När Gurney hade flyttat två pappershögar så pass att laptopen fick plats mellan dem på det långa bordet öppnade han Google Earth och knappade in Ashtons adress i Tambury. Han centrerade bilden över stugan och skogen bakom och ökade förstoringen maximalt. Med hjälp av bildskalan och den information om riktning och avstånd från stugan som stod angivet i utredningsdokumenten kunde Gurney fastställa platsen där mordvapnet hittades ganska exakt, ungefär trettio meter från Badger Lane. Efter att Flores hade lämnat stugan genom fönstret på baksidan gick eller sprang han ut dit, kastade lite jord och några löv över bladet på det fortfarande blodiga vapnet och sedan … vad? Lyckades han ta sig ut till vägen utan att lämna något luktspår efter sig som hunden kunde följa? Fortsatte han nedför kullen till Kiki Mullers hus? Eller satt hon där i sin bil – och väntade på att hjälpa honom att fly, väntade på att få rymma tillsammans med honom till det nya liv som de hade planerat tillsammans?
Eller gick Flores helt enkelt tillbaka till stugan? Är det därför som luktspåret inte gick längre än till macheten? Är det tänkbart att Flores gömde sig i eller i närheten av stugan – gömde sig så effektivt att en hel armé av uniformerade poliser, kriminalare och brottsplatstekniker inte lyckades upptäcka honom? Det verkade osannolikt.
När Gurney tittade upp från datorskärmen överraskades han av att se Madeleine som satt vid bordets kortända och tittade på honom – så överraskad att han ryckte till i stolen.
”Oj! Hur länge har du suttit där?”
Hon ryckte på axlarna utan att bry sig om att svara.
”Vad är klockan?” frågade han och insåg omedelbart hur idiotisk den var. Klockan över sidobordet hängde rakt framför honom, inte framför henne. Dessutom stod klockslaget, 22.55, på datorskärmen.
”Vad gör du?” frågade hon. Det lät mer som en utmaning än en fråga.
Han tvekade. ”Jag försöker bara få grepp om det här … materialet.”
”Hm.” Det lät som en stavelse från ett humorlöst skratt.
”Vad tänker du på?” frågade han.
Hon log och rynkade pannan, nästan samtidigt.
”Jag tänker på att livet är kort”, sa hon till slut på samma sätt som någon som ställts ansikte mot ansikte med en sorglig sanning.
”Och därför …?”
Just när han var övertygad om att hon inte tänkte svara, så gjorde hon det.
”Därför börjar vi få ont om tid.” Hon lade huvudet på sned – eller så kanske det var en ofrivillig ryckning – och betraktade honom med en viss nyfikenhet.
Han var frestad att fråga ”Ont om tid för vad?” och kände ett behov av att förvandla den här lösryckta ordväxlingen till en mer hanterbar argumentation, men det var något i hennes blick som hejdade honom. ”Vill du prata om det?” frågade han istället.
Hon skakade på huvudet. ”Livet är kort. Det var bara det. Det kanske vi ska fundera lite på.”