Klockan 10 på förmiddagen hade Gurney mejlat överenskommelsen till Val Perry och ringt de tre telefonnummer till Scott Ashton som hon hade gett honom – hemnumret, hans personliga mobiltelefonnummer och numret till internatskolan Mapleshade Residential Academy – i ett försök att bestämma tid för ett sammanträffande. Han hade lämnat röstmeddelanden de två första gångerna och talat med en riktig person den tredje gången, en assistent som bara hade presenterat sig som mrs Liston, och bett henne att framföra ett meddelande.
Ashton ringde tillbaka klockan 10.30 och sa att han hade fått alla tre meddelandena plus ett från Val Perry där hon hade förklarat Gurneys roll. ”Hon sa att ni ville prata med mig.”
Gurney kände igen Ashtons röst från filmen, men nu i telefon var den fylligare och mjukare, opersonligt varm på något sätt, som den som gör reklam för en dyr produkt – och det var säkert passande för en första klassens psykiater, tänkte han.
”Det stämmer, sir”, sa han. ”Så snart det passar er.”
”Idag?”
”Idag vore utmärkt.”
”På skolan klockan tolv, eller hemma hos mig klockan två. Välj själv.”
Gurney valde det senare alternativet. Om han gav sig iväg till Tambury nu genast skulle han ha tid att köra runt och hinna skaffa sig en känsla för området, särskilt det i anslutning till Ashtons väg, och kanske prata med en granne eller två. Han gick fram till bordet, tog förhörslistan som BCI hade gjort i ordning och som han fått av Hardwick och gjorde en prick med pennan vid de personer som bodde längs Badger Lane. Ur samma hög tog han mappen märkt ”Förhörssammandrag” och gick ut till bilen.
Byn Tamburys lite sömniga, avskilda kvaliteter berodde delvis på det faktum att den växt upp runt korsningen av två artonhundratalsvägar som hamnat i bakvatten när nya vägar byggts, ett förhållande som oftast innebär en ekonomisk tillbakagång. Men Tamburys läge i en högt belägen dalgång i bergens norra del och med vykortsvackra utsikter åt alla håll hade räddat byn. Kombinationen av lugn och ro i avskildhet och stor skönhet gjorde den till en attraktiv plats för rika pensionärer och folk som hade råd att äga mer än en fastighet.
Men det var inte alla invånare som passade in på den beskrivningen. Calvin Harlens ogräskvävda ruckel, som tidigare varit en gård med mjölkboskap, låg i korsningen av Higgles Road och Badger Lane. Klockan hade precis passerat tolv när den tydliga bibliotekarierösten i Gurneys GPS gav de sista anvisningarna under den en timme och en kvart långa resan från Walnut Crossing. Han svängde in norrut på Higgles Road, stannade och tittade ut över den vanvårdade fastigheten vars mest anslående objekt var en tre meter hög gödselstack, täckt av monstruöst kraftigt ogräs, bredvid en ladugård som lutade oroväckande mot stacken. På ladugårdens bortre sida, till hälften dolda i ett fält av midjehöga buskar, stod en till synes slumpmässigt utplacerad rad rostande bilar och ett gult skolbussvrak utan hjul.
Gurney öppnade mappen med förhörssammanfattningar och drog ut den översta. Han läste:
Calvin Harlen, 39 år. Skild, egenföretagare, udda arbeten (reparationer, gräsklippning, snöröjning, hjortslakt under jaktsäsongen, uppstoppning av djur). Allmänna underhållsarbeten åt Scott Ashton tills Hector Flores dök upp och övertog arbetsuppgifterna. Hävdar att han hade ett ”oskrivet kontrakt” med Ashton som denne bröt. Hävdar (utan bevis) att Flores var en illegal invandrare, homosexuell, hiv-positiv och crackmissbrukare. Kallade Flores för ”snuskig spagge”, Ashton för ” jävla lögnhals”, Jillian Perry för ” högfärdig skitunge” och Kiki Muller för ” blatteknullande hora”. Ingen kännedom om mordet, därmed förknippade händelser eller den misstänktes uppehållsort. Påstår att han arbetade ensam i ladugården på morddagens eftermiddag. Den förhörde har låg trovärdighet. Instabil. Flera polisgripanden under en tjugoårsperiod bland annat för att ha skrivit ut checkar utan täckning, hustrumisshandel, fylleri, trakasserier, hot och misshandel. (Se bifogade utdrag ur belastningsregistret.)
