Skogar, sjöar och åkrar sveper förbi i mörkret under helikoptern. Joona får en skymt av det upplysta kärnkraftverket och det glittrande Bottenhavet när de girar.
De väldiga reaktorerna står som tre dammiga marmorblock i ett stenbrott.
Migränen släppte helt efter fyrtio minuter när den nått smärtans högsta topp. Mara Makarov kom undan, hon försvann i nätet av biltunnlar.
Trots att klockan var mycket bestämde Joona ett möte med Petter, Greta och delar av staben på NOA.
Stämningen var fruktansvärd.
Alla var skakade, ångestfyllda och rädda.
Utifrån fyndplatserna Kapellskär, Hallstavik, Funbo, Lillkyrka och Sandtorpet ritade Joona upp ett M med nio punkter – tre per linje – på en mycket detaljerad karta.
Bokstavens bas är hundra kilometer.
Platserna som då återstod för att göra bokstaven fullständig var Fiby urskog, Forsmarks kyrka, Ramhälls gruva och motorvägen nära trafikplats Moraberg i Södertälje.
Polis och ambulans skickades omedelbart till de fyra latitud-longitud-koordinaterna.
När Joona fick besked om att en lerig Ford pickup hade fångats på en fartkamera strax före Uppsala begärde han fram en helikopter. Forsmarks kyrka ligger en timme norr om Uppsala. Om Joona hade rätt om Maras system var hon på väg dit.
Under färden tog han sedan emot de första rapporterna.
Ingenting hade ännu hittats kring järnåldersgravarna i Fiby urskog, men polisen inväntar just nu hundförare och hundar för en ny sökning.
Ett team från NOA är på väg till Ramhälls gruva.
Det fanns ingenting på punkten mitt på motorvägen E4 /E20 i Södertälje och kriminalsökhundarna fick inte upp någon vittring längs vägrenar och diken.
Alla tidigare fyndplatser har på ett eller annat sätt kunnat betraktas som gravar.
Joona vet inte hur Mara Makarov har tänkt, men motorvägen är den enda punkt som bryter mot mönstret.
Ramhälls gruva är ju inte heller en gravplats i egentlig mening, men en arbetare som dog där vid en olycka 1846 kunde aldrig tas upp ur det hoprasade schaktet.
Nu svänger helikoptern in över det lilla brukssamhället Forsmark.
En rak paradgata löper genom samhället mellan kyrkan och herrgården som en beklämmande illustration av ortens båda maktcentrum.
Helikoptern hovrar över kyrkogården.
Rotorn smattrar kraftigt.
En polisbil blockerar infarten vid församlingshuset och en ambulans väntar i allén framför den.
Helikoptern sjunker gungande, sliter blad från träden och landar mjukt på grusplanen framför Forsmarks kyrka. Sand och damm piskas undan, träden lutar sig skakande bort.
Två uniformerade poliser står kisande på kyrktrappan och håller i sina mössor för att de inte ska blåsa i väg.
Rotorn bromsas, bladen sveper runt med dovare tyngd.
Damm stöts i stora virvlar genom fasadbelysningens sken.
Joona skyndar hukande fram till kollegorna. De är båda långa och bredaxlade män. Den ena har svart, välansat skägg och tatuerad hals, den andra är rödlätt, fräknig och har portionssnus under läppen.
– Vi kom precis, men det verkar inte finnas någon kropp här, säger den skäggige.
– Titta i träden, säger Joona och går runt kyrkan på höger sida.
Den rödhårige följer efter honom längs långskeppets fasad. Deras skor knastrar mot gångvägens krattade grus.
Joona vänder sig bakåt och ser att den skäggige polisen går rakt mot ambulansens strålkastare och stannar till vid varje träd i allén.
Allt är stilla, som i dvala.
Men mönstret kan inte vara en tillfällighet.
Joona hör kollegans andetag bakom sig.
I det grå återskenet från fasadbelysningen slingrar sig grusgångar över klippta gräsytor, mellan tuktad buxbom och rader av gravstenar.
De fortsätter framåt.
Bakom kyrkan står fem stora askar. Joona lyser med ficklampan upp mellan grenarna och in under kronan på vart och ett av träden.
Det prasslar bland löven.
Den rödhårige polisen rycker till när en duva flyger bort.
Han tar ut snuset, slänger det i rabatten intill kyrkan och följer efter Joona.
Bortom gravstenarna syns en liten vaktmästarbyggnad med tegeltak mot det mörka skogspartiet som döljer landsvägen från det här hållet.
Joona sneddar över gräset. Ljuset från ficklampan glimmar till i ett litet fönster.
Vattenutkastaren på vaktmästarbyggnaden droppar i en hink. Skottkärra, slangvinda och en skyffel står mot den putsade väggen. Gamla begravningskransar ligger på komposten på baksidan.
De går förbi byggnaden och in i skogsdungen.
Ficklampornas sken sveper över de bleka stammarna. Ljus och långa skuggor bläddrar mellan träden.
Joona rundar ett mindre flyttblock täckt av grön mossa.
Kyrkogårdens mur anas genom vegetationen.
Det smäller till bakom honom när kollegan trampar av en gren.
De stannar på en överväxt husgrund och blickar runt. En väldig ek avtecknar sig mot kyrkogårdsmuren. Grenarna är skymda av andra träd, men en diagonal linje fångar upp lite av ljuset från Joonas ficklampa.
Ett skramlade ljud hörs avlägset. Det låter som skruvmejslar och stämjärn i en hink av plåt.
– Vad är det som låter? viskar kollegan.
Joona går rakt igenom en snårig buske, kliver över en liggande björk, håller undan en nedhängande gren och vänder ljuset framåt.
Han griper tag om pistolens kolv med vänster hand.
