Medan Joona lämnar Randys radhus tänker han på samtalet med Saga. Han hoppas att hon överlämnar sig själv, annars måste han jaga efter henne.
Men för att genskjuta planen är han tvungen att förstå exakt hur Saga och Mara är förbundna. Det är den springande punkten. Han sätter sig i bilen och ringer Greta igen för att få veta om det framkommit någonting mer.
– Du är tjänstledig, säger hon stramt. Jag kan inte lämna ut en massa uppgifter om en pågående förundersökning.
– Jag har inte tid med det här, säger Joona lugnt.
– Du har valt att lämna…
– Greta, avbryter han. Jag förstår att alla är ledsna och upprörda… men jag är den som har blivit utpekad som det nionde offret och jag måste försöka stoppa Mara innan det är för sent.
– Okej, men ingenting mer efter det här… vi har en vit patronhylsa och två vanliga. Teknikerna har precis börjat, men allt tyder på att offret är Randy… Utifrån det man kan se på plats tolkar jag branden som oavsiktlig. Han körde in i en pump när han försökte undkomma och bensinångorna självantände… Mara och Saga hann inte lösa upp kroppen den här gången. Randy kremerades antagligen levande, avslutar hon med tung röst.
– Finns det några spår efter Saga där? frågar Joona.
– Ja, det gör det och vi kommer att gå fram hårt, oskadliggöra dem båda två om vi måste, det förstår du, eller hur? Och du kommer…
– Jag fick ett löfte av din chef, avbryter Joona. Om att ta Saga till häktet så att hon får en möjlighet att förklara sin roll i det här.
– Ring inte fler gånger, säger Greta och avslutar samtalet.
Joona börjar köra, saktar in vid ett övergångsställe, släpper över två små pojkar som går med armarna om varandras axlar, rullar vidare och svänger in i nästa kvarter.
Om det är så att Mara gömde sig i Randys bil redan här står antagligen hennes pickup någonstans i området.
Han kör utmed aprikosfärgade radhus, små trädgårdar med utemöbler och tomma gästparkeringar.
Joona tänker på att Jurek aldrig gjorde någonting i onödan. Hans system var bara hans sätt att strukturera minnet, ett tankepalats. Det rörde sig aldrig om en kommunikation med polisen, aldrig om lekar eller gåtor.
Kanske är det samma sak med Mara? Hennes gåtor är antagligen bara trådar i spindelns nät, hennes metod att snärja dem på det sätt hon vill.
Han fortsätter upp till Lantgårdsvägen och rullar genom ett område med radhus målade i vitt och grått.
På en parkeringsplats står en husvagn och en övertäckt personbil.
En skäggig man går på en gångväg med ett spädbarn i sele på bröstet.
Joona letar systematiskt igenom området kring Randys hem.
Han ökar hastigheten en aning på Mäster Henriks allé. Rakt fram syns ett lågt staket med flagande vit färg mot en välskött gräsmatta mellan stora lövträd.
Han saktar in, svänger vänster, passerar en kvinna med rollator och kör mot parkeringsplatsen.
En Ford pickup med en kraftig elektrisk vinsch står längst bort i skuggan under en yvig ek.
Joona stannar så att utfarten blockeras, drar fram sin pistol och lämnar bilen.
Vinden sliter i trädkronorna.
Däcken och skärmarna på Maras pickup är täckta med torkad lera.
Den vita himlen gör fönstren ogenomskinliga.
Joona närmar sig bilen snett bakifrån.
Två plastdunkar, spännremmar och en hårt rullad presenning ligger på flaket.
Kroken som hänger i sin vajer från vinschen gungar i vinden.
Bakrutan är tätad med silvertejp.
Joona ser sig själv avspeglad i det smutsiga sidofönstret mot förarplatsen.
Han drar i handtaget, men dörren är låst.
Genom sin egen spegelbild anar han ratten, sätets rundning, växelspaken och parkeringsbromsen.
Pistolens kolv skrapar mot glaset när han lutar sig fram och skärmar av ljuset med händerna.
På förarsätet står den sista kartongen.
Han tar ett steg bakåt och slår in rutan med pistolen. Små kuber av glas regnar in över sätet.
Kvinnan med rollatorn stirrar på honom och påbörjar en vid sväng tillbaka.
Han sträcker sig in, öppnar dörren och tar paketet.
Det är tyngre än vad de brukar vara.
Han springer till sin bil, öppnar bakluckan, ställer ner kartongen i bagageutrymmet, börjar riva bort tejpen, men tänker plötsligt att han borde vara försiktig denna gång.
Han hämtar fällkniven från handskfacket, snittar varsamt upp ett litet hål i paketets undersida och tittar in.
Kartongen är fylld av jord.
Han skär bort lådans hela botten och häller långsamt ut jorden i en plastpåse.
En liten tennfigur blir synlig, silvergrå mot det svarta.
Han tar upp den, blåser bort jorden från den och förstår plötsligt allt.