26

Dagen därpå var Hal öm i hela kroppen och han kunde inte låta bli att tycka synd om sig själv. Såren i hans läppar och ena öra värkte och blåmärket under vänster öga hade svullnat till en stor lila bula som pressade igen ögat. Stig och Edvin kom ofta och baddade svullnaden med trasor doppade i iskallt vatten, men det hjälpte inte så mycket.

Dessutom hade han slagit knogarna blodiga. Men på något sätt så gjorde de inte lika ont när han mindes hur det känts och låtit när de träffat Tursguds näsa. Det var ganska tillfredsställande att tänka på det.

När de ställde upp sig inför vapenövningarna efter uppvärmningen granskade Sigurd bistert Hals illa tilltygade ansikte.

”Vad har du råkat ut för?” frågade han.

”Jag gick rakt in i ett träd, herr Sigurd”, svarade Hal. Tränaren kliade sig tankfullt på hakan.

”Jaha”, sa han. ”Var det måhända samma träd som Tursgud sprang emot? Det måste ha blåst ordentligt i grenarna.”

”Ja, herr Sigurd”, sa Hal och såg rakt fram utan att ta ögonkontakt med tränaren.

”Se till att det inte händer igen”, sa Sigurd.

Hans befallande röst gick inte att misstolka. Sigurd väntade sig visserligen att några slagsmål skulle bryta ut bland eleverna. I en del fall var de nyttiga eftersom de rensade luften. Men återkommande våld eller fiendskap bland pojkarna tolererade han inte. Det var helt emot tanken med broderbanden. Banden skulle tävla mot varandra, men inte hata eller frukta varandra. I framtiden skulle de bli tvungna att arbeta tillsammans med dem och till och med slåss vid deras sida.

”Ja, herr Sigurd”, upprepade Hal. Tränaren grymtade och gick sedan vidare och nickade åt Gort att inleda vapenträningen.

Efter flera veckors träning vid pålar hade pojkarna fått övergå till låtsasstrider med trävapen som utformats för att likna riktiga vapen i fråga om balans och tyngd. Deras muskler hade hårdnat och tonats efter veckorna av löpning, styrketräning och enformiga övningar vid de replindade pålarna. Morgonpassen fick dem inte längre att stöna och grymta av smärta. De var nu vältränade och i god form, vilket syntes på de snabba, kraftfulla slagen de delade ut i övningsduellerna där de möttes man mot man.

Hals skicklighet med svärdet var över genomsnittet. Hans högt utvecklade rumsmedvetenhet – förmågan att se och omedelbart bedöma vinklar och hastighet, som ju också gjorde honom till en så god rorsman – kom väl till pass. Han förstod när ett anfall var att vänta och visste instinktivt hur mycket han behövde röra sig för att undvika det.

Stig var Hägrarnas överlägset bäste kämpe. Med sin spänst och styrka blev han en enastående yxbärare. Dessutom var han snabb och hade god koordination mellan öga och hand, vilket många storvuxna pojkar saknade. Wulf och Ulf började också bli ganska skickliga.

De andra var bra – och i ett land som Skandia, där vapenfärdigheter verkligen skattades högt, motsvarade ”bra” egentligen andra länders ”extremt skicklig och farlig”.

Ingvar var förstås lika farlig för alla i närheten, vänner som fiender.

Hal övade på anfall och motanfall med Ulf. De hade på sig vadderade jackor, tjocka läderhandskar och tjocka läderhjälmar där de stod och högg, blockerade, parerade och, i Hals fall, stötte med sina vapen.

Varje hård träff med ett vapen eller en sköld, oavsett om han delade ut den själv eller tog emot den, fick Hals skador att bulta av smärta. Med ena ögat stängt var det dessutom svårt att förutse vissa av Ulfs anfall och flera av dem blockerade han i absolut sista ögonblicket. Han höll upp handen för att visa att han behövde en paus, tog av sig hjälmen och torkade svetten ur pannan. När han av misstag kom när sitt svullna öga grimaserade han. Han såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen tränare såg dem och tog ett steg närmare Ulf.

”Kan vi slå lite lösare?” frågade han. ”Jag får ont i huvudet varje gång jag träffar din sköld och du träffar min.”

Ulf nickade ursäktande. Han hade haft dåligt samvete för att han och hans bror så effektivt satts ur spel under gårdagens konfrontation. De kunde ha gjort mycket mer för att hjälpa Hal. Men precis vad de skulle ha gjort hade han ingen aning om.

