”Vad finns det för gemensam målsättning i alla uppdrag där man arbetar som infiltratör?”
Gurneys fråga möttes av olika uttryck för både intresse och förvirring och den avspeglades i de trettionio ansiktena i polisakademins klassrum. De flesta gästföreläsare brukade börja med att presentera sig själva och ge en sammanfattning av sin egen karriär, följd av en genomgång av vilka ämnen som han tänkte ta upp, innehåll, målsättning bla bla bla – en inledning som ingen egentligen brydde sig om. Gurney föredrog att gå rakt på sak, särskilt inför en seminariegrupp som den här som bestod av erfarna poliser. Och dessutom visste de redan vem han var. Han hade ett grundmurat rykte i polisiära kretsar. Yrkesmässigt var det ryktet ungefär så bra som det kunde bli och efter att han hade slutat vid New York-polisen för två år sedan hade det bara blivit bättre, om det faktum att han betraktades med – i ökande grad – respekt, vördnad och avund kunde anses vara ”bättre”. Personligen önskade han att han inte hade haft något rykte över huvud taget, ingen idealbild att leva upp till. Eller misslyckas med att leva upp till.
”Tänk på det”, sa han med lågmäld intensitet medan han försökte få ögonkontakt med så många som möjligt i rummet. ”Vad är det viktigaste som man alltid måste försöka uppnå när man arbetar undercover? Det är en viktig fråga som jag vill att ni ska fundera på allihop.”
En hand sträcktes upp i den främre raden. Mannen var byggd som en offensiv back i amerikansk fotboll, ansiktet var ungt och han såg en smula häpen ut. ”Skulle inte det målet vara olika från fall till fall?”
”Situationen skulle vara annorlunda”, sa Gurney och nickade instämmande. ”Människorna skulle vara olika. Riskerna och den möjliga belöningen skulle vara annorlunda. Hur mycket du skulle engagera dig och hur länge skulle variera från fall till fall. Din inlärda historia och täckmantel skulle vara mycket olika. Den information eller de bevis som ska inhämtas varierar. Det är definitivt stora skillnader. Men”, han gjorde en paus och försökte på nytt möta blicken hos så många som möjligt innan han fortsatte med ökande betoning, ”det finns ett mål som är gemensamt för alla uppdrag. Det är det viktigaste målet för en infiltratör. Allt annat under en operation hänger på er förmåga att lyckas nå det här primära målet. Era liv hänger på det. Berätta vad ni tror att det är.”
Det var helt tyst i nästan en halv minut och den enda rörelse som märktes var eftertänksamt rynkade pannor. Gurney väntade på de svar som han visste skulle komma till slut och såg sig om i rummet – väggar av betongblock målade i en matt beigefärgad ton, golv belagt med vinylplattor i ett otydligt mönster i skiftande brunt som inte gick att skilja från skrapmärkena och fläckarna, raderna med långa gråmelerade laminatbord – nötta av ålder – som fungerade som skrivbord för åhörarna. De lysande orangefärgade plaststolarna, med kromade ben, som var alltför små för de storvuxna och muskulösa personer som satt på dem gjorde ett märkligt deprimerande intryck. Det var nästan som en tidskapsel med gräslig inredning från mitten av sjuttiotalet och rummet gav ett avlägset eko från det polisdistrikt i storstaden där han senast hade arbetat.
”Att samla relevant information?” försökte en polis i andra raden med lätt frågande uppsyn.
”En rimlig gissning”, sa Gurney uppmuntrande. ”Fler idéer?”
Nu kom snabbt ett halvdussin förslag, de flesta från främre delen av rummet. Det mesta var varianter på vikten att få tag i rätt information.
”Fler idéer?” envisades Gurney.
”Målet är att få bort busarna från gatan”, sa någon med trött mörk röst från bakre delen av rummet.
”Förebygga brott”, sa någon.
”Gräva fram sanningen, hela sanningen, alla fakta, namn, ta reda på vad som är på gång, vem som gör vad med vem, vad de har för planer, vem som är boss, vem som sitter i toppen av näringskedjan, följa pengarna … sån skit. Det handlar om att ta reda på alltihop, så enkelt är det.” Den mörklagde, senige man som hasplade ur sig litanian med målsättningar satt rakt framför Gurney och höll armarna i kors över bröstet. Det sneda leendet antydde att det inte fanns mer att säga om saken. På det papper som stod närmast honom, vikt som ett litet tält, stod det ”Kommissarie Falcone”.
