15

Broderbandens första uppgift bestod i att konstruera sina läger. Tre stora ytor hade utsetts för detta och varje band fördes till en egen glänta där en trave byggnadsmaterial väntade.

Gort, tränaren som ledde hägrarna till gläntan, pekade på materialet.

”Där har ni allt ni behöver”, sa han. ”Vad ni måste göra nu är att klura ut hur ni ska använda det. Ni har resten av dagen samt morgondagen på er. Om jag var i era kläder skulle jag försöka få upp någon sorts skydd före kvällen. Det ska bli regn i natt och ni kommer att sova här, vare sig ni är redo eller ej.”

Han vände sig om för att gå, men kom att tänka på ytterligare en sak.

”Sigurd har sagt att ni formellt måste utse en skirl”, sa han innan han försvann mellan träden. Hägrarna såg sig omkring på varandra.

”Jaha … ja, jag förmodar att Hal redan är nominerad …”, började Stefan. Han fick stöd av Ulf, eller möjligen Wulf.

”Det stämmer. Och han är vår bäste rorsman. Eftersom han kommer att ha befälet under seglingstävlingarna verkar det rimligt att han ska ha det annars också.”

De andra pojkarna instämde. Även de som inte seglat med Hal hade hört talas om hans ankomst till hamnen för två dagar sedan. Till och med Wulf (eller Ulf) delade sin tvillingbrors uppfattning, vilket ju inte hände så ofta.

Den ende som inte gillade idén var Hal själv.

”Jag tror knappast att ni vill ha mig som ledare”, sa han. ”Välj någon annan.”

Stig log mot honom. ”Vem då?” frågade han. ”Inte jag, det är ett som är säkert. Jag skulle tappa humöret hela tiden. Se dig omkring. Ser du någon annan som lämpar sig för uppgiften? Du är smart. Du är en kille som tänker. Och det är en sådan person vi behöver som ledare. Inte minst med tanke på att vi har färre medlemmar än de andra banden.”

De andra pojkarna höll återigen med. Men Hal skakade motvilligt på huvudet.

”Gör ingenting ni kommer att ångra nu”, sa han. ”Tursgud hatar mig. Det vet ni. Om ni väljer mig till ledare så kommer han att hata er också.”

Jesper fnös. ”Vad spelar det för roll? Han hatar oss ändå.”

”Det är sant”, sa Ingvar på sitt långsamma, nästan saktmodiga sätt. ”Tursgud gillar nog egentligen ingen annan än Tursgud.”

De andra småskrattade.

Hal log mot sin storvuxne vän. ”Klokt sagt, Ingvar. Jag tror att du har rätt.”

Ingvar nickade allvarligt. ”De flesta märker det inte, men jag kan vara en mycket klok person.” Sedan förstörde han det genom att tillägga: ”När jag inte snubblar över mina egna fötter, förstås.”

”Jaha”, sa Edvin. ”Är vi överens, då? Ska Hal vara vår skirl?”

Några sekunders tvekan följde, men sedan nickade sju huvuden bestämt. Hal skakade däremot på huvudet. Det kändes som om han tvingades in i något och han tyckte inte om det.

”Kom bara inte och säg att jag inte varnade er”, sa han till sist.

”Vad ska vi göra med den här bråten?” frågade Stig och petade till traven med ved, rep och segelduk med stöveln. Materialet låg staplat huller om buller – långa stycken, tunga stycken, korta stycken, lätta stycken, stockar och plankor låg i en enda röra och segelduk och linor stack ut lite överallt. Ingen sa något. Efter en liten stund insåg Hal att alla stirrade på honom.

”Vad är det?” frågade han. ”Vad tittar ni på mig för?”

”Du är skirl”, sa Edvin. ”Ta befälet!”

Hal tog ett djupt andetag och studerade byggnadsmaterialet i några sekunder.

”När man bygger en båt börjar man med att sortera materialet. Vi lägger liknande delar bredvid varandra så att vi tydligt ser vad vi har.”

”Jag ser redan vad vi har”, sa Stig. ”En stor röra.”

”Vad tycker du att vi ska göra, Hal?” frågade Edvin envist. Hal tvekade, men fattade sedan sitt beslut. Han var tvungen att ta befälet. Om han inte gjorde det skulle det hela ta slut innan det ens börjat.

”Börja sortera”, sa han och pekade med tummen mot träet och segelduken. ”Lägg liknande material tillsammans så att eländet blir mer överskådligt. Därefter kan vi tänka ut hur vi ska använda materialet på bästa sätt.”