Gurney stängde mappen och lade den på passagerarsätet. Calvin Harlens liv hade tydligen varit som en enda lång audition för rollen som förgrundsfigur i realitydramat ”Vitt slödder”.
Han steg ur bilen, låste och korsade den öde vägen till de sönderkörda hjulspår som utgjorde ett slags infart till fastigheten. Vägen, om man kan kalla den så, delade sig och fortsatte åt två vagt antydda håll, skilda åt av en triangel av risigt gräs – en i riktning mot gödselstacken och ladugården till höger och den till vänster mot ett fallfärdigt tvåvåningshus vars senaste ommålning låg så långt bakåt i tiden att färgfläckarna på det ruttnande virket inte längre hade någon definierbar kulör. Taket över verandan stöttades av några fyrkantiga stolpar, ungefär 10 gånger 10 cm grova, som inte var lika gamla som resten av huset, men långt ifrån nya. På en av stolparna satt en plywoodskylt som gjorde reklam för HJORT SLACKT med röda handmålade bokstäver som runnit ut.
Från en plats någonstans inifrån huset utbröt plötsligt ett våldsamt skällande som av ljudet att döma kom från minst två stora hundar. Gurney väntade för att se om oväsendet skulle få någon att öppna dörren.
Det fick åtminstone någon att komma ut från ladugården, eller kanske från en plats bakom gödselstacken – en mager, väderbiten man med rakat huvud, som såg ut att hålla i en mycket smal skruvdragare eller kanske en ishacka.
”Har du tappat nåt?” Han hånlog som om frågan var en smart vits.
”Frågar du om jag har tappat nåt?” sa Gurney.
”Har du gått vilse?”
Vad det nu än var för lek så verkade den magre uppskatta den.
Gurney ville få mannen ut balans så att det skulle bli den magre som fick fundera på vad det egentligen var för slags lek.
”Jag känner folk som har hundar”, sa Gurney. ”Har du rätt sorts hund kan du tjäna bra med pengar. Om det är fel sort har man otur.”
”Håll käften!”
Det tog Gurney en sekund eller två – plus det faktum att skällandet i huset upphörde – innan han insåg att mannen hade skrikit åt hundarna.
Situationen skulle kunna utvecklas på ett osäkert sätt. Gurney hade naturligtvis fortfarande möjligheten att gå därifrån. Men han ville stanna, han fick en galen lust att slänga käft med den uppenbart galne mannen. Han började se sig om på marken. Efter några sekunder tog han upp en liten oval sten, ungefär lika stor som rödhakens ägg. Han gned den sakta mellan handflatorna som för att värma den, sprätte upp den i luften som ett mynt, tog den med högerhanden och knöt näven.
”Vad fan gör du?” frågade mannen och tog ett litet steg närmare.
”Sch”, sa Gurney lågt. Han öppnade näven igen, ett finger i taget, betraktade stenen noga, flinade och kastade den över axeln.
”Vad i …?”
”Ursäkta, Calvin, det var inte meningen att förolämpa dig. Men det är så där jag gör när jag fattar beslut och det kräver mycket koncentration.”
Mannens ögon vidgades. ”Hur kan du veta vad jag heter?”
”Alla vet vem du är, Calvin. Eller föredrar du att bli kallad för mr Hårding?”
”Vad?”
”Calvin, alltså. Enklare. Trevligare.”
”Vem fan är du? Vad vill du?”
”Jag vill veta var jag kan hitta Hector Flores.”
