastående luften.
Intill ena väggen står väldiga plastdunkar på rad.
Hon tittar fram vid sidan av bänken.
Rakt under traverskranen ligger en plywoodskiva som är helt täckt av torkat blod, det har runnit ut över golvet och ner till en golvbrunn.
En ramp av betong leder upp till en lastkaj med en öppning som är täckt av grova lameller av gulnad plast.
Saga tänker att hon ska genomsöka hela byggnaden och sedan hitta en plats där hon kan invänta Mara.
I stället för att gissa hennes gåtor ska hon ringa Joona och tillsammans med honom gillra en fälla för Mara här inne.
Saga reser sig samtidigt som hon sveper med pistolen över verkstaden.
Hon står helt stilla och iakttar dörrarna.
Först den som leder tillbaka till kapprummet och passagen med sandgolv.
Sedan sveper hon runt med pistolen hundraåttio grader och betraktar en tjärad trädörr på andra sidan rummet som hon tror leder till det gamla boningshuset.
Hon släpper dörrarna med blicken och börjar gå snett över golvet mot plastlamellerna som hänger framför öppningen till den modernare delen av gården.
Hon kliver över en rulle grov gummiduk och fortsätter uppför rampen till lastkajen.
Innanför den gulnade plasten anas ett ljusare rum med aluminiumklädda ventilationsrör.
Saga trycker axeln mot plasten. Ett klistrigt ljud hörs när lamellerna släpper från varandra och ger vika. Hon blickar hastigt tillbaka och pressar sig sedan igenom, går ner på ena knäet och flyttar skottlinjen från den höga torken utanför till en halvöppen dörr mot lagerrummet för spannmål.
Hon börjar få ont om tid, Karl kommer att ringa Joona om nio minuter.
Saga går fram till den öppna ståldörren.
En kraftig tvärslå hänger utmed ena posten.
Innanför syns en tom lagerlokal med höga plåtväggar. Golvet är täckt av mjöldamm och spill av vete.
En väldig trave av lastpallar ligger nästan mitt i rummet.
Saga ska precis vända och gå tillbaka när hon ser en oväntad detalj. På golvet fem meter innanför dörren står en matrjosjka, en rysk trädocka som brukar innehålla fler dockor i fallande storlek.
*
För tredje gången kontrollerar Karl att bildörrarna är låsta. Han blickar bakåt via sidospegeln. Vinden går genom de högsta lövverken och grenarna rör sig svarta mot himlen.
Det är nästan omöjligt att urskilja vägen nu. Ljuset är så svagt att gruset förefaller svävande, som om det flyter i en flod och dras ut till en strimma.
Han tittar genom vindrutan.
Groparna i vägen flyter samman.
Tänk om Saga inte såg bilen, tänk om den var gömd? Då är hon inte beredd på att Mara är hemma.
Han tittar i sidospegeln och sedan i backspegeln i taket.
Genom bakrutan är vägen intill bilen någorlunda synlig. En rot har lyft marken och brutit sig upp som ett knä genom gruset.
Försiktigt vinklar han om spegeln och ser på diket snett bakom bilen.
Ogräset skakar till på ett märkligt sätt.
Kirskålens vita blommor lutar sig långsamt åt sidan.
Karl tittar hastigt i sidospegeln och sedan i den inre backspegeln igen.
Allt är stilla i några sekunder och därefter gungar den yttre randen av prästkragar. Mellan stjälkar och ängsgräs syns en kraftig hand.
Han blinkar hårt.
Det här är bara inbillning, tvångsmässiga fantasier.
Han hade encefalit som tolvåring, en primär hjärninflammation med delirium och epileptiska anfall.
Vad han upplevde under febertopparna innan ambulansen kom till sommarstugan i Småland har egentligen aldrig släppt taget om honom.
Det var sent på kvällen och han satt ensam på en stol utanför huset.
Den lilla gräsmattan var full av torra grankottar.