De skred till verket och efter mindre än en halvtimme hade de sorterat allt i prydliga högar. Hal strosade runt bland stockarna och kliade sig tankfullt på hakan. Nu när han hade fått ett problem att ta itu med så kändes det inte längre lika svårt att dela ut order.

”Jahapp”, sa han efter att ha funderat i några minuter. ”Vi får utgå från de här åtta stockarna. Fyra långa och fyra korta. Vi lägger dem i en rektangel. Det blir den formen vår bostad får.”

”Räcker det inte med fyra?” frågade Stefan och ritade en rektangel i luften.

”Fyra på marken”, sa Edvin. ”De blir golvet. Och sedan fyra ovanför som formar taket. Det gäller att tänka tredimensionellt.”

”Öh … visst”, sa Stefan och nickade.

Hal såg uppskattande på Edvin. Han begrep snabbt, tänkte han.

”De fyra korta pålarna här blir hörnpelare”, sa han. ”Sedan använder vi det lite lättare virket här som takstolar.”

”Vad är det här för plankor?” frågade Stig. ”Kan de vara tänkta för taket?”

Hal studerade virket som Stig nickade mot. Under sitt arbete med skeppsbygge hade han lärt sig att snabbt bedöma hur stor yta en hög timmer skulle räcka till. Han skakade på huvudet.

”De är för få. De skulle knappt räcka till hälften av ytan vi tänker oss.”

Han bestämde sig för att skjuta upp det problemet till ett senare tillfälle.

”Vi kan fundera på det sedan. Nu sätter vi ihop grundkonstruktionen. Vi gör skåror i varje stock så att den passar ihop bättre med de andra. Ulf, Jesper och jag jobbar med den nedre ramen. Wulf, Stefan och Edvin gör den övre. Stig och Ingvar gräver hål för hörnpelarna.”

De inledde arbetet. Hal och hans två kamrater valde ut en plan yta att bygga baracken på och lade ut de fyra stockarna – grovt tillhuggna tallstammar – i en rektangel som var ungefär fyra gånger fem meter stor. De gjorde spår i stockarna där de möttes genom att hugga halvvägs genom var och en så att de prydligt gick ihop när den ena lades i vinkel ovanpå den andra. Sedan slog de i hårda träpluggar för att timringen skulle hålla.

Edvin, Stefan och Wulf gjorde samma sak med den övre ramen. Ljudet av yxor och hammare mot virke och pluggar ekade i den lilla gläntan och kompletterades då och då av det svaga dunket från bräckjärnen Stig och Ingvar använde för att göra hål för hörnpelarna i den mjuka marken.

Pojkarna hade ingen aning om att Erak och Sigurd stod och iakttog det hårda, effektiva arbetet från skogsbrynet. De hade redan varit på de två andra broderbandens arbetsplatser och noterat vilka framsteg som gjorts – eller kanske snarare inte gjorts.

”Har du sett?” sa Erak lågt. ”Han har verkligen organiserat dem! Han har tagit befälet och satt igång byggarbetet. De två andra grupperna famlar fortfarande i blindo och undrar vilken ände av hammaren de ska hamra med.”

Sigurd skakade på huvudet. ”Vem hade kunnat ana det?”

Erak sneglade på honom. ”Jag”, sa han. Sedan ändrade han sig lite, för tanken hade inte varit helt och hållet hans egen. ”Eller rättare sagt Thorn. Han sa att det var något speciellt med pojken. Han är duktig på att tänka och planera – och det är precis det vi behöver.”

”Thorn?” sa Sigurd förvånat. ”Fyllbulten?” Han hade många gånger sett Thorn ragla omkring i Hallasholm på väg mellan olika krogar. När han tänkte på saken slog det honom att det var ett tag sedan sist.

”Han har slutat supa”, sa Erak.

”Sådana som han slutar aldrig på riktigt”, svarade Sigurd.

Erak snörpte på munnen. ”Han tycks faktiskt ha gjort det”, sa han. ”Jag hoppas åtminstone det. I vilket fall som helst så hade han rätt om den araluanske pojken.” Han kliade sig tankfullt i skägget. ”Kom så går vi tillbaka och ser hur det går för Tursguds gäng.”

Det var sent på eftermiddagen. Hägrarna var färdiga med grunden till sin bostad. Grunden för golvet och takbjälkarna ovanför var på plats. De senare stöttades av pålarna som placerats i hålen som Stig och Ingvar hade grävt. Nu stod pojkarna och inspekterade sitt arbete och Hal nickade belåtet. Hans självförtroende ökade i takt med att byggnaden växte. Han insåg att han faktiskt började gilla att leda arbetet.

”Vi gör A-formade takstolar”, sa han. ”Sedan spänner vi segelduk över dem. Duken kan vi täcka med tallgrenar. Det borde bli ganska vattentätt.”