”Hec… Vad?”
”Jag letar efter honom, Calvin. Och jag kommer att hitta honom. Men jag trodde att du kanske kunde hjälpa mig.”
”Hur i helvete skulle …? Vem …? Du är väl ingen snut?”
Gurney sa ingenting utan nöjde sig med att låta anletsdragen blekna till sin bästa imitation av en stenhård man med mord i blick. Det iskalla utseendet såg ut att påverka Calvin och mannens ögon vidgades ännu lite.
”Spaggen Flores, är det honom du letar efter?”
”Kan du hjälpa mig, Calvin?”
”Det vet jag inte. Hur då?”
”Du skulle kanske kunna berätta allt du vet – om vår gemensamme vän.” Gurney betonade de tre sista orden så ironiskt och med ett så starkt underliggande hat att han för ett kort ögonblick var rädd för att han hade tagit i för mycket. Men Harlens dumma flin sopade strax undan farhågorna att det ens var möjligt att ta i för mycket när det gällde den mannen.
”Jodå, visst, varför inte? Vad vill du veta?”
”Vi kan väl börja med var han kom ifrån. Vet du det?”
”Busshållplatsen i byn där alla blattejobbare stannar och hänger. De slår dank”, sa han och fick det att låta som en juridisk term för någon som hade masturberat på allmän plats.
”Men innan dess? Vet du var han kom ifrån, ursprungligen?”
”Nån mexikansk håla, eller var fan de nu kommer ifrån allihop.”
”Han berättade aldrig det?”
Harlen skakade på huvudet.
”Berättade han nåt alls för dig?”
”Som vad då?”
”Vad som helst. Pratade du med honom nån gång, över huvud taget?”
”En gång. I telefon. Och det är ännu en anledning till varför jag vet att han är en skitstövel. Nu senast i … oktober eller november? Jag ringde till doktor Ashton om snöplogningen, men det var blatten som svarade och ville veta vad jag ville. Jag sa att jag ville prata med doktorn, varför skulle jag ha pratat med den där? Och då säger han att jag måste berätta vad jag vill så skulle han säga det till doktorn. Och då sa jag att jag inte ringde för att prata med honom och att han kunde dra åt helvete. Vem fan tror han att han är? De där förbannade mexikanska asen, de kommer upp hit med sin svininfluensa, aids och spetälska, lever på bidrag, stjäl våra jobb, betalar ingen skatt, inte ett skit, förbannade sjuka jävla apor. Om jag nånsin får syn på det lilla äcklet igen så ska jag skjuta honom rakt i skallen. Men först ska jag skjuta tasken av honom.”
Mitt i Harlens svada började en av hundarna i huset skälla igen. Harlen vände sig åt sidan, spottade på marken, skakade på huvudet och skrek: ”Håll käften!” en gång till. Skällandet upphörde.
”Du sa att det fanns en sak till som gjorde att du visste att han var en skitstövel. Du sa att du visste att han var en skitstövel efter att du pratade med honom i telefon.”
”Japp.”
”Skitstövel, på vilket sätt?”
”Han kommer hit och kan inte ett ord engelska. Ett år senare snackar han som en jävla … jag vet inte vad, en jävla … som om han vet allt.”
”Okej, och då tänkte du vad då, Calvin?”
”Jag tänkte att det var nåt jävelskap alltihop, om du fattar?”
”Berätta.”
”Ingen lär sig engelska så fort.”
”Du trodde att han egentligen inte var från Mexiko?”
”Jag säger att han var en skitstövel och drog en vals.”
”Hur menar du nu?”
”Det är väl självklart? Om han är så smart, varför knackar han då på hos doktorn och frågar om han får kratta löv? Han hade en agenda, alltså.”
”Intressant, Calvin. Du är en klipsk kille. Jag gillar ditt sätt att tänka.”
