Joona sitter och väntar i fritidslokalen på Enskede skola tillsammans med Astrid som är ett av de barn med Downs syndrom som Saga är stödperson till.
Astrid är elva år, har mörkt långt hår och stora drömmande ögon, axlarna är runda och hennes ansikte har nästan alltid något lyckligt över sig.
Hon har ställt en vit plastlåda med nagellack framför sig. Medan hon lyfter ut och radar upp sina favoritfärger framför Joona berättar hon vad varje nyans heter.
– Rouge Noir, säger hon och visar upp ett nagellack.
– Snyggt, säger han.
– Skulle du välja den?
– Jag vet inte, jag gillar rosa också, svarar han.
Hon letar i plastlådan och placerar sedan en liten toppig glasflaska framför honom.
– Lady Like.
– Min favorit, säger han.
Joona åkte hit direkt från Kapellskär medan Erixon stannade kvar på ön tillsammans med sex andra tekniker.
Den naturliga hamnen var en liten sandstrand som likt en kil slagits in i den klippiga öns västra sida.
Kroppen hade släpats längs ena strandkanten, men avtrycken från gärningsmannens skor hade sopats bort.
Erixon säkrade visserligen några spår i skogen, men med tanke på förövarens försiktighet ser Joona det som osannolikt att något av dem kommer från honom.
Flugor kröp surrande över foten och de återstående skelettdelarna i gräset.
När Erixon talade i telefon med Nålen sa han att kvarlevorna liknade maginnehållet hos ett rovdjur, helt och delvis smält föda.
– Säckens inre skikt är gjort av grovt gummi och jag förutsätter att förövaren använde kaustiksoda för att lösa upp kroppen, förklarade han.
Joona ville inte tänka på det, men vet att det är möjligt att Margot var vid liv när den kemiska nerbrytningen påbörjades.
Astrids mun är spänd av koncentration och de långa ögonfransarna darrar bakom glasögonen när hon målar Joonas naglar rosa.
– Förlåt, viskar hon och ler stort när han råkar få färg på en fingertopp.
– Jag har för korta naglar.
– Ja, men det blir fint ändå.
– Jättefint, ler han.
Joona följer de mjuka penseldragen med blicken och efter en stund slätas den djupa rynkan i hans panna ut. Den efterlämnar ett blekt streck som långsamt försvinner när flickan byter hand.
Saga ringde honom och sa att hon måste träffa honom omedelbart, men när han kom var hon tvungen att hjälpa Nick att duscha efter fotbollsmatchen.
Joona tackar Astrid och sitter och blåser på sina naglar när Saga och Nick kommer in i fritidsrummet.
Saga är klädd i ett par blekblå jeans, basketskor och en stickad islandströja. Hennes långa hår är samlat i en hård fläta och ansiktet är naket och osminkat.
Joona reser sig och visar upp sina naglar.
– Wow, skrattar Nick.
– Läckert, säger Saga.
Joona tackar Astrid igen och säger att han aldrig har känt sig så fin som nu. De går ut från fritidsgården och Saga ser till att barnen kommer på skolskjutsen innan hon och Joona börjar gå tillsammans längs trottoaren i solskenet.
– Hur är livet som privatdeckare? frågar Joona med ett snett leende.
– Det är faktiskt ganska outhärdligt.
– Tråkigt att höra.
– Ja, men jag måste ha ett jobb – är helt utförsäkrad.
– Du vet att du alltid kan låna pengar om…
– Jag vet, avbryter hon. Tack, men det är okej, jag klarar mig… jag måste bara få komma tillbaka till polisen.
– Det är klart.
– Jag har faktiskt sökt ett jobb på NOA, berättar hon.
– Inte Säpo?
– Nej, jag tror att jag är ganska färdig med dem, svarar hon. Jag tror att jag behöver ett mycket mer konkret jobb, jag är bra på mordutredningar, det är vad jag är bäst på… och egentligen drömmer jag om att jobba tillsammans med dig.
– Det vore fantastiskt, säger han stilla.
– Men jag lovar, de kommer inte ens att titta på min ansökan innan jag har fått klartecken från psykologen.
– Så är det alltid.
– Jag behöver verkligen det här, säger hon utan att se på honom.
För att ha någon chans att få en rekommendation från polisens psykolog måste hon visa självinsikt och ett stabilt humör, sköta sin ekonomi, ha ett socialt liv och helst en fast relation.
– I alla fall… jag frågade om du kunde komma hit eftersom jag bara har en halvtimme på mig innan jag ska på ett jobbmöte, förklarar hon och stannar framför sin motorcykel. Min chef passar mig som en, jag vet inte vad… men skit samma, för jag måste… Jag känner att jag verkligen behöver prata med dig om fyndet ute på Kapellskär, jag kan inte säga vem som berättat det för mig, men…
– Randy.
– Jag säger ingenting, ler hon.
Joonas hjärta kramas samman när han ser att hennes klarblå blick har fått tillbaka sin jagade intensitet. Saga tar upp en plastmapp ur ryggsäcken och räcker den till honom. Genom mappens grumliga plast syns det vykort hon fick för över tre år sedan.
Jag har en blodröd pistol av märket Makarov. I magasinet finns nio vita kulor. En av dem väntar på Joona Linna. Den enda som kan rädda honom är du.
Artur K Jewel
Joona nickar igenkännande, vänder på vykortet och tittar på det svartvita fotografiet från 1898 på den gamla kolerakyrkogården i Kapellskär, där kvarlevorna efter Margot hittades.
– Jag vet, men Jurek Walter är död, säger han.
– Bävern lever.
– Han sitter i fängelse i Belarus för dråp, vi har försökt få hem honom, men har inga utlämningsavtal med dem.
Bävern rekryterades av Jurek och var fullständigt lojal mot honom fram till hans död. Efter det var han spårlöst försvunnen fram till förra året då Interpol identifierade honom på en anstalt i Belarus.
En vindil drar brusande genom en trädkrona och några blonda lockar som lossat från Sagas fläta flyger in i hennes ansikte.
– Okej, men… men jag känner att den här mördaren, på ett eller annat sätt, har definierats av Jurek.
– Jag vet verkligen inte, Saga… det är ett lite märkligt sammanträffande, det här med kolerakyrkogården, det är det, men… men det är väldigt svårt att känna att mordet på Margot skulle handla om mig, jag menar…
– Fast det handlar om dig, det gör det, avbryter hon och vänder på vykortet igen. För mig… Som jag ser det är Margots död ett slags apostille, en stämpel som säger att hotet mot dig är äkta.
– Det där kortet är tre år gammalt, invänder han.
– Men det är nu det händer.