I skenet från månen upptäckte han en gestalt i skogsbrynet.
Det var en man som bestod av staplat kött, styckdetaljer från olika djur hade tråcklats samman med människodelar.
Han hade kraftig nacke, tjurhuvud och mänskliga armar som blänkte svarta av blod.
Mannen närmade sig och strök otåligt över slaktarförklädets garvade skinn, kikade närsynt mot huset och la huvudet på sned för att lyssna.
Karl tordes inte resa sig från stolen och springa in. Han satt helt paralyserad och höll andan tills kroppen började skaka av ett fruktansvärt krampanfall.
Han återfick inte medvetandet förrän dagen efter på sjukhuset.
Karl tittar snabbt genom vindrutan i riktning mot infarten och sedan i backspegeln igen, sträcker ut handen och justerar vinkeln.
Någonting ligger i diket, insvept i svart, glansigt tyg.
Det rör långsamt på sig, ogräset böjs sakta framåt.
Karl sjunker ner i sätet och försöker andas tyst.
Han tänker irrationellt att han inte skulle ha lämnat bilen, att det är som sagans regler, att han lockade till sig mannen av staplat kött när han gick ut.
Ett skrapande ljud hörs mot bilens kaross. Det låter som långa naglar som glider över lacken.
Karl håller andan.
Han är inte säker på att något rörde på sig i diket. Kanske var det bara vinden genom ogräset som skapade en illusion.
Han lägger handen för munnen och börjar andas tyst mellan fingrarna.
Det dunsar till på bilens tak.
Han lyckas hindra sig själv från att skrika.
Ett skrapande ljud hörs och sedan halkar en skogsduva nerför vindrutan, återfår flaxande balansen och går ut på motorhuven.
Karl tittar i backspegeln igen.
Ingenting syns i diket.
Han försöker samla sig.
Svett rinner från armhålorna efter sidorna.
Det finns ingen här, tänker han och öppnar dörren. Duvan flyger bort med ett frasande ljud.
Med bultande hjärta kliver Karl ut. Han går runt bilen, tittar i diket och sparkar i ogräset. En soppåse av svart plast ligger bland slyn. Han drar ut den på vägen och tittar i den. Den är full av gamla kläder och udda skor.
Karl låter den ligga och börjar gå mot gården på grusvägen. Det är inte ofta han blir mörkrädd nuförtiden.
Obehaget dröjer sig kvar och gör honom vaksam.
Men han vet att han måste förstöra Maras bil så att hon inte kommer undan.
Han svänger in på den smala infarten med gräsremsa i mitten.
Husen är mörka, tätt liggande, sammanbundna.
Hela den mörkröda gården är sluten som en rosenknopp.
Karl saktar in och försöker härleda ljuset han såg tidigare. Det måste ha kommit från den lilla ficklampan när Saga gick från garaget till den stora byggnaden.
Han tittar på brädväggen med springor, vänder blicken mot björkdungen, urskiljer en stor uppallad tank, går närmare och ser plötsligt de röda baklyktorna.
Han blickar runt på marken, hittar en glasskärva intill de gröna sopkärlen, plockar upp den och börjar gå mot bilen.
Spruckna tegelpannor är travade mot en stubbe.
Han passerar dieselcisternen och ser att bilen är gömd under ett kamouflagenät.
Det är en gammal Ford pickup.
Karl försöker penetrera backdäcken med den vassa skärvan.
Det är omöjligt.
Han tänker att det kanske finns en kniv eller skruvmejsel på flaket, böjer sig ner, lossar ena stroppen kring en stor sten och viker bort en flik av nätet.
Hundratals flugor lyfter surrande.
Karls hjärta börjar slå snabbare.
Det luktar bränt hår och skarpa kemikalier.
En väldig säck ligger på flaket. Karl tar ett steg bakåt och tycker sig se små sprittningar under det svarta gummit.