31

”Jag har ingen aning om varför han blev så sur, mamma”, sa Hal dystert. ”Han borde vara stolt över att ha varit den Mäktige.”

Det var sent på eftermiddagen och Hal hjälpte sin mor att förbereda kyckling som skulle grillas över glödande kol. De skar ut ryggraden ur kycklingarna och plattade sedan ut dem så att de skulle grillas fortare och jämnare över kolens direkta värme. Hans mor använde en stor köttyxa för att hugga av revbenen längs ryggraden. Hal använde sin långsax. Hon såg tveksamt på den.

”Du har väl inte gjort någonting otrevligt med den där kniven? Skurit i tjärade rep eller så?”

Han log och fortsatte arbeta. ”Nej, nej. Och jag tvättade bort oljan med kokande vatten innan jag började.” Långsaxar brukade smörjas lätt för att de inte skulle rosta.

Hon verkade nöjd med svaret och nickade innan hon besvarade hans tidigare fråga.

”Han är stolt”, sa hon. ”Det är därför han vill att folk glömmer.” Hon såg hur Hal rynkade pannan när han försökte förstå logiken. ”Att folk ser honom som trashank och suput kan han leva med. Om än med knapp marginal.” Hon mindes hur nära Thorn hade varit att glida in i den eviga vilan den där vinternatten.

”Det han däremot inte kan leva med är att folk jämför honom med den han en gång var. Det gör för ont. Han vill inte att folk säger ’titta, där går mannen som en gång var Skandias mäktigaste krigare’. Det skulle vara en konstant påminnelse om vad han har förlorat. Han skulle leva i ständig skam vid tanken på hur lågt han har sjunkit – och på att alla andra känner till det.”

”Du kanske har rätt”, sa Hal motvilligt. ”Men det är en annan sak jag inte fattar. Han är fortfarande otroligt snabb och alldeles kolossalt stark i vänster hand och arm. Han skulle nog vara en mycket farlig kämpe än i dag, fastän han bara har en hand.”

Karina log sorgset. ”Jag frågade Erak om det där en gång. Han hade gärna haft kvar Thorn i sin besättning om han bett om det. Men Thorn ville inte. ’Det är stor skillnad på att vara bra och att vara bäst’, sa han. Det är den skillnaden som är för smärtsam för honom.”

”Jag tror att jag förstår”, sa Hal.

De var tysta en liten stund och Karina förstod att Hals bråk med Thorn fortfarande bekymrade honom. Men hon visste att deras vänskap skulle överleva. Thorn brydde sig alldeles för mycket om pojken för att låta vreden bli för långvarig. Men det förstod förstås inte Hal. Allting var antingen svart eller vitt för unga människor, tänkte hon med en suck. Och det var viktigt att allt rättades till omedelbart. Hon försökte få Hal på andra tankar.

”Hur som helst, vad har du haft för dig de två senaste dagarna? Jag har knappt sett dig! Du har ju bara visat dig när det varit dags för mat. Du har suttit instängd i din verkstad många timmar i sträck.”

Hal hade vett att se ångerfull ut. ”Förlåt”, sa han. ”Jag har faktiskt arbetat på en sak till Thorn. Ett slags fredsgåva.”

Hon log. ”Det kommer han säkert att uppskatta. Se till att du inte tar bort för mycket kött tillsammans med benet där! Lite måste vara kvar till matgästerna, vet du.”

”Visst, mamma”, sa han lydigt.

När de hade huggit upp och plattat till åtta kycklingar gjorde Hal i ordning en kolbädd att grilla dem över medan hans mor penslade köttet med olja och väldoftande kryddor. Så snart det värmdes upp skulle skinnet spännas och forma ett frasigt, brunt lager över det saftiga köttet.

”Middagen är klar om en timme”, sa hans mamma och lade några potatisar i de glödande röda kolen. De skulle tillredas där medan kycklingen grillades. De första kycklingarna lades på grillen och det sprakade till när det goda spadet droppade ned i elden. Den utsökta lukten fick det att vattnas i munnen på Hal.