Harlen nickade och spottade på marken igen som för att bekräfta att han höll med om komplimangen. ”Och det var en sak till.” Han sänkte rösten konspiratoriskt lågt. ”Den där skumma typen låter aldrig folk se hans ansikte ordentligt. Han hade alltid en sån där rodeohatt, en stor halmhatt, på sig med brättet neddraget, och solglasögon. Vet du vad jag tror? Jag tror att han var rädd för att folk skulle se honom och han gömde sig alltid i det där stora huset eller i lekstugan. Precis som kärringen.”
”Och vilken kärring pratar du om nu?”
”Kärringen som strök med. När hon körde förbi tittade hon alltid bort som om man var skit. Som om man var nåt påkört djur, korkade kärring. Och därför tänkte jag att de hade nåt på gång, vid sidan av, hon och blatten alltså. Så skyldiga och så dåligt samvete att ingen av dem tordes se en i ögonen. Men sen tänkte jag att det kanske var mer än så. Blatten kanske är rädd för att folk ska känna igen honom. Har du tänkt på det?”
När Gurney äntligen kunde gå därifrån tackade han Harlen och sa att han skulle höra av sig. Han var inte säker på vad han egentligen hade lärt sig av samtalet eller vad det kunde vara värt. Om Ashton hade börjat anlita Flores för jobben på fastigheten skulle Harlen naturligtvis tycka illa om det och allt det andra, gallan som Harlen spytt ur sig, kan ha kommit direkt från slaget mot plånboken och mot hans stolthet. Eller så kanske det låg mer än så bakom. Kanske var det så som Hardwick hade hävdat att alltihop hade dolda lager och egentligen inte alls var som det såg ut.
Gurney återvände till bilen som han lämnat på Higgles Road och gjorde tre korta anteckningar i ett litet spiralblock.
Flores inte den han utger sig för att vara? Inte mexikan?
Flores rädd för att Harlen ska känna igenom honom från förr? Eller rädd för att Harlen ska kunna identifiera honom i framtiden? Varför, om Ashton fick veta vem han var?
Bevis för ett förhållande mellan Flores och Jillian? Tidigare kontakt mellan dem? Mordmotiv från annat håll än i Tambury?
Han läste sina egna frågor med skeptisk min och tvivlade på att de skulle leda någonstans. Calvin Harlen, arg och uppenbart paranoid, var knappast en trovärdig källa.
Han tittade på klockan på instrumentbrädan: 13.00. Om han hoppade över lunchen skulle han hinna med ännu ett samtal före mötet med Ashton.
Mullers egendom låg näst längst ner vid Badger Lane, den sista fastigheten var Ashtons välansade paradis. Det skilde en hel värld mellan de här husen och Harlens ruckel i korsningen vid Higgles Road.
Gurney stannade precis bakom brevlådan som var märkt med den adress som stod på första sidan i protokollet från förhöret med Carl Muller. Det var ett mycket stort vitt hus byggt i kolonialstil med klassiska svarta knutar och fönsterluckor, väl indraget från vägen. Till skillnad mot de minutiöst underhållna hus han just passerat hade det här en lätt aura av vanvård – en lucka som satt lite snett, en avbruten gren på marken, högt gräs, nedfallna löv på uppfarten, en omkullblåst trädgårdsstol som låg uppochned på stenplattorna bredvid en sidodörr.
När Gurney stod framför den panelklädda ytterdörren hörde han musik som spelade svagt inifrån. Det fanns ingen dörrklocka, bara en gammal portklapp av mässing som han använde flera gånger med ökande kraft innan dörren till slut öppnades.
Mannen som stod framför honom såg inte frisk ut. Gurney tyckte att han kunde vara vad som helst mellan fyrtiofem och sextio, beroende på hur mycket av utseendet som berodde på sjukdomen. Det glanslösa håret matchade den säckiga beigegrå koftan.
”Hej”, sa han ointresserat, utan några som helst tecken på nyfikenhet.
Gurney tyckte att det var ett märkligt sätt att hälsa en främling som stod utanför dörren. ”Mr Muller?”
