32

Hägern höjdes och sänktes mjukt när vågorna rullade fram under kölen. Seglet var sänkt och fartyget rörde sig knappt i den måttliga sjön. Hal hade placerat två roddare på varje sida för att fartyget inte skulle glida över startlinjen innan tävlingen började.

Det här var deras första större seglingsprövning. Deras sjömanskap, navigeringsfärdigheter och förmåga att samarbeta som besättning skulle sättas på prov. De skulle segla ikapp med de två andra broderbanden runt en diamantformad bana. Femtio meter bort låg Tumlaren, med Tursgud vid rorkulten och ännu längre bort låg Lodjuret, som var Rollonds fartyg. I likhet med Hägern låg skeppen stilla och bara några enstaka åror stack ut för att de inte skulle röra sig över linjen.

Till skillnad från Hägern, som hade sammanlagt åtta åror, så hade de andra båtarna tolv. Dessutom var de utrustade med ett stort råsegel. Fartygen var gamla handelsskepp av en snabbare typ som övertagits som träningsfartyg för broderbanden. Ett tredje skepp hade ställts till förfogande för Hägrarna, men Hal hade sökt och fått tillstånd att använda Hägern.

”Jag vet inte riktigt”, hade Erak sagt och granskat det lilla fartyget med stor tvekan. ”Hela konstruktionen känns fortfarande lite klen.” Men till sist gav han med sig. ”Om något går snett så var det ditt eget val”, sa han lite kryptiskt.

Ingenting kommer att gå snett, tänkte Hal medan han studerade Tumlaren. Det fartyget påminde om ett vargskepp, men var bredare och betydligt mindre. Precis som alla skandiska skepp hade det dock konstruerats så att det trots sitt huvudsyfte som handelsskepp skulle kunna användas för att komplettera en flotta med vargskepp i en nödsituation. Lodjuret som låg längre bort var nästan identiskt med Tumlaren. Hal misstänkte att fartygen kunde vara ganska snabba, särskilt i rätt vind. Men för hans partiska blick såg de inte lika snabba ut som Hägern.

”Åror”, ropade han lågt. ”Dreja bi!” De hade kommit lite väl nära startlinjen. Om de korsade den innan signalen gavs skulle de bli tvungna att svänga runt, segla tillbaka och korsa linjen på nytt – och det skulle kosta mycket värdefull tid. Roddarna tog ett kraftigt tag med årorna så att fartyget bromsades in och backade lite.

Han sneglade på vindflöjeln, en lång vimpel som vajade i aktern och visade åt vilket håll vinden blåste. Vinden skulle komma från styrbord tills de nådde den första vändpunkten.

Domarna satt i en liten fiskesmack som guppade upp och ned i mitten av banan. Från positionen kunde de tydligt se om något av de tre tävlingsskeppen korsade startlinjen för tidigt.

Hal spanade framåt. Babords rå och segel hade lagts ut och var redo att hissas upp. Han såg hur Jarst förde ett horn till läpparna borta i fiskebåten. I nästa stund ljöd en utdragen, klagande ton över vattnet.

”Trettio sekunder!” ropade Hal. ”Börja räkna, Edvin!”

”En glad vätte, två glada vättar, tre glada vättar”, började Edvin. Han räknade sekunderna med monotont tonfall och använde sin egen metod för att få rätt längd.

Hals blick gled fram och tillbaka. Han noterade sitt eget fartygs läge, de två andra båtarnas läge, startlinjen och sin egen besättning. Stig och Ingvar stod längre fram och var redo att hissa seglet och rån.

”… sexton glada vättar …”, mässade Edvin.

Hal spanade hastigt åt vänster och höger. ”Ulf och Wulf – gör er redo att skota seglet hårt. Jesper och Stefan – stryk.”

”… tjugo glada vättar, tjugoen glada vättar …”

”Ta in årorna!”

De två årorna drogs in och stuvades undan med det vanliga slamret av trä mot trä. Stefan och Jesper förberedde sig på att hjälpa tvillingarna skota seglet så snart det hade hissats.