Ett rep är spänt från en liggande trädstam snett upp mot den väldiga eken.
– Hämta ambulansen, säger Joona snabbt och fortsätter framåt.
Från en kraftig gren hänger en stor säck inlindad i plast, vitt tyg och tejp.
– Vad fan är det här? viskar den rödhårige kollegan.
Mara har backat in från landsvägen och stannat precis utanför kyrkogårdens mur. Trots åtdragen parkeringsbroms har bilen hasat bakåt när vinschen släpade säcken över muren och upp i trädet.
Vajern sågade upp ett djupt snitt i grenen innan den tunga säcken surrades fast med korsande linor.
– Skynda dig, säger Joona.
Små bitar bark singlar plötsligt ner från ekens tyngda gren. Ena sidan av säcken buktar långsamt utåt. Tyg och plast stramar och ett par av linorna spänns darrande.
– Han lever! ropar Joona och börjar springa tillbaka.
– Gode gud…
Kollegan famlar upp sin radioenhet, skriker att de måste få hit en ambulans, pressar sig igenom ett snår, faller över björkstammen, men kommer omedelbart upp på fötter igen.
Joona rusar över den gamla husgrunden, mellan träden, fram till vaktmästarbyggnaden, släpar fram den tunga slangvindan och kopplar den till vattenutkastaren.
Den rödhårige polisen kommer ut från skogen och ropar med skärrad röst på sin kollega.
Strålkastarljuset från den väntande ambulansen sveper runt kyrkan och ut över gravstenarna när den börjar köra.
Den skäggige polisen kommer springande med draget vapen.
Ambulansen kör ut på gräset och stannar framför Joona.
Sjukvårdaren som lämnar förarplatsen är en smal man i trettioårsåldern, med blond hästsvans och våta läppar.
– God kväll, säger han leende.
Sjuksköterskan som kommer runt ambulansen är en kvinna i fyrtioårsåldern, med kort hår, skarp blick och smala läppar.
Joona förklarar snabbt situationen med den koncentrerade basen och pågående frätningen för henne.
– Det är bråttom, säger Joona när de börjar plocka fram skyddsutrustning.
– Vi förstår det, svarar sjuksköterskan.
– Jag tar ner honom så länge, säger Joona och vrider vattenutkastarens nyckel för maximalt tryck.
De båda poliserna följer med honom när han drar in slangen i skogen. De försöker se till att den kan löpa fritt mellan träden.
Det rör sig bara om tjugo meter men det känns som en oändligt lång sträcka.
När de äntligen når den stora eken släpper Joona slangmunstycket till marken och visar vilka rep som ska kapas och vilka som ska slås två varv kring andra trädstammar för att de ska kunna hissa ner säcken.
– Försiktigt nu, säger Joona när de långsamt släpper efter och låter repen löpa ut.
Säcken sjunker, svagt gungande mot marken.
Joona går fram och styr den ner mot marken. Han känner hur gummit utstrålar värme av den pågående kemiska reaktionen.
Ambulanspersonalen är nästan framme hos dem. Ormbunkar sveper mot deras kläder och torra kvistar trampas sönder. De släpar med sig utrustning på en scoopbår och har båda skyddsmasker och grova gummihandskar på sig.
Joona sliter bort tyg och plast och skär upp den igensvetsade säcken.
Stanken är ohygglig.
Ögonen tåras av de starka kemiska ångorna.
Sköterskan viker undan säckens överdel.
Den rödhårige polisen lyser ner i den.
Han börjar viska för sig själv och lampan skakar i hans hand.
Joona ser att det är Manvir trots att ansiktet bara är en blodig, flytande yta över kraniet.
Kemikalierna har löst upp nästan all vävnad. Han har inga ögon, näsan är bara två hål och läpparna är borta.
Bröstkorgen är nersjunken, men rör sig stötvis, hans händer och fötter är bara geléaktiga klumpar.
– Vi behöver massor av vatten, säger sköterskan.
Joona tar slangen och börjar spola bort den frätande basen. Manvir brölar och armarna darrar.
Sköterskan ger honom en injektion morfin och ambulanssjukvårdaren gråter när han drar bort resterna av kläderna från kroppen.
Manvir rosslar när de får över honom på ett förflyttningslakan. Alla hjälps åt att lyfta honom till båren och bär honom sedan gemensamt ut ur skogsbrynet mot ambulansen.
– Vi tar helikoptern, ropar Joona.
De springer med båren mellan sig över gravplatsen, på grusvägen utmed långhuset och fram till kyrkbacken.
*
Gryningsljuset strimmar himlen när läkaren kommer ut till Joona i väntrummet på Akademiska sjukhuset i Uppsala och berättar att Manvir avled på operationsbordet.
Joona sätter sig igen på en av stolarna och sluter ögonen när telefonen börjar surra i hans ficka.
– Joona, svarar han.
– Förlåt om jag väckte dig.
– Saga?
– Jag är beredd att överlämna mig om avtalet fortfarande gäller, säger hon med hes röst.
– Det är klart, svarar han.
– Tycker du att jag gör rätt? frågar hon efter en kort paus.
– Ja, det gör jag.
– Okej, du kommer ensam, kör mig till häktet, vi går in genom personalentrén… ni får förhöra mig utan någon försvarsadvokat närvarande, jag svarar på allt och efter det får ni bestämma om jag ska begäras häktad.
– Jag är på din sida, säger Joona.
– Är du det? frågar Saga.
– Ja.
– Det finns ett cylinderformat parkeringsgarage i slutet av Rörstrandsgatan, säger hon. Kör runt det, hela vägen… och stanna mot muren exakt klockan tolv i dag, säger hon och avslutar sedan samtalet tvärt.