Manen blinkade och såg ut som om han lyssnade till en inspelad repris av frågan. ”Det är jag som är Carl Muller.” Rösten hade samma bleka, tonlösa kvalitet som mannens hud.
”Jag heter Dave Gurney, sir, och är inblandad i sökandet efter Hector Flores. Jag undrar om jag får växla några ord med er?”
Svaret dröjde ännu längre den här gången. ”Nu?”
”Om det är möjligt, sir. Det skulle vara till stor hjälp.”
Muller nickade sakta. Han tog ett steg tillbaka och gjorde en vag gest med handen.
Gurney klev in i den mörka hallen till vad han upplevde som ett välbevarat artonhundratalshem med breda golvbrädor och massor av ursprungligt trä. Musiken han anat medan han stod utanför hördes tydligare nu. Den verkade inte passa ihop riktigt med årstiden, det var ”Adeste Fideles” hörde han nu, och det lät som om musiken kom från källaren. Dessutom hörde han ett annat ljud, ett slags lågt, rytmiskt surrande som också det kom från en plats någonstans under dem.
På Gurneys vänstra sida visade öppna dubbeldörrar en matsal med en mycket stor öppen spis. Framför honom sträckte sig den breda hallen mot husets bakre delar och en dörr med glaspaneler som medgav utsikt mot vad som såg ut att vara en oändligt vidsträckt gräsmatta. På den andra sidan av hallen gick en bred trappa med rikt snidad balustrad upp till övervåningen.
Till höger låg en gammaldags salong möblerad med alltför hårt stoppade soffor och fåtöljer och antika bord och sidobord. På väggarna hängde marinmotiv i Winslowstil. Gurney fick intrycket att interiören var mer välskött än utsidan. Muller log uttryckslöst, som om han väntade på att bli tillsagd vad han skulle göra härnäst.
”Vackert hus”, sa Gurney vänligt. ”Det verkar mycket bekvämt. Vi kanske kan sitta ner och prata en stund?”
”Jaha.” Återigen ett fördröjt svar.
När mannen inte gjorde någon min av att röra sig, gjorde Gurney en frågande gest mot salongen.
”Naturligtvis”, sa Muller och blinkade som om han just hade vaknat. ”Vad sa ni att ni hette?” Utan att vänta på svaret gick han före mot ett par karmstolar som stod vända mot varandra framför eldstaden. ”Jaha”, sa han när de hade satt sig ner båda två, ”vad gäller saken?”
Frågan ställdes med ett tonfall som, likt allt annat som rörde Muller, lät ungefär som om den var helt felriktad. Såvida mannen inte led av ett slags organiskt orsakad förvirring – vilket verkade osannolikt med tanke på de stränga krav som ställdes på en mariningenjör – måste förklaringen vara medicinering och det var kanske inte så konstigt när frun hade försvunnit tillsammans med en mördare.
Kanske berodde det på placeringen av värmesystemets ventiler, men Gurney lade märke till att tonerna från ”Adeste Fideles” och det svaga stigande och fallande surrande ljudet hördes tydligare här än i hallen. Han var frestad att fråga om det, men trodde att det var bättre att koncentrera sig på det som han verkligen ville veta.
”Ni är kriminalare”, sa Muller – och det var ett konstaterande, inte en fråga.
Gurney log. ”Jag ska inte uppehålla er länge, sir. Det är bara några frågor som jag behöver ställa till er.”
”Carl.”
”Förlåt?”
”Carl.” Han stirrade slött mot eldstaden och talade med en röst som om askan efter den senaste brasan påverkade minnet. ”Jag heter Carl.”
”Okej, Carl. Första frågan”, sa Gurney. ”Dan innan mrs Muller försvann, hade hon då nån kontakt med Hector Flores, såvitt ni vet?”
”Kiki”, sa han – ännu ett avslöjande ur askan.
Gurney upprepade frågan, men med förnamnet.
”Det måste hon väl ha haft, eller hur? Med tanke på omständigheterna?”