”… tjugosex glada vättar …”

”Hissa seglet!” ropade Hal och Ingvar och Stig böjde sig ned till fallen och skickade upp rån på den korta masten tillsammans med seglet. Vinden fick tag i seglet, som genast började fladdra. Hal såg att Ulf och Wulf sträckte sig efter skoten som kontrollerade seglet.

”Vänta!” ropade han. Om de var för snabba fanns det risk att fartyget korsade startlinjen för tidigt.

”… trettio glada vättar, trettioen glada vättar …”

Signalen borde ha getts vid det här laget, tänkte Hal. Edvin måste ha räknat för fort. Eller så stämde inte domarnas tidtagning. I vilket fall som helst så hade de glidit farligt nära startlinjen och ännu hade ingen startsignal kommit. Om några sekunder skulle de vara över linjen. Hal funderade för ett ögonblick på att beordra besättningen att backa igen. Om han gjorde det och signalen gick medan de rörde sig bakåt så skulle förstås total förvirring uppstå. Men ändå …

”… trettiofyra glada vättar …” Edvins röst lät spänd av ansträngning nu. ”… trettiofem … åh, tack gode Lorgan!”

Edvin sa de sista orden precis samtidigt som signalhornet ljöd på nytt.

”Skota seglet!” ropade Hal och hägrarna drog i linorna så att den långa, utsvängda rån svängdes till positionen som var mest fördelaktig med tanke på vindriktningen och seglet spändes i en vacker båge.

Hägern sköt fram som en pil när vinden fyllde seglet. Vattnet forsade förbi under relingen och det välbekanta spåret av bubblor bildades alldeles under ytan. Hal tyckte att fartyget hade lite slagsida.

”Lite lösare!” beordrade han. Han såg hur Stig dirigerade besättningen, som släppte ut linorna så att fartyget rätades upp lite. På så sätt låg kölen bättre i vattnet och fartyget löpte inte lika stor risk att driva ur kurs. Hal lade om styråran åt babord så att fören kom lite närmare vinden. Skeppet klöv en våg och det yrde skum över styrplattformen.

”Edvin!” ropade han. Edvin hade fått i uppgift att bevaka de andra fartygen och rapportera deras lägen.

”Båda har hissat seglen”, svarade han. ”Tumlaren var först och fick ett litet försprång. Men nu har Lodjuret kommit upp jämsides.” Han gjorde en paus, lutade sig fram och skuggade ögonen med handen för att se bättre. ”De glider lite ur kurs med vinden”, konstaterade han.

Hal nickade belåtet. De två andra skeppen skulle på grund av de stora råseglen driva snabbare ur kurs än Hägern med sitt effektiva trekantiga segel. Det innebar att de andra fartygen skulle behöva färdas en längre sträcka för att nå första vändpunkten. Hal spände ut händerna över styråran och fylldes av tillfredsställelse vid tanken på hur överlägset hans skepp var. Klen konstruktion, tänkte han. Klen konstruktion! Jag ska visa dig, Erak!

Hal såg sig omkring för att se var de två andra båtarna befann sig. Båda två var längre bort och hade drivit med vinden, men båda rörde sig fort. Han tittade åt höger – åt styrbord – och lade märke till att domarnas båt hade förflyttat sig till en plats där tränarna lättare skulle se hur fartygen rundade vändpunkten. De ville försäkra sig om att ingen försökte ta en genväg.

Hägern skulle behöva svänga åt höger runt punkten och då skulle vindriktningen ändras för dem så att det blåste från styrbord över fören snarare än snett över aktern. Nästa vändpunkt låg sedan nästan rakt motvinds. Att ta sig dit i en rät linje var omöjligt. De skulle bli tvungna att segla snett motvinds till den andra vändpunkten och sedan, vid ett väl valt tillfälle, lägga om kursen så att de kom runt den.

Nu närmade de sig den första bojen. Hal såg den flyga förbi axeln och ropade sedan ut sina order.