”Nåt annat?” frågade Gurney tonlöst och lät blicken svepa över rummets bakre del. Den senige mannen gjorde en grimas av avsmak.
Efter en lång paus tog en av de tre kvinnliga deltagarna till orda med lågmäld självsäker röst som präglades av en svag spansk brytning. ”Skapa och behålla deras förtroende.”
”Vi hör inte”, ekade det samtidigt från tre olika håll.
”Skapa och behålla deras förtroende”, sa hon igen, lite högre den här gången.
”Intressant”, sa Gurney. ”Varför skulle det vara det viktigaste målet?”
Hon ryckte lite på axlarna som om det var fullständigt uppenbart. ”Om du inte har deras förtroende så har du ingenting.”
Gurney log. ”’Om du inte har deras förtroende, så har du ingenting.’ Mycket bra. Nån som inte håller med?”
Ingen hade några invändningar.
”Självklart är vi ute efter sanningen”, sa Gurney. ”Hela sanningen, med alla avslöjande detaljer, precis som kommissarie Falcone påpekade.”
Mannen gav honom en kall blick.
”Men som den kvinnliga kollegan där borta sa – om vi inte har deras förtroende, deras tillit, vad har vi då? Ingenting. Kanske värre än ingenting. Förtroendet kommer alltså först, alltid. Om vi satsar på förtroende och tillit har vi en bra chans att nå fram till sanningen. Om vi satsar på sanningen direkt, är risken stor att det slutar med att vi får en kula i nacken.”
Nu var det en och annan som nickade och de flesta verkade lite mer uppmärksamma.
”Och då kommer vi till dagens andra stora fråga. Hur åstadkommer vi det? Hur bär vi oss åt för att skapa en tillit som inte bara håller oss vid liv utan dessutom gör hela operationen till en framgång?” Gurney kände att han blev alltmer engagerad av ämnet. Och i takt med att hans egen energinivå ökade, syntes det tydligt att den började sprida sig ut bland åhörarna.
”I den här branschen har vi att göra med folk som är misstänksamma av naturen, glöm aldrig det. Några av dem är väldigt impulsiva. De kan inte bara skjuta dig på fläcken, de är ofta stolta över vad de har gjort. De gillar att ha rykte om sig att vara hårda och våldsamma. De vill gärna framstå som tuffa, snabba och beslutsamma. Hur ska man bära sig åt för att få såna killar att lita på en? Hur ska man bära sig åt för att överleva tillräckligt länge för att operationen ska bli framgångsrik?”
Den här gången kom svaren snabbare.
”Genom att agera och uppträda som de.”
”Genom att uppträda exakt som den vi ska föreställa.”
”Och därför måste vi hålla fast vid vår täckmantel, oavsett vad som händer.”
”Tro på vår identitet. Tro att vi verkligen är den vi utger oss för att vara.”
”Vara cool, alltid cool och aldrig svettas. Aldrig visa rädsla.”
”Mod.”
”Stake.”
”Tro på din egen sanning. Jag är den jag är. Jag är oövervinnerlig. Ingen kan komma åt mig. Jävlas inte med mig.”
”Ja, låtsas att ni är Al Pacino”, sa Falcone och såg sig om för att inhösta skratten. Men det blev inga skratt, bara en kort tystnad.
Gurney ignorerade honom och tittade frågande på kvinnan med den spanska brytningen.
Hon tvekade. ”Man måste visa dem lite känslor.”
Den kommentaren utlöste ett och annat machoskratt och ett hånflin från Falcone.
”Skärp er”, sa hon lugnt. ”Det jag menar är att man måste låta dem få se nåt som är på riktigt. Nåt de kan känna, som de upplever som äkta. Det kan inte bara vara skitsnack.”
Gurney fick en angenäm känsla av upphetsning – så reagerade han alltid när han upptäckte en A-student i klassen. Det var upplevelser som den här som förstärkte hans beslut att ställa upp som gästföreläsare på seminarierna.
”’Det kan inte bara vara skitsnack’”, upprepade han så högt att alla hörde honom. ”Helt riktigt. Autentisk passion – trovärdiga känslor – är helt nödvändiga för en framgångsrik infiltration. Den person ni spelar, den ni utger er för att vara, måste baseras på en känslomässigt äkta del av er själva. Annars blir det bara posering, imitation, en låtsaslek och en massa skit. Och om vi bara åstadkommer en massa skit, så funkar det sällan. Det är dåligt skådespeleri och skitsnack som tar livet av infiltratörer.”