”Och de omständigheter ni tänker på var …?”
Muller blundade och öppnade ögonen igen, en rörelse som var alltför långsam för att kallas blinkning. ”Hennes terapi.”
”Terapi? Hos vem?”
Muller tittade direkt på Gurney för första gången sedan de kom in i rummet och nu blinkade han lite snabbare. ”Doktor Ashton.”
”Har doktorn mottagning i hemmet? Här bredvid?”
”Ja.”
”Hur länge hade hon gått hos honom?”
”Ett halvår. Ett år. Kortare tid? Längre? Jag minns inte.”
”När var hon där senast?”
”I tisdags. Det var alltid på tisdagar.”
Gurney kände sig en smula förvirrad. ”Du menar tisdagen innan hon försvann?”
”Just det, i tisdags.”
”Och du antar att mrs Muller – Kiki – skulle ha träffat Flores när hon besökte Ashtons mottagning?”
Muller svarade inte. Han stirrade in i eldstaden igen.
”Pratade hon om honom?”
”Vem?”
”Hector Flores.”
”Han var inte en människa av den sort som vi brukade prata om.”
”Vilken sorts människa var han?”
Muller gav ifrån sig ett litet humorlöst skratt och skakade på huvudet. ”Det är väl ändå rätt uppenbart?”
”Uppenbart?”
”Av namnet att döma”, sa Muller med ett lika plötsligt som påtagligt förakt. Han stirrade fortfarande in i eldstaden.
”Ett spanskt namn?”
”De är lika allihop ska ni veta. Så in i helvete uppenbart. Vårt land har blivit knivhugget i ryggen.”
”Av mexikanerna?”
”Mexikanerna är bara själva knivspetsen.”
”Och det var en sån människa som Hector var?”
”Har ni varit i nåt av de där länderna?”
”I Latinamerika?”
”Länder med varmt klimat.”
”Det har jag väl inte, Carl.”
”Snuskigt, överallt. Mexiko, Nicaragua, Colombia, Brasilien, Puerto Rico – alltihop är snuskigt och skitigt!”
”Snuskiga!”
Muller blängde på det askbemängda gallret i eldstaden som om han såg snusket framför sig.
Gurney sa inget på en stund utan väntade på att utbrottet skulle lägga sig. Mannens axlar sjönk sakta, greppet om armstöden slappnade och sedan blundade han.
”Carl?”
”Ja?” Muller öppnade ögonen igen. Ansiktsuttrycket var chockerande likgiltigt.
Gurney talade med lugn och mjuk röst. ”Hittade du några bevis för att det var nåt på gång mellan din fru och Hector Flores?”
Muller så förvånad ut. ”Vad sa du att du hette?”
”Mitt namn? Dave. Dave Gurney.”
”Dave? Vilket märkligt sammanträffande! Visste du att jag också heter Dave? Det är mitt mellannamn.”
”Nej, Carl, det visste jag inte.”
”Carl David Muller.” Han stirrade tomt framför sig. ” ’Carl David’, brukade min mor säga, ’Carl David Muller, nu går du raka vägen till ditt rum. Carl David Muller, det är bäst att du sköter dig, annars kommer inte jultomten. Hör nu vad jag säger, Carl David Muller.’ ”
Han reste sig, rätade på ryggen och härmade en kvinnas röst när han upprepade orden – ”Carl David Muller” – som om namnet och rösten hade makten att öppna vägen till en annan värld. Sedan lämnade han rummet.
Gurney hörde ytterdörren öppnas.
Han följde efter och såg Muller stå där med handen på dörrhandtaget.
”Det var trevligt att du tittade förbi”, sa Muller tonlöst. ”Men nu måste du gå. Jag glömmer mig ibland. Jag får egentligen inte släppa in folk.”
”Tack, Carl, för att du tog dig tid.” Slagen av häpnad inför det som verkade vara ett slags psykotisk reaktion tyckte Gurney att han antagligen gjorde klokast i att efterkomma Mullers begäran för att inte öka mannens stressnivå ytterligare och sedan ringa några samtal från bilen och invänta hjälp.