”Skota om! Skota om!” Han lutade sig mot styråran så att fartygets för drogs åt styrbord. Det sprutade vitt vatten när båten svängde. Stig och de andra drog i linorna som kontrollerade seglet och rån. Hägern kunde gå betydligt närmare vinden än något av de två andra skeppen. Hal tittade över axeln för att se vad de andra broderbanden höll på med.

Han lade märke till att Tumlarens stora råsegel var på väg nedför masten och såg sedan någonting som blixtrade till längs fartygets sidor.

De har tagit ut årorna, tänkte han i samma ögonblick som årorna lyftes och blänkte i solskenet. Sedan dök de ned i vattnet och drogs tillbaka igen. Det glittrade återigen i det ljusa träet när roddarna upprepade manövern.

”De ror Tumlaren!” rapporterade Edvin. ”Hon är på väg rakt mot vinden!”

Intressant, tänkte Hal. Tursgud tänkte ro rakt mot vinden och hoppades ta en snabbare och rakare väg än Hägern. I början, när roddarna fortfarande var ganska utvilade, skulle nog Tumlaren röra sig snabbare än Hägern. Men hur länge skulle de klara att hålla det tempot? Roddarna skulle tröttna medan vinden som sköt fram Hägern förblev konstant.

”Vad håller Lodjuret på med?” frågade han. Han kunde inte hela tiden titta åt andra håll och han hade ju faktiskt valt Edvin till utkik.

”De går fortfarande för segel”, sa Edvin. ”Men de sackar efter.”

Inte så konstigt. De skulle inte ha en chans mot Hägern om de förlitade sig helt på råseglet.

”Tumlaren knappar in!” ropade Edvin. Hans röst sprack av spänningen. Hal blängde på honom.

”Lugna dig lite. Än så länge har de krafterna kvar.” Men han kastade en blick på Hajarnas farkost och bedömde avstånden och vinklarna. De knappade verkligen in, tänkte han. Han tryckte rorkulten åt vänster och försökte komma ännu närmare vinden. Nu ropade Stig ut en varning:

”Vi går upp i vind!”

Seglet fladdrade och förlorade kraft när de kom för nära vinden. Hal lät omedelbart fartyget falla av lite så att seglet spändes igen. Nu hoppades han bara att Tursguds mannar skulle tröttna innan de nådde vändpunkten. Det här var den delen av kappseglingen där Hägern borde ha en fördel. Det var nu de hade som störst chans att få ett övertag över de andra lagen. Men eftersom Tursgud valt att ta ut årorna var det inte längre lika säkert. För ett ögonblick greps Hal av tvivel. Sedan bet han ihop. Det bästa han kunde göra vara att fortsätta som innan och se vad som hände.

Hägern klöv nya vågor och det sprutade skum högt på båda sidor om fören så att besättningsmännen som skötte seglen dränktes av vatten där de satt på huk vid relingarna. Hal nickade för sig själv. Vågorna blev allt brantare. Det skulle sakta ned Tumlaren. Besättningen skulle tröttna fortare när de kämpade för att styra den tunga båten mot vinden och vågorna.

”De tappar!” ropade Edvin triumferande. Han hade mätt Tumlarens relativa position i förhållande till deras eget skepps med ena ögat slutet och ett backstag som referenspunkt. Han hade tittat på samma sätt i ungefär tjugo sekunder och såg nu att det andra fartyget långsamt sackade efter.

”Var är Lodjuret?” frågade Hal.

Edvin pekade åt babord. ”Vargarna har drivit ännu längre medvinds. De färdas snabbt, men deras avdrift har blivit för stor.”

Vinden blåste Lodjuret allt längre ur kurs. De pilade snabbt genom vattnet, men var på väg bort från vändpunkten.

Hals kisade koncentrerat när han spanade mot flaggan som utmärkte nästa vändpunkt. Bojen var en bit bort och sjönk regelbundet ned i vågdalar så att han förlorade den ur sikte. De skulle inte svänga vid bojen den här gången. Han måste bedöma när det var dags att lägga om kursen så att de kom på vänster sida av flaggan.

