Saga reser sig upp efter att ha suttit i sju timmar bakom raden av sopkärl. Hon trampar runt på stället och rullar med axlarna.
Vid två tillfällen har hon slumrat till med pannan mot knäna, men omedelbart vaknat med bultande hjärta.
Hon vet att hon inte får förlora sin vaksamhet.
En man med ett solkigt förkläde har kommit ut på lastkajen och rökt fem gånger, gått fram till kanten och släppt ner sin fimp i burken.
Hon kunde inte avgöra om han såg henne omedelbart, men den tredje gången han var ute ställde han ett glas vatten och ett fat med en stor ostsmörgås på kanten innan han återvände in.
Hon åt och drack upp vattnet, ställde tillbaka fat och glas på kajen och satte sig sedan på sin plats igen.
När han kom ut nästa gång rökte han sin cigarett, släppte fimpen i burken och sa rakt ut i luften att soptunnorna skulle hämtas om mindre än en timme och att ett vaktbolag brukar komma förbi varje natt och kontrollera dörrarna.
Saga går uppför den asfalterade rampen.
Ogräs växer i murens sprickor.
Det monotona dånet från trafiken hörs tydligare när hon kommer ut på gångvägen.
Benen är stumma efter de stillasittande timmarna.
Det är långt färre människor i rörelse nu.
Flera gånger bakom soptunnorna kom Saga på sig själv med att längta efter att livet skulle återvända till det normala. Hon fick tårar i ögonen när hon tänkte på att få följa med Nick och Astrid på baletten igen.
Saga tar av sig regnkappan och blickar ner på Brunnsvikens skuggiga vatten. Stängsel med fem rader av taggtråd högst upp ringar in marinan.
Bristen på sömn de senaste dygnen drar i henne som en kraftig underström.
Hon väntar tills en motionslöpare försvinner utom synhåll och går sedan ner på den skräpiga stranden.
Tre bruna änder simmar i väg utan brådska.
Saga brer ut regnkappan på marken och tittar till på de solblekta skyltarna om säkerhetsbolag, larm och kameraövervakning. Hon tar av sig skor, strumpor och byxor, lägger plaggen på regnrocken, sveper in dem och bär med sig byltet i famnen när hon går ut i det ljumma vattnet.
Hon vadar förbi taggtrådsstängslet. De runda stenarna är hala under hennes fötter. En motorbåt i lackad mahogny ligger vid den närmaste bryggan.
Hon håller sig fast i förtöjningen, lyfter upp klädbyltet på bryggan, griper tag med den andra handen, får upp ena foten på trossen och lyckas klättra upp på kanten.
De höga stängslen omsluter marinan och den stora grusplanen för vinterförvaring. Femtio båtar ligger utmed de olika bryggorna. Vita och brandgula bojar guppar på den krusiga ytan.
Inga människor syns till.
Saga stryker bort vatten från benen, ser att det rinner blod från såret på ena knäet, tar byltet och går längs bryggan.
Allt är stilla och tyst.
Intill de gula stugorna finns en uteplats med omålade trämöbler, flaggstång med båtklubbens vimpel, en rostig lyftanordning och ett antal skrindor.
Saga stannar framför en stor vit motorbåt, nästan tjugo meter lång, med inglasad kaptensbrygga och soldäck i olika nivåer.
Hon drar i repet och båten glider långsamt inåt. Bojen framför fören följer med innan trossen spänns. Det dunsar till när hon hoppar ombord.
Hon sjunker ner under relingen i aktern och väntar en stund innan hon lossar en flik av kapellet och kryper in.
Hon befinner sig vid en matplats under ett soltak. Genom ett glasparti syns ett mörkt kök med bord och åtta stolar.
Skjutdörren är låst.
Saga drar fram sin pistol och slår av handtaget och cylinderlåset med kolven, öppnar och går in.
Väggar och köksskåp är täckta med mahognyfaner och alla beslag är gjorda av mässing.
Saga passerar genom ett teverum med skinnsoffor och går in på toaletten. Hon kissar i mörkret, ställer sig i duschen och tvättar sig hastigt, torkar sig med en handduk ur linneskåpet och drar på sig byxor och skor igen.
Hon återvänder till teverummet. I baren mellan spritflaskorna står en stor glasdamejeanne med vatten, hon lossar den från hållaren, dricker och tar med sig den in i köket.
Kylskåpet är tomt och avstängt, men i skafferiet hittar hon en konservburk med ravioli i tomatsås som hon äter kall med en gaffel.
Hon går till det stora sovrummet, lägger sig ovanpå överkastet, blickar upp på den mörkgrå himlen genom takfönstret och börjar tänka på Mara och hur hon ska gå vidare.
Saga trodde att hon kunde lita på Joona.
Hon hade sagt åt Karl att om hon blåste i visselpipan skulle han lämna paketet på marken och sedan snabbt försvinna in i tunneln.
Om Joona hade haft med sig en insatsgrupp hade hon sett det på långt håll, men en gömd prickskytt är i princip omöjlig att upptäcka innan det är för sent.
Hon kan inte förstå att de hade bestämt sig för att avrätta henne på plats.