Men när han hade hunnit halvvägs till bilen kom han på andra tankar. Det kanske var bäst att försöka se vad Muller höll på med? Han återvände till ytterdörren och hoppades att han inte skulle få några svårigheter att övertala Muller att släppa in honom en andra gång, men ytterdörren var inte riktigt stängd. Han knackade ändå, men ingenting hände. Han öppnade försiktigt och tittade in. Muller syntes inte till, men en av dörrarna som Gurney var säker på hade varit stängd förut, stod nu på glänt. Gurney klev in i hallen och sa, så vänligt och trevligt han förmådde, ”Mr Muller? Carl? Det är Dave. Är du där, Carl?”
Inget svar. Men en sak var klar. Det surrande ljudet – som mest lät som ett metalliskt svischande, hördes tydligare nu – och även julhymnen ”Adeste Fideles” kom från en plats på andra sidan den där dörren. Han gick fram och petade upp den med skospetsen. En svagt upplyst trappa ledde ner till källaren.
Gurney började försiktigt röra sig nedåt. Efter några steg ropade han igen: ”Mr Muller? Är ni här nere?”
En gosskör började sjunga på engelska: ”O come, all ye faithful / Joyful and triumphant / O come ye, O Come ye to Bethlehem.”
Trappan omgavs av väggar hela vägen så att Gurney bara såg en liten del av källaren rakt framför sig när han försiktigt fortsatte nedåt. Den del han såg verkade vara inredd med samma typ av vinylplattor på golvet och samma slags furupanel som i källaren i miljoner andra amerikanska hem. För ett kort ögonblick kändes den anblicken märkligt trygg. Men den känslan försvann när han tog det sista steget ner från trappan och vände sig mot ljuskällan.
I rummets bortre del stod en mycket stor julgran med toppen böjd under det knappt tre meter höga taket. Julgransbelysningens hundratals små lampor utgjorde rummets enda ljuskälla. Där fanns färgglada girlander och istappar av metallfolie och massor av glasprydnader i alla traditionella julformer, från enkla kulor till handblåsta glasänglar – och alltsammans hängde i små silverkrokar. Rummet var fyllt av grandoft.
Bredvid granen, stående som förtrollad bakom en plattform stor som två pingisbord placerade efter varandra, såg han Carl Muller. Mannen höll händerna på två reglage som monterats på en svart metallåda. Ett modelltåg susade runt bordskanten, körde runt i åttor över mitten, klättrade mjukt uppför små kullar, dånade genom tunnlar i bergen, passerade förbi små byar och gårdar, korsade floder, rullade genom skogar … runt, runt, om och om igen.
Mullers ögon – glittrande punkter i det tärda ansiktet – lyste med alla färger som reflekterades från julgransbelysningen. Han påminde Gurney om någon som led av progeria, en märklig sjukdom med accelererande symtom som kunde få ett barn att se ut som en gamling.
Gurney återvände uppför trappan efter en stund. Han bestämde sig för att gå över till Scott Ashton och fråga läkaren om Mullers tillstånd. Modelljärnvägen och julgranen räckte för att anta att det handlade om en situation som pågått en tid och att det inte handlade om ett akut sammanbrott som krävde omedelbara åtgärder.
Han stängde den tunga ytterdörren efter sig med en rejäl duns utan att låta den gå i lås. Medan han följde den stensatta gången mot platsen där han hade lämnat bilen, steg en äldre kvinna ut ur en gammal Land Rover som hon parkerat alldeles bakom hans egen Subaru.
Hon öppnade bakdörren, sa några korta ord och ut hoppade en mycket stor hund, en airedale.