”Väggarna, då?” frågade Jesper. ”Jag vet inte om timret kommer att räcka till dem.”

”Mer segelduk. Vi har massor. Det hela blir ett slags jättestort tält med timmerstomme.”

Stig spanade mot öst, där en samling moln hade börjat närma sig. Deras form böljade och förändrades ständigt i vinden.

”Bäst att vi rappar på med taket”, sa han. ”Regnet lär vara över oss om mindre än en timme.”

Hal spanade mot skyn och såg att hans kamrat hade rätt. De skulle inte hinna bli färdiga med byggnaden han hade tänkt sig.

”Vi får hitta på något provisoriskt så länge”, sa han. Han funderade och kom att tänka på Hägern och presenningen han hade spänt upp över skrovet för att skydda det från regn. ”Vi lägger en påle vågrätt och spänner segelduk över den. Det kommer att samlas regn i duken, men det mesta lär rinna av. Bara ingen rör duken där den tyngs ned.”

Om det hände skulle vattnet nämligen omedelbart rinna av duken och orsaka översvämning där inne.

”Stig, Ingvar, Edvin och jag tar hand om taket”, sa han. ”Ulf och Wulf gräver ett dräneringsdike runtom på utsidan så att vattnet kan rinna bort.” Han såg sig omkring och undrade om han hade glömt något. Plötsligt insåg han syftet med plankorna som Stig hade frågat om förut. Han pekade på dem.

”Det är golvplankor”, sa han. ”Jesper och Stefan – spika fast dem i timmergrunden så att de är ovanför marken.”

”Du sa att de inte räcker för hela ytan”, påpekade Stefan.

Hal nickade. ”Jag vet. Men vi får en upphöjd sovyta som blir stor nog för allihop.”

Stefan nickade. ”Du tänker bra”, sa han. ”Det var därför vi valde dig till chef!”

”Inte för att jag är stilig och har en så sprudlande personlighet, då?” sa Hal.

Ingvar, som hade stått och lyssnat, skakade allvarligt på huvudet. ”Det var verkligen inte därför”, sa han.

Stefan och Stig flinade. Hal bugade kort mot Ingvar.

”Tack, Ingvar, då vet jag”, sa han. Han lade märke till att Ulf och Wulf hade valt var sin spade. Redskapen var identiska, men det hindrade dem inte från att bråka över valet ändå. Ulf ville ha Wulfs spade och tvärtom. Hal gick fram till dem. ”Varför byter ni inte bara?” frågade han.

Det fick grälet att sluta tvärt. De två förbluffade tvillingarna såg först på Hal och sedan på varandra. Sedan slet Ulf utan finess spaden ur Wulfs hand och tryckte dit den han själv haft. Wulf stirrade misstänksamt på den, men nickade sedan motvilligt.

”Börja där bak”, beordrade Hal. ”Gräv diket ungefär en meter från tältet. Och arbeta åt var sitt håll så att ni möts igen där framme.” Han gick tillbaka till Stig. ”På det sättet slipper de varandras sällskap i minst en timme.”

Stig log. ”Där har du det verkliga skälet till att vi utsåg dig till ledare. Ingen annan kan handskas med de där två.”

Det dröjde drygt fyrtio minuter innan arbetet var avslutat. Jesper och Stefan hade blivit färdiga med sovplattformen och hjälpt de andra att sträcka ut segelduken över pålen och ned på sidorna. Det fanns bara tillräckligt med duk för att täcka tre sidor av byggnaden, så de lämnade framsidan öppen. De skulle kunna fylla den med timmer eller grenar senare, tänkte Hal.

De hade precis blivit färdiga när det började regna. Några minuter senare möttes Ulf och Wulf framför byggnaden och deras käbbel började på nytt. Hal drog en djup suck och gick för att ta reda på vad de bråkade om den här gången. De andra log och följde efter.

”Vad är det?” frågade han. Ulf, eller kanske Wulf, pekade föraktfullt på broderns dike. ”Ulfs dike är för grunt. Mitt är mycket djupare. Det rymmer mer vatten.”

Hal förmodade att det var Wulf snarare än Ulf som hade sagt det. Eller kanske inte. Tvillingarna hade bytt identitet många gånger förr för att förvirra folk. De verkade gilla det nästan lika mycket som att kivas med varandra.

”Men mitt är bredare”, svarade Ulf.

”Du måste göra det djupare”, sa den andre. Hal orkade inte längre bry sig om att försöka skilja på dem. Han studerade de två dikena och misstänkte att de hade bytt plats.

”Ditt borde vara bredare”, sa en av bröderna häftigt.

”Djupare är bättre.”

”Bara för träskallar.”

”Det är du som är träskallen! Vill du ha en spade i träet, eller?”

”Du skulle aldrig våga!”

”Ska vi slå vad?”

”Vill du det?”

”Sätt igång!”

”Nej. Du börjar!”

”Nej, du …”

”Men snälla, snälla, HÅLL KÄFT!” Hal stod inte ut längre. De två bröderna tystnade och såg förvånat på honom. Han trängde sig in mellan dem och pekade på den ene. ”DU! Vilket dike är ditt?”

”Det bra diket”, svarade pojken. När han såg den farliga glöden i Hals ögon ändrade han sig lite. ”Det djupa diket.”

”Och varför är det bättre med ett djupt dike?” frågade Hal.

Tvillingbrodern ryckte på axlarna och log åt den lätta frågan. ”Det rymmer mer vatten.”

Det hördes på hans tonfall att han ansåg att Hal borde ha vetat det. Det var trots allt uppenbart. Hans bror fnös föraktfullt. Hal vände sig mot honom.

”Vad är det som är så bra med ett brett dike?” frågade han.

Den andre tvillingbrodern ryckte också på axlarna. De till och med rör sig på samma sätt, tänkte Hal.

”Att det rymmer mer vatten”, sa tvillingen.

”Jaha”, sa Hal och tvingade sig själv att vara lugn. ”Så ett djupare dike rymmer mer vatten …” Han tittade på tvilling nummer ett, som nickade.

”Och ett brett dike … rymmer också mer vatten?” Han tittade på tvilling nummer två. Ännu en nick. Hal övergav sitt tillkämpade lugn.

”Era jäkla idioter! Det ena diket är djupt och det andra är brett – så båda tar upp LIKA MYCKET VATTEN!”

De två bröderna tittade häpet på varandra. De rynkade pannan och läpparna rörde sig lite medan de funderade på det Hal precis hade sagt.

”Du har rätt”, sa den ene. ”Det tänkte jag inte på.”

”Inte jag heller”, sa den andre. ”Men jag skulle nog snart ha kommit på det”, tillade han snabbt.

”Jag också!” sa hans bror omedelbart.

”Du tror det, ja, men …”

”SLUTA!” skrek Hal åt dem. ”SLUTA! SLUTA! SLUTA!” De tystnade igen. Han pekade på tvillingen som stod närmast.

”Du! Vad heter du?”

”Wulf, så klart. Det vet alla.”

Hal såg ursinnigt på honom. Han spände blicken i Wulf så att han inte obemärkt kunde byta plats med sin bror igen.

”Stig”, ropade han. ”Hämta ett rep.”

”Tänker du binda honom?” frågade Stig med ett leende.

”Varför inte hänga honom?” sa Ulf.

Hal höll fortfarande ögonen på Wulf och knäppte med fingrarna åt Stig. ”Ge mig repet. Eller ta ett snöre, förresten. Ungefär en halvmeter eller kortare.”

När Stig kom tillbaka tog Hal snöret och knöt det runt Wulfs handled. Stumpen som blev över skar han av med sin kniv.

”Så där. Nu ser alla tydligt vem som är vem”, sa han. ”Wwulf med det vvackra, vvita armbandet.”

”Äh, är inte det lite barnsligt?” frågade Edvin.

Hal blängde på honom. ”Om du har ett bättre sätt att visa vem som är vem så får du gärna avslöja den.”

Stigs leende blev ännu bredare. ”Menar du inte vvisa vvem som är vvem?”

”Nej”, sa Hal långsamt. ”Nå?” sa han till Edvin. ”Har du det?”

”Öhm … faktiskt inte”, medgav Edvin.

”Bra. Så länge det förblir så kan du behålla din kritik för dig själv!”

Edvin gjorde en ursäktande gest.

”Så där, ja”, fortsatte Hal. ”Nu tänker jag söka skydd från regnet.” Han skakade på huvudet åt tvillingarna en gång till. ”Vi har nog en lång natt framför oss, men den kommer åtminstone bli torr.”

Han gick tillbaka in i tältet. De andra följde efter tills bara tvillingarna stod kvar i regnet. Det var fortfarande ett duggregn, men det tilltog för varje minut. Små rännilar började ta form i de två dikena och möttes längst fram där tvillingarna hade grävt en avledande dräneringsränna.

Wulf tittade efter Hal och flinade mot sin bror.

”Han är rätt smart, va?” sa han.

Ulf nickade. ”Det är han verkligen. En riktig tänkare. Men han är inte lika smart som vi.”

”Nej, verkligen inte”, sa Wulf. Sedan lossade han snöret runt sin handled och knöt det runt sin brors handled i stället.