Joona sitter i sin lägenhet högst upp i The Corner House. Molntäcket över Stockholms blanka tak är monotont grått.
Randy ringde honom från sin privata telefon och berättade att han hittat en notering från NOA:s gamla säkerhetsavdelning.
Den gjordes två månader efter det att Mara Makarov släpptes från Ytterö.
En vikarie på en städfirma som anlitats av säkerhetsavdelningen hade tagit sig in i arkivet och städat trots att det inte ingick i arbetsuppgifterna. Hon hade våttorkat golv och hyllor i valvet där allt material som rörde Jurek Walter förvarades. Ärendet lämnades över till Säpo, men de lyckades inte spåra henne. Arbetsgivaren kunde inte förklara varför just hon aldrig fick en formell anställning eller varför han överhuvudtaget inte kom ihåg hur hon såg ut.
Mara är grå som en spindel, tänker Joona.
Ett plötsligt sting av hans klustermigrän slår ut hans syn under några sekunder. Han håller andan och sitter fullständigt stilla.
Joonas panna hinner bli blank av svett innan synen återvänder och smärtan drar ihop sig till ett nålstick och försvinner.
Han stöder sig mot väggarna när han går till badrummet, drar ut den översta lådan och tar upp en karta Topimax med darrande hand.
Det var ett litet skov och han har inte råd att förlora sin absoluta skärpa.
Joona lägger tillbaka kartan och går i stället ut i köket för att laga middag. Tanken är att steka salami, sockerärter, körsbärstomater, vitlök och pepparfrukt och sedan vända ner spagetti, rucola och färsk basilika.
Han önskar att Valeria var här, att han inte hade svikit henne, att hon satt på en av stolarna vid matbordet och talade med ett återhållet leende medan han lagade mat.
Han tar upp telefonen, ringer henne och känner oron i hjärtat stegras för varje signal som går fram tills hon svarar.
– Det är jag, säger han.
– Älskling? nästan viskar hon.
Joona får tårar i ögonen för att hon kallade honom älskling för första gången sedan han lämnade henne på restaurangen.
– Låg du och sov? frågar han och sväljer hårt.
– Nej, jag lyssnade på en ljudbok, svarar hon.
– Hur är det?
– Bra, lite ont i ryggen… planterade tjugofem tujor borta i Moraberg… det var en bit att köra, det ligger utanför Södertälje vid…
– Jag vet var Moraberg ligger.
Joona förstår att hon går ut i sitt kök och flyttar på något, tänker att han ska be henne komma hit och äta middag, men kan inte förmå sig.
– Gick det bra i Tyskland? frågar hon.
– Ja, men det gjorde det faktiskt.
– Hur är det med dig?
– Det är okej, svarar han.
– Har du ätit?
– Jag ska precis laga middag.
Det suckande ljudet när en kork dras ur en halvfull vinflaska hörs och sedan ett mjukt kluckande när glaset fylls.
– Jag vill säga förlåt igen, säger han.
– Det behövs inte.
– Jag har inte använt droger fler gånger, har inte haft impulsen…
– Bra.
– Och lovar att jag…
– Joona, avbryter hon mjukt.
– Du har rätt.
– Jag förstår att din känsla av att behöva sjunka är kopplad till Jurek, säger hon. Till det han viskade till dig på taket innan du knuffade honom… hans sista ord.
– Det är svårt att förklara.
– Kanske måste du släppa fram det han sa i ljuset för att bli fri.
– Jag har känt att jag inte klarar av att uttala orden, säger han och drar djupt efter andan. Trots att jag hela tiden hör hans viskning i mina öron.
– Du vet att Jurek inte kan definiera dig?
Joona går in i sovrummet, ställer sig i fönstret och blickar uppför den dunkla Luntmakargatan.
– Men nu har jag börjat känna att jag vill behålla hans ord inom mig ett tag till, erkänner han.
– Det låter inte bra, säger hon.
– Kanske för att de ger mig en hårdhet inombords som jag kommer att behöva de närmaste dagarna.
Joona hör att hon dricker och ställer ner glaset på köksbordet.
– Du har vinet och jag har pastan…
– Vi borde träffas, svarar hon.
– Kan du inte komma hit?
