Utan att se sig om rusar Manvir utmed den långsmala sjukhusbyggnaden som inrymmer Institutionen för astrofysik.
Han rundar hörnet, stannar flåsande mot gaveln, håller för munnen och försöker hosta tyst.
Kortsidan vänder tre blindfönster mot skogsbrynet rakt fram.
Manvir blickar över den lilla gräsytan och upp mot de täta lövmassorna, de blanka droppande bladen.
Benen darrar under honom och hjärtat dånar i bröstet.
Så fort han har hämtat andan ska han springa in i skogen, fram till krönet, ta sig nerför den branta sluttningen mot Kräftriket och stoppa en bil på Roslagsvägen.
Regnet tickar mot de mörka löven rakt fram.
Han förstår att Joona hade rätt igen, ser för sig planeten utanför Vetenskapens hus, tänker på Miranda där inne, klädd i vit laboratorierock och plexiglasvisir.
En fågel prasslar bland de täta buskarna.
Manvir fylls av en trötthet, han är tung i kroppen och samtidigt märkligt svävande och avdomnad.
Fingertopparna pirrar underligt.
Han osäkrar sin Sig Sauer, går långsamt fram till hörnet och blickar tillbaka mot Albanova.
Ingen är där.
Bron till rotundan med sin kupol blänker i mörkret.
Vägen, gräset, de gamla byggnaderna med sina väldiga skorstenar är stilla.
Regnet har tätnat.
Vattenpölar bildas kring tilltäppta brunnar.
Pistolen darrar i hans hand, ryggen är blöt och kall av svett.
Det här kan inte hända.
Han hör återigen frasandet från löven bakom sig och ryser till.
Rädslan är så inbäddad i overklighetskänslor att han blir underligt långsam.
En torr kvist bryts i skogsbrynet, lätta steg hörs över det blöta gräset, som en hare på flykt.
Han tänker att han ska springa och tar ett par tvekande steg.
Någon närmar sig snabbt.
Manvir hinner inte vända sig om, är inte medveten om sitt eget skrik och hör inte den skarpa knallen från pistolen.
Men när ekot studsar mellan husen förstår han att han har fallit handlöst. Han ligger på mage på den asfalterade remsan närmast husets granitsockel.
Manvir vet att han är skjuten i ryggen precis som de andra offren. Han har ingen känsel i underkroppen och kan inte röra på benen.
Han har slagit näsan och tänderna i marken, vrider tungt på huvudet och ser att hans pistol ligger i dagvattenrännan av blöt gatsten, bara en decimeter från hans hand.
Det börjar brusa som en storm i öronen.
Plötsligt slår smärtan igenom den första endorfinvågen, det känns som om han blir spetsad på ett spjut och upplyft från marken.
Han blinkar och ser en skugga närma sig. Mara går den sista biten över det våta gräset, som en spindel på väg mot en fluga i nätet.
– Mara, flämtar han. Du behöver inte göra det här, lyssna på mig, jag vet att du är arg på polisen, jag förstår dig, jag håller med, men jag hade ingenting med Jurek Walter att göra.
Manvir andas snabbt mellan smärttopparna och märker att hans ena hand har börjat spritta spasmodiskt.
– Jag har en familj, får han fram, men resten av orden är inte mer än en viskning. Jag har en liten dotter, förstår du, lika liten som du var när ni åkte ut med båten…
Manvir måste blunda, känner kroppen gunga från det resta spjutet, förstår att han förlorar stora mänger blod, samlar sig och öppnar ögonen igen.
Maras smutsiga sportskor befinner sig framför hans ansikte. De blöta skosnörena hänger lösa, byxbenen är upprullade och leriga.
Hon böjer sig ner, tar hans pistol, flyttar sig runt honom, drar i hans kläder, hittar telefonen och försvinner sedan bort.
Manvirs blod rinner längs rännan av gatstenar. Rosa bubblor bildas när de tyngre regndropparna slår ner i pölen.