Han såg sig snabbt om bland de trettionio ansiktena och konstaterade att han fått positiv uppmärksamhet från åtminstone trettiofem. ”Det handlar alltså om tillit, alltihop. Om trovärdighet. Ju mer nån tror på er, desto mer information får ni fram. Och en stor del av den tilliten beror på er förmåga att integrera verkliga känslor med er artificiella roll, att använda en sann del av er själva för att ge liv åt den person ni föreställer – verklig ilska, vrede, girighet, lust, avsky – eller vad det nu är som är aktuellt i en viss situation.”
Han vände sig bort, som om han skulle sätta i ett gammalt VHS-band i en bandspelare som stod under en skärm vid väggen och kontrollera att allt var riktigt inkopplat. Men när han vände sig om igen visade hans ansiktsuttryck – hela hans attityd och kroppsspråk, sättet han rörde sig på – en man som gjorde sitt yttersta för att behärska en oemotståndlig vrede och det var en attityd som skickade en chockvåg av spänning genom hela klassrummet.
”Om ni ska kunna få nåt jävla arsel att köpa er föreställning så måste ni lyfta fram nåt riktigt sjukt inom er och sen konfrontera fanskapet på ett sätt så att han fattar att det djupt därinne i er själva finns en riktig galning som en vacker dag kommer att slita hjärtat ur nån, käka upp det och spotta ut skiten i ansiktet på honom. Men just nu, bara för stunden, håller ni den där rabiessmittade hundjäveln inom er under kontroll. Men bara nätt och jämnt.” Han tog ett snabbt steg mot främre bänkraden och konstaterade belåtet att allihop, också Falcone – särskilt Falcone, faktiskt – ryckte till och intog ett slags beredskapsställning.
”Okej”, sa Gurney, log övertygande och återtog sitt normala manér, ”det var bara ett exempel på den känslomässiga sidan. Trovärdig passion. De flesta av er fick en intuitiv reaktion inför den vreden, det vansinnet. Er första tanke var antagligen att den där Gurney måste ha en skruv lös, eller hur?”
Han fick ett par nickar till svar och några nervösa skratt när spänningen i salen sjönk några grader.
”Vad menar du då?” frågade Falcone en smula stött. ”Att du har en jävla galning nånstans inom dig?”
”Den frågan lämnar jag öppen så länge.”
Fler skratt, en smula vänligare.
”Men faktum är att det finns mer skit, riktigt obehaglig dynga, inuti var och en av oss – allihop – än vad vi är medvetna om. Slösa inte bort det. Leta upp det och utnyttja det. Som infiltratör kan den skit ni bär på inombords och som ni i vanliga fall inte vill veta av, bli er bästa tillgång. Den dolda skatt som kan rädda ert liv.”
Han kunde ha gett dem personliga exempel, situationer där han utnyttjat delar av barndomens känslomässiga mosaik och förstärkt den till en helvetesbild som hade lurat ett par mycket vaksamma motståndare. Det kanske mest övertygande exemplet var det sätt som han uppträtt på i slutfasen av fallet Mellery, för mindre än ett år sedan. Men det tänkte han inte gå in på nu. Det hörde samman med en del olösta personliga frågor och sidor av hans liv som han inte kände för att lyfta fram, inte nu, inte på ett seminarium. Det behövdes inte heller. Han fick känslan av att han redan hade åhörarna med sig. Deras sinnen var öppnare. De hade slutat att vara skeptiska. De tänkte och funderade och var mer receptiva.
”Okej, som jag sa så var det den känslomässiga biten. Nu vill jag ta er till nästa nivå – den nivå där era hjärnor och känslor förenas och gör er till så bra infiltratörer som möjligt, inte bara en person med fånig mössa och säckiga brallor som snubblar runt och försöker se ut som en knarkare.”
Några leenden, axelryckningar och kanske en försvarsinriktad veckad panna här och där.
”Nu … vill jag att ni ställer en märklig fråga till er själva. Jag vill att ni ska fråga er varför ni tror på det ni tror på. Varför tror jag på nåt över huvud taget?”
Innan de hann börja fundera, eller härskna till på allvar över den egendomliga frågan, tryckte han igång videobandspelaren. När den första bilden visades på skärmen sa han: ”Medan ni tittar på den här filmen vill jag att ni funderar på det jag just sa: Varför tror jag på nåt över huvud taget?”