Det svaga svischandet från hisschaktet går genom väggarna.
– Jag märker att du är uppslukad av det här fallet, du ska inte ta hänsyn till mig, jag klarar mig, säger hon. Gör det du måste göra, men du behöver ditt hjärta, inte en hårdhet.
– Vänta, säger han när hissen stannar på hans våningsplan.
– Var försiktig, jag kan inte förlora dig, fortsätter hon.
– Aldrig, svarar han.
– Hör du det?
– Jag ringer dig snart, säger Joona när han hör att någon befinner sig utanför hans dörr.
Han lägger ner telefonen, tar pistolen från bordet, skyndar genom sällskapsrummet och in i hallen precis när ringklockan plingar. Joona osäkrar pistolen, håller den dold intill väggen och öppnar.
Han hinner precis se hissdörrarna sluta sig framför en man från en budfirma.
Det lilla paketet står på golvet utanför tröskeln.
Han tar in det, ställer det på köksbordet och ringer insatsledningen. Medan han river bort tejpen från kartongen hör han det knastra från högtalaren.
– Rosanna Björn, svarar den jourhavande stabschefen.
– Det här är Joona Linna, vi har ett nytt paket, det kom hem till mig för tjugo sekunder sedan.
– Ska vi skicka ett bombteam?
– Nej, jag öppnar det nu.
– Vi är stand-by, säger hon.
Han hör hur hon kontaktar regionledningscentralen på en annan linje.
Joona öppnar kartongens lock, viker upp det första lagret av skrynkligt tidningspapper och lyfter ut en boll gjord av ett styvare ark.
Han tar den lilla tennfiguren mellan tummen och pekfingret och tittar på den.
– Det är Manvir Rai, figuren föreställer Manvir Rai, säger Joona. Jag ringer honom nu, skicka alla bilar i området till hans hus, det är bråttom.
Han avslutar samtalet, ringer Manvir och viker upp det inre arket ur kartongen medan signalerna går fram.
Det är en boksida med en ålderdomlig text skriven av en biskop vid namn Olaus Magnus om nordisk mytologi. Mitt på sidan finns ett träsnitt som föreställer Oden och hans hustru Frigg, gudarnas drottning, med långklänning, hätta, svärd och båge.
Precis innan han kopplas vidare till röstbrevlådan klickar det till och blir tyst.
– Joona? säger Manvir undrande.
– Var är du nu? Var befinner du dig?
– Hemma…
– Du är nästa offer, lås in dig, vi är på väg, säger Joona snabbt.
– Vänta, vad säger du nu?
– Har du tjänstevapnet hemma?
– Det är klart, säger Manvir. Är Greta och Petter där?
– Nej, jag är i min lägenhet, paketet kom hit, förklarar Joona och tänker att Manvir låter konstig på rösten.
– Du är helt säker på att det är jag? frågar han.
– Ja, det är jag – har du låst dörren?
– Ja, men förklara, vad är det för emballage, hur ser gåtan ut?
Det är någon sorts störning över telefonlinjen, Joona hör ett pumpande, svepande ljud och ett snabbt tickande.
– Jag tittar på gåtan nu, säger Joona och slätar ut det skrynkliga tidningspapperet. Det ena är en bit av en tidningssida, en liten artikel om att Globen har bytt namn till Avicii Arena.
– Jag har bara varit där en gång på Lucia, men inte…
– Vi går vidare, avbryter Joona. Avicii växte upp på Östermalm, han är begravd på Hedvig Eleonora kyrkogård och…
– Det är inte det, det är inte det.
– Okej, på andra sidan finns en bit av en artikel om att Colonial Pipeline betalar fem miljoner dollar till en hackergrupp som heter Darkside, fortsätter Joona och går ut i hallen.
– Säger mig ingenting.
– Visst har du ett badrum på övervåningen? frågar Joona och tar på sig hölstret och kavajen. Gå upp dit och sätt dig i badkaret, så långt ner som möjligt med bålen, pistolen riktad mot dörren, stanna där tills…
– Okej, jag fattar, säger Manvir.
Joona tar sina nycklar, lämnar lägenheten, låser och börjar springa nerför trapporna medan han fortsätter telefonsamtalet.