”En timme? Bra. Det är en sak jag måste fixa.”

Karina log när hennes son skyndade ut ur köket. Hon slog vad om att saken som skulle fixas hade någonting med Thorn och den där fredsgåvan att göra.

Hal joggade till sin verkstad längst bort på den stora tomten där gästgiveriet stod. Han låste upp och klev in i det dunkla rummet. Högt upp på ena väggen fanns ett litet fönster, men det släppte inte in mycket av kvällsljuset. Inte för att Hal behövde ljus. Före­målen han letade efter låg prydligt på arbetsbänken, insvepta i tjocka, vaxade segeldukar.

Han tog dem under armen, gick ut och låste. Sedan styrde han stegen mot Thorns skjul på gästgiveriets östsida.

Det tunga läderdraperiet som tjänade som dörr kantades av en smal gul remsa där skenet från Thorns stearinljus letade sig ut. Thorn var alltså hemma. Hal tvekade. Han ville ogärna möta det kyliga, ovänliga ansiktet han mindes från allmänningen. Sedan tog han mod till sig och gick fram och knackade på väggen alldeles bredvid dörröppningen.

”Vem är det?” Thorns röst lät hård och inte särskilt välkomnande. Hal svalde. Han hade blivit alldeles torr i munnen. Han fick svälja en gång till innan han kunde prata.

”Thorn … det är jag. Hal. Får jag komma in?”

Det var tyst i skjulet. Sedan drogs lädret abrupt åt sidan. Thorn tittade kallt på honom i några sekunder.

”Vad vill du?”

Hal såg att han fortfarande var arg. Han nickade mot skjulets insida.

”Får jag komma in? Det tar bara några sekunder.” Han höll upp de två tyginslagna paketen. ”Jag har någonting till dig.”

Thorn klev åt sidan och gjorde tecken åt honom att stiga på. Han var mycket riktigt fortfarande missnöjd med Hal. Men han hade samtidigt ägnat de två senaste dagarna åt att ångra utbrottet på allmänningen. Han tyckte att han hade varit för hård mot pojken, men han var för envis för att be om ursäkt. Det var trots allt Hal som hade gjort fel. Han hade inte riktigt haft rätt att prata om Thorns förflutna.

Å andra sidan så hade han ju inte själv berättat för pojken att han varit den Mäktige. Och han hade inte avkrävt Hal något tystnadslöfte. Så han kunde knappast anklaga honom för förtroendebrott. Det hade gått lång tid sedan Thorn råkat ut för ett sådant här moraliskt dilemma och han hade reagerat som han brukat göra de senaste åren – genom att försöka avskärma sig från problemet.

Nu pekade han på en trebent pall som var en av de få möblerna i det trånga rummet med sluttande tak – tillsammans med ett bord och Thorns säng, som var gjord av ett kraftigt nät. Resten av utrymmet togs upp av gamla kläder och diverse bråte som spolats upp på stranden och fångat Thorns intresse – gamla fiskenät, korkar och en korg som var så sliten att flätningen på ena sidan börjat lossna.

Hal satte sig på pallen. Thorn satte sig på sängkanten mittemot på honom. De var tysta en stund.

”Thorn, jag vill be om ursäkt”, sa Hal till sist.

Thorn sa inget. Han kände en djup lättnad över att vägen till försoning med pojken nu låg öppen. Han beundrade Hal och månade verkligen om honom. Han visste att han aldrig själv skulle ha tagit det första steget, hur mycket han än hade velat. Nu grymtade han till och skruvade lite besvärat på sig där han satt.

”Det är ingen fara”, sa han strävt. ”Tänk inte mer på det.”

Men Hal hade förberett sitt tal och brydde sig knappt om Thorns reaktion.