Det fanns något hos kvinnan och den imponerande hunden som var både patriciskt och smidigt. Hon såg ut som en person som vistades mycket utomhus, till skillnad från Gurney som var en typisk inomhusmänniska. Hon närmade sig med en van fotvandrares bestämda steg, höll hunden i kort koppel och bar på en vandringsstav som mest av allt liknade en rejäl påk. Halvvägs uppför gången stannade hon med fötterna brett isär, och med käppen stadigt planterad i marken och hunden vid sidan blockerade hon vägen för honom.
”Jag heter Marian Eliot”, förklarade hon – på samma sätt som någon kunde ha sagt ”Jag är er domare och jury”.
Gurney kände igen namnet. Det hade funnits med på BCI:s lista över Ashtons grannar som polisen hade förhört.
”Vem är ni?” frågade hon barskt.
”Mitt namn är Gurney. Varför frågar ni det?”
Hon tog ett fastare grepp om den långa, knotiga staven och potentiella tillhygget. Det här var en kvinna som var van vid att få sina frågor besvarade, inte ifrågasatta, men det skulle vara ett misstag att låta sig trakasseras av henne. Då skulle det vara omöjligt för honom att vinna hennes respekt.
Hon knep ihop ögonen. ”Vad gör ni här?”
”Jag kunde ha sagt att ni inte har med det att göra, om det inte vore för er uppenbara omsorg om mr Muller.”
Han var inte säker på om han hade valt ett lagom bestämt men samtidigt tillräckligt medkännande tonfall, inte förrän hon mötte hans fasta blick och frågade: ”Är han okej?”
”Det beror på vad ni menar med okej.”
Något i kvinnans ögon avslöjade att hon förstod hans tvekande svar.
”Han är i källaren”, tillade Gurney.
Hon gjorde en grimas och nickade. Han fick intryck av att hon kunde se Muller framför sig. ”Med modelljärnvägen?” Den bestämda rösten hade mjuknat lite.
”Ja. Brukar han hålla på med den?”
Hon betraktade översta delen av den långa staven som om den kunde ge henne ett viktigt svar eller ett tips om hur hon borde fortsätta. Hon gjorde ingen ansats att besvara Gurneys fråga.
Han bestämde sig för att få fart på samtalet genom att välja ett annat spår. ”Jag är engagerad i utredningen om Perryfallet. Jag minns ert namn från listan med personer som förhördes i maj.”
Hon gav ifrån sig ett lite föraktfullt ljud. ”Det var egentligen inget förhör. Jag kontaktades först av … jag kommer på det strax … av en kommissarie Hardpan, Hardscrabble, Hard-nånting … en oslipad karl, men långt ifrån dum. Fascinerande på sätt och vis – ungefär som en klipsk noshörning. Tyvärr försvann han från utredningen och ersattes av nån som hette Blatt, Splatt eller nåt sånt. Blatt-Splatt var aningen mindre oförskämd och betydligt mindre intelligent. Vi talades bara vid som hastigast, ett faktum som var en välsignelse, tro mig. Så snart jag råkar på folk som han så går mina tankar till de stackars lärare som en gång var tvungna att stå ut med honom från september till juni.”
Den kommentaren fick honom att minnas den titel som stod angiven efter namnet Marian Eliot i förhörssammandraget: professor emeritus i filosofi (Princeton).
”På sätt och vis så är det därför jag är här”, sa Gurney. ”Jag har blivit ombedd att följa upp några av förhören, för att få en mer detaljerad bild och kanske en bättre förståelse för vad som egentligen hände.”
Hon höjde på ögonbrynen. ”Vad som egentligen hände? Tvivlar ni på det?”
Gurney ryckte på axlarna. ”Det saknas fortfarande en del pusselbitar.”
”Jag trodde att de enda bitar ni saknade var den mexikanske yxmördaren och Carls fru.” Hon verkade både nyfiken och irriterad över att situationen kanske inte var vad hon hade trott. Hundens skarpa blick verkade inte missa något och den såg nästan ut att förstå vad de pratade om.
”Vi kanske kunde talas vid nån annanstans än just här?” föreslog Gurney.