Han tvekade och försökte avgöra vinklarna, avdriften och avstånden. Snart skulle det vara dags.

”Gör er redo på att gå över stag!” ropade han. Ingvar och Stig skyndade fram. Förstestyrmannen höll Ingvars arm och ledde honom över alla åror, linor och segel. De andra pojkarna satt på huk vid linorna och var beredda att släppa dem när Hal gav order.

”Släpp!” ropade Hal. Repen släpptes och seglet fladdrade vilt. ”Babord ned, styrbord upp!”

Ingvar och Stig drog i fallen på babord rå tills stången lösgjordes från bygeln som höll fast den vid masttoppen. När sedan seglet och rån gled nedför masten hissade de upp styrbords segel till masttoppen. Samtidigt svängde Hal rorkulten åt babord så att båtens för drogs åt styrbord, mot vinden och sedan genom den. Fartyget gjorde en elegant sväng.

Seglet på babord sida sänktes och styrbord segel gled på plats. För ett ögonblick fladdrade det vilt när vinden grep tag i det. Sedan tog Stig och de andra kontroll över linorna och seglet formades återigen till den vackert välvda bågen och skeppet började accelerera på nytt.

”Skota!” ropade Stig och linorna spändes och slogs runt koffernaglarna längs relingarna.

Han kastade en blick över axeln och skrattade högt när han såg att de korsade Tumlarens tänkta bana – och lämnade motståndarskeppet bakom sig. Hajarnas åror rörde sig inte längre lika jämnt och det var uppenbart att flera av roddarna hade tröttnat och tappat rytmen. Hägern flög däremot fram och tog sig allt längre bort från motståndarna för varje sekund.

De passerade vändpunkten med tjugo meters marginal. Hal tryckte på rorkulten så att fören gled längre åt styrbord.

Stig och besättningen drog återigen i linorna för att spänna seglet tills de var på väg längs tävlingsbanans tredje del. När de andra fartygen nådde vändpunkten skulle Hägern ha tillryggalagt mer än halva den sträckan. De hade fått ett ordentligt försprång nu …

”Lodjuret har problem!” ropade Edvin.

Hal snodde runt precis i tid för att se hur det andra fartygets rå­segel skrumpnade ihop och föll åt styrbord sida när masten knäcktes.

”Vad hände?” frågade han Edvin. Pojken skakade på huvudet och såg skräckslagen ut.

”De försökte stagvända som vi”, sa han. ”Rollond ville väl ta igen det han hade förlorat.”

Hal stirrade bakåt på det olycksdrabbade fartyget. Att försöka stagvända med ett råtacklat skepp var mycket riskabelt. Lodjuret behövde vändas en längre sträcka än Hägern och det stora råseglet var exponerat för vinden under hela manövern. Om fartyget inte redan hade tillräcklig rörelsekraft för hela svängen skulle det stanna ungefär halvvägs, där vinden blåste mot seglet som värst. Masten var inte utformad för att klara sådant tryck och det var därför den hade knäckts.

Än värre var att masten, seglet och rån hade brakat ned rakt över styrbord sida och krossat relingen så att fartyget börjat kantra. Det forsade förmodligen in vatten där, trots besättningens desperata försök att ösa. Inte för att särskilt många besättningsmän syntes till, tänkte Hal. Några av dem hade förmodligen skadats eller fastnat när masten och seglet fallit.

Tumlaren hade precis kommit runt den andra vändpunkten. Årorna drogs in och seglet hissades. Hajarna verkade helt omedvetna om Lodjurets öde när deras fartyg började flyga fram längs banans tredje sträcka med hög hastighet. Hal kände hur däcket vibrerade lite under fötterna när Stig kom upp på styrplattformen.

”Vad har hänt?” frågade hans vän.

Hal pekade mot det förstörda fartyget bakom dem.

”Lodjuret sjunker”, sa han. ”Vi måste ta oss dit bort och hjälpa dem.”