”Jag vet att det inte betyder så mycket att bara säga det”, fortsatte han. ”Att säga det är lätt. Så jag har gjort en present till dig.” Han höll fram ett av de inslagna paketen. ”Det här är till dig”, tillade han lite överflödigt. Thorn stirrade på byltet utan att röra sig. Till sist sträckte den gamle havsvargen på sig och tog emot paketet. Han lade det i knät och såg på det.

”Har du gjort detta?” frågade han.

Hal nickade. ”Jag har gjort det till dig. Öppna!”

Thorn tog loss den vaxade duken så att en märklig konstruktion blottades.

I ena änden satt en läderkopp. Den var ungefär femton centimeter djup och förstärkt med valben. Två spännen löpte runt den och från undersidan sköt ett stycke polerat slånträ ut. Stycket var rakt, men slutade i en sorts halvcirkel. När Thorn tittade närmare såg han att träsegmentet faktiskt bestod av två delar. Den andra delen passade perfekt med den första, men ledde genom någon sorts gångjärnsanordning nära punkten där den stack ut ur lädret. Thorn rynkade pannan och såg oförstående ut.

”Den passar på din högerarm”, förklarade Hal. Han sträckte sig fram, tog föremålet från Thorn och placerade koppen på hans stympade högerarm. Den satt tätt och stadigt, speciellt efter att Hal hade spänt fast de två läderremmarna. Thorn kände att insidan var vadderad med fårskinn. Han rörde armen på prov och studerade de utskjutande trästyckena.

Nu förstod han. ”Det är en krok.”

Hal nickade ivrigt. ”Men den är bättre än en vanlig krok”, sa han. ”Titta här.”

Han lossade ett lädersnöre på sidan av kroken och delen med gångjärnsanordningen gled isär lite från det andra stycket.

”Man kan gripa med den”, förklarade Hal. Han placerade de två styckena på var sin sida av en mugg på bordet och drog sedan åt snöret så att de två delarna gick igen som käftar. Snöret hade en rad knutar och Hal tryckte in en av dem i en skåra så att klon höll fast muggen i ett stadigt grepp.

Thorn tog upp muggen och rörde den lite samtidigt som ett stort leende spreds över hans ansikte.

”Det här är ju helt fantastiskt”, sa han tyst.

Han svängde fram och tillbaka med armen och beundrade den nya förlängningen. Sedan ställde han ned muggen på bordet igen, lossade snöret från skåran och öppnade klon. Han drog åt snöret igen så att de två styckena återigen bildade en robust krok.

”Helt fantastiskt”, upprepade han.

Hal kände lite på träkroken. ”Jag har utformat den så att den passar runt skaftet på en åra också”, sa han. ”Så nu kan du ro igen.”

Thorn skakade förundrat på huvudet. ”Fantastiskt”, sa han igen. Inget annat ord verkade passa. Han vände blicken mot Hal och såg hur lättad pojken var över att gåvan uppskattades. ”Har du verkligen gjort den alldeles själv?”

Hal nickade. ”Jag började faktiskt för ganska länge sedan, men hade lagt den åt sidan. Jag gjorde färdigt den i går och i dag.” Han tog upp det andra paketet och lade det framför Thorn, som höll fast det med sin nya krok och öppnade det med vänster hand.

Det andra föremålet hade en liknande manschett av läder och valben. Men i stället för en träkrok stack ett tjockt, rakt träskaft ut där fram. Det slutade i en tung träkula som förstärkts med järnband och pryddes av centimeterlånga mässingsnitar.

”Det är ett vapen”, förklarade Hal. ”Ta på dig den här i stället för kroken så har du förvandlat armen till en stridsklubba. Vad tror du om det?”

Thorn vände och vred på den nya presenten och skakade långsamt på huvudet av förtjusning. Han hade svårt att finna ord.

”Vad tror jag?”, sa han till sist. ”Jag har fått en ny hand att ro och gripa med. Och om någon irriterar mig kan jag krossa skallen på honom med en helt ny klubba.”

Han tittade upp på Hal med ett jättelikt leende i sitt väderbitna ansikte.

”Vad mer kan man önska sig?”