”Självklart, Hal. Förlåt. Jag tänkte inte på det.”

”Och ta det extra försiktigt på den här sidan”, sa Hal och pekade på sitt svullna vänsteröga. ”Jag ser knappt någonting alls där!”

Ulf nickade. Hal tog på sig hjälmen och de fortsatte med övningen.

Ulf svingade yxan ovanifrån, men saktade in i sista sekunden så att slaget träffade Hals lutade sköld med så lite kraft som möjligt. Hal svarade på samma sätt med att svepa lågt och från sidan, men hejdade sig precis när hans vapen träffade Ulfs sköld. Ulfs nästa slag kom nedifrån, så Hal hade lättare att se det. Än en gång använde Ulf minimal kraft. Hal förberedde sig att stöta under skölden på Ulf när de hörde ett rytande bakom sig.

”VAD I DEN STORA BLÅVALENS NAMN SYSSLAR NI MED?”

Båda hoppade bakåt och ställde sig i givakt. Sigurd, som hade noterat att det inte längre lät lika mycket om deras vapen och sköldar, hade obemärkt kommit fram till dem. De hörde hur det brakade av trä mot trä från alla håll och Hal insåg vad de hade gjort för misstag.

Sigurd ställde sig med näsan några centimeter från Ulfs och böjde sig över den skräckslagne pojken.

”Tar du det lugnt för att din stackars vän har ett stort, blåöga?” frågade han.

Ulf tittade nervöst på Hal, men riktade blixtsnabbt tillbaka blicken när Sigurd röt till. ”TITTA PÅ MIG!”

”Öööööööööh …”, började Ulf tveksamt. Hal märkte att de andra duellanterna runt dem hade avbrutit träningen och stod och tittade. Sigurd märkte det också och snodde runt.

”FORTSÄTT, ANNARS FÅR NI MÖTA MIG I STÄLLET!” vrålade han. Det hade de verkligen ingen lust med. Sigurd var en fruktansvärd yxkämpe och alla visste att den som fick träna med honom personligen skulle slås både gul och blå. Träyxorna började omedelbart braka emot sköldarna igen. Sigurd såg på Ulf, som hade backat ett steg när instruktören vänt sig om.

”JAG HÖR INGET SVAR!” dundrade han.

Hal klev fram. ”Herr Sigurd, det var jag som bad honom att ta det lugnt”, sa han. ”Jag har lite ont i ögat.”

Sigurd såg på honom. ”Lite ont i ögat? Så fruktansvärt!”

Hal misstänkte starkt att tränarens bekymrade min inte var äkta. Det var nog bäst att inte säga något mer. Sigurd sträckte fram handen mot Ulf och knäppte otåligt med fingrarna.

”Ge mig yxan”, sa han. Ulf räckte över den. Sigurd kände på den i några sekunder och såg sedan återigen på Hal.

”Fick du lite ont i ögat när han gjorde så här?” frågade han och svepte yxan i en vid båge rakt in i Hals sköld. Hal ryckte till av träffen.

”Ja, herr Sigurd”, sa han.

”Och kanske så här?”

Den här gången kom slaget ovanifrån, blixtsnabbt och med förödande kraft. Smällen fick Hals knän att vika sig.

”Ja, herr Sigurd”, flämtade han.

”Och SÅ HÄR! Och SÅ HÄR! OCH SÅ HÄR!”

Sigurd delade ut tre slag så snabbt att de verkade komma från tre olika håll samtidigt. Hal vacklade till när de träffade skölden.

”Ja, herr Sigurd!” sa Hal. Sigurd stod stilla och såg på honom med huvudet på sned. Tränaren log elakt när han hörde Hals svar.

”Skönt att höra”, sa han. Han kastade tillbaka yxan till Ulf, som fångade den med en klumpig rörelse. ”Ni kan fortsätta. Om jag ser er stå och sova på det där viset igen förlorar ni tjugo poäng. Tio för att ni slarvar och tio för att ni tror att jag är dum i huvudet!”

”Ja, herr Sigurd!” svarade de två pojkarna i kör. Lättade såg de varandra och himlade med ögonen när Sigurd gick iväg.

Han hade bara tagit några steg när han vände sig om och fick pojkarna att hastigt byta ansiktsuttryck.

”Det kanske känns bättre om ni får veta att Tursgud precis försökte med samma sak”, sa han. ”Och nej – det funkade inte för honom heller.”

Hal tyckte sig ana ett leende på Sigurds läppar när tränaren vände sig om och gick vidare.