Saga sprang till Årstaberg och tog pendeltågets linje 41 till Tullinge station.
Nu går hon på Alice Tegnérs väg mellan villor med stora tomter. Över staket och genom välskötta häckar syns studsmattor, fotbollsmål och gungställningar. Nya bilar står på de stenlagda infarterna.
För fyra år sedan, när Jackie Molander var sexton år, greps hon och hennes två vänner av Säkerhetspolisen i sina hem för intrång på en militär anläggning på Muskö.
Saga höll i de förberedande förhören innan ärendet togs över av en kollega.
Jackies mamma hade dött fem år tidigare och pappan hade bildat en ny familj. Saga kände igen sig i den rebelliska flickan och kunde inte se intrånget som någonting annat än en omdömeslös urban exploration.
Förundersökningen om spioneri skulle precis överlämnas till åklagaren när Saga råkade radera övervakningsfilmen från Muskö.
Nu går Saga utmed ett vitt staket, förbi ett elskåp och blickar bort mot ett stort falurött hus med vita knutar och fönsterfoder. På gräsmattan står en uppblåsbar barnbassäng under ett äppelträd.
Flera kläder har lossnat från tvättstrecket och blåst in i buskarna.
Saga öppnar grinden, följer stengången, kliver över en liggande trehjuling, fortsätter runt huset och ringer på dörren.
Snabba barnfötter springer över golvet, uppspelta skrik hörs och sedan öppnas dörren av en medelålders kvinna med urtvättad tröja och mjukisbyxor.
– Är Jackie hemma? frågar Saga.
– Vem kan jag hälsa ifrån? frågar kvinnan och ser undrande på henne.
– Saga Bauer.
Det doftar nybakade bullar, teven står på och två barn springer runt med varsin kudde. Hemmet är inrett med mattor, rustika trämöbler från gårdsauktioner, lergods och textilkonst.
Kvinnan hinner bara vända sig mot trappan till övervåningen när Jackie blir synlig på det översta steget. Hon har ett svart linne på sig med texten ”Antifascistisk aktion” och vita sportbyxor, huvudet är rakat och armarna mörka av tatueringar.
– Saga? säger hon förvånat.
– Kan vi prata?
– Det är klart – kom upp.
Saga tar av sig skorna och går uppför trappan.
Jackies väggar och golv är målade med kalkfärg och ser ut som naken betong. Rummet är tomt sånär som på en obäddad säng och två överfulla garderober med öppna dörrar.
– Så här bor en liten prinsessa, säger hon med en svepande handrörelse.
– Hur är det med dig?
– Bra, svarar hon och tänder en cigarett.
– Jag behöver hjälp med en sak, säger Saga.
– Vad som helst, svarar hon.
– Det finns underjordiska rum i Södertälje som jag måste hitta, säger Saga.
– Okej, nickar Jackie och drar ett långt bloss.
– Det räknas väl som ditt närområde.
– Absolut.
– Har du en karta?
Jackie sätter sig i sängen, lägger cigaretten på kanten till askkoppen, tar en smutsig dator från golvet, öppnar Google maps och skriver Södertälje i sökrutan. Saga sätter sig bredvid henne och pekar på motorvägen. Jackie förstorar kartan och Saga pekar igen på den exakta platsen.
– Mitt under vägen, säger hon.
Jackie drar lite i ringen i underläppen och stirrar på kartan en lång stund.
– Nej, jag tror inte att det finns någonting där.
– Det måste det, jag vet att det gör det, säger Saga.
– Är det militärt?
– Jag har ingen aning, men antagligen, svarar Saga.
– Antagligen, upprepar Jackie och öppnar VPN-programmet i sin dator.
– Vad tänker du?
– Först ska jag tunnla strömningen… och nu går jag in på ett forum och ser om jag kan få kontakt med en vän, säger hon och skriver med rasslande tangenter.
– Jag har lite bråttom, säger Saga.
– Det märks…
Jackie väntar en stund, tar cigaretten, lägger den mellan läpparna och skriver någonting mer.
– Finns det inget annat sätt? frågar Saga stressat.
– Jo, kanske, svarar hon dröjande medan hon skriver.
– Ska vi prova…
– Vänta, vi har kontakt, avbryter hon.
– Fråga om motorvägen vid Moraberg.
Jackie skriver, väntar och gör ett tillägg. Ljuset från skärmen växlar över hennes ansikte.
– Okej, du har rätt, säger hon. My verkar säker på att det finns ganska stora rum där… men ingången är jättelångt bort…
– Fråga henne om koordinaterna.
Jackie skriver någonting igen och får omedelbart respons.
– Inga koordinater…
– Kom igen, viskar Saga.
Jackie väntar ut ett längre svar.
– Det löser sig, säger hon sedan. Du kan lita på My.
Sagas hjärta börjar slå hårdare. Hon har fruktansvärt bråttom nu. Hon vet att Spindelns sista paket fattas. Kanske har Joona redan fått det och lockas i denna stund att gå ner i de underjordiska rummen.
– Kan jag låna din telefon för ett textmeddelande?
– Det är klart…
Utan att släppa skärmen med blicken låser Jackie upp telefonen och räcker över den. Saga knappar in Joonas nummer och skriver: Åk inte till Moraberg